Etikettarkiv: Marta

Intervju: Johanna Rytting Kaneryd

32354249806_dbadbabcda_k

Dags för första intervjun i bloggen i år. Jag pratade med Djurgårdens mittfältare Johanna Rytting Kaneryd som hade sitt stora genombrott i fjol. Kan hon fortsätta sin utveckling kan det bli A-landslaget framöver.

När man blickar tillbaka på året som gått och säsongen som spelades i fjol så fanns det som alltid ett antal unga spelare som fick sitt genombrott. Tabitha Chawinga spelade en mycket bra säsong även i Damallsvenskan, Cajsa Andersson fick bli målvakten som Martin Sjögren litade på och blev svensk mästare med Linköping. Årets genombrott på Fotbollsgalan 2016 i Globen blev dock Djurgårdens 19-åriga mittfältare Johanna Rytting Kaneryd. Priset kunde hon tyvärr inte ta emot själv utan det fick hennes dåvarande tränare Yvonne Ekroth göra då Johanna befann sig 13 000 km borta i Papua Nya Guinea och spelade U20-VM.

Det är januari och än så länge inte läge att träna mycket utomhus. Djurgårdens damlag tränar för det mesta på Hjorthagens IP, nja, inte direkt på Hjorthagens IP som låg i mörkret när jag promenerade dit från Tunnelbanan i Ropsten. Lite längre bakom IP:n står Djurgårdens fotbollstält som täcker en hel konstgräsplan och lite mer. Ett fotbollstält som så sent som i början av november 2016 rasade ihop efter ett intensivt snöoväder som var den här vinterns första.

28988860613_cf2474c339_k

Johanna i duell med landslagets Elin Rubensson (Kopparberg/Göteborgs FC)

Jag träffar Johanna efter Djurgårdens träning där de isländska spelarna saknas pga landslagssamling och där Katrin Schmidt saknas pga sin första landslagsresa med det svenska landslaget.

Johanna Rytting Kaneryd dök för första gången upp på min radar när hon spelade i Tyresö FF när laget fortfarande var dåvarande LdB FC Malmös stora konkurrent och av någon anledning trodde jag att hon kom till A-truppen via ungdomsverksamheten i Tyresö.

”Det började ju med att jag var med i ett zonläger eller regionalt läger. Då spelade jag i Kolsva, en liten by i Västmanland och så var det en kille som såg mig spela och tyckte att jag var intressant och han hjälpte mig. Och det var egentligen därifrån det började. Han tog kontakt med olika lag och jag fick provspela med Tyresö. Jag fick åka med dem på ett träningsläger och sedan erbjöd de mig ett kontrakt, ett fyra års kontrakt, 2+2. Och då tvekade jag inte.”

Men då var du ju väldigt ung, det måste ju ha varit en stor grej för både dina föräldrar och för dig att flytta hemifrån som tonåring?

”Min familj har stöttat mig väldigt mycket. Jag fick sedan bo hos en familj i Stockholm i början och utan dem hade jag nu inte klarat det heller. De tog verkligen hand om mig som en extra familjemedlem.”

Att tjejer flyttar hemifrån 15 år gammal för att satsa på fotbollen händer inte så ofta i fotbollen i Sverige. Jag kommer ihåg Ramona Bachmann, schweiziskan som hamnade i Umeå, då 15 år gammal och som jag intervjuade när hon var 16. Även hon bodde hos en familj och fick dessutom lära sig svenska vid sidan av fotbollen. Svenskan som hon blev så bra på att hon ett antal år senare sa till mig att det är nästan jobbigare för henne att prata standard tyska med mig än svenska. Men Bachmann och Rytting Kaneryd verkar ha en mycket viktig sak gemensam: en besatthet för fotbollen som få andra har.

Johanna Rytting Kaneryd gick till Tyresö. ”Det var också det jag kände att när man får en sådan chans så måste man ta den,” säger hon nu. Det Tyresö hon hamnade i vimlade som bekant av världststärnor: Marta, Caroline Seger, Christen Press, Meghan Klingenberg, Lisa Dahlkvist…

32315373396_eb6e275e47_k

Johanna med Johanna Rasmussen (Kristianstad)

”Även om jag visste att jag inte skulle få mycket speltid, så hade jag klar för mig att jag skulle utvecklas otroligt på träninarna.”

Tränaren som hämtade Johanna till Tyresö var Stefan Fredriksson. Hans engagemang blev inte långvarig och av personliga skäl lämnade han över till Tony Gustavsson. 

Första träningen som svensk tonåring i ett gäng världsfotbollespelare måste vara häftig?

