Vi får nog stryka Schweiz från listan

Om någon har haft Ramona Bachmanns och Ana Maria Crnogorcevics Schweiz som favorit till en EM-medalj – efter kvällens 0:4 hemma mot England i Zürich kan vi nog stryka dem.

Förra veckan dansade Tyskland samba med sin granne och vann med 7:0, nu står man fortfarande på 0 gjorda mål i dessa matcher, men har släppt in elva stycken.

10.022 i publiken på anrika Letzigrund i Zürich beyder ny schweiziskt publikrekord för kvinnofotboll, men det var nog nästan det enda positiva.

Danske tränaren Niels Nielsen är nu rädd om sin stora stjärna Ramona Bachmann som fick bytas ut efter en dryg timme med en skada på handleden.

Den första halvleken slutade 0:0, men sedan föll försvaret ihop ytterligare en gång och tillät mål av Alessia Russo, Georgia Stanway, Bethany England och Jill Scott.

Kritiken mot EURO 2022

New York Stadium i Rotherham

EURO 2022 kommer troligtvis att bli den största turneringen hittills för fotbollsspelande europeiska kvinnor.

Men inte minst från tyskt håll kommer hård kritik mot UEFA och the FA. Anledningen är att man visserligen har valt Wembley i London (88,000) och Old Trafford i Manchester (75,800) för finalen respektive öppningsmatchen. Faktum att båda matcherna är slutsålda är helt fantastiskt och garanterar redan 163,000 sålda biljetter. Dessa två matcher kommer att höja publiksnittet avsevärt och kommer att ge en fel bild av hela turneringens attraktionskraft, säger kritikerna och påpekar at det finns 200,000 biljetter kvar på marknaden.

Förutom till Englands matcher finns det väldigt många biljetter kvar. Och några av arenorna duger helt enkelt inte.

Belgien – Island, Italien – Island och Italien – Belgien kommer till exempel att spelas på Manchester Academy Stadium. Arenan tar 4.400 åskådare under EM.

Islands stjärna Sara Björk Gunnarsdottir kallar beslutet att spela på en så liten arena för ”pinsamt” och ”respektlös” enligt die tagesschau i Tyskland.

New York Stadium i Rotherham kommer att vara arenan för matcherna Frankrike – Italien, Frankrike – Belgien, Island – Frankrike och en kvartsfinal.

Här har teoretiskt 12,200 plats, men troligtvis blir det lite mindre under EURO 22. Media gar ingen egen läktare och platserna för journalister är så begränsade att många som har sökt matcher på den arenan fick ett nej av UEFA, någonting som inte har hänt under EURO 2009 i Finland, EURO 2013 i Sverige eller EURO 2017 i Nederländerna.

Även Hanna Glas har sagt att hon tycker att Leigh Sports Village (8,000) där Sverige kommer att spela sin tredje och sista gruppspelsmatch är för liten: ”Jag hade hoppats på en ändring,” citeras hon av Tysklands största nyhetssändning.

Mark Bullingham, styrelsemedlem i engelska motsvarigheten till SvFF, försvarar beslutet om arenorna och medger att många städer respektive större arenor helt enkelt hade inget intresse av att söka vara med i EURO 2022.

Tidernas turnering och fotbollens framtid

När jag tittar i mitt Twitter-flöde svämmar det över av artiklar, analyser, statistiska analyser, intervjuar och poddar om damfotboll.

Expressen intervjuar Hedvig Lindahl i sin serie ”Stjärnmötet”, Hedvig Lindahl intervjuar Jonna Andersson i femte upplagan av hennes podd ”Hela vägen mot målet”. Olof Lundh grumlar analyser på Fotbollskanalen som pumpar ut en ny engelskspråkig podd varje vecka. Samtidigt startas det poddar varannen vecka med intervjuer och överallt vimlar det av fd fotbollsspelare som har blivit experter med funderade analyser.

Twitter-analytiker publicerar rörelsemönster av fotbollsspelare och försöker göra fotboll till ett vetenskap i förhoppningen om att den mänskliga faktorn går att besegra.

Och jag har läst minst femtielva guides till de olika VM-grupperna, på engelska, på tyska och på svenska.

Visst är det fantastiskt.

För 16 år sedan, när jag började syssla med damfotboll fanns det endast ett fåtal skribenter och egentligen hade den sidan som jag skrev för ett slags monopol. damfotboll.com hette den och vi rapporterade om varenda damallsvenska match. ”Mr damfotboll” som han kallades, Thorsten Frennstedt, satt hemma i Skåne och när slutsignalen i Bälinge – Linköping eller Piteå – Stattena hade gått, ringde Thorsten upp båda tränare för att samla citat för matchreferat.

