Inatt hände det saker i Orlando, Florida. Världsmästaren Ali Krieger gick till hård angrepp efter matchen mellan Orlando Pride och Houston Dash och sa att medan damfotbollen blir bättre år efter år och spelarna sliter hård för att gå vidare, domarna är fortfarande på samma låga nivå.
Domaren Reyna Fonseca hade verkligen ingen kontroll på matchen. Detta trots att man kan ge båda röda kort som hon visade mot Orlando. Först var det Julie Kings tur att se rött efter en målchansutvisningssituation i den 61:a minuten. Denna ledde till en mängd diskussioner och domaren valde då att springa till sin assisterande som stod mycket längre bort än Fonseca själv och sedan blev det rött kort och frispark alldeles utanför straffomrädet.
I den 84:e minuten blev det sedan straff till Houston efter Kristen Edmonds fick Kealia Ohai på fall. Marta puttade Rachel Daly ner och puttade även Mewis och gestikulerade vilt mot alla motståndare och domaren. Åter igen hade Fonseca bidragit om inte stiftat kaos genom hennes osäkerhet. Åter igen sprang hon till assisterande för att försäkra sig om straffsituationen som hände på andra sidan där huvuddomaren måste sett bättre. Orlando spelarna var upprörda och sprang efter domaren, väntade sedan och medan domaren var på väg tillbaka puttade Marta undan Daly. Marta lämnade planen gestikulerande och upprörd och diskussionen fortsatte.
Inte hjälpte det att Houstons Claire Polkinghorne undrade om straffen nu skulle kunna slås allt medan Fonseca diskuterade. Då sköt Polkinghorne bollen in i det tomma målet och känslorna eskalerade ännu mera. Till slut sköt Daly suveränt in 1:0 till Houston. Game over. Krieger kommer säkert att straffas för uttalandet om domarnas standard, men frågan är berättigad och diskutabelt. Hon säger också att hon inte bryr sig om domarna är män eller kvinnor, bara de är bra.
Detta återspeglar något jag har hört oftare av spelare genom åren, att de hellre spelar med manliga domare. Jag tycker att man borde eftersträva att ha de bästa domarna. Det är fantastiskt nu att mycket goda kvinnliga domare dömer herrfotboll, varför är det ett sällsynt undantag att män dömer damfotboll?
Medan alla pratade om matchen i Orlando vann Chicago tack vare Yuki Nagasatos mål för fjärde gången i rad, nu med 1:0 i Washington.
Om några timmar är det dags att dra till Tele2Arena och se Djurgården möta Eskilstuna. Eskilstuna som i måndags vann med 2:0 över Linköpings FC.
En av de bästa spelarna i måndags var Sonia Ngozi Okobi som spelar sin andra säsong i Eskilstuna och sin fjärde säsong i Sverige efter två år i Vittsjö. I veckan pratade jag med Nigerias landslagsmittfältare om hennes fotbollbiografi,
Trots att hon är bara 25 år gammal har Okobi hunnit med att vinna fyra afrikanska mästarskap med Nigeria, vid det första 2010 var hon endast 17 år gammal. Fotboll har alltid spelat en mycket viktig roll i hennes liv, säger hon.
”Jag har alltid sett mig själv som en person som skulle vara involverad i fotboll,” berättar hon.
”Som elev och student spelade jag fotboll, egentligen inget speciellt med det. Jag fick inte full stöd av mina föräldrar. Min mamma försökte stötta mig, men för min pappa var det svårt att förstå.”
Wikipedia-artikeln om Ngozi listar Nigeria som hennes födelseort. Ett land som är dubbelt så stort som Sverige och som har 20 gånger större befolkning. Precis som USA eller Tyskland så har Nigeria ett föderativt system med delstater – inte 50 som i USA, men fler än Tysklands 16. Det är 36 delstater som bildar landet och en huvudstadsregion kring huvudstaden Abuja.
Ngozi kommer från Delta State, en förhållandevis liten delstat i den södra delen av landet där den mäktiga Niger floden strömmar in i Atlantiska oceanen.
”Jag började spela med pojkar och hade inget intresse att spela med tjejer i min region. Jag spelade med pojkarna eftersom det var klart roligare. Tjejerna spelade bara kick and run, kick and run. Men slutligen sade min tränare att jag skulle gå till ett ställe där fler tjejer spelade.”
Ngozi Okobi flyttade till Ogun State, norr om landets största stad, Lagos, och drygt 400 km hemifrån.
”Mitt första proffslag var Remo Queens i Ogun State. Det var ganska långt hemifrån, men jag flyttade inte dit för fotbollens skuil, jag flyttade och gick på en skola där. Men när jag kom dit, ville jag först och främst spela fotboll. Så fort skolan var slut sprang jag iväg och spelade fotboll och försökte samtidigt komma in på Universitetet. Jag berättade till min pappa att jag gick i skolan, men spelade fotboll för det mesta.”
Slutligen blev det spel hemma i Delta State för deras lag Delta Queens. Laget grundades år 2000 av delstatens dåvarande guvernör James Ibori,något som var en ganska vanlig företeelse just detta år. Bayelsa Queens, där bl a Onome Ebi (tidigare Djurgården och Sunnanå) spelade, startades av Bayelsa states guvernör Diepreye Alamieyeseighasamma år. Politik och fotboll har ibland starka band.
Den nigerianska ligan NWPL (Nigeria Women Premier League) har funnits sedan 1990 och är alltså endast två år yngre än Damallsvenskan. Eftersom landet är stort, mycket större än Sverige blir det mycket resande för fotbollslagen, något som Ngozi Okobi kommer mycket väl ihåg.
Sommaren 2015 såg jag henne för första gången spela. Det var VM, i Kanada och Sverige med karismatiska Pia Sundhage som förbundskapten spelade mot Nigeria i första gruppmatchen. Sverige ledde med 2:0 och 3:2, men Nigeria kvitterade till slut till 3:3. Ngozi gjorde 1:2, Asisat Oshoala kvitterade till 2:2 och tre minuter före slut kvitterade Francisca Ordega till 3:3. Okobi hade gjort ett mål och två assist och blev vald till matchens lirare av FIFA.