”Jag tänkte inte så mycket, jag gick bara in och tänkte att jag skulle bara visa upp mig lite. Sen såg man ju vilka spelare man hade att göra med. Jag hade inte så bra självförtroende alls utan det var ju jobbigt att gå till träningen ibland bara för att jag kände en sådan press, att jag var tvungen att prestera. Det är ju inte så att de går ner och tar hänsyn att man är yngre. Jag är likadan nu, de ställde krav på en.”

Efter en säsong i Älta som inte blev så lyckad av olika anledningar blev det Djurgården för Johanna. Yvonne Ekroth hade sett henne i landslaget och det blev ett samarbete där 19-åringen spelade ALLA 22 matcher i Damallsvenskan från start.

”Mina förväntningar var ju att jag skulle ta det här året, vara skadefri och utvecklas. Men mitt mål var att spela så mycket som möjligt och det fick jag ju göra.”

Många bilder som jag tog på #20 i Djurgården är bilder där Johanna är mitt i en duell med någon motspelare.

Hon  skrattar lätt och säger: ”Jag kanske söker mig till det. Det blev väl ofta så att jag hade på mig någon.”

Både Johanna och Djurgården fick en otrolig bra start av säsongen 2016, låg som bäst på en fjärde plats för att sedan på slutet tappa lite resultatmässigt. Finns det en förklaring för det?

”Jag vet inte riktigt. Vi kanske blev lite för, inte bekväm, men jag tror att motståndarna läste oss. De visste att vi ville spela mycket boll och då försökte dem stoppa det. Kanske hade det med det att göra eftersom vi överraskade ju ganska mycket i början.”

Vi byter ämne och blickar tillbaka på U20-VM i Papua Nya Guinea. En helt annan värld och en jättelång resa.

”Jo, jag hade inte ens hört talas om det [landet] innan. Det var väldigt speciellt och en häftig upplevelse som man tar med sig hela livet. Vi fick byta tre gånger och reste totalt 30 timmar med väntetider. Det tog lång tid att ställa om sig också. Annat klimat, mycket som var annorlunda.”

32204081942_ad063bfdc1_kHur var det med säkerheten, Svenska fotbollsförbundets tipsade fansen om att helst inte åka ensam.

”Nej, vi fick ju inte ens lämna hotellet utan de gånger vi var utanför var när vi hade träning eller match. Och då hade vi poliseskort. Vi hann inte se så mycket utan det var väl resan från flygplatsen till hotellet. Folket var väldigt trevlig och glada, bara det att det var hur mycket publik som helst på matcherna kändes fint.”

Det gick ju inte så bra för Sverige med sorti efter gruppspelet med förlust mot Nordkorea, vinst över värdlandet och oavgjort mot Brasilien. Du spelade 26 minuter mot Nordkorea som sedan blev världsmästare. Hur var dem? De vann ju F17 och F20-VM nu i fjol.

”De är riktigt spelskickliga. Alla, var och en individuellt är väldigt duktigt med tekniken framför allt. De hittar varandra utantill, de vet var de har varandra och det går så jäkla snabbt och det tror jag var anledningen att vi blev ställda att de spelade igenom oss med en bolltouch.”

Johanna och jag är överens om att mycket beror på att det troligtvis finns en helt annan organisation bakom det nordkoreanska laget. Vi spekulerar att de nog får träna hela tiden med varandra istället för många andra lag.

Hemma spekulerade vi om du var sjuk eller skadad eftersom du fick inte så mycket speltid som vi trodde att du skulle få.

”Nej, jag var inte skadad. Jag var lite sjuk, men jag var 100% till matcherna, absolut. Och jag kände mig verkligen i bra form. Men man måste ju acceptera tränaren och hans val. Sen var det ju tråkigt att vi fick åka hem när det saknas endast ett enda mål.”

Nu är F19.karriären över för Rytting Kaneryd, hon fyller 20 i februari och landslagsmässigt skulle D23 vara nästa steg, en stor grupp spelare som inte har mycket att spela om, inga internationella mästerskap utan endast några få matcher. I Sverige fick de flesta ungdomslandslagsspelare gå igenom hela systemet innan några av dem släpptes in i A-laget, snabbare går det i andra länder. Men Johanna Rytting Kaneryd är ambitiös och hon vill gå den vägen känns det som, oavsett hur lång tid det tar.

Hur vill du själv utvecklas i år, du ser dig som en central mittfältare, men hamnade mer på kanten i Djurgården?

”Jag vill ju söka mig in centralt, vara lite spelfördelare samtidigt som jag vill försöka dra iväg själv. Nu ska jag kanske söka mig lite mer framåt och få den här kylan som jag saknat i fjol, jag kom ju till lägen, men har inte suttit dit dem riktigt.Det är väl nånting som jag ska jobba med. Samtidigt får jag kanske lite mer ut av min speed på yttern.”

