Etikettarkiv: Caroline Seger

Intervju: Johanna Rytting Kaneryd

32354249806_dbadbabcda_k

Dags för första intervjun i bloggen i år. Jag pratade med Djurgårdens mittfältare Johanna Rytting Kaneryd som hade sitt stora genombrott i fjol. Kan hon fortsätta sin utveckling kan det bli A-landslaget framöver.

När man blickar tillbaka på året som gått och säsongen som spelades i fjol så fanns det som alltid ett antal unga spelare som fick sitt genombrott. Tabitha Chawinga spelade en mycket bra säsong även i Damallsvenskan, Cajsa Andersson fick bli målvakten som Martin Sjögren litade på och blev svensk mästare med Linköping. Årets genombrott på Fotbollsgalan 2016 i Globen blev dock Djurgårdens 19-åriga mittfältare Johanna Rytting Kaneryd. Priset kunde hon tyvärr inte ta emot själv utan det fick hennes dåvarande tränare Yvonne Ekroth göra då Johanna befann sig 13 000 km borta i Papua Nya Guinea och spelade U20-VM.

Det är januari och än så länge inte läge att träna mycket utomhus. Djurgårdens damlag tränar för det mesta på Hjorthagens IP, nja, inte direkt på Hjorthagens IP som låg i mörkret när jag promenerade dit från Tunnelbanan i Ropsten. Lite längre bakom IP:n står Djurgårdens fotbollstält som täcker en hel konstgräsplan och lite mer. Ett fotbollstält som så sent som i början av november 2016 rasade ihop efter ett intensivt snöoväder som var den här vinterns första.

28988860613_cf2474c339_k

Johanna i duell med landslagets Elin Rubensson (Kopparberg/Göteborgs FC)

Jag träffar Johanna efter Djurgårdens träning där de isländska spelarna saknas pga landslagssamling och där Katrin Schmidt saknas pga sin första landslagsresa med det svenska landslaget.

Johanna Rytting Kaneryd dök för första gången upp på min radar när hon spelade i Tyresö FF när laget fortfarande var dåvarande LdB FC Malmös stora konkurrent och av någon anledning trodde jag att hon kom till A-truppen via ungdomsverksamheten i Tyresö.

”Det började ju med att jag var med i ett zonläger eller regionalt läger. Då spelade jag i Kolsva, en liten by i Västmanland och så var det en kille som såg mig spela och tyckte att jag var intressant och han hjälpte mig. Och det var egentligen därifrån det började. Han tog kontakt med olika lag och jag fick provspela med Tyresö. Jag fick åka med dem på ett träningsläger och sedan erbjöd de mig ett kontrakt, ett fyra års kontrakt, 2+2. Och då tvekade jag inte.”

Men då var du ju väldigt ung, det måste ju ha varit en stor grej för både dina föräldrar och för dig att flytta hemifrån som tonåring?

”Min familj har stöttat mig väldigt mycket. Jag fick sedan bo hos en familj i Stockholm i början och utan dem hade jag nu inte klarat det heller. De tog verkligen hand om mig som en extra familjemedlem.”

Att tjejer flyttar hemifrån 15 år gammal för att satsa på fotbollen händer inte så ofta i fotbollen i Sverige. Jag kommer ihåg Ramona Bachmann, schweiziskan som hamnade i Umeå, då 15 år gammal och som jag intervjuade när hon var 16. Även hon bodde hos en familj och fick dessutom lära sig svenska vid sidan av fotbollen. Svenskan som hon blev så bra på att hon ett antal år senare sa till mig att det är nästan jobbigare för henne att prata standard tyska med mig än svenska. Men Bachmann och Rytting Kaneryd verkar ha en mycket viktig sak gemensam: en besatthet för fotbollen som få andra har.

Johanna Rytting Kaneryd gick till Tyresö. ”Det var också det jag kände att när man får en sådan chans så måste man ta den,” säger hon nu. Det Tyresö hon hamnade i vimlade som bekant av världststärnor: Marta, Caroline Seger, Christen Press, Meghan Klingenberg, Lisa Dahlkvist…

32315373396_eb6e275e47_k

Johanna med Johanna Rasmussen (Kristianstad)

”Även om jag visste att jag inte skulle få mycket speltid, så hade jag klar för mig att jag skulle utvecklas otroligt på träninarna.”

Tränaren som hämtade Johanna till Tyresö var Stefan Fredriksson. Hans engagemang blev inte långvarig och av personliga skäl lämnade han över till Tony Gustavsson. 

Första träningen som svensk tonåring i ett gäng världsfotbollespelare måste vara häftig?

”Jag tänkte inte så mycket, jag gick bara in och tänkte att jag skulle bara visa upp mig lite. Sen såg man ju vilka spelare man hade att göra med. Jag hade inte så bra självförtroende alls utan det var ju jobbigt att gå till träningen ibland bara för att jag kände en sådan press, att jag var tvungen att prestera. Det är ju inte så att de går ner och tar hänsyn att man är yngre. Jag är likadan nu, de ställde krav på en.”

Efter en säsong i Älta som inte blev så lyckad av olika anledningar blev det Djurgården för Johanna. Yvonne Ekroth hade sett henne i landslaget och det blev ett samarbete där 19-åringen spelade ALLA 22 matcher i Damallsvenskan från start.

”Mina förväntningar var ju att jag skulle ta det här året, vara skadefri och utvecklas. Men mitt mål var att spela så mycket som möjligt och det fick jag ju göra.”

Många bilder som jag tog på #20 i Djurgården är bilder där Johanna är mitt i en duell med någon motspelare.

Hon  skrattar lätt och säger: ”Jag kanske söker mig till det. Det blev väl ofta så att jag hade på mig någon.”