På den tiden och det är ju inte speciellt länge sedan, lyste damfotboll på Aftonbladets och Expressens sidor med sin frånvaro. Bladets eller Pressens reportrar såg man två gånger per år, när LdB FC Malmö eller FC Rosengård came to town och på Fotbollsgalan där de frågade spelare som Sara Thunebro, Therese Sjögran, Caroline Seger och Hedvig Lindahl om sitt bästa Zlatan-minne och inte om deras egna gärning.

Det är lite skrämmande att behöva citera en person som fd FIFA-generalsekreteraren Josef ”Sepp” Blatter: ”Die Zukunft des Fußballs ist weiblich”, (Fotbollens framtid är kvinnlig). Men någonstans i mitten av 2010-talet fattade de stora fotbollsförbund, framför allt engelska FA, att man kan tjäna pengar med damfotboll och att man behöver satsa jämförelsevis lite pengar för att marknadsföra sin (herr)klubb som både progressiv och framgångsrik.

Gamle Blatter hade rätt. I damfotbollen ligger fortfarande en vinstpotential som är tresiffrigt. Man kan fortfarande dubbla, tredubbla eller fyrdubbla publiksiffror, intäkter mm.

Men vi ska inte tro att damfotbollens långa färd på stormande hav har kommit till ett slut, att vi är på väg in i en skyddande hamn och kan stiga i land.

När man ser att landslaget samlar 33.216 på Friends Arena (till priser som låg under damallsvenska inträdespriser och med en hel del förmåner) och samtidigt tittar på att damallsvenska klubbar som Brmmapojkarna, Kalmar, Örebro spelar framför 200, 300, 400 åskådare ser man att fotbollen har sedan länge delats i två olika produkter: landslaget och vardagen i Damallsvenskan.

Jag kommer ihåg en intervju med Tysklands världsstjärna Simone Laudehr där hon berättade att det visst var fantastiskt att göra 2:0 mot Brasilien i en VM-final inför 31.000 i Shanghai, men att hon var fullt medveten om att hon behövde spela framför 310 bara veckan senare med dåvarande klubben FCR 2001 Duisburg. Detta kvarstår i de flesta europeiska ligorna. Trots de fantastiska 90.000 på Camp Nou i Champions League, trots de fantastiska siffrorna på Wembley så har vanliga matcher även i Spanien eller England en publik som man kan beskriva med tre siffror.

Kvällstidningar har besökt nästan alla våra utlandssvenskor och efter en lång rad ”homestories” vet vi nu vem som är kär i vem, på vilken restaurang i Paris man borde testa sniglar och vilken strand utanför Barcelona man borde söka efter om man inte vill bada i havet i ett hav av människor.

Nu när damfotbollen verkar gå på turbo (åtminstone fram till Kungsan 1 augusti) borde vi tänka på hur dess framtid ska se ut.

Tidigare var drömmen att man skulle bli jämställd med männen och att deras vardag var kvinnornas dröm.

Men när man ser hur negativt herrfotbollen ses i dag av många tänkande människor, inte bara sedan man arrangerar VM-turneringar i diktaturer som Ryssland eller Qatar (vi glömmer inte att U20-VM för damer spelades i Papua Nya Guinea 2016 – landet där våld mot tjejer och kvinnor är vardagsmat; U17-VM 2012 spelades i Aserbaijan där presidentposten går i familjen), borde man diskutera vilka ideal man vill uppnå.

Damfotbollen borde inte sträva blint efter herrfotbollen och en framtida Pernille Harder eller Ada Hegerberg kommer förhoppningsvis ALDRIG byta klubb för en summa på 3,3 miljarder kronor. Lönerna inom herrfotbollen är inte bara skyhöga, de är rent av vansinnigt. Bayern Münchens Sadio Mané sägs tjäna motsvarande 252.380 kronor – per arbetsdag.

Samtidigt har en klubb som FC Barcelona 10 miljarder kronor – skulder. Ökande. Och slutar inte att lägga höga bud på Robert Lewandowski eller andra.

Så jag saknar diskussioner om hur vi vill ha framtidens damfotboll – som ju skulle kunna förbli ”den bättre fotbollen” som transporterar värden som diversitet, respekt, ärlighet, socialt engagemang mm.