Dzsenifer Maroszan de bästas bästa spelare

15639922916_5379611d3e_kEnligt den stora internationella juryn bestående av lag- och förbundskaptener från hela världen plus en längre rad mediapersoner även de från alla kontinenter så var Carli Lloyd åter igen världens bästa fotbollsspelare och Silvia Neid för tredje gången världens bästa tränare.

Man förstår att Neid vinner utnämningen eftersom hon lyckades med ett inte segertippad tyskt lag vinna den enda titeln som Tyskland hittills inte hade vunnit – OS guld i Rio.

Carli Lloyd hade jag som röstat  på Ada Stolsmo Hegerberg i en annan omröstning inte som favorit denna kväll i Zürich. Men den stora internationella juryn såg Lloyd som favorit före Marta och Melanie Behringer. 

Som vanligt tog jag en titt hur de 20 bästa länderna på den officiella FIFA-rankinglistan röstade och då endast deras lagkaptener och tränare. Resultatet är lite överraskande eftersom en spelare som totalt inte hamnade bland Top 3 kammade hem titeln som de bästas bästa. Här är Top-20-ländernas röstresultat:

  1. Dzsenifer Marozsan (Tyskland)  71 poäng
  2. Carli Lloyd (USA) 67
  3. Melanie Behringer (Tyskland) 58
  4. Sara Däbritz (Tyskland) 36
  5. Camille Abily (Frankrike)  35
  6. Marta (Brasilien) 34
  7. Amandine Henry (Frankrike) 19
  8. Lotta Schelin (Sverige) 14
  9. Christine Sinclair (Kanada) 13
  10. Saki Kumagai (Japan) 10

 

Kadeisha Buchanan till Lyon

 

canada

Kadeisha Buchan (2 fr v inför en landskamp mot Brasilien), Foto: Douglas O’Brien (cc-by-sa-2.0)

Jag har ofta skrivit att damfotbollen i Europa börjar likna herrfotbollen. Säkert inte när det fäller tillförsel av pengar från UEFA, men när det gäller utvecklingen mot att det finns ett väldigt litet antal topplag.

När herrarnas Champions League börjar vet ju egentligen alla att det är 32 lag som deltar i åtta grupper, men finalen året därpå, där brukar vi se något av lagen Real Madrid, Atletico Madrid, FC Barcelona, Bayern München eller Juventus Turin. Borussia Dortmund, Chelsea London, Manchester United och Inter Milan har varit med och vunnit eller förlorat finalen de senaste tio åren. Men i stort sett pekar allt på de tre spanska och det tyska laget. Vi får se hur det blir i år då England genom nya TV-avtal har fått in helt sanslös mycket pengar.

Inom damfotbollen är det nästan ännu värre. Koncentrationen är ett faktum här också. Inför säsongen 2016/17 var det nog framför allt Olympique Lyon, VfL Wolfsburg, PSG och Bayern München som det handlade om. Nu har kanske även Montpellier HSC och Chelsea Ladies gjort ”de fyra” sällskap. Om lite mer än två månader blir det två fransk-tyska möten: Wolfsburg – Lyon och PSG – Bayern.

Pernille Harder förstärker tyskornas mittfält där ALLA i truppen är landslagsspelare. Det blir tufft för Harder som kommer med många meriter att få starta flertalet matcher, något som hon inte varit van vid tidigare vare sig i Hjørring eller i Linköping. Men det är kanske den utmaning som hon behöver för att bli en av världens absolut bästa. Vi alle vet att hon har kapaciteten.

Men Lyons svar på rekruteringen av Harder är att efter Alex Morgan och Josephine Henning som presenterades häromdagen även skriva kontrakt med kanadensiska Kadeisha Buchanan som precis i går fick den berömda Hermann Trophy award som fjolårets bästa collegespelare. Buchanan spelade för West Virginia.

De franska lagen verkar ha mycket mer pengar i fickan just nu än de tyska. Även PSG har förstärkt sig mig kanadensiska Ashley Lawrence inför möten med Bayern München, men även förstås för spel i den inhemska ligan där man med Lyon och Montpellier har två utmanare.

Montpellier har som bekant värvat Stina Blackstenius och Chelsea tog tillfället i akt att försäkra sig om Ramona Bachmanns tjänster. Man var tydligen också intresserat avb Blackstenius, men när man inte fick napp hos henne så blev det istället amerikanska landslagsspelaren Crystal Dunn. Förutom dessa två hamnade även Norges landslagskapten Maren Mjelde och skotska supertalangen Erin Cuthbert i tränaren Emma Hayes inköpskorg.

Många av dessa värvningar är i dagsläge nästan omöjliga för en svensk klubb eller andra klubbar i Tyskland eller Frankrike förutom de just nämnda.