Telefonen började ringa och kort efter VM-turneringen befann sig då 22-åriga Ngozi Okobi i USA.
”Jag tror att det var en av de bästa matcherna i mitt liv,” säger hon.
”Efter denna match fick jag kontrakt med Washington Spirit i NWSL och spelade där fyra månader innan jag skrev på för Vittsjö.”
Tränare i Washington på den tiden var engländaren Mark Parsons som sedermera vann två NWSL-mästerskap med sitt nuvarande lag Portland Thorns. Men Washington hade en del stjärnor i truppen, däribland paret Ashlyn Harris och Ali Krieger och Crystal Dunn, ett sjärnspäckat lag.
”Det var som en dröm som blev verklighet,” kommer Ngozi ihåg.
”Jag hade alltid velat åka till USA för att spela fotboll. Och när jag kom dit, hade vi till och med många stjärnor i laget och en tränare som spelade den fotboll som jag älskade. Det är tråkigt att han lämnade till Portland. Klubben fick släppa en rad spelare, jag var en av dem och jag flyttade till Sverige.”
”Både den svenska och den amerikanska stilen att spela fotboll är väldigt tävlingsinriktad, men i USA är det mer kick och sedan run, run, run. Det var lite svårt för mig med den väldigt fysiska delen av fotbollen i USA där man går mycket mer till gymmet för att bygga muskler.”
Mark Parsons får en del beröm av Ngozi Okobi, det får även Thomas Dennerby. Han tog över Nigeria 2018 och jag undrar om Dennerby matchade hennes stora förhoppningar.
”Vi har inte haft en tränare som honom för en lång, lång tid. Han har kommit med struktur och mönster och vi har spelat olika formationer. Många spelare har förstått fotboll mer än tidigare.”
Nigeria föll mot Norge (0:3) i VM, slog Sydkorea (2:0) och var rätt jämn mot storfavoriten Frankrike (0:1) sedan. Frankrike behövde en tveksam straff som Wendie Renard förvandlade.
”Alla trodde nog att Frankrike skulle helt enkelt krossa oss som de hade gjort sommaren innan då vi förlorade med 8:0 mot dem. Jag tror att vi visade världen att vi har förberett os väldigt noggrant och hård.”
Många fotbollsspelare jag träffat genom åren tittar mycket på annan fotboll nästan hela tiden och befinner sig i en bubbla. Det gör inte Ngozi Okobi.
”Jag tittar nästan aldrig på fotboll. Ibland när Ronaldo har spelat, eftersom han är så bra. Men jag har en mycket stor familj och pratar med dem väldigt ofta. Och sedan har jag min lagkamrat Halimatu Ayinde i Eskilstuna. Vi sitter tillsammans och pratar vårt nigerianskt språk och då känns det som hemma. Men hon vill titta mycket på fotboll,” säger Ngozi.
Ngozi Okobi har redan i unga år varit väldigt tydligt med att hon tycker att damfotbollen borde behandlas bättre av det nigerianska fotbollsförbundet. 2016 satt spelarna på ett hotel i huvudstaden Abuja och krävde att förbundet skulle betala ut ersättningar till spelarna. I slutet av 2018 krävde Ngozi i en intervju med BBC att landslaget behövde möta starkare motstånd inför VM. Jag undrar om det har skett förbättringar.
”Det finns inga förbättringar. Vi har fortfarande detta ekonomiska problem med landslaget. De bryr sig inte om kvinnorna. Vi vill inte ha samma ersättningen som männen får, jag vet att detta är inte möjligt. Men de skulle åtminstone kunna göra att vi känner oss lite bättre. De skulle kunna kompensera oss så att inga spelare längre vill sluta i landslaget, eftersom vi blir inte bra behandlade.”
I måndags gick det riktigt bra för Eskilstuna. Hur är stämningen?
”Alla är lyckliga, att vinna smakar alltid sött. Men det är redan historia nu, vi har nästa match att se fram emot.”
Ibland får vi diskutera saker som ligger utanför (dam)fotbollen. Men som är ändå en del av den.
Ni som endast vill läsa om mål, poäng och placeringar kan sluta läsa nu.
I dag handlar det om kristen tro och sexuell läggning. Eller, som jag ser det, den djupa sprickan som finns i det amerikanska samhället. Där en engelsk kvinna har fått vågorna att slå högt igen.
För två år sedan, den 7 juni 2017 , skrev jag att Jaelene Hinkle (North Carolina Courage) hade tackat nej av personliga skäl till landslagssamlingen av USA och matcherna mot Sverige och Norge. Det spekulerades att anledningen var att Hinkle inte kunde förena det med sin kristna tro att spela med tröjnummer i regnbågsfärger som ett uttyckligt stöd för LGBT+ rörelsen. Och spekulationerna var rätt, eftersom Hinkle tidigare har bland annat konstaterat att världen är närmare sin undergång när USA införde samkönade äktenskap och Hinkle har även bekräftat att hon inte ”kunde” vara med i en intervju med CBN (Christian Broadcasting Network), en stor amerikansk kristen TV-station som grundades av den inflytelserika, mycket konservative Pat Robertson. Robertson har i början av 1980-talet talat om domedagen som sedan inte inträffade, han har siat om en tsunami som skulle leda till stor förstörelse i 2006 i Pacific Northwest som aldrig kom och han har kallat islam för ”satanisk”, hinduismen för ”demonisk” och självklart är han strikt emot både homosexualitet och abort. Det var med andra ord rätt konservativa kretsar som Hinkle satt ner med för en intervju.
Efter detta var Jaelene Hinkles karriär i landslaget nästan över. Hon kom med i en bruttotrupp av Jill Ellis, men ströks sedan och har sedan dess aldrig mer figurerat i landslagsdiskussioner trots att hon spelar vänsterback i USA:s bästa klubblag North Caroline Courage.
Nu efter VM har en engelsk aktivist, Obianuju ”Uju” Ekeocha, retweetat en klipp från Hinkles nästan två år gamla intervju:
Jaelene Hinkle, is the 26-year-old American footballer who gave up the opportunity to be in the USWNT.
I was very curious to know what happened so I went in search of her interview with CBN.
