Uppvärmning på Stockholms stadion
Fotboll är en lagsport. Ändå finns det individer som är stjärnor. Marta är Rosengårds klart mest lysande med sina fem utmärkelser som världens bästa fotbollsspelare. Och mycket talar för att danskan Pernille Harder ytterligare en gång får epiteten MVP (Damallsvenskans mest värdefulla spelare) på Fotbollsgalan i Ericsson Globe den 21 november.
Men varken Marta eller Pernille skulle kunna nå sina framgångar utan grovjobbarna som sliter och kämpar och som inte alltid eller sällan hamnar i rampljuset. Väldigt ofta så handlar det om innermittfältare som gör det defensiva jobbet i första hand. I Linköpings fall så har Mariann Gajhede Knudsen under sex år och sex säsonger varit en av LFC:s mest stabila och jo, mest viktigaste spelare. I dag, lördag, gör hon sin sista match i karriären. Hon lägger skorna på hyllan och så småningom flyttar hon tillbaka till Danmark.
Lyckligtvis så får hon ett drömavslut. Hon får nämligen lyfta Kromprinsessan Victorias pokal och få en guldmedalj runt halsen. Då har klockan hunnit bli ca 17 och matchen mot Eskilstuna United på Linköpings arena är slut.
Nu förstår ni varför jag ville prata med ingen annan med Mariann inför den sista omgången i Damallsvenskan 2016. Jag ringde upp henne i torsdagskväll och vi pratade om sista matchen, säsongen och en fantastisk fotbollskarriär med inte ens fem gula kort på 224 matcher i Damallsvenskan och i danska landslaget.
Frågan hur känns det vill man gärna undvika, men 48 timmar innan hon ska få sitt SM-guld och samtidigt kommer att veta att det här var sista matchen är en speciell situation.
”Det känns speciellt,” börjar Mariann. ”Jätteglad och stolt över att få sluta med ett SM-guld. men samtidigt är det ju lite vemodigt också. Jag har inte kunnat tänka på ett bättre avslut än detta och även med det gänget som vi nu har haft i nästan tre år. Det är skönt att ha kunnat vara med på den resan.”
”Med åren som har gått har det bara blivit bättre och bättre tycker jag och nu fick det kulminera med en guldmedalj vilket är ganska roligt.”
Mariann i UWCL-matchen mot ryska Zvezda 2005
Du har spelar sex säsonger med LFC vilket är ju ungefär hälften av en vuxen människas fotbollskarriär när man tänker att man kanske har 10-12 år att spela i eliten.
”Jo, jag har varit sex år här och tio år i Fortuna [Hjørring]”
Mariann Gajhede Knudsen är alltså inte bara ett mönsterexempel på en lagspelare, hon är även väldigt trogen sina klubbar. Fortuna och LFC står på hennes facit och förstås det danska landslaget. I rød og hvid spelade Gajhede Knudsen 107 gånger, fick utmärkelsen Danmarks bästa fotbollsspelare (motsvarighet till Diamantbollen) två gånger år 2008 och 2014.
”Jag hade lite kontakt med Jörgen [Pettersson] när han var i Malmö, ,men just det året hade jag precis skrivit nytt kontrakt och befann mig i en fas av min utbildning där jag inte kunde flytta direkt och sen när Jörgen hörde av sig igen så var det egentligen inte så mycket att tänka, då var jag liksom redo för att testa mig i denna liga.”
Om du blickar tillbaka på dina sex säsonger i Östergötland, hur skulle du sammanfatta.
”I början var vi ju ganska många nya som kom och det var lite tränarbyten, det var en tid där vi kanske hade bättre spelare än vi lyckades prestera, men vi fick inte riktigt ihop laget, var för ojämna i våra prestationer. Sen bytte ju klubben sin strategi. Det kom en hel del unga spelare och därefter har vi jobbat mot ett mål och det tar ju lite tid att komma dit. Det var ju Martin Sjögren som ligger bakom den strategin och har varit med och valt hur vi skulle spela. Sen fick vi ju lite titta på vårt sätt att spela fotboll utifrån de spelare vi har haft och det var ju också ett viktigt bidrag till. Martin betyder mycket för alla i laget.”
Om man jämför Linköpings årliga budget med den som Rosengård har i Sverige eller till och med den som de stora lagen i Europa har, PSG, Lyon, Bayern och Wolfsburg så känns ju detta SM-guld ännu större.
”Nej, det är ju klart, det är en annan liga än de fyra sista som du nämner, men vi har väl satsat på att ha en väldigt liten trupp, men med duktiga spelare allihopa, det har varit jämnt och det har varit ganska stor konkurrens också.”
Ni har ju verkligen en ganska bra konkurrens, inte bara med 12-13 spelare, men snarare 16-18.
”Nej, vi är inte ens 18. Vi har 17, men vi har ju haft minst 15 som har kunnat konkurrera på flera positioner.”
Just nu ligger LFC 10 poäng före FC Rosengård, helt otroligt sanslöst mycket.
”Ja, det hade vi i alla fall inte räknat med om du hade frågat mig för några månader sedan. Det är väl oerhört bra av oss, men det är också inte så bra av Rosengård den här sista delen av säsongen.”
Det känns ju lite att proppen gick ut ur Rosengård efter matchen på Linköpings arena som ni vann med 1:0.
”Det vet jag inte om man kan säga, men ser man bara på resultaten, så har de ju inte lyckats på sistone. Nu har de ju haft en del skadebekymmer och man vet inte om de har valt en annan strategi och satsa på Champions League, det vet ju bara de själva.Men det kan ju vara svårt när man förlorar en så viktig match att komma upp igen.”
När har du beslutat att lägga av med fotbollen, inför den här säsongen?
”Det var ju i våras i alla fall. Jag har funderat länge. Jag hade ju en blodpropp i benet 2009 och efteråt så sa dem att jag egentligen fick bara spela tills jag är 30, då skulle jag ta blodförtunnande medicin. Sen ptatade jag med läkaren när jag närmade mig 30 , så sa han att det var okej att spela lite till, men inte många år. Så det har ju varit en tanke de senaste åren. Förra säsongen hade jag en del skadebekymmer och på våren hände det igen. Så började väl kroppen säga att det börjar bli dax. Man vill ju gärna prestera på en nivå där där man faktiskt tycker att man är tillräckligt bra. Sen var det andra saker också. Min pojkvän flyttade till Danmark och jobbar där som fotbollstränare och sen finns det ju också en framtid med familj som lockar.”
Jag tycker att det är ett smart val att nu sluta på toppen och inte hålla på till en tid där kroppen kanske säger ifrån på riktigt.
Danskorna i LFC: Mariann Gajhede Knudsen och Pernille Mosegaard Harder
”Jo, jag hoppas att det är ett smart val. Det har varit lite tuffare när jag valde att pensionera mig från landslaget. Jag tog en paus, sen kom jag tillbaka och spelade lite, men sen kände jag över vinterpausen att det inte fungerar.”
En sak är väldigt iögonfallande i din statistik. Du har spelat drygt 220 matcher i danska landslaget och i Damallsvenskan sammantaget fått tre gula kort. Kan det vara sant?
”Ja, det kan stämma. Jag brukar inte få gula kort. Jag kommer ihåg de flesta. 2005 spelade jag ytterback i landslaget mot England och sen har jag väl fått några stycken i LFC, men det var inte så många, det kan mycket väl stämma.”
Utan att jag vill hänga ut några spelare med namn så vill jag konstatera här att just nu finns det åtta spelare som under den pågående säsongen på maximalt 21 matcher har fått fler gula kort än Mariann Gajhede Knudsen på mer än 220 matcher.
När hon flyttar tillbaka till Danmark vill Gajhede Knudsen jobba som sjukgymnast, sökandet efter ett jobb i branschen pågår, men klart är redan att hon kommer att bli fotbollstränare. Mariann ska träna U12-pojkar i en superligaklubb i AaB Aalborg Boldklub.
”Det ser jag fram emot också, de har aldrig haft en kvinnlig tränare. I Danmark är det väldigt, väldigt sällan och de som jag pratade med tror inte att det finns en kvinnlig tränare i hela fodbolligan på alla år. Jag gillar verkligen att vara tränare och jag hoppas att jag bli duktig nån gång.”
På lördag (läs: i dag) får ni SM-guld. Vad kommer att hända under dagen och efter matchen?
”Man får hoppas att det inte blir så dåligt väder, men jag hopaps att det kommer mycket folk som vill vara med och fira och vara med sista matchen tillsammans med oss. Vi kommer att fira tillsammans med publiken, skriver autografer efter matchen flr dem som vill. Sen efteråt ska vi fira lite med alla i föreningen på kvällen.”
Hattrick 
Pingback: Rückblick | Frauenfussball Schweden