Både Johanna och Djurgården fick en otrolig bra start av säsongen 2016, låg som bäst på en fjärde plats för att sedan på slutet tappa lite resultatmässigt. Finns det en förklaring för det?

”Jag vet inte riktigt. Vi kanske blev lite för, inte bekväm, men jag tror att motståndarna läste oss. De visste att vi ville spela mycket boll och då försökte dem stoppa det. Kanske hade det med det att göra eftersom vi överraskade ju ganska mycket i början.”

Vi byter ämne och blickar tillbaka på U20-VM i Papua Nya Guinea. En helt annan värld och en jättelång resa.

”Jo, jag hade inte ens hört talas om det [landet] innan. Det var väldigt speciellt och en häftig upplevelse som man tar med sig hela livet. Vi fick byta tre gånger och reste totalt 30 timmar med väntetider. Det tog lång tid att ställa om sig också. Annat klimat, mycket som var annorlunda.”

32204081942_ad063bfdc1_kHur var det med säkerheten, Svenska fotbollsförbundets tipsade fansen om att helst inte åka ensam.

”Nej, vi fick ju inte ens lämna hotellet utan de gånger vi var utanför var när vi hade träning eller match. Och då hade vi poliseskort. Vi hann inte se så mycket utan det var väl resan från flygplatsen till hotellet. Folket var väldigt trevlig och glada, bara det att det var hur mycket publik som helst på matcherna kändes fint.”

Det gick ju inte så bra för Sverige med sorti efter gruppspelet med förlust mot Nordkorea, vinst över värdlandet och oavgjort mot Brasilien. Du spelade 26 minuter mot Nordkorea som sedan blev världsmästare. Hur var dem? De vann ju F17 och F20-VM nu i fjol.

”De är riktigt spelskickliga. Alla, var och en individuellt är väldigt duktigt med tekniken framför allt. De hittar varandra utantill, de vet var de har varandra och det går så jäkla snabbt och det tror jag var anledningen att vi blev ställda att de spelade igenom oss med en bolltouch.”

Johanna och jag är överens om att mycket beror på att det troligtvis finns en helt annan organisation bakom det nordkoreanska laget. Vi spekulerar att de nog får träna hela tiden med varandra istället för många andra lag.

Hemma spekulerade vi om du var sjuk eller skadad eftersom du fick inte så mycket speltid som vi trodde att du skulle få.

”Nej, jag var inte skadad. Jag var lite sjuk, men jag var 100% till matcherna, absolut. Och jag kände mig verkligen i bra form. Men man måste ju acceptera tränaren och hans val. Sen var det ju tråkigt att vi fick åka hem när det saknas endast ett enda mål.”

Nu är F19.karriären över för Rytting Kaneryd, hon fyller 20 i februari och landslagsmässigt skulle D23 vara nästa steg, en stor grupp spelare som inte har mycket att spela om, inga internationella mästerskap utan endast några få matcher. I Sverige fick de flesta ungdomslandslagsspelare gå igenom hela systemet innan några av dem släpptes in i A-laget, snabbare går det i andra länder. Men Johanna Rytting Kaneryd är ambitiös och hon vill gå den vägen känns det som, oavsett hur lång tid det tar.

Hur vill du själv utvecklas i år, du ser dig som en central mittfältare, men hamnade mer på kanten i Djurgården?

”Jag vill ju söka mig in centralt, vara lite spelfördelare samtidigt som jag vill försöka dra iväg själv. Nu ska jag kanske söka mig lite mer framåt och få den här kylan som jag saknat i fjol, jag kom ju till lägen, men har inte suttit dit dem riktigt.Det är väl nånting som jag ska jobba med. Samtidigt får jag kanske lite mer ut av min speed på yttern.”

Ett nytt fotbollsår

28177697680_c8172038de_k

Hur långt går Sverige i EM?

Gott nytt år! Man brukar börja ett nytt år fullt med förhoppningar om att det egna livet och världen som sådan blir lite bättre än förut. Eller ibland också att året inte blir lika grym som året innan. Tyvärr dröjde det endast 22 minuter in på det nya året innan jag hörde om attentatet i Istanbul där minst 39 människor mördades, mest unga människor som firade nyår fullt av glädje och just det, förhoppningar, på en klubb vid floden Bosporus.Sedan dess har rapporter kommit in om nya självmordsattentat i Bagdad och Mogadishu och inte end två dagar har gått.

Svårt ibland att byta ämne och skriva om fotbollen, men det är det vad bloggen handlar om. Ett halvår då den här bloggen har funnits har gått och ett nytt år väntar. Ett år med ett EM i Nederländerna, en historisk sådan då det är första gången att sexton lag får delta i finalturneringen, som blir den största någonsin. Nederländerna är ett bra val att ha turneringen i, publiken är minst sagt fantastisk och jag är övertygad om att det orangefärgade laget kommer att spela inför fulla läktare. Jag har ännu inte bestämt mig om jag ska se matcher i gruppspelet eller om jag ska vara på plats när det är dags för kvartsfinal. Men annat än i Kanada är vägarna korta mellan städerna även om det inte fungerar att ha endast en bas under turneringen om man ska se olika lag. Jag skall återkomma till detta.

Snart åker det svenska laget ner till Spanien för att möta Martin Sjögrens Norge och Mark Sampsons England. Att möta två av Europas allra bästa fotbollslag är ett unikt tillfälle att få en fingervisning var vi står och var de andra står. England kommer ju att byta från vår-hösr till höst-vår 2017 vilket innebär att många engelska spelare kommer att spela ”bara” testmatcher under första delen av året, något som gäller även Hedvig Lindahl och Kosovare Asllani, men även Ramona Bachmann som ju flyttar till London efter att inte ha fått ut sin fulla kapacitet i Wolfsburg.