Apparently, the US women’s Football team is not a very welcoming place for Christians. pic.twitter.com/iWXrG4Dkcw
Ekeocha är en kvinna som kommer ursprungligen från Nigeria och som har bott i Storbritannien i mer än 15 år nu. Hon är en konservativ aktivist mot abort (”pro-life”) och precis som Robertson är hon mot homosexualitet som något onormalt och hon har även grundat en organisation som heter ”Culture of Life – Africa”, där hon propagerar konservativa kristna värden och kämpar för ”the beauty of marriage”, ”the blessings of motherhood” och ”the dignity of family life”.
Denna Uju Ekeocha retweetade alltså ett mycket gammalt intervjuklipp med Jaelene Hinkle och Ashlyn Harris, fd Tyresömålvakten och reservmålvakten i USA:s landslag samt fästmö av landslagsspelaren Ali Krieger gick berserkargång och attackerade – Jaelene Hinkle. Som inte har varit aktiv på Twitter sedan den 25:e januari och som postar endast privata och sportsliga bilder på Instagram. Men som säkert inte har förändrat sin inställning.
Harris är väldigt aggressiv:
Don’t you dare say our team is ‘not a welcoming place for Christians’. You weren’t around long enough to know what this team stood for. This is actually an insult to the Christians on our team. Same on you.
Problemet är – att Hinkle har aldrig sagt att USWNT är ”not a welcoming place for Christians”. Det var Ekeocha som säkert är väldigt nöjd med resultatet av sin tweet.
För mig är detta ytterligare ett exempel på hur otroligt stort sprickorna är som finns i det amerikanska samhället. Båda sidorna tror att de äger sanningen. Och ibland agerar folk som kanske borde se och läsa vem som har skrivit vad.
Hinkle har hållit tyst sedan mer än ett och ett halvt år nu. Hon lever och spelar fotboll. Jag tycker inte som hon, men enligt Artikel 1 i den amerikanska författningen har hon rätt att tycka och framför allt tänka som hon vill.
Det har även Harris. Men särskilt välkomnande verkar hon inte vara, fd Tyresö-målvakten när hon lägger Hinkle Ekeochas ord i munnen.
För förbundskaptenen Peter Gerhardsson och assisterande sådan Magnus Wikman är det inte så enkelt som för mig. De måste ta hänsyn till så mycket mer än spelarnas aktuella form.
De har genom varenda uttagning sedan de tog över pinnen efter Pia Sundhage och Lillie Persson gjort ett uttalande, genom varenda lagsamling skapat och utvecklat relationer spelarna emellan som ska tas hänsyn till. Och de tog visst över en historia. Av prestationer, framgångar, misslyckanden och sociala relationer, en hierarki som vuxit under åren och som man måste förhålla sig till när man kommer som ledare utifrån. Inget som jag behövde ta hänsyn till.
De kan inte bara sitta ner och plocka bort ett par fem, sex
spelare och ersätta dem med fem, sex nya. Det skulle leda till alldeles för
stora förändringar inte bara i det rent spelmässiga, fotbollsrelaterade utan
även i den sociala sammansättningen av gruppen som ska prestera 100%, helst
lite mer om man vill komma långt i turneringen.
Landslaget har en sedan många år etablerat rangordning inombords. Som Lotta Schelin sade så sent som i söndags när hon expertade vid matchen FC Rosengård – Kopparbergs/Göteborg. Det behövs ledare som ibland bara sätter sig tillsammans i en svår situation och tar en kopp kaffe tillsammans och snackar ihop sig. Och detta är mycket viktigt, det håller jag med om.
De bästa 23 spelare av ett land ska representera sitt land i
ett VM.
Håller ni med?
Njae. Knappast är det så att de bästa 23 spelare
representerar sitt land, i knappast något av de 24 lag som går in i turneringen
på sommaren om drygt tre veckor.
Är Lynn Williams världens bästa forward som inte platsar i ett landslag?
Ta USA till exempel. Förbundskaptenen Jill Ellis har varit ganska ointresserad i vad spelarna presterar i landets proffsliga NWSL vecka för vecka. Det finns en stomme spelare som slagit sig in i landslaget som stannar och spelar oavsett vad som händer i NWSL. Jag påstår att Lynn Williams skulle platsa i startelvan i 23 av VM:s 24 deltagare. I USA platsar hon inte ens in i truppen. Vilket inte säger att hon har en avgörande roll också i USA:s och kanske även världens bästa klubblag, North Carolina Courage. Det måste således finnas en anledning varför Williams inte har en chans att vara med. I USA:s fall är det nog så att Ellis har spelare som Megan Rapinoe, Alex Morgan, Tobin Heath, Carli Lloyd och Christen Press och att hon är loyal mot dem. Eftersom hon är övertygad om att dessa betalar henne tillbaka. Att sortera bort någon av dem och ersätta henne med en kanske formstarkare spelare i klubblaget innebär en risk. En risk som Ellis tydligen inte är beredd att ta. Genom åren har Ellis byggt en stark chef-medarbetare-relation till dessa spelare. Spelare som har vänner i gruppen som inte skulle gilla om vännen skulle försvinna. Med det riskerar man hela sammanhållningen i truppen.
Låt mig stanna i USA en stund till innan vi kommer till den svenska VM-truppen. Det kan alltid finnas ytterligare anledningar varför man inte nominerar en spelare. Ta Jaelene Hinkle till exempel. Vänsterbacken i North Carolina Courage är kanske inte bara USA:s utan världens bästa vänsterback just nu. Men Hinkle är djupt religiös. Har tweetat om världens närstående undergång när dåvarande presidenten Obama beslöt att samkönade äktenskap skulle bli legal i USA. I den amerikanska LGBTQ-rörelsen där många står det amerikanska landslaget väldigt nära har detta lett till mycket hatfulla reaktioner mot Hinkle. Spelaren tackade ju även nej att spela för USA mot både Sverige och Norge när hon fick veta att laget skulle ha tröjnummer i regnbågsfärger. Ännu en uttagning av Hinkle skulle leda till ett rabalder och en shitstorm som ingen vill ha i det amerikanske fotbollsförbundet. Men Ellis valde att inte ens ta med utmärkta Meghan Klingenberg som spelade en fantastisk andra säsongshalva ifjol och som inledde mycket starkt i år i Portland. Ali Krieger däremot, som lite överraskande är med i VM-truppen, tycker jag , har inte övertygat särskilt mycket på sistone vilket ju också var lite svårt eftersom hennes lag Orlando Pride bara förlorar matcher (ok, ett kryss hade de också).