Det blir spännande att se hur Rosengård kommer att klara sig de närmaste fem åren genom det generationsskifte som laget står inför med Marta som fyller 31 i februari, Lotta Schelin  som fyller 33 i februari, Erin McLeod som fyller 34 i februari, Ella Masar McLeod som fyller 31 i april, Anita Asante som fyller 32 i april,  Lina Nilsson som fyller 30 i juni och Ali Riley som fyller 30 i oktober. Med en europeisk spelarmarknad som alltmer utvecklar sig att några få penningstinna klubbar köper ihop stora spelartrupper med upp till 25 spelare där det inte spelar någon roll om man har dyra landslagsspelare på bänken som skulle platsa i nästan alla andra europeiska klubbars startelvor blir det onekligen svårare att kunna utmana de stora. Det kanske är redan sista gången i år.

 

Ada Stolsmo Hegerberg världens bästa

31096893134_35710cb6a7_hDet händer inte mycket så här års inom damfotbollens värld om man inte vänder blicken mot avlägsna länder som Australien eller Japan. Även silly season har gått in i en liten paus under mellandagarna och vi väntar fortfarande på en del svar inför nästa säsong. Jag återkommer till detta.

Men börja vill jag i dag med att engelska The Offside Rule dagen före julafton har sett ut världens 100 bästa fotbollsspelare. En jury, bestående av 30 damfotbollsexperter, däribland Kelly Smith, Matt Beard, Martin Sjögren, Hope Powell, Tom Sermanni och lilla jag (en stor ära  att jag fått vara med i denna krets) har röstat fram sina respektive 100 bästa. Det fanns en lista på lite mer än 100 spelare, men vi fick lägga till namn om vi tyckte att någon saknades. Det tog mig flera timmar att ranka och ordna och till slut blir det förstås lite orättvist på en del positioner, men resultatet som helhet är bra, tycker jag, främst på de första 20 platserna.

Världens bästa spelare 2016 är enligt juryns uppfattning norska Ada Stolsmo Hegerberg som kom till Olympique Lyon 2015 och bara öst in mål sedan dess. I ligan, i cupen och även i Champions League. Jag röstade själv på Hegerberg som jag hade tur att träffa och prata med ett par gånger under EURO 2013 i Kalmar, Norrköping och sedan i Stockholm. Redan då fick jag en uppfattning om henne att jag sällan hade träffat en lika målmedveten och ambitiös och mogen 18-åring som dessutom briljerade genom sin snabbhet. En mycket vältränad ung kvinna dessutom.

10649467546_87c18805f6_kÄven juryns 2:a var min personliga tvåa. Marta Vieira da Silva. I sina bästa stunder är Marta fortfarande världens bästa fotbollsspelare. Det fascinerande är att hon efter alla dessa 13 år som man har sett henne på den internationella fotbollsscenen har gnistan kvar, kärleken till fotbollen. Hennes överlägsenhet gentemot andra har minskat lite, inte för att hon har presterat sämre utan för att damfotbollen har utvecklats och det finns en hel del spelare som kan göra det svårt för Marta. I Tyskland visslar många när hon spelar där, något som jag som har träffat henne och andra som spelat med och mot henne, inte förstår. Det kanske finns en hel del avundsjuka att man trots många framgångar i Tyskland och trots en Birgit Prinz aldrig haft en spelare som kan tillföra magi till spelet. Det kan Marta som jag alltid har mött som en mycket ödmjuk person. Christen Press har berättat min favorithistoria med Marta. I UWCL-semifinalen mot Birmingham City brände hon en straff och Press och de andra i Tyresö märkte att det kokade inom Marta, inte för att hon var sur pga av ett mål som hon missade som individ utan för att hon kände att hon hade svikit laget. ”Marta pratade nästan aldrig engelska på fotbollsplanen, men hon gjorde det i slutet av den matchen när hon spelade väggspel med mig och sköt 3:0. Efterår sprang hon upp i min famn och sa ‘Thank you.'” Det om lagspelaren Matta som ville gottgöra det som hon uppfattade som ett svek mot laget.

Melanie Behringer hamnar på 3:e plats tack vare sin roll i årets OS där hon vann skytteligan och ledde ett inte direkt glänsande tyskt lag till första OS-guldet.

Platserna 4-20:

4. Kim Little (Seattle Reign, Melbourne City)
5. Dzsenifer Marozsan (1.FFC Frankfurt, Olympique Lyon)
6. Christine Sinclair (Portland Thorns)
7. Carli Lloyd (Houston Dash)
8. Wendie Renard (Olympique Lyon)
9. Tobin Heath (Portland Thorns)
10. Lucy Bronze (Manchester City)
11. Amandine Henry (Olympique Lyon / Portland Thorns)
12. Anja Mittag (PSG / VfL Wolfsburg)
13. Pernille Harder (Linköpings FC)
14. Eugénie Le Sommer (Olympique Lyon)
15. Camille Abily (Olympique Lyon)
16. Lotta Schelin (Olympique Lyon / FC Rosengård)
17. Alex Morgan (Orlando Pride)
18. Alexandra Popp (VfL Wolfsburg)
19. Hedvig Lindahl (Chelsea Ladies)
20. Ramona Bachmann (VfL Wolfsburg)

