Kategoriarkiv: Intervjuer

Intervju: Cajsa Andersson (Linköpings FC)

Cajsa72_o24-åriga Cajsa Andersson kom till Linköping våren 2015 från sin modeklubb Älta utanför Stockholm. Hon var första andra målvakt bakom amerikanska Katie Fraine som dock lämnade Linköping för Vittsjö ett år senare.

När en del bedömare trodde att Linköping sökte en ny målvakt för 2016 bestämde sig Martin Sjögren för att göra Cajsa till sin #1 och visade ytterligare en gång sin bra känsla för att se potential och utveckla det. Andersson tackade för förtroendet och spelade alla 22 matcher under guldsäsongen 2016, vann SM-guld och är även i dag helt klart lagets trygghet balom backlinjen som uteslutande består av landslagsspelare.

Men många och även jag trodde att Linköping inte skulle kunna vara aktuell för guldkampen 2017 när så många spelare och succétränaren hade lämnat klubben.

Fortfarande undrar man hur det gick så bra att ersätta Pernille Harder och Stina Blackstenius, målduon som stod för 43 av 72 mål som LFC har gjort.

”Det är klart det är tufft när så många bra spelare försvinner,” säger Cajsa Andersson.

”Men samtidigt är det också många spelare från tidigare år som är kvar, och bra spelare med nya spetsegenskaper har kommit in i truppen. Vi har ett väldigt bra lag med många bra spelare även i år. Alla var från början medvetna om hur situationen såg ut och vi har därför kunnat jobba från första dagen på att få ihop laget både på och utanför planen vilket vi lyckats bra med. Alla är öppna mot varandra och vi diskuterar mycket under träningarna för att lära känna varandra som fotbollsspelare och komma överens om hur vi ska spela för att göra varandra bättre. Dessutom byggde vi under förra året upp en vinnarmentalitet som vi tagit med oss in i 2017 också. Vi har haft en förmåga att vinna matcher även när spelet inte stämmer och andra saker går emot.”

Förmågan att vinna matcher där man inte presterar sin bästa fotboll, det har LFC fortsatt med även i år. Andersson är dock medveten om att man alltid ska försöka bli bättre.

”Även om vi har fått med oss väldigt bra resultat hittills under våren så finns det alltid saker att förbättra i spelet,” tycker hon.

”Som sagt är vi många nya i laget och även om det har gått ett halvår behöver vi fortfarande jobba med relationerna till varandra ute på planen så att vi på ett bättre sätt kan hjälpa varandra i både offensiven och defensiven. För att vinna SM-guld behöver vi också höja våran lägstanivå, så att eventuella dippar blir så få och så korta som möjligt. När det gäller cupfinalen mot Rosengård tror jag det kan vara mer tillfälligheter som avgör då det är två bra och jämna lag som möts.”

Hur ser du på din egen utveckling som målvakt?

”Det är ofta svårt att lägga märke till sin egen utveckling eftersom man tar små små steg hela tiden och man inte märker någon större skillnad från dag till dag,” tycker Cajsa.

33976036033_bf9dea54d5_k”Men om jag tittar tillbaka på den målvakten jag var när jag kom till Linköping så har jag utvecklats enormt mycket. Det första året lärde jag mig otroligt mycket, även fast jag inte fick spela så mycket. Då handlade det mest om att komma in i tempot och höja nivån på alla aktioner för att anpassa sig till en högre nivå. Katie var dessutom bra på att dela med sig av sin erfarenhet. Sedan jag fick börja spela fler matcher har det mer handlat om att utveckla förmågan att värdera och ta rätt beslut i matchsituationer, vilket är svårt att träna på träningar. Jag tror det är viktigt för ens utveckling både att ha en bra träningsmiljö och att få spela matcher., och jag är väldigt glad att jag har fått möjlighet till båda här i Linköping.”

Det sista är faktiskt någonting jag har hört av alla Linköpings spelare som jag fick intervjua de senaste åren. Att träningsmiljön och resurserna som står till förfogande är bland de allra bästa i Sverige. Vad vill du bli ännu bättre på?

”Jag vill bli bättre på allt. Allt ifrån att rädda avslut till att bli bättre i höjdspelet, äga mitt straffområde, samarbeta med försvararna, spelet med fötterna, positionsspelet osv osv. Det är det som gör det så roligt, att det finns så mycket att jobba på!”

Avslutningsvis, det kommer en cupfinal i slutet av augusti, Champions League till hösten och sen finns ju också ett landslag där Andersson inte varit med i diskussioner på länge. En match i D23-landslaget mot England förra året är hennes erfarenhet med blågult hittills.

”De matcherna ligger ju fortfarande en bit bort i tiden så man har inte riktigt börjat tänka på det än, men det är klart det är väldigt inspirerande att ha sådana matcher att se fram emot. När det gäller landslaget är det inget jag tänker på just nu, men det är definitivt ett långsiktigt mål jag har. Jag är dock fortfarande relativt ny på den här nivån och jag vet att jag måste prestera på en väldigt hög nivå under en längre tid för att bli aktuell för landslaget. Därför fokuserar jag bara på att prestera i Linköping och att utvecklas som målvakt här och nu, för att det i framtiden förhoppningsvis ska räcka till en landslagsplats.,” säger Cajsa Andersson.

 

 

 

Intervju: Michaela Johnsson (IF Limhamn Bunkeflo 07)

Nu har jag intervjuat spelare i alla 12 damallsvenska klubbar i år. Detta var en av anledningarna jag såg fram emot dagens besök av Limhamn Bunkeflo som jag hade sett tidigare på Tele 2 Arena i sista matchen i Elitettan 2016.

Michaela Johnsson är 25 år gammal och hennes moderklubb är Husie IF. För alla som bor utanför Sydvästra Skåne: Husie är en stadsdel av Malmö, rätt så centralt faktiskt.

Michaela har spelat tidigare för LdB FC Malmö och även för Linköpings FC innan hon kom till LB 07. Därifrån tog hon en sväng till årets EM-värdar Nederländerna och var i SC Heerenveen, blev tyvärr skadad och återvände.

DSC00139

 

Intervju: Catrine Johansson (Kopparbergs/Göteborg FC)

15437212341_fd6f0a3617_k

Finns det anledning att jubla och tacka fansen ikväll för KGFC och Catrine Johansson som här på Behrns Arena i Örebro?

Catrine Johansson är endast 25 år gammal. Ändå så spelar hon redan sin elfte säsong i Göteborg. Hon kallas för Katten eller Cat och hon gillar samma lag i England som jag: Liverpool FC.

Göteborg är ett lag som är stammis på den övre halvan av den damallsvenska tabellen. Under åren i KGFC har Katten spelat tillsammans med en massa spelare som har kommit och gått: Jane Törnqvist, Linnéa Liljegärd, Sara Lindén, Christen Press, Anita