Ada Stolsmo Hegerberg. Förutom henne saknas även Pernille Harder, Lynn Williams, Yuki Nagasato, Marie-Antoinette Katoto i VM.
Ett annat exempel är Norge. Ada Stolsmo Hegerberg är en av världens bästa forwards, men hon fanns inte med i den trupp som Norges svenske tränare Martin Sjögren tog ut nyligen. Hegerberg ligger i en fejd med Norska forbollsförbundet. Det är tyst just nu och spelaren svarar inte längre på frågor om landslaget som käönns långt borta.
Sverige är jämfört med detta förstås ett fridfullt, lyckligt
land, precis som vanligt. Det finns ingen Hinkle, inte ens en Hegerberg, men
kanske finns det en och annan Williams. Vi får se. Här kommer truppen, lagdel
för lagdel, med kommentarer.
Här var det svårt att välja mellan Andersson och Göteborgs Jennifer Falk. Men i slutändan bestämmer jag mig för Piteås mästarmålvakt på grund av att hennes prestation under de senaste tre åren har pekat spikrakt uppåt med få dippar. Cajsa Andersson är en underskattad målvakt, men en hårt arbetande och uppskattat sådan. Jennifer Falk är en spelande målvakt, men hon har haft en del tabbar på sistone.
Första valet faller på snart klubblösa Hedvig Lindahl. Hon är Sveriges i särklass bästa och framför allt mest rutinerade målvakt i dag. Efter VM-turneringen är det dock Gerhardssons och Wikmans uppgift att med respekt och beslutsamhet bereda plats för en efterträdare som ska vakta det svenska målet under EM 2021 i England. Det lär bli svårare att ta detta steg om Sverige kvalar in till OS 2020 i Japan. Fortfarande tror jag att Lindahls efterträdare i längden kommer att vara Zecira Musovic. Jag har kritiserat henne för en del dippar under förra året där hon verkade ha stannat i utvecklingen. Hittar Musovic tillbaka till samma ungdomliga jävlaranamma som hon visade upp när hon hade sitt tidiga genombrott, har vi ytterligare en världsmålvakt att se fram emot. Men när man blir äldre och vuxen, så börjar man tänka och reflektera mer. Det som är Hanna Bennisons fördel just nu i Rosengård att ”bara köra” blir nog lite annorlunda när man blir äldre. Men satsa på Musovic och hon kommer att växa.
Ronja Aronsson i min trupp, dock knappast i Peter Gerhardssons. Men hennes tid lär komma.
Backar (8): Jonna Andersson, Ronja Aronsson, Magdalena Eriksson, Nilla Fischer, Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Mia Karlsson
Även här kommer det nog inte vara så stora skillnader med Gerhardsson/Wikman-truppen som kommer på torsdag. Det är Ronja Aronsson som förstås sticker ut och som inte får en VM-biljett av förbundskaptenerna. Varför valde jag Andersson? För det första tycker jag att hon borde ha fått en chans i A-landslaget redan tidigare. Sedan har vi en mycket rutinerad spelare i väldigt unga år med ett stort framtidsperspektiv. I ett läge där både Anna Oskarsson och Jessica Samuelsson som även de kan spela högerbacksposten eller wingback som man numera även säger på svenska har varit skadat och då deras väg tillbaka är lite osäker (jag har inte pratat med deras läkare vilket Peter Gerhardsson förstås gör eller har gjort) skulle jag alltid välja en spelare utan skador och skavanker som jag kan spela i 90 minuter utan att behöva vara rädd att tappa en spelare i truppen pga att gamla skador inte läkt. Gerhardsson borde lära sig av Pia Sundhage som satsade på halvskadade spelare under VM 2015 med känt resultat.
Underbara Jessica Samuelsson kom till Rosengård och har inte kunnat spela en enda match i Damallsvenskan och kommer inte att göra det före VM, enligt det som Sydsvenskan rapporterade nyligen. Samuelsson kommer att vara en självklar kandidat till OS om vi lyckas kvala in där och säkert till EURO 2021 i England där vi helt enkelt måste kvala oss in för. Till slut blev det åtta backar, jag var nära att nöja mig med sju precis som Jill Ellis gör i USA, men det är försvarsspelet som är den viktigaste delen i Sverige.
Även Rebecka Blomqvist skulle nog vara en jätteskräll i truppen som presenteras på torsdag
Mittfält och anfall (11): Kosovare Asllani, Stina Blackstenius , Rebecka Blomqvist, Michelle De Jongh, Pauline Hammarlund, Lina Hurtig, Sofia Jakobsson, Julia Roddar, Fridolina Rolfö, Elin Rubensson, Caroline Seger, Julia Zigiotti Olme
Här noterade jag 19 namn för det första och fick alltså stryka sju. Här förstod jag att det är ett tufft jobb att vara förbundskapten. Jag tror dock att Gerhardsson/Wikman har betydligt färre namn på sin lista just nu. Här har ni några skrällar som på något sätt måste finnas, eftersom det annars vore ganska tråkigt att skriva upp samma namn som Peter Gerhardsson, eller hur? Ändå står jag för mitt val. Jav avslöjar att den sista spelaren som jag strök här var FC Rosengårds Hanna Bennison som blev min #24, men sen sa min assisterande att ytterligare en spelare fick ryka. Men på notisblocket står ”Kalla Benison efter VM om den fina formen fortsätter!”
Synd, jag hade gärna givit henne denna chans och gjort som Kanadas John Herdman och nu också Kenneth Heiner-Möller som ofta har slussat in väldigt unga spelare tidigt med stor framgång.
Jag tror att ingen av göteborgarna Rebecka Blomqvist och Julia Roddar är med på torsdag, men båda platsar här. Den ”spelande” forwarden som i Gerhardssons bygge lär bli Madelen Janogy är i min trupp Rebecka Blomqvist. EDIT: Signaturen Supporter uppmärksammade mig att jag hade bara 22 namn och så får det ju inte vara. Samtidigt blev jag glad eftersom jag kunde addera Pauline Hammarlund till truppen. En fantastisk spelare som kommit tillbaka urstark efter skada och som jag räknar som en av våra allra bästa anfallare.