Ytterligare svenska resp damallsvenska och fd damallsvenska placeringar bland Top 100:

26. Vero Boquete (PSG)
29. Caroline Seger (PSG /Lyon)
31. Stina Blackstenius (Linköpings FC)
36. Christen Press (Chicago Red Stars)
37. Nilla Fischer (VfL Wolfsburg)
40. Hope Solo (Seattle Reign)
43. Lydia Williams (Houston Dash / Melbourne City)
46. Sara Björk Gunnarsdottir (FC Rosengård / VfL Wolfsburg)
50. Lieke Martens (FC Rosengård)
56. Manon Melis (Seattle Reign)
58. Ali Krieger (Washington Spirit / Orlando Pride)
74. Sofia Jakobsson (Montpellier)
75., Claudia Neto (Linköpings FC)
76. Lisa DeVanna (Melbourne City / Orlando Pride)
77. Ashlyn Harris (Orlando Pride)
78. Lisa Dahlkvist (PSG / KIF Örebro)
82. Linda Sembrant (Montpellier)
86. Jennifer Hermoso (FC Barcelona)
90. Tabitha Chawinga (Kvarnsvedens IK)

25 av världens bästa 100 spelare har någon gång spelat i Damallsvenskan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Pernille Harder – Fotbollsgalan, del 1

30794241870_b66c47b8ea_kPressrummet på Ericsson Globe är inte fyllt ikväll, men lär bli det när TV-sändningen börjar om en dryg halvtimme.

 

De första priserna har delats ut och tyvärr saknades en del pristagare: Marta blev årets mittfältare och hon hälsade med en video inspelad i Malmö och sa att hon just nu befinner sig i Brasilien,

Även årets domare Sara Persson var inte här, hon dömer U20-VM i Papua Nya Guinea och har bra chans att kunna döma en kvarts-, semi- eller rentav final efter Sveriges tidiga sorti.

På väg hem från PNG, en resa som tar drygt 30 timmar är Djurgårdens Johanna Rytting Kaneryd som fick priset som årets nykomling. Hennes pris togs emot av Yvonne Ekroth medan Lotta Schelin lovade att ge priset årets mittfältare till Marta.

Stellan Carlsson, Piteås tränare gjorde ett bra jobb ‘ven i år och fick priset som bästa ledare. Carlsson kan inte heller vara här ikväll och priset togs emot av Hilda Carlén.

Pernille Harder lämnar Sverige och Linköping och hon fick ta emot priset som Damallsvenskans mest värdefulla spelare i konkurrens med Marta och Tabitha Chawinga,

Efter en stund dök Harder plötsligen upp i pressrummet och jag lyckades ställa några improviserade frågor.

Vilka kriterier har du nu för att välja ny klubb?

”Det ska vara en toppklubb,” säger hon. ”För att lämna Linköping måste det vara en toppklubb.

Det har nämnts åtta stycken klubbar i en tidning i USA, England, Frankrike och Tyskland. Du har sagt att Tyskland kan vara intressant.

”Jo, men jag gillar Tyskland,” skrattar hon, en fingervisning?

”Jag måste hitta nya utmaningar,” säger hon angående anledningen för att lämna Linköping efter fem säsonger. ”Jag vill spela i en ny kiga och även spela i Champions League.”

Pratar du tyska?

Pernille skrattar igen och säger ”nej”.  Hon säger vidare att det rätt snart bli klart med en ny klubb, men att det kommer att ta tid innan det kommer ut till media.

Säsongen med Linköping var i det närmaste perfekt, man har inte förlorat en enda match, man spelat bra i nästan alla matcher efter att man ändrat spelsystemet,

”Tack till Martin som verkligen är en grym tränare.”

Titeln med Linköping har varit på gång under flera år säger hon till mig, det har liksom byggts och utvecklats, men det nya spelsystemet har varit viktigt

Beslutet att lämna Linköping fanns inte innan säsongen, men ändå hade Pernille en tanke att det kanske var sista säsongen. Det är ingen hemlighet att danskan är en av de mest eftertraktade spelarna på den europeiska marknaden.

FOTNOT: Eftersom ljudet saknades i pressrummet lyckades jag dra felaktiga slutsatser och trodde först att Ekroth vann tränare och Löfkvist nykomling. Tweeten raderades efter att Hilda Carlén (tack och förlåt) hört av sig. Ska inte hända igen.

Fotbollsgalan närmar sig

Om lite mer än tre veckor är det åter igen dags att bege sig till Globen (eller Ericsson Globe som den officiellt heter numera) och vara med i vimlet bakom scenen där den mest vanliga frågan till vinnarna i god gammal svensk tradition är ”Hur känns det?”.