I Sverige håller klubbarna på att bygga sina respektive trupper inför Damallsvenskans start den 16 april. Johan Rydén har sammanfattat läget för de 12 klubbarna i den högsta serien. Jag håller med om det mesta han skriver, är dock alltid lite osäker om spelare som kommer tillbaka från en korsbandsskada kommer att börja om lika bra som de var innan. Vi får alltså se om Hanna Folkesson kan anknyta till sin goda standard hon hade innan. Jag håller förstås tummarna för henne, en första fingervisning kommer kanske redan i januari i La Manga. Att Kristianstad efter en säsong som nästan slutade med nedflyttning nu håller på att rekrytera är skönt att se och Rita Chikwelu är lite av en transferbomb. Hon drog med sig Hanna Sandström till Skåne, men samtidigt lämnar också en del spelare KDFF. Jag ser inte direkt en målskytt där. Den som vill se en överblick över vad klubbarna värvar är alltid rekommenderad till David Lundells aka Spelare12s utmärkta sammanställning. Jag antar att inte bara bloggarna utan även de stora medierna tittar regelbundet på Davids lista över Damallsvenskan och Elitettan.

Lite mer ingående kommer jag att titta på trupperna när januari månaden har gått och de sista (?) värvningarna har gjorts. Fram tills dess nöjer jag mig med detta:

Linköpings FC: starkt försvar, bra mittfält, vem gör målen?

FC Rosengård: ingen stoppar dem på väg till SM-guldet

Eskilstuna United: kan utmana Linköping om UWCL-platsen

26548220153_ecd95e1bbd_k

Blir Piteå även ett lyft för Madelen Janogy (th). Tv Kim Sundlöv

Piteå IF: Irma Helin stort tapp, kan Stellan Karlsson ”förädla” även Julia Karlenäs och Madelen Janogy

Kopparbergs/Göteborg FC: Håller med Johan. Ett spelande lag under Torbjörn Nilsson har sedermera blivit ett ”första halvan av tabellen”-lag utan kontakt till toppen.

Djurgården: Stort tapp att Yvonne Ekroth lämnade. MEN: bra värvningar. Djurgården menar allvar.

Vittsjö: trampar lite på samma ruta. Vem gör målen?

KIF Örebro: Sju in, tio ut. Inga målskyttar här heller. Levererar Jenny Hjohlman?

Kvarnsvedens IK: Tiffany Weimer är en stor förlust. Kan Elisabeth Addo och Tabitha Chawinga göra mål/assist även utan amerikanskan?

Kristianstads DFF: Fem in, åtta ut. Med Johanna Rasmussen går mycket rutin.

Limhamn Bunkeflo: Bra lag, men bara en replacement med Anna Björk Kristjánsdóttir för Sabrina Vigueir. Gör de en Kvarnsveden, men vem är deras Chawinga?

Hammarby: Anna Oscarsson stannar trots anbud. Men inga starka värvningar. Det blir mycket svårt.

Till slut några datum som jag lagt in i min almanacka under januari – mars. Tyvärr blir den enda resa jag kommer att göra i damfotbollens tjänst bara den till Bollstanäs i februari.

Januari

Den franska ligan fortsätter med sin 12:e omgång den 15:e januari med bl a matchen Montpellier – PSG.

Miniturnering i La Manga (Spanien) med Sverige, England och Norge (Sverige spelar  den 19 januari mot Norge och den 24 januari mot England)

 

Februari

Den 18 februari spelas Svenska cupens åttondelsfinal. För 10 damallsvenska lag blir det den första tävlingsmatchen år 2017. Toppmatcher: Rosengård – Göteborg och Piteå – Eskilstuna.

Frauenbundesliga fortsätter med sin 12:e omgång den 19 februari

 

Mars

Årets Algarve-cup spelas igen utan Tyskland och USA, men har ändå ett imponerande startfält. Sverige spelar mot Australien, Kina och Nederländerna mellan den 1 och 8 mars.

UWCL-kvartsfinalerna spelas den 22/23 mars och 29/30 mars. Svenska FC Rosengård möter FC Barcelona med bl a Line Røddik Hansen och Jennifer Hermoso. Pernille Harders, Anja Mittags, Nilla Fischers och Sara Björk Gunnarsdottirs Wolfsburg möter Caroline Segers Lyon. Fridolina Rolfös och Nora Holstad Berges Bayern München möter Veronica Boquetes och Cristianes PSG.

s

 

Ada Stolsmo Hegerberg världens bästa

31096893134_35710cb6a7_hDet händer inte mycket så här års inom damfotbollens värld om man inte vänder blicken mot avlägsna länder som Australien eller Japan. Även silly season har gått in i en liten paus under mellandagarna och vi väntar fortfarande på en del svar inför nästa säsong. Jag återkommer till detta.

Men börja vill jag i dag med att engelska The Offside Rule dagen före julafton har sett ut världens 100 bästa fotbollsspelare. En jury, bestående av 30 damfotbollsexperter, däribland Kelly Smith, Matt Beard, Martin Sjögren, Hope Powell, Tom Sermanni och lilla jag (en stor ära  att jag fått vara med i denna krets) har röstat fram sina respektive 100 bästa. Det fanns en lista på lite mer än 100 spelare, men vi fick lägga till namn om vi tyckte att någon saknades. Det tog mig flera timmar att ranka och ordna och till slut blir det förstås lite orättvist på en del positioner, men resultatet som helhet är bra, tycker jag, främst på de första 20 platserna.

Världens bästa spelare 2016 är enligt juryns uppfattning norska Ada Stolsmo Hegerberg som kom till Olympique Lyon 2015 och bara öst in mål sedan dess. I ligan, i cupen och även i Champions League. Jag röstade själv på Hegerberg som jag hade tur att träffa och prata med ett par gånger under EURO 2013 i Kalmar, Norrköping och sedan i Stockholm. Redan då fick jag en uppfattning om henne att jag sällan hade träffat en lika målmedveten och ambitiös och mogen 18-åring som dessutom briljerade genom sin snabbhet. En mycket vältränad ung kvinna dessutom.

10649467546_87c18805f6_kÄven juryns 2:a var min personliga tvåa. Marta Vieira da Silva. I sina bästa stunder är Marta fortfarande världens bästa fotbollsspelare. Det fascinerande är att hon efter alla dessa 13 år som man har sett henne på den internationella fotbollsscenen har gnistan kvar, kärleken till fotbollen. Hennes överlägsenhet gentemot andra har minskat lite, inte för att hon har presterat sämre utan för att damfotbollen har utvecklats och det finns en hel del spelare som kan göra det svårt för Marta. I Tyskland visslar många när hon spelar där, något som jag som har träffat henne och andra som spelat med och mot henne, inte förstår. Det kanske finns en hel del avundsjuka att man trots många framgångar i Tyskland och trots en Birgit Prinz aldrig haft en spelare som kan tillföra magi till spelet. Det kan Marta som jag alltid har mött som en mycket ödmjuk person. Christen Press har berättat min favorithistoria med Marta. I UWCL-semifinalen mot Birmingham City brände hon en straff och Press och de andra i Tyresö märkte att det kokade inom Marta, inte för att hon var sur pga av ett mål som hon missade som individ utan för att hon kände att hon hade svikit laget. ”Marta pratade nästan aldrig engelska på fotbollsplanen, men hon gjorde det i slutet av den matchen när hon spelade väggspel med mig och sköt 3:0. Efterår sprang hon upp i min famn och sa ‘Thank you.'” Det om lagspelaren Matta som ville gottgöra det som hon uppfattade som ett svek mot laget.

Melanie Behringer hamnar på 3:e plats tack vare sin roll i årets OS där hon vann skytteligan och ledde ett inte direkt glänsande tyskt lag till första OS-guldet.

Platserna 4-20:

4. Kim Little (Seattle Reign, Melbourne City)
5. Dzsenifer Marozsan (1.FFC Frankfurt, Olympique Lyon)
6. Christine Sinclair (Portland Thorns)
7. Carli Lloyd (Houston Dash)
8. Wendie Renard (Olympique Lyon)
9. Tobin Heath (Portland Thorns)
10. Lucy Bronze (Manchester City)
11. Amandine Henry (Olympique Lyon / Portland Thorns)
12. Anja Mittag (PSG / VfL Wolfsburg)
13. Pernille Harder (Linköpings FC)
14. Eugénie Le Sommer (Olympique Lyon)
15. Camille Abily (Olympique Lyon)
16. Lotta Schelin (Olympique Lyon / FC Rosengård)
17. Alex Morgan (Orlando Pride)
18. Alexandra Popp (VfL Wolfsburg)
19. Hedvig Lindahl (Chelsea Ladies)
20. Ramona Bachmann (VfL Wolfsburg)

Ytterligare svenska resp damallsvenska och fd damallsvenska placeringar bland Top 100:

26. Vero Boquete (PSG)
29. Caroline Seger (PSG /Lyon)
31. Stina Blackstenius (Linköpings FC)
36. Christen Press (Chicago Red Stars)
37. Nilla Fischer (VfL Wolfsburg)
40. Hope Solo (Seattle Reign)
43. Lydia Williams (Houston Dash / Melbourne City)
46. Sara Björk Gunnarsdottir (FC Rosengård / VfL Wolfsburg)
50. Lieke Martens (FC Rosengård)
56. Manon Melis (Seattle Reign)
58. Ali Krieger (Washington Spirit / Orlando Pride)
74. Sofia Jakobsson (Montpellier)
75., Claudia Neto (Linköpings FC)
76. Lisa DeVanna (Melbourne City / Orlando Pride)
77. Ashlyn Harris (Orlando Pride)
78. Lisa Dahlkvist (PSG / KIF Örebro)
82. Linda Sembrant (Montpellier)
86. Jennifer Hermoso (FC Barcelona)
90. Tabitha Chawinga (Kvarnsvedens IK)

25 av världens bästa 100 spelare har någon gång spelat i Damallsvenskan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Veckan som gick

30596445084_7c44fc93f2_k

Hanna Folkesson (th i AIK-tröjan) ska göra comeback efter skador i Rosengård. Kosovare Asllani (tv i KDFF-tröja) fortsätter i Manchester City

Det har varit tyst i bloggen under veckan som gick. Jag åkte nämligen i fredags för en vecka sen till London, fö på samma plan som Diamantbollvinnaren Hedvig Lindahl. 

Det blev en intensiv jobbvecka i London och kvällarna tillägnade jag teatern och stråken i Soho, nära Covent Garden, Clapham North, Elephant & Castle och Piccadilly Circus.

Där hände det mycket alltså, men det har det även gjort inom damfotbollens lilla värld. Det blev ingen yngre förbundskapten för det svenska damlandslaget. 56-åriga Pia Sundhage ersätts efter sommaren med 57-årige Peter Gerhardsson. Inte många som hade hans namn överst på listan förutom fotollsförbundet förstås, eller man vet ju inte om han var första valet. I alla fall tackade han ja och fick jobbet efter Sundhage. En man med ett förflutet inom damfotbollen, men som slutade med jobbet som damfotbollstränare när Lotta Schelin hade fyllt 14 år 1998. Inte heller har man hämtat en succétränare direkt, jag hittar inga titlar under hans 23-åriga tränarkarriär, men många säger goda saker om honom och vi får hoppas att Gerhardsson senast 2019 lägger en VM-medalj i CV:n. Även spelarna, däribland Schelin och Caroline Seger har yttrat sig positivt.

Damfotbolljournalisternas favorit Martin Sjögren tar alltså inte över. Bra för Linköping säkerligen att Sjögren som har en lång historia inom damfotbollen och många meriter stannar kvar i Östergötland där det byggs om rejält.

På plussidan hamnar nämligen inte bara Lina Hurtig i Linköping utan även stortalangen Marija Banusic och gammalräven Johanna Rasmussen. Banusic har inte lyckats få det genombrott hon är kapabel till – varken i Kristianstad med Elisabet Gunnarsdottir, eller i London med Emma Hayes eller med Viktor Eriksson i Eskilstuna. Lyckas Martin Sjögren med att ”förädla” Banusic så hamnar även skytteligatiteln 2017 i LFC.

Hanna Folkesson hamnar efter skadeperioden i Rosengård och ska tydligen bli ersättare till Sara Björk Gunnarsdottir som numera håller till i Wolfsburg. Det är upp till bevis för Hanna efter en lång frånvaro från toppfotbollen. Rosengåtd är dock en fantastisk miljö att kunna göra come-back i.

Två riktigt goda förstärkningar har Eskilstuna United gjort: Umeå IK:s Hanna Glas flyttar dit och likaså gör Petra Johansson (fd Larsson) comeback för de blåa. Där får Eriksson ett rejält mittfältsvapen och en spelare som ingen gillar att möta på plan tillbaka.

KIF Örebro bygger om stort vilket inte gagnar laget som har varit bäst när de för några år sedan kunnat behålla en trupp istället för många nya in och många ut. Åte rigen slutar en rad spelare, denna gång kanadensiskorna Melissa Tancredi och Marie Eve Nault, även Sarah Michael lämnar, en anfallare som kommer att saknas. Emma Jansson som inte fick ny kontrakt i Eskilstuna kan kanske blomma ut där?

Mycket bra koll på silly season har som vanligt bloggaren spelare12.

Nordkorea är numera världsmästare för U17 och U20 efter gårdagens 3:1 över Frankrike. När kommer det att leda till världsdominans även på seniorsidan undrade några.

Mitt svar är: troligtvis aldrig.

Nordkorea spelar alldeles för få seniormatcher mot bra motstånd. Dess spelare har ingen ”vanlig” kontakt med andra spelsystem och andra kulturer utan lever instängt i ett land som liknar ett stort fängelse. På seniorsidan när det blir ännu viktigare att ha ett reglerat utbyte spelar ingen nordkoreanska i Lyon, Rosengård, Wolfsburg eller Manchester. Utvecklingen stannar av. Laget är bra, men finslipningen blir inte av = ingen dominans.

 

 

Fotbollsgalan närmar sig

Om lite mer än tre veckor är det åter igen dags att bege sig till Globen (eller Ericsson Globe som den officiellt heter numera) och vara med i vimlet bakom scenen där den mest vanliga frågan till vinnarna i god gammal svensk tradition är ”Hur känns det?”.

”Det känns väldigt bra.” kommer de flesta spelarna att säga och sedan tar vi en del fina bilder, även med herrarnas vinnare och efter diamantbollen är överlämnad till Sveriges bästa fotbollsspelare är säsongen över.

I går kväll fick vi ta del av nomineringarna av den jury som til nästan 50% består av personer som står på SvFF:s lönelista, något jag har kritiserat genom åren. Lägg till Victoria Sandell Svensson (EFD) som fd landslagsspelare och det är inte osannolikt att nomineringarna är lite svenskdominerad trots flera dussin utländska toppspelare i Damallsvenskan. Det är ju förstås solklart att till exempel Pia Sundhage och Lillie Persson måste försöka rättfärdiga sina uttagningar till landslaget med nomineringar till Fotbollsgalan. Och varför ska ungdomslandslagens tränare Anneli Andersén och Calle Barrling rösta emot Sundhage och Persson?

Här kommer de nominerade och lite (uppgivna) kommentarer:

Målvakt: Hilda Carlén, Jennifer Falk, Hedvig Lindahl

Det är alltså möjligt att nominera utländska spelare (som även kallas ”importer” av de som vill ha så få som möjligt) till alla kategorier förutom ”genombrott” och ”diamantbollen”. I den senare kategorin får vi bara veta vem som vinner. Det är alltid möjligt att nominera svenskor som spelar utomlands. Jag skulle hellre se att Fotbollsgalan handlar om Damallsvenskans bästa spelare, att den alltså blir en fest för ligan. Sedan borde Diamantfotbollen tilldelas en svensk spelare oavsett var hon lirar. Den utmärkelsen kommer ju även från annat håll.

30306492056_11418ee46b_k

Damallsvenskans bästa målvakt Gudbjörg Gunnarsdottir (Djurgården) är inte nominerad till Fotbollsgalan

Jag saknar Damallsvenskans klart bästa målvakt: Gudbjörg Gunnarsdottir från Djurgården. Hon har en klar del i Djurgårdens succéår och har åtminstone i hemmamatcherna jag har sett på Stadion (förutom tre såg jag alla) gjort fenomenala räddningar, ibland räddat en eller två poäng. Löjligt att hon  saknas. ”Gugga” borde konkurrera om utmärkelsen med Lindahl. Och enligt mina regler borde isländskan få den som seriens bästa.

Back: Nilla Fischer, Jessica Samuelsson, Linda Sembrant.

28028710966_0a851cfef1_k

Flest assist i Damallsvenskan räcker inte för Fotbollsgalan: Jonna Andersson (Linköping)

Nilla Fischer har inte spelat en toppsäsong, varken i landslaget eller i klubben. Samuelsson är en solklar vinnare här, bäst bland de nominerade. Eftersom jag tycker att det är främst Damallsvenskan som borde ha fest den 21 november lägger jag till Jonna Andersson (som fortfarande leder den dåligt skötta assistligan) och Emma Berglund. 

Mittfält: Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Marta

Spelade Seger en enastående säsong? I PSG? I landslaget? Eller nomineras hon eftersom hon pga gamla meriter? Marta ska självklart vinna i denna konkurrens, men jag antar nästan att Lisa Dahlkvists straffar mot USA och Brasilien räcker för att vinna statyn. Marta var suverän, men det finns en annan mittfältare som jag tycker har gjort en lika bra säsong trots att hon inte hamnar så mycket i strålkastarljuset. Svensk mästarinna har hon dock blivit nyligen och lett sitt Portugal till dess allra första slutturnering. Jag snackar förstås om Claudia Neto som har en viktig del i ett SM-guld, sin klubbs första sedan 2009. Medan Marta spelade bra, spelade stundtals fantastiskt, men står där med endast Svenska cupen och den nu äntligen avskaffade Supercupen.

Anfall: Stina Blackstenius, Tabitha Chawinga, Pernille Harder

Där har juryn räknat mål. Och överraskande att förbundskaptenerna inte fick igenom sina favoriter Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och Olivia Schough. Det är den kategorin i vilken jag håller med juryn. Priset borde gå till Harder som gjort flest mål, näst flest assist och vars spel på det hela sett ligger på en annan nivå än både Blackstenius och Chawinga trots att de är fantastiska kandidater.

MVP: Tabitha Chawinga, Pernille Harder, Marta

Även här tycker jag att det är helt ok att välja dessa tre. Utan Chawinga skulle Kvarnsveden spela åter igen i Elitettan 2017. Utan Harder hade Linköping slutat tvåa. Utan Marta hade Rosengård slutat tvåa, vilket dem också gör. Utifrån det så borde det alltså stå mellan Chawinga och Harder. Egentligen vill jag att båda ska få priset, men eftersom Harder redan är årets forward så är Chawinga seriens mest värdefulla spelare. På ett hörn vill jag ge en extra utmärkelse till nyförvärven Elisabeth Addo och framför allt Tiffany Weimer som lyfte Kvarnsveden och som gav Chawinga det utrymme som hon behövde.

Årets genombrott: Cajsa Andersson, Ellen Löfkvist, Johanna Rytting Kaneryd

2015 var Stina Blackstenius, Pauline Hammarlund och Michelle de Jongh nominerade. Blackstenius vann. 2014 handlade det om Malin Diaz Pettersson, Magdalena Ericsson och Fridolina Rolfö med Diaz som vinnare. Man har tagit med en målvakt i år vilket jag tycker är fint, men jag hade hellre sett en annan, nämligen Zecira Musovic. Visst är det Andersson som vinner SM-guld, kommandes från lilla Älta, MEN Musovic som var avsett för bänken i Rosengård, först bakom världsmålvakten Erin McLeod som skadade sig svårt i allra första matchen och sedan bakom Sofia Lundgren, Musovic fick rycka in och har spelat 12 av 20 möjliga matcher som startande målvakt. Lägg till att hon var skadad de första veckorna och att hon nu spelar även Champions League. Men för juryn har Musovics bedrift kanske varit en självklarhet som de inte lagt märke till. För mig har hon fått sitt genombrott i år. Ifjol gjorde hon toppmatcher mot Wolfsburg och vissa ville se henne redan i Kanada 2015, men när tränaren Jack Majgaard anlände till Sverige och Malmö fick Zecira nöja sig med bänken och titta på tyska Kathrin Längert. I år är det självklart att hion står. Det kvalificerar henne för mig till en nominering till årets genombrott. Och där borde hon kanske till och med vinna med udda målet mot Rytting Kaneryd.

Årets tränare: Yvonne Ekroth, Stellan Karlsson, Martin Sjögren

Alla tre är värdiga nominerade. Ekroth är uppstickaren, ingen förväntade sig att Djurgården skulle gå så bra. Karlsson är förädlaren, tränaren som har utbildat flera talanger och gjort landslagsspelare utav dem: Emilia Appelqvist, Irma Helin, Pauline Hammarlund, Hilda Carlén. Han har gjort Piteå till ett topplag. Sjögren är Sundhages efterträdare (tråkigt om det inte skulle fungera), han har för andra gången byggt ett mästarlag genom klokt agerande. Jag saknar ett fjärde namn, men vill dock inte stryka någon av de tre nominerade: Jonas Björkgren (Kvarnsveden) har gjort ett jobb som ingen, verkligen ingen av oss så kallade experter trodde var möjligt: Kvarnsveden är kvar i Damallsvenskan även nästa år. Jag kommer väl ihåg Upptaktsträffen på Berns i våras där många småfnissade åt Kvarnsveden som trodde att det skulle fungera med en trupp utan nyförvärv från Damallsvenskan.Som fnissade åt när Björkgren och lagkapten Denise Sundberg berättade om att ordet ”dåligt” var förbjuden i Borlänge och att de trodde att det skulle hjälpa dem att vara bra. Och var och en av dessa fyra tränare skulle vara en värdig vinnare.

Diamantbollen till slut. Här finns inga nominerade. Men förstås är Hedvig Lindal en kandidat som de flesta favoriserar. Hon har stor andel i att landslaget tog OS-silver i somras. Men jag kan även tänka mig att Lisa Dahlkvist kan vara hennes stora utmanare i år. Det var hennes straffar och främst den mot USA som vi kommer ihåg mest när fotbollsåret 2016 läggs till handlingarna. Vinner Dahlkvist, så borde hon skicka en väönlig hälsning till Hope Solo. Deras kommunikation i OS-kvarten var en härlig show.

P.S.: Jag vill gärna se ytterligare en kategori, nämligen årets nyförvärv. Det skulle vara spännande att se och belöna en spelare som har fullföljt eller överträffat alla förväntningar man hade när hon rekryterades. Priset går till Ella Masar McLeod såklart. Nominerad förutom henne är i min lilla egna kategori Tiffany Weimer och Mimmi Larsson. 

 

 

Intervju: Magdalena Ericsson

28322023691_545e71b7dc_kÄven Linköpings lagkapten är mittback. Magdalena Ericsson har fyllt 23 år för en månad sedan. Magda spelar sin fjärde säsong i LFC, kom till Östergötland som 19-åring. Hon Tog steget till landslaget med Martin Sjögren som tränare, missade VM 2015 i Kanada, men åkte till Rio och OS i år och kom hem med en silvermedalj runt halsen.

Två gånger vann Ericsson svenska cupen med LFC, men det stora målet för henne och lagkamraterna, det är att åter igen hämta SM-guldet till Linköping. Enda gången det begav sig var år 2009. Ingen är kvar av det forna mästerlaget som innehöll namn som Caroline Seger, Jessica Landström, Sofia Lundgren, Charlotte Rohlin förstås, Faith Ikidi och Tilda Heimersson. Linköping har startat om, en gång (2012) värvade man stjärnor som Nilla Fischer, Manon Melis och Lisa DeVanna, men den ekonomiska ansträngningen blev för stor och året efter satsade man på att bli av med dyra spelare på lönelistan och istället skapa en blandning av regionala talanger (t.e. Stina Blackstenius Tove Almqvist, Jonna Andersson, Jessica Samuelsson), unga toppspelare som ville ta nästa steget (Ericsson, Pernille Harder, Pauline Hammarlund, Jennie Nordin) och mer rutinerade utländska spelare såsom Linda Sällström, Marianne Gajhede Knudsen och Renée Slegers. 

Inte alla lyckades och lämnade föreningen, men de flesta blev guldkorn som utgör dagens stomme.

Och på söndag kan guldkornen ta ett jättekliv mot SM-guld. Vid hemmaseger skulle det med fem poängs marginal på Rosengård nästan vara avgjort.

En match som fotbollsfantasterna, men säkert också lagen har sett fram emot sen länge. Eller hur, Magdalena Ericsson?

”Självklart har man tänkt lite extra på den här matchen hela året,” svarar hon. ”Jag har sett det som extra motivation, att se till att denna match blev just den seriefinal som den har blivit. Självklart har det varit otroligt viktigt för oss att fokusera på en match i taget. Det är det som har gjort att vi presterat på en jämn nivå hela året och satt oss i en bra sits inför seriefinalen.”

En match i taget, det har blivit en självklarhet inom fotbollen, oavsett om man spelar i den högsta eller den lägsta serien. Eller som gamle tyske tränaren Sepp Herberger lär ha sagt på 1950-talet: ”Den tuffaste motståndaren som finns är alltid den som man möter härnäst!” Nu är det dags.

Hur måste man förbereda sig om man ska slå Rosengård? Två offensiva lag möts där ingen lär parkera bussen.

21173168988_e2da1430bb_k”Vi har tittat, analyserat och lärt oss mycket av vår senaste match mot Rosengård, i cupfinalen,” berättar Magdalena Ericsson. ”Vi känner oss mer förberedda inför detta möte och denna gång är det vi som har stöd av vår hemmapublik. Det tror jag kommer ge oss mycket självförtroende. Men vi är medvetna om att det kommer bli en jämn tuff kamp som det alltid är mot Rosengård.”

Ödmjukhet är alltid ett krav och en nyckel till succé. Aldrig underskatta en situation eller en motståndare. Ingen av dessa lag kommer dock att göra detta.

Hur laddar man batterierna? Emma Berglund har berättat att hon kommer att följa samma rutin som i varenda match. Inget speciellt. För en del spelare är musik ett  verktyg att komma in i den riktiga stämningen för match.

Vad gör Magdalena?

”Personligen har jag som jag sa tidigare tittat och analyserat mycket över det senaste mötet med Rosengård. Sedan har denna vecka handlat mycket om att återhämta sig fysiskt efter en period med många tuffa matcher tätt inpå varandra. Så jag har laddat med att vila helt enkelt.”

Motståndarna Rosengård kunde inte vila mycket i veckan. Man mötte isländska Breidablik, men startspelare som Anita Asante och Ella Masar började på bänken, spelade endast 21 resp 27 minuter. Fick gult kort båda två under de korta inhoppen.

Förra året hette Rosengårds utmanare Eskiltuna United. Nu är det Linköping. Varför spelar ni en så utomordentlig säsong 2016?

”Först och främst spelar vi en ännu mer offensiv fotboll i år där vi involverar fler spelare i anfallsspelet,” örklarar Magda. ”Det har gjort att vi gjort mycket mål och skapat många chanser för att göra mål. Jag tycker även att man har kunnat se en stor individuell utveckling på många av våra spelare. Till exempel så ligger Stina [Blackstenius] tvåa i skytteligan och även Jonna [Andersson] har tagit stora kliv som ytterback och leder damallsvenskans passningsliga. Dessa individuella kliv leder till att vi som lag totalt sett har blivit bättre än förra året och håller en jämnare nivå.”

 

 

12:0 – Alla klubbar emot Sundhage, då stannar hon

28514575224_b8cf5f7243_kNio dagar sedan förlorade tyska CDU delstatsvalen i Berlin. Efter han tog del av valresultatet sa partiets toppkandidat Frank Henkel att han tog på sig det fulla ansvaret för det urusla resultatet. Intervjuaren i tysk TV frågade då: ”Det betyder att ni avgår?” Henkel svarade: ”Nej, det betyder att jag stannar.”

I kväll påminns jag om detta när jag läser att de damallsvenska klubbarnas representanter gjorde en omröstning om Pia Sundhages framtid som förbundskapten när de nyligen hade ett möte på Arlanda flygplats. Skulle hon fortsätta ja eller nej.

ALLA 12 klubbar svarade nej. Då valde förbundet att säga ja.

Hallå???

I dag blev det klart att Pia Sundhage fortsätter som förbundskapten för det svenska damlandslaget. ”Därefter kommer någon annan att ta vid,” säger dock SvFF:s generalsekreterare Håkan Sjöstrand till förbundets hemsida.

Jag är i chocktillstånd. Jag har ofta kritiserat Pia för att hon tog alldeles för lång tid på sig att släppa in unga spelare, att hon höll fast vid gamla trotjänare trots att det fanns och finns bättre spelare att tillgå. Jag tycker att Pia Sundhage har krävt fel saker av klubbar och inte fört en dialog. Jag kommer ihåg att hon krävde av Göteborgs tränare Stefan Rehn att han skulle låta nyförvärvet Elin Rubensson spela back medan Rehn värvade henne som mittfältare. Enligt ryktet ska Rehn bara ha skrattat i telefonen.

Nyligen var Martin Sjögren mycket kritisk till att Pia lät Jessica Samuelsson spela båda landskamper trots att Samuelsson är sliten och behöver vila. Samtidigt fick Lotta Schelin vila och rehabba med landslaget. Enligt Sjögren en särbehandling av guldfavoriterna Rosengård mot guldfavoriten LFC.

Efter VM i fjol och den dåliga insatsen mot Tyskland (1:4) i åttondelen klagade Sundhage på att klubbarna skickade spelarna i mer eller mindre dålig skick till landslaget. Inte direkt populärt.

Pia har alltid velat ha mer dagar med landslaget och hon sörjde den goa gamla tiden med USA. Där landslaget är viktigare än klubbarna och där förbundet betalar lön till spelarna. Det gör dock inte SvFF. I Europa har vi ett annat system, men det visste ju Pia Sundhage när hon kom hit.

Hon kom hem med en silvermedalj från Rio och egentligen borde alla vara nöjda. Och lycksaliga. Ändå så ville några av oss diskutera svensk fotbolls framtid. Var det verkligen matcherna mot USA och Brasilien där Sverige gjorde en bragd, en otrolig kämpainsats och gick till final genom att parkera bussen och spela inte direkt den fotboll vi vill se av ett av världens bästa damlag.

Den goa gamla tiden och de gamla goa kompisarna får fortsätta. Marika Domanski Lyfors fortsätter. Pia fortsätter. Lillie Persson fortsätter. Vad hade de annars kunnat göra? I Damallsvenskan finns nog ingen klubb som skulle duga åt Pia förutom Rosengård eller Linköping eller Eskilstuna, men alla är nöjda med sina tränare. De har dessutom uttryckt sitt missförtroende med förbundskaptenen. 12:0 är 100%. Eller 0%. Hur man nu ser på det.

Sundhage själv är precis som jag chockad av omröstningens resultat. ”Åh, herregud. Det var en nyhet. Vad ska jag säga om det. Det viktiga är att jag har fotbollsförbundet, vilket jag tydligen har, fotbollförbundet och spelarnas stöd,” säger hon till Expressen. Och där är det – igen. Det viktiga är…

Klubbarnas åsikter är alltså inte viktiga i sammanhanget.

Spelarnas stöd finns. Men inte spelarnas arbetsgivares stöd. Det är nåt som inte stämmer i damfobollssverige.

Sverige står inför ett generationsskifte. Hedvig Lindahl, Nilla Fischer, Caroline Seger och Lotta Schelin är den goa gamla centrallinjen. Fantastiska fotbollsspelare. Men i en modern organisation är det viktigt att börja tänka på vem som ska ta över efter dem.

När hon fick en hel del återbud senast, sa Pia att det var ju en fantastisk möjlighet att testa nya mot Danmark. Och ersatte de skadade spelarna samt Fischer som hade lämnat landslaget av personliga skäl. Och testade inga nya.

Missförstå mig rätt. Jag tycker att Pia Sundhage är tillsammans med Lotta Schelin den personen i svensk damfotboll som har mest stjärnglans, som har gjort mest för damfotboll i offentligheten. Man borde skräddarsy en roll åt henne där hon fortsatt kan marknadsföra damfotboll, synas i TV och höras i radio.

Men generationsskiftet som är nödvändigt borde någon annan ta tag i. Min favorit är fortfarande Martin Sjögren som har bevisat i både Malmö och Linköping att han kan bygga framgångsrika lag som spelar en attraktiv och modern fotboll. Han har även visat att han är bra på att utveckla unga talanger.

Jag skulle inte vilja jobba på ett ställe när jag visste att alla mina 12 viktigaste samarbetspartners utåt inte längre vill samarbeta med mig. Men vad de tycker är ju inte viktigt.