Julia Roddar har varit i lysande form senast och verkligen tagit för sig i Göteborg. Som defensiv mittfältare är hon mitt val före Hanna Folkesson och om Caroline Seger kanske slutar med fotbollen om ett par tre år kan det vara Roddar som tar över rent fotbollsmässigt. Michelle De Jongh är i superform i Damallsvenskan och en anledning att det är Vittsjö som kanske överraskat mest under de fem hittills spelade matcher i serien. Jag väljer henne före Mimmi Larsson och även där har det varit svårt. Och visst det är inte samma positioner som De Jongh och Larsson spelar, men det var Mimmi som jag tog bort för Michelles skull. Alla som inte platsade är mycket bra fotbollsspelare som jag uppskattar väldigt mycket, men vi får skylla på FIFA som inte tillåter mer än 23 spelare i den officiella truppen.
Startelvan blir:
En del av startelvan och kanske framtidens lagkapten när 90-talisterna tar över: Magdalena Eriksson
Tre år i rad missade FC Rosengård SM-guldet trots att man hade den i särklass största budgeten i Damallsvenskan. Efter att Linköping två gånger om snodde guldet från 2010-talets framgångsrikaste svenska damlag var det Piteå IF 2018, ett lag där nästan alla spelare antingen pluggar eller jobbar vid sidan av fotbollen.
Inte nog med att man missade SM-guldet så missade man även Champions League-platsen till säsongen 2019/20 mot Kopparbergs/Göteborg FC där en fd Malmö-spelare, Elin Rubensson, inte bara gjorde mål mot sitt fd lag i den avgörande matchen, hon valdes även till Damallsvenskans bästa spelare av Spelarföreningen.
Klubbens ledning berättade efter säsongens slut och efter att man åkte ut mot Slavia Prag i åttondelsfinalen i UWCL att man skulle använda novembermånaden att tänka efter och fundera inför framtiden.
Svaret har man möjligtvis hittat. I mellandagarna publicerade Håkan Wifvesson och Therese Sjögranen debattartikel i Aftonbladet och klubben lanserade ett pressmeddelande och en självskriven rapport
Svensk damfotboll och inte minst Rosengård behöver mer pengar. Staten måste det göra enklare för företag att sponsra jämlikt (helt korrekt), företagen borde sponsra mer jämställt (det är väl upp till företagn, men visst) och Svenska fotbollsförbundet ska höja klubbarnas ersättning för spelare som spelare i landslaget.
Wifvesson och Sjögran tecknar en bild av ett Sverige som halkar efter i ökningen av budgetar och i ökningen av spelarlöner och som därför inte längre är konkurrenskraftigt mot till exempel Tyskland, England och Frankrike.
De avslutar artikeln med hoppfulla ord: ” ”Om vi vill, så kan vi, tillsammans, hålla kvar svensk damfotboll i Europatoppen! ”
Ärligt talat: Tåget har redan gått. Det åker så fort att Sverige inte längre hinner komma ikapp igen. X2000 introducerades 1995. Jämför detta med ICE, Frecciarossa eller Shinkanzen.
Men det är en utveckling som tråkigt nog känns ganska naturligt. Damfotbollen växer så det knakar. Att man en gång ha varit pionjär och till och kunde skryta med all rätt att man hade ”världens bästa liga” är numera drygt tio, elva år sedan.
Efter Umeå IK som var Europas bästa lag, kanske världens när de vann Women’s Cup och när Marta var på toppen av sin karriär. Umeå hade även spelare som Anne Mäkinen (som blev korad till EURO 2005’s bästa spelare), Mami Yamaguchi, Ramona Bachmann, Laura Kalmari och svenska storstjärnor som Malin Moström och Hanna Ljungberg.
De utstrålade samma enorma kraft och vilja när man såg dem under en uppvärmning som jag några år senare såg hos Europas nya storlag Olympique Lyon. Det senare begav sig fö på Malmö IP och Lyon vann den duellen med 5:0 och 3:0. Redan då var svensk damfotbolls storhet på klubbnivå ett minne blott.
Endast Tyresö FF kunde spela sig till en final i Champions League. 2014 förlorade man med 3:4 efter en rafflande final mot VfL Wolfsburg. Men detta svenska lag spelade med pengar det inte hade. Meghan Klingenberg, Ali Krieger, Ashlyn Harris, Marta, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Christen Press, Jennifer Hermoso, Line Røddik och Vero Boquete. Ingen av dem fick en enda krona efter februari 2014. Tyresö FF:s damlag var en bluff och dess öde är sporthistoria. ”De utnyttjade oss fullt medvetet,” berättade Christen Press för mig i ett café på Hamngatan några dagar före den stora finalen.
Laget gjorde endast en match (för övrigt mot FC Rosengård) efter den stora finalen och gick sedan i konkurs. Många ärliga eldsjälar i föreningen Tyresö FF har sedan dess gjort ett fantastiskt arbete för att återupprätta föreningens goda rykte och kommande säsong är ju Victoria Sandell Svensson damlagets tränare.
Apropå Victoria Svensson, Hanna Ljungberg, Malin Moström och även Therese Sjögran. Det var just den generationens spelare som inte behövde söka sig utomlands för mer än nyfikenhetens skull. Den bästa fotbollen och den bästa miljön för sporten fanns i Sverige under deras storhetstid.
Annorlunda var det redan för 80-talisterna och deras stora stjärna Lotta Schelin. Mitt i Umeås guldfrossa hade Schelin vunnit skytteligan och lockades som utlandsproffs till Frankrike och ett lag som då inte var Europas bästa, men som känns nästan oslagbart i dag: Olympique Lyon. Jag var inte övertygad om Lottas klubbyte skulle gynna hennes karriär då, men kunde faktiskt bara konstatera hur tätt hon och hennes rådgivare hade haft ett par år senare.