”Det känns väldigt bra.” kommer de flesta spelarna att säga och sedan tar vi en del fina bilder, även med herrarnas vinnare och efter diamantbollen är överlämnad till Sveriges bästa fotbollsspelare är säsongen över.

I går kväll fick vi ta del av nomineringarna av den jury som til nästan 50% består av personer som står på SvFF:s lönelista, något jag har kritiserat genom åren. Lägg till Victoria Sandell Svensson (EFD) som fd landslagsspelare och det är inte osannolikt att nomineringarna är lite svenskdominerad trots flera dussin utländska toppspelare i Damallsvenskan. Det är ju förstås solklart att till exempel Pia Sundhage och Lillie Persson måste försöka rättfärdiga sina uttagningar till landslaget med nomineringar till Fotbollsgalan. Och varför ska ungdomslandslagens tränare Anneli Andersén och Calle Barrling rösta emot Sundhage och Persson?

Här kommer de nominerade och lite (uppgivna) kommentarer:

Målvakt: Hilda Carlén, Jennifer Falk, Hedvig Lindahl

Det är alltså möjligt att nominera utländska spelare (som även kallas ”importer” av de som vill ha så få som möjligt) till alla kategorier förutom ”genombrott” och ”diamantbollen”. I den senare kategorin får vi bara veta vem som vinner. Det är alltid möjligt att nominera svenskor som spelar utomlands. Jag skulle hellre se att Fotbollsgalan handlar om Damallsvenskans bästa spelare, att den alltså blir en fest för ligan. Sedan borde Diamantfotbollen tilldelas en svensk spelare oavsett var hon lirar. Den utmärkelsen kommer ju även från annat håll.

30306492056_11418ee46b_k

Damallsvenskans bästa målvakt Gudbjörg Gunnarsdottir (Djurgården) är inte nominerad till Fotbollsgalan

Jag saknar Damallsvenskans klart bästa målvakt: Gudbjörg Gunnarsdottir från Djurgården. Hon har en klar del i Djurgårdens succéår och har åtminstone i hemmamatcherna jag har sett på Stadion (förutom tre såg jag alla) gjort fenomenala räddningar, ibland räddat en eller två poäng. Löjligt att hon  saknas. ”Gugga” borde konkurrera om utmärkelsen med Lindahl. Och enligt mina regler borde isländskan få den som seriens bästa.

Back: Nilla Fischer, Jessica Samuelsson, Linda Sembrant.

28028710966_0a851cfef1_k

Flest assist i Damallsvenskan räcker inte för Fotbollsgalan: Jonna Andersson (Linköping)

Nilla Fischer har inte spelat en toppsäsong, varken i landslaget eller i klubben. Samuelsson är en solklar vinnare här, bäst bland de nominerade. Eftersom jag tycker att det är främst Damallsvenskan som borde ha fest den 21 november lägger jag till Jonna Andersson (som fortfarande leder den dåligt skötta assistligan) och Emma Berglund. 

Mittfält: Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Marta

Spelade Seger en enastående säsong? I PSG? I landslaget? Eller nomineras hon eftersom hon pga gamla meriter? Marta ska självklart vinna i denna konkurrens, men jag antar nästan att Lisa Dahlkvists straffar mot USA och Brasilien räcker för att vinna statyn. Marta var suverän, men det finns en annan mittfältare som jag tycker har gjort en lika bra säsong trots att hon inte hamnar så mycket i strålkastarljuset. Svensk mästarinna har hon dock blivit nyligen och lett sitt Portugal till dess allra första slutturnering. Jag snackar förstås om Claudia Neto som har en viktig del i ett SM-guld, sin klubbs första sedan 2009. Medan Marta spelade bra, spelade stundtals fantastiskt, men står där med endast Svenska cupen och den nu äntligen avskaffade Supercupen.

Anfall: Stina Blackstenius, Tabitha Chawinga, Pernille Harder

Där har juryn räknat mål. Och överraskande att förbundskaptenerna inte fick igenom sina favoriter Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och Olivia Schough. Det är den kategorin i vilken jag håller med juryn. Priset borde gå till Harder som gjort flest mål, näst flest assist och vars spel på det hela sett ligger på en annan nivå än både Blackstenius och Chawinga trots att de är fantastiska kandidater.

MVP: Tabitha Chawinga, Pernille Harder, Marta

Även här tycker jag att det är helt ok att välja dessa tre. Utan Chawinga skulle Kvarnsveden spela åter igen i Elitettan 2017. Utan Harder hade Linköping slutat tvåa. Utan Marta hade Rosengård slutat tvåa, vilket dem också gör. Utifrån det så borde det alltså stå mellan Chawinga och Harder. Egentligen vill jag att båda ska få priset, men eftersom Harder redan är årets forward så är Chawinga seriens mest värdefulla spelare. På ett hörn vill jag ge en extra utmärkelse till nyförvärven Elisabeth Addo och framför allt Tiffany Weimer som lyfte Kvarnsveden och som gav Chawinga det utrymme som hon behövde.