När Kosovare Asllani säger till Expressen att arbetsförhållanden i hennes föredetta klubb Real Madrid är ”ohälsosamma”, tar tidningen gärna emot rubriken som klickbait, men istället för att göra artikeln undersökande, försöka prata med fler spelare eller insatta journalister i Madrid eller fråga klubben för att initiera en debatt som kanske leder till en nödvändig förändring, händer inget vidare. Kvar är en subjektiv känsla som åtminstone Fotbollskanalen försöker backa upp genom att fråga Sofia Jakobsson, men det visar sig att Sofia var ju inte med sista säsongen och kan inte vittna mycket, men backar förstås upp landslagskamraten utan dock kunna bidra med fakta.

Jag saknar alltså även kritisk journalistik i damfotbollen. Bloggarkollega Johan Rydén kritiserade med all rätt damfotboll.com för att mer eller mindre alltid ha varit för snällt och ljumt om det vi skrev. Inga kritiska frågor.

Det känns ofta att många i dagens damfotbollsjournalistik skriver ur ett fanperspektiv. Visst är det skönt för fansen att läsa detta när deras landslag eller favoritspelare hyllas och firas.

Men precis som Rydén med all rätt kritiserade damfotboll.com ser jag en brist på att diskutera kritiska frågor i dag. Det är ju också ett sätt att ta spelarna på allvar.

Vi som skriver om dem ska ju helst inte vara spelarnas beundrare eller kompisar eller rentav vänner – utan vi ska ju betrakta och beskriva dem med en viss distans.

Jag har säkert anledning att återkomma till detta ämne.

Johanna Rytting Kaneryd

Johanna 2017

Jag ser i bloggens statistik att många läsare i går och i dag söker sig till en fem år gammal intervju som jag gjorde med nya landslagshjälten Johanna Rytting Kaneryd.

Jag läste igenom den alldeles nyss och är riktigt nöjd med texten och vad hon sa den gången och tycker att ni som kanske inte hittat den än kanske kommer att vilja läsa den. Den finns här.

Intervju Rafaelle Souza

Efter gårdagens match pratade jag med Brasiliens och Arsenal FCs back Rafaelle Souza om de två matcherna som Brasilien spelade i Europa: Danmark (1:2) och Sverige (1:3) och vad de betyder för Brasiliens landslag, om Pia Sundhage hade några speciella tipps om svenskorna och hur konkurrensen i Copa Americana ser ut där Brasilien möter Argentina den 9 juli i Colombia.

Svensk media pratar nästan uteslutande med svenska spelare. Efter en landskamp flockas den skrivande pressen i den så kallade mixade zonen kring de spelare man har antingen ”beställt” av Svenska fotbollsförbundets presspersoner Fredrik Madestam och Ester Kristiansson eller som har valts ut av dem.

På så sätt får skrivande journalister nästan alltid samma citat och det är alltid en reporter som ”leder” samtalet, samtidigt som bokstavligen ALLA vill ställa SIN fråga.

Tidningar som Expressen och Aftonbladet har numera också ”blivit TV” på senare år och de står med sina kameror och har beställt spelare. SVT som sände gårdagens match får sina exklusiva intervjuer redan innan spelarna lämnar spelplanen.

Jag brukar hålla mig till gästerna, då får man exklusiva samtal medan man kan läsa mer eller mindre samma citat av de svenska spelarna i alla stora dagstidningar.

Jag bad den brasilianska presspersonen om ett samtal med Debinha som spelar i North Carolina Courage sedan 2017 och som också hade ett förflutet i Avaldsnes i Norge. Men det visade sig att Debinha orkade inte och istället fick Rafaelle komma ut och prata med mig. En fullgod ersättare. Även här måste man alltså snabbt ”hugga till” och ta kontakt med bortalagets pressperson.

Men nu den exklusiva intervjun med Rafaelle:

Fin underhållning och rekord på Friends

Matchhjälten Johanna Rytting Kaneryd

Sverige slog Brasilien med 3:1 på Friends Arena. Jag har precis kommit hem från matchen och läste på vägen veteranen Olof Lundhs krönika om matchen där han visar sig vara besviken på världstvåan Sverige och pratar om att om genrepet var så dåligt så brukar premiären (mot Nederländerna) ju vara bra.

Lundh överdriver enormt. Men det måste han göra för att få folk klicka på länken.

Som vanligt var det endast jag och en brasiliansk journalist som hade ett intresse av att prata med en ”bortaspelare” och i mitt fall ville jag snacka med världsspelaren Debinha, men tydligen ville hon inte och man förde backen Rafaelle till mig som spelar i vardags med Stina Blackstenius i Arsenal London.

Intervjun får ni se i morgon. Men jag frågade henne vad som hade hänt med Brasilien, eftersom precis som Olof Lundh tyckte jag att Brasilien var det bättre laget under den första timmen.