Det var ju då tåget började sakta rulla mot förändringar. Lyons ägare, affärsmannen Jean-Michel Aulas var en av de första som hade fattat att man kan sälja en klubbs logga genom att ha ett framgångsrikt damlag. Aulas fattade att han inte skulle kunna konkurrera på herrsidan med FC Barcelona, Real Madrid, Manchester United eller Bayern München. Så han förskaffade sig ett försprång på damsidan som fortfarande är stort och kanske till och med blivit större på sistone. Ada Stolsmo Hegerberg är Lyons målspruta och världens numera bäst betalda fotbollsspelare på damsidan som enligt uppgift tjänar flera miljoner varje år.
Lyon är också den klubb som Rosengård menar, men inte namnger i sin rapport som släpptes i förra veckan. En budget på drygt 70 mijoner kronor har Lyon. Ingen vet exakt, jag har sett siffror på 10 miljoner € för Lyon vilket i dagsläge skulle vara snarare 102,2 miljoner.
Sakta, men säkert går damfotboll i herrfotbollens spår. Situationen är ju inte direkt annorlunda i herrfotbollen där också ett tiotal lag dominerar klubbfotbollen i Europa.
Sedan säsongen 1996/97 har med ett undantag (som stavades FC Porto) endast lag från Spanien, England, Tyskland och Italien vunnit Champions League. Spanien tog elva titlar, de andra tre länderna tog tio tillsammans.
De flesta av världens bästa spelare spelar i dessa fyra länder. Ingen av dem spelar i Grekland, Sverige eller Skottland.
Det är ju den utvecklingen som vi kommer att se och redan har sett damfotbollen när allt fler stora herrklubbar startar damlag: Precis som Lyon har för övrigt tyska VfL Wolfsburg (som endast tog ett [mycket överraskande] herrguld) förstått att man kan nå Europatoppen med mycket mindre finansiella medel.
Nu jagas Lyon och Wolfsburg som fortfarande ligger före (de spelade sin första final mot varandra 2013 i London) av de mer etablerade klubbarna: PSG, Manchester City, Arsenal London, Chelsea London, Bayern München, FC Barcelona och snart även Juventus Turin. Det lär ta ett par år innan man hunnit ikapp och skapat samma vinnartradition på damsidan som dessa två storlag redan har, det höll även Emma Hayes, Chelseatränaren med om när vi analyserade hennes lags 1:3 mot Wolfsburg i våras på Kingsmeadow utanför London.
Visst vore det fantastiskt skönt om stora svenska företag och varför inte även utländska skulle satsa miljoner på svensk damfotboll. Men svensk damfotboll har det ju bra. Vi producerar bara inte längre toppspelare för våra egna klubbar utan för de utländska storklubbarna där spelarna kan tjäna pengar och leva på sitt yrke.
Precis som svensk eller för den delen även dansk herrfotboll har gjort i flera decennier. Inte en enda av Sveriges VM-trupps spelare i herr-VM 2018 spelade i en svensk klubb när han nominerades. Endast tränaren Janne Andersson hade sin arbetsplats i Sverige. Det är nog trots det förståeliga vemodet även den utveckling som vi går emot när det gäller damfotbollen.
Damallsvenskan kommer dock trots allt vara en av Europas bästa serier rätt så länge. Tyskland, Frankrike, England är bättre redan i dag och vill de ha en av ”våra” spelare, så lär vi inte kunna konkurrera mer. Samma gäller ju för utländska talanger. En gång i tiden fanns det inte många scoutar eller agenter, nu är det många på marknaden. När Roland Arnqvist hämtade Marta till Västerbotten eller ett par år senare Erling Nilsson hämtade Sara Björk Gunnarsdottir till Skåne fanns det inte många som konkurrerade. I dag går man direkt till Wolfsburg eller Lyon där klubbarna inte bara lockar med mer pengar utan där resurserna i form av fler specialtränare, tillgängliga gräsplaner och rekreation efter match och träning är avsevärt mycket bättre.
Jag hoppas verkligen att debattartikeln som FC Rosengård lanserade häromveckan ger utslag. Att regeringen ändrar skattereglerna, att företagen inser damfotbollens potential och pumpar tiotals miljoner in i klubbarna. Jag hoppas också att publiken strömmar till arenorna från Piteå till Malmö under året som ligger framför oss. Tusentals svenskar borde flocka till Frankrike och heja fram sitt lag.
Även om klubbarna har tappat avsevärt internationellt de senaste åren har vi ju ett landslag i världsklass. Som stod stilla under Pia Sundhage, men som trots allt kammade hem en bronsmedalj i ett hemma-EM och en silvermedalj i ett OS. Senast, med Peter Gerhardsson, vid rodret, ser många ett systematiskt och målinriktat arbete som har förbättrat både truppens självförtroende samt verkligen utvecklat ett eget spel som alla litar på.
Det är ett bra tecken att Svenska fotbollsförbundet nu även satsar på matchen mot Tyskland på Friends Arena i april. Att man vill och kommer att presentera sitt landslag i landets finaste arena framför en så stor publik som möjligt.
VM kan bli ett utropstecken. Där har Tyskland och England och kanske inte ens Frankrike inget försprång före Sverige oavsett vad som händer i de nationella serierna. USA kommer att vara det lag som man måste besegra om man vill vinna VM-guld. Men till detta kommer vi vid ett senare tillfälle.
Tillbaka till Sverige för en avrundning av det här inlägget.
Det är bra att Rosengård för hela Damallsvenskans talan. Ändå undrar jag om inte den svidande säsongen som ligger bakom Sveriges i särklass ekonomiskt bäst utrustade lag borde leda till även andra slutsatser inombords och på hemmaplan.
Rosengård är internationellt inte längre i första klass, men borde vinna inhemska titlar. Jack Majgaard-Jensen sa i en intervju efter hans tid som förste tränare på Pildammsvägen att några spelare inte längre hade den hungern som krävdes. Något som även Erling Nilsson uttryckte i höstas när han sade att man behövde mer hungriga spelare. Båda män sa förstås inte vem som enligt deras uppfattning har tappat den stora hungern.
Att hungriga spelare inte behöva vara landslagsvana svenska eller utländska spelare har Piteå IF bevisat i fjol. Hungern i Norrbotten var stor och trots att man två gånger förlorade mot just Rosengård studsade man tillbaka.