Årets genombrott: Cajsa Andersson, Ellen Löfkvist, Johanna Rytting Kaneryd

2015 var Stina Blackstenius, Pauline Hammarlund och Michelle de Jongh nominerade. Blackstenius vann. 2014 handlade det om Malin Diaz Pettersson, Magdalena Ericsson och Fridolina Rolfö med Diaz som vinnare. Man har tagit med en målvakt i år vilket jag tycker är fint, men jag hade hellre sett en annan, nämligen Zecira Musovic. Visst är det Andersson som vinner SM-guld, kommandes från lilla Älta, MEN Musovic som var avsett för bänken i Rosengård, först bakom världsmålvakten Erin McLeod som skadade sig svårt i allra första matchen och sedan bakom Sofia Lundgren, Musovic fick rycka in och har spelat 12 av 20 möjliga matcher som startande målvakt. Lägg till att hon var skadad de första veckorna och att hon nu spelar även Champions League. Men för juryn har Musovics bedrift kanske varit en självklarhet som de inte lagt märke till. För mig har hon fått sitt genombrott i år. Ifjol gjorde hon toppmatcher mot Wolfsburg och vissa ville se henne redan i Kanada 2015, men när tränaren Jack Majgaard anlände till Sverige och Malmö fick Zecira nöja sig med bänken och titta på tyska Kathrin Längert. I år är det självklart att hion står. Det kvalificerar henne för mig till en nominering till årets genombrott. Och där borde hon kanske till och med vinna med udda målet mot Rytting Kaneryd.

Årets tränare: Yvonne Ekroth, Stellan Karlsson, Martin Sjögren

Alla tre är värdiga nominerade. Ekroth är uppstickaren, ingen förväntade sig att Djurgården skulle gå så bra. Karlsson är förädlaren, tränaren som har utbildat flera talanger och gjort landslagsspelare utav dem: Emilia Appelqvist, Irma Helin, Pauline Hammarlund, Hilda Carlén. Han har gjort Piteå till ett topplag. Sjögren är Sundhages efterträdare (tråkigt om det inte skulle fungera), han har för andra gången byggt ett mästarlag genom klokt agerande. Jag saknar ett fjärde namn, men vill dock inte stryka någon av de tre nominerade: Jonas Björkgren (Kvarnsveden) har gjort ett jobb som ingen, verkligen ingen av oss så kallade experter trodde var möjligt: Kvarnsveden är kvar i Damallsvenskan även nästa år. Jag kommer väl ihåg Upptaktsträffen på Berns i våras där många småfnissade åt Kvarnsveden som trodde att det skulle fungera med en trupp utan nyförvärv från Damallsvenskan.Som fnissade åt när Björkgren och lagkapten Denise Sundberg berättade om att ordet ”dåligt” var förbjuden i Borlänge och att de trodde att det skulle hjälpa dem att vara bra. Och var och en av dessa fyra tränare skulle vara en värdig vinnare.

Diamantbollen till slut. Här finns inga nominerade. Men förstås är Hedvig Lindal en kandidat som de flesta favoriserar. Hon har stor andel i att landslaget tog OS-silver i somras. Men jag kan även tänka mig att Lisa Dahlkvist kan vara hennes stora utmanare i år. Det var hennes straffar och främst den mot USA som vi kommer ihåg mest när fotbollsåret 2016 läggs till handlingarna. Vinner Dahlkvist, så borde hon skicka en väönlig hälsning till Hope Solo. Deras kommunikation i OS-kvarten var en härlig show.

P.S.: Jag vill gärna se ytterligare en kategori, nämligen årets nyförvärv. Det skulle vara spännande att se och belöna en spelare som har fullföljt eller överträffat alla förväntningar man hade när hon rekryterades. Priset går till Ella Masar McLeod såklart. Nominerad förutom henne är i min lilla egna kategori Tiffany Weimer och Mimmi Larsson. 

 

 

Linköpings FC vinner SM-guld 2016!

20447343551_7218c44ab6_k-1Det hade jag inte förväntat mig! Att Linköpings FC redan i dag skulle säkra sitt andra SM-guld efter 2009. Att LFC skulle ligga på första plats med åtta poängs marginal på FC Rosengård – det lag som hittills har dominerat det pågående decenniet i Sverige.