Sedan gjorde Peter Gerhardsson ett trippelbyte och vi sa hej då till lagkaptenen för daen Kosovare Asllani, Sofia Jakobsson och Fridolina Rolfö och hallå där till Johanna Rytting Kaneryd, Olivia Schough och Stina Blackstenius.

Rytting Kaneryd blev matchhjälte. Hennes första bollkontakt ledde till en dribbling förbi två brasilianskor och med ett fint avslut även förbi Lorena kvitterade Rytting Kaneryd och gjorde tecken till sin pappa. Hon hade lovat tröjan till fadern om hon skulle göra första landslagsmålet. Jag kom ihåg hur jag pratade med henne för ett par år sedan då hon precis hade kommit till Djurgården från Älta och hur hon då berättade för mig att hon hade spelat mycket fotboll med pappan i trädgården när hon var liten. Vilken kväll för henne och familjen! Och agenten som just nu försöker sälja henne till ett bättre betalande lag någonstans i Europa och troligtvis England.

De inbytta gav väldigt mycket energi. Brasilien kunde inte riktigt formera sig efter de svenska byten och tog ytterligare en hård smäll. Bara två minuter efter kvitteringen av Rytting Kaneryd (just det, Debinha hade iskallt gjort det välförtjänade lednngsmålet kor efter andra halvlekens början) nickade Juventus’ Lina Hurtig in ledningsmålet och nu såg den brasilianska defensiven som hade gjort ett mycket bra jobb fram tills dess svajig och osäker ut.

Sverige hade ett par chanser till, men det hade även Brasilien och i slutändan var det en drömpassning av inbytt Rebecka Blomqvist till Stina Blackstenius som gav hemmalaget 3:1i den 89:e matchminuten. Då hade småskadade Caroline Seger hunnit komma in för att vara med i rekordmatchen inför 33.218 åskådare.

Det syns och känns när Seger inte är med. Sverige är fortfarande mycket beroende på att ha 37-åringen på plan. Det är både bra och inte bra förstås.

Sveriges försvar ser inte riktigt samspelat ut när det blir pressad och framför allt Magdalena Eriksson såg hel feltajmadut och spelade en roll innan Debinha gjorde ledningsmålet. Hon gör det alldeles för lätt för både Fernanda och Debinha och Hedvig Lindahl är chanslös.

Många felpassningar i första. En lyckolös Jakobsson. Inga riktiga chanser. Men efter trippelbytet och Rytting Kaneryds drömmål vände det.

Låt oss vara ärlig. Sverige hade tur. Det är stor vilja och energi, men även fotbollsguden som tillåter att Johanna gör sitt lilla slalomlopp och kvitterar. Sedan bär publiken laget framåt. Och laget ger den det de behöver tillbaka…

Det är ju den bästa underhållningen när ditt hemmalag ligger under och vänder på detta sätt.

Med sig tar man en stor portion självförtroende. Och, ja, Olov, du har rätt att ett bättre lag än Brasilien hade knutit säcken ihop under den första timmen i kväll: England, Frankrike, Spanien, kanske även Nederländerna.

Men det var ett ungt brasilianskt lag. Som föll ihop. Det finns jobb kvar för den eviga don Pia Sundhage och Lillie Persson. Men Copa America i juli som har nästan samma datum som EURO 22 vinner Brasilien lätt, även om Rafaelle hävdade till mig att de andra länderna har blivit bättre. Det har de säkert, men det räcker nog inte att rå på Brasilien.

Sverige däremot är EUROs klara guldfavorit. Det sade även ikonen Sundhage till tränaren Gerhardsson på presskonferensen. ”Sverige vinner äntligen guld,” sade Pia. Den om lever får se.

Michelle De Jongh till Linköping

Jonna Andersson till Hammarby var den första övergången under sommaren till Damallsvenskan som blev känt för flera veckor sedan. Andersson kommer tillbaka efter ett par år u London.

25-åriga Michelle De Jongh bodde i den spanska huvudstaden Madrid under 2022 och var anställd hos Madrid CFF som slutade på 13:e och fjärde sista plats i den spanska ligan. Hon hade kommit från Vittsjö GIK Hässleholm tillsammans med Ebba Hed. Båda hamnade mycket på bänken under säsongen.

Linköping blir på sätt och vis en nystart för De Jongh. Den mycket talangfulla mittfältaren var ganska nära A-landslaget en tid. Och har potential att komma tillbaka dit framöver.

Det känns att Linköping FC förstärker nu under sommaruppehållet för att ta till vara chanserna att bli tvåa när serien slutar i höst. För båda sidor kan detta vara en win-win-situation. Bra, Michelle.

‘Ättestupa’

AIK:s nye vd Manuel Lindberg ser början på slutet av svensk damfotboll. Han betecknar sig som en stor vän av damfotboll, men säger samtidigt att spelarna i Damallsvenskan (som har en snittinkomst på lite mer än 15.000 kronor) tjänar alldeles för mycket och att ingen anna liga i Europa har så många spelminuter med utländska spelare som Damallsvenskan. Vilket alltså bäddar för Damallsvenskans förfall eller som han kallar det ”ättestupa”, en form av gammalnordiskt mord eller självmord (se definitionen i Wikipedia).

Internationella centret för Idrottsstudier (CIES) i Neuchatel (Schweiz) har granskat spelminuterna i stora europeiska ligor.

Där ligger Damallsvenskan snäppet före den engelska WSL. Enligt Lindbergs analys borde alltså omedelbart efter Damallsvenskan Women’s Super League störta själv i ättestupan eller bli puttad ner dit.

Fotboll har blivit allt mer internationellt de senaste 30 åren. Globaliseringen har slagit till med full kraft. Och marknaden styr. Som Therese Sjögran säger i Linus Petterssons artikel i Expressen: ”Samtidigt är det jättesvårt att värva svenska spelare med den utvecklingen som finns i Europa. Du kan gå till ett mittenlag i England och tjäna dubbelt så mycket.” Hon syftar såklart till sina egna Nathalie Björn, Anna Anvegård och Hanna Bennison som lämnade Champions League laget FC Rosengård för bottenlaget Everton F.C. i England.

Men Lindbergs utspel på senaste tiden väcker även farhågor att AIK inte kommer att investera i sitt damlag i Damallsvenskan. Han tycker ju att det redan är alldeles för dyrt. 15.000 kronor för en heltidsarbetande kvinna som spelar fotboll är för mycket enligt honom. 12 665 kronor efter skatt. AIK har en fotbollsakademi för tjejer och det är nog den verksamheten som troligtvis kommer att fortsätta, men A-laget som behöver en annan form av investition om det ska klara sig i Sveriges högsta serie borde inte förvänta sig mycket av sin vd.

Lönerna i Herrallsvenskan ligger på drygt 90.000 kronor i snitt vilket i Solna ger 55 800 efter skatt.

Har damfotbollen ”vänner” som Manuel Lindberg behöver den nog inga fiender.

England, Tyskland och Spanien med storsegrar

Efter Englands 5:1 över Nederländerna och Tysklands 7:0 över Schweiz vann i går kväll även Spanien stort över etablerat motstånd: 7:0 över Australien och detta utan skyttedrottningen Jenni Hermoso.

Tony Gustavsson kammade hem Australiens största förlust i 25 år i Huelva (där Amanda Edgren spelade sin fotboll).

Australisk media kritiserade Gustavsson efteråt att han lät ett ganska oerfaret lag spela mot Spaniens bästa under andra halvleken.

I startelvan för Australien stod Rosengårds målvakt Teagan Micah, Hammarbys back Courtney Nevin samt Vittsjös mycket rutinerade back Claire Polkinghorne (144 landskamper), Tameka Yallop (106) klassmittfältaren Katrina Gorry (81) och även Emily van Egmond (119). Så även om ett halvt dussin stjärnor, däribland förstås skyttedrottningen Sam Kerr saknades, var Australiens startelva inte helt oerfaret. Till exempel spelade även 30-åriga Emily Gielnik som tidigare varit i Växjö, Bayern München och nu i Aston Villa med 52 landskamper.

Spanien dominerade stort efter Aitana Bonmatis 1:0 som dock kom först i den 44:e minuten.

Sedan föll Australien totalt ihop i andra där Tony gjorde sex byten och lät reservmålvakten Mackenzie Arnold spela, bytte ut Gielnik, van Egmond, Yallop och Gorry. Och in kom då AIK:s Remy Siemsen (22 år), Princess Ibini (22), Amy Sayer (20), Jamilla Rankin (19) och Taylor Ray (21).

Genom byten var Australien absolut chanslös. Gustavsson valde att ett oerfaret gäng som spelar hemma i Australien skulle åka på en storförlust som måst göra väldigt ont för så unga spelare. Gustavsson tog fullt ansvar för detta.”

"Jag kommer att granskas nu men det handlar inte om mig – det handlar om det långsiktiga arvet, 23 och framåt. Inte bara förberedelser inför VM utan investeringar förbi detta VM och jag tror att svaren vi fick nu är en väckarklocka för många människor," sade Tony Gustavsson efter matchen. 

Ville Gustavsson alltså ha detta match i andra för att väcka beslutsfattare på Australiens fotbollsförbund?