Innan man ska bege sig på vägen till Europa igen för att utmana de stora nya lagen måste man kanske först slå konkurrensen på hemmaplan. För att kunna göra detta behövs det kanske inte en även ännu högre budget än alla andra klubbar i serien har.
Förändringarna i spelartruppen är än så länge få. Hanna Folkesson lämnar Malmö för Stockholm, det är snarare ett minus. Man söker tydligen en vass forward som kan öka konkurrensen där alldeles för många målchanser brändes i fjol. Stina Blackstenius ska ju vara på väg till Sverige igen. Det skulle vara ett rejält kap om Rosengård ännu en gång skulle lyckas sno en konkurrent på en spelare som alla såg redan hemma. (Lotta Schelin ryktades ju först till Göteborg och skrev sedan på i Malmö.) Nadia Nadim är säkert för dyrt (se ovan) och hon trivdes så bra i Portland med världens bästa damfotbollspublik att hon knappast väljer Malmö IP före Providence Park.
Startelvan för USA:s bästa lag North Carolina Courage mot Portland i veckan som gick
Precis som svenska mästarna Linköpings FC så har också amerikanska mästarna Portland Thorns problem att hänga med i toppen i årets serie. De kan endast trösta sig med att de har en mycket större publik. 15 013 kom nämnligen i onsdags till Providence Park väst om Willamette River och bevittnade att suveräna North Carolina Courage tog ytterligare en trepoängare i nyupplagen av fjolårets final.
Det blev 4:1 till North Carolina efter mål av Lynn Williams (2), Debinha och Sam Mewis. Först i 89:e minuten när alltså NCC ledde med hela 4:0 på bortaplan lyckades Katherine Reynolds tröstmåla.
Portlands tränare Mark Parsons sa efter matchen att han såg fram emot att hans lag får en paus till den 16:e juni: ”Vi ser fram emot att vila, ladda batterierna och jobba för att göra de förbättringarna vi behöver göra. Carolina kan hela tiden skapa chanser och göra mål . Jag tycker att de var mycket, mycket bra ikväll, bra på båda sidor av bollen. Och vi är inte lika jämn som vi brukar vara. Om du låter ett bra lag skapa chanser, så kommer de att utnyttja dem,” sa Parsons till tidningen Portland Tribune.
Inte snällt: Publiken visslade när North Carolinas vänsterback Jaelene Hinkle rörde bollen. Hinkle skulle förra året med på landslagets resa till Skandinavien. När hon hade fått veta att USAs tröjnummer skulle lysa i regnbågsfärger tackaade hon nej. Nyligen bekräftade hon rykterna att detta var anledningen i en intervju som ledde till ett nytt litet Twitter-uppror mot Hinkle. Tråkigt att hennes tro hindrar henne att spela för USA, hon är i lysande form i år.
Jag håller helt med Amanda Martins tweet
Hey @JaeHinkle_15 , you can 1,000% love Jesus and be supportive and affirming of those that identify as LGBTQ+. I’ve lived it. Check out @gwenoxenham book Under the Lights and in the Dark where my story is covered in the chapter: “play away the gay.”
För Sky Blue och deras Sverigebekanta tränare Denise Reddy blev det åttonde förlusten i nionde matchen. Hemmaförlust mot Utah Royals nu som blev Utahlagets första bortaseger. 2:1 genom självmål i den 85:e matchminuten. Efter tio minuter stod det redan 1:1. Diana Matheson gav Utah ledningen och Shea Groom kvitterade för Sky Blue.
I USA är det lite annorlunda som vi vet. Landslaget hade redan samlats, men ändå spelade NWSL en full omgång. Detta medförde att Sky Blue fick klara sig utan Savannah McCaskill och Carli Lloyd, Utah spelade utan Abby Smith, Becky Sauerbrunn och Amy Rodriguez.
Washington förlorade hemma med 0:2 mot Chicago. Matchen kom i gång med en försening på smått otroliga fem timmar och tiom minuter (!!) på grund av ett mycket starkt åskväder. När matchen väl började hade åskvädret försvunnit, men från himlen regnade det katter och hundar som man skulle säga i Storbritannien.
På matchtavlan visades ”Please return to your car for safety” (Gå till din bil för säkerhet) under åskvädret. Vad gjorde de utan bil?
Sam Kerr och Yuki Nagasato gjorde målen för Chicago.
Houston lyckades ta poäng mot serieledarna North Carolina i natt och fick 1:1 med sig hemma i Texas. Nästan, nästan hade North Carolina förlorat sin första match.
Dash ledde nämligen med 1:0 fram till den 80:e minuten i en stekhet match. Termometern visade nämligen inte mindre än 32 grader kl 21 i går i Houston. Kealia Ohai gjorde ledningsmålet för Houston, Frannie Crouse kvitterade för North Carolina i hennes första proffsmatch någonsin.
Åter igen, USA är annorlunda. Serieledarna fick starta matchen utan sina fem amerikanska landslagsspelare McCall Zerboni, Crystal Dunn, Sam Mewis, Merritt Mathias och Abby Dahlkemper. Även irländska Denise O’Sullivan hade redan åkt till sitt landslag.
Trots att North Carolina tappade poäng kom inte andra placerade Seattle Reign närmare. The Reign kryssade också, 0:0 mot Orlando Pride.
Orlando fick klara sig utan skadade Marta, Ali Krieger och Rachel Hill samt utan landslagsspelarna Alex Morgan, Ashlyn Harris och Selina Zadorsky. På andra sidan saknades Megan Rapinoe och Allie Long som även dem är redan hos landslaget.
I USA är det ju landslaget som betalar lön till sina spelare vilket förklarar att USWNT går före klubben eller franchiset.
Personalproblemen ledde dock tyvärr inte till att Lotta Ökvist fick debutera i NWSL, hon står enligt mina noteringar fortfarande på 0 spelminuter för Orlando. Elizabeth Addo fick dock ytterligare 28 minuter speltid för Seattle.
Meghan Klingenberg stannar i Portland och är inte längre på US Soccers lönelista. 2014 spelade hon utanför Stockholm för Tyresö FF
Nu spelas den andra av tre omgångar i svenska cupens gruppspel.
Matcherna:
17/2, kl 1400
Lidköpings FK – Linköpings FC (Rådavallen, Dinaplanen)
Kopparberg/Göteborgs FC -IF Limhamn Bunkeflo 07 (Valhalla)
Kristianstads DFF – Vittsjö GIK (Vilans IP)
Älvsjö AIK – Eskilstuna United (Brantbrinks IP)
Kvarnsvedens IK – IK Uppsala (Ljungbergsplanen)
KIF Örebro – Djurgården
18/2, kl 1400
Qviding FIF – FC Rosengård (Valhalla)
18/2, kl 1500
Piteå IF – Hammarby Arcushallen)
På söndag är det även den reguljära omstarten av Bundesliga. VfL Wolfsburg möter Hoffenheim borta, tvåan Freiburg spelar borta mot jumbon MSV Duisburg och trean Bayern München tar emot SGS Essen vid Grünwalder Strasse.
Tyska DFB-TV visar Wolfsburgs match live och gratis på söndag (utann geoblocking) från kl 1700.
I går har den amerikanska ligan NWSL publicerat namnen på 34 spelare (23 amerikanske & 11 kanadensiska) som är ”allocated”, dvs vars lön betalas av respektive fotbollsförbund och som därför placeras ut i speciella klubbar. Det är sex nya spelare på listan och Sydney Leroux, Meghan Klingenberg, Ali Krieger och Morgan Brian stryks från listan eftersom de stannar hos sina klubbar. Sverigebekanta Stephanie Labbé (som spelade för Piteå IF och KIF Örebro) släpptes i veckan av Washington Spirit och alla andra klubbar i NWSL hade därför möjlighet att anmäla intresset för hennes tjänster. Washington hade fått in 26 åriga Aubrey Bledsoe från Orlando Pride. Eftersom många klubbar redan har väldigt bra målvakter undrar man vart Labbé kommer att gå. Hon vet tydligen mer och har tweetat en liten gåta till sina följare som gjorde att jag gissar Houston Dash, men vi får se.
Lieke Martens är även världens bästa i den omröstningen som engelska The Offside Rule låtit göra bland 59 jurymedlemmar. I slutändan vann hon en solklar seger med 298 poäng före tvåan Pernille Harder och trean Samantha Kerr (353 poäng bakom). På fjärde plats kom Marta, femman blev Lucy Bronze före Dzsenifer Marozsan.
Jag saknar Kosovare Asllani bland de 100 bästa, men tycker att resultatet är i alla fall intressant. På sidan vavel.com har min kollega Sophie Lawson skrivit sin Topp 100 lista och den ser annorlunda ut med Harder som världens bästa och med Tabitha Chawinga på en femte plats (!!). Vavel har Kristine Minde på 19:e plats (Offside Rule har Minde som #100), franska Amel Majri (som knappt spelat i år) kommer på 10:e plats hos Vavel och finns inte bland de 100 bästa från Offside Rule.
Det är i högsta grad subjektiva uppfattningar, men jag tycker att detta är bra marknadsföring för damfotbollen.
Diskutabelt att Nilla Fischer är bästa svenska, hon hade en ganska genomsnittlig säsong. Skönt att kunna konstatera att #1, #2 och #4 spelade i Damallsvenskan för ett år sedan.
Åtta spelare från Olympique Lyon finns bland de 23 bästa och det återspeglar ungefär lagets särställning i världen.
Hur jämnt fotbollen har blivit bevisar också att världens tio bästa spelare kommer från nio olika länder.
USA har 18 spelare bland världens 100 bästa, England har 11, Nederländerna 9, Australien och Tyskland 7 var, Frankrike har 6, sedan kommer Brasilien, Danmark, Kanada och Norge med 4 spelare var. Japan, Spanien och Österrike har 3 spelare var, sedan har Costa Rica, Sverige och Schweiz 2 var och , Belgien, Island, Malawi, Nigeria, Portugal, Sydkorea, Venezuela och Wales en spelare var. 24 lände är representerade.
Ser vi henne i den röda tröjan igen 2018? Ada Stolsmo Hegerberg är 10:e bästa spelaren i världen år 2017
Även om hösten gick väldigt bra för Ada Stolsmo Hegerberg så var sommaren och EURO 2017 som en mardröm för det norska landslaget och speciellt för Hegerberg som bestämde sig kort efter fiaskot i Holland där Norge förlorade tre av tre matcher mot Nederländerna, Belgien och Danmark att ta en time-out från landslaget. Först när norska fotbollsförbundet ha infört en rad förändringar (som inte direkt nämndes vid time-outen) skulle Ada kunna tänka sig att komma tillbaka.
I nedräkningen på den engelska podden The Offside Rule har vi kommit fram till 7:e platsen och det är inte direkt oväntat att det vimlar av Lyon-spelare på de främre placeringarna. Förra årets Top 100 finns här på The Offside Rule.Då var Skottlands Kim Little (korsbandsskadad i år) och Tysklands Melanie Behringer bland de allra bästa, men Behringer hade lett sitt Tyskland till ett OS-guld i hennes sista match för det tyska landslaget.
Nu när endast sex namn är kvar – innebär Nilla Fischers 39:e placering epitetet bästa svenska? Eller är Kosovare Asllani bland de sju bästa spelare i världen? Vi har ännu inte fått en placering för Lieke Martens (som vann både UEFA:s pris som Europas bästa och FIFA:s pris som världens bästa) och Pernille Harder. Även Orlandobon Marta har ännu inte setts till. Och Lyons tyska spelmotor Dzsenifer Marozsan som spelade en medioker EM, men ett utmärkt år för Lyon.
Just nu toppas listan av Viviane Miedema som hade en lite trevande början på EURO 2017, men som sedan mer och mer steg fram som en iskall målspottare i avgörande matcher.
Ramona Bachmann siktar på målet och bollen ska strax träffa ribban av Gudbjörg Gunnarsdottirs mål (2011)
Nedräkningen fortsätter. Jag har inte sett Ramona Bachmann sedan hon spelade för Wolfsburg och vann 5:0 borta mot Eskilstuna, tog fram en urgammal bild när hon spelade andra svängen i Umeå och bortabesegrade Djurgården.
Hur som helst har The Offside Rulenu kommit till de 20 bästa spelarna i världen.
Hattrick 