Medan Linköping gjorde sin läxa och vann ohotat med 2:0 borta mot Vittsjö (mål av Kristine Minde och Stina Blackstenius), såförlorade ett skadedrabbat Rosengård med 1:2 hemma mot Eskilstuna United. Mimmi Larsson och Marija Banusic gav bortalaget en 2:0 ledning innan Natasa Andonova efter en målvaktstavla av Emelie Lundberg kunde komma en bit närmare utan dock att kunna hota på allvar.

Vid den tidpunkten hade Marta redan fått gå av planen efter en armbåge av Natalie Björn. Rosengård hade Hanna Persson (*1996), Emma Pennsäter (*1997), Edina Filekovic (*1998), Linnéa Svensson (*1999), Ida Lyberg (*2000) och Johanna Barth (*1999) på bänken. Duktiga spelare allihopa och kanske kommer en eller annan av dem så småningom spela i en startelva i Damallsvenskan. Men ingen av dem kunde man förvänta sig av att förändra en matchbild när man låg under med 0:2. En anledning att Rosengåtd inte klarade sig var otur med skador som sedan blottade faktumet att truppen är inte stor. Den är alldeles för liten. Vilket bådar inte gått för när UWCL sedan går in i slutskedet nästa år.

Luften hade nog gått ur Rosengård i söndags i Linköping när Kristine Minde nickade in 1:0 på Arenan. Minde avgjorde SM-guldet med sin nick utan att vara medveten om det. Jag kommer ihåg att både Magdalena Ericsson och Kris Minde i samtal med bloggen har sagt att de tänkte fler gånger på matchen mot Rosengård innan den blev av. Veckor innan. Medan FCR:s lagkapten Emma Berglund sa att hon inte hade gjort det, det var en march som alla andra. Kanske hittar man en annan orsak i denna pyttelilla skillnad. Medan Ericsson och Minde var taggade och längtade efter avgörandet, så såg Rosengård matchen som bara ytterligare en annan? LFC var defintivt hungrigare medan konkurrenten Rosengård ändå har vunnit SM-guld 2010, 2011, 2013, 2014 och 2015.

Linköping vinner SM-guld och Martin Sjögren som fick ställa sig påklädd i duschen när LFC-tjejerna sände live från Vittsjö IP, Sjögren har nu lyckats bli en tränare som har vunnit damallsvenskt guld med rvå klubbar. Inte många andra som har gjort detta troligtvis. Sjögren har tillsammans med klubbledningen byggt upp ett lag med lugnt arbete, fantastiska rekryteringar (Claudia Neto, Kristine Minde, Ericsson, Rolfö, Harder…) och han gjorde Magda Ericsson till sin lagkapten, en ung tjej i landslaget som symboliserar lagbygget man gjorde som ingen annan. Det finns ingen bättre ersättare för Pia Sundhage än Sjögren, men klubben borde nog göra allt för att behålla honom. För några veckor sedan sa Martin att han hade samma känsla som 2010 när han vann sitt första SM-guld med Rosengård (då LdB FC Malmö). Även den känslan var rätt.

Nu kommer Stina Blackstenius och Pernille Harder uppvaktas ännu hårdare av agenter och klubbar ute i Europa. Men nu är det först tid för att fira de nya svenska mästarna. Mallbackens chanser att klara att stanna kvar  Damallsvenskan var mycket små inför den här söndagen. Nu kommer de att möte ett lag som redan gått in i mål. En liten chans i alla fall för värmländskorna även om jag är övertygad att LFC vill avsluta säsongen som obesegrat i Damallsvenskan.

Rosengårds tid är över? Nejjjjj. Inte alls. De kommer tillbaka om några månader. Fast ändå är FCR:s modell som kräver betydligt mer pengar, att för det mesta köpa färdiga utländska spelare (Ali Riley, Marta, Natasa Andonova, Lieke Martens, Ella Masar McLeod, Anita Asante) plus svenska toppspelare (Emma Berglund, Lotta Schelin) diskutabel. Men jag tror i dagsläge inte att man kommer att ändra modellen. Det känns definitivt att Rosengård borde satsa på en större och bredare trupp för att kunna jaga de tyska och franska topplagen i UWCL. Som Nora Holstad Berge sa till mig i onsdags i München: ”Vi har en trupp på 25 spelare.” Rent önsketänkande i Sverige, tyvärr.

Jag hade tvekat vilken match jag skulle besöka den 5 november, sista omgången i Damallsvenskan och Elitettan. Nu ser det ut som om jag borde dra till Tele 2 Arena i Stockholm och bevaka Hammarby DFF – Limhamn Bunkeflo. I Linköping blir det ett avslappnat firande på hemmaplan, i Stockholm på Stadion möts årets nykomlingar Djurgården och Kvarnsveden som båda har gjort mycket bra ifrån sig i en ändå ganska betydelselös match. Bajen kommer som det ser ut att behöva en poäng för att åter igen spela damallsvenskt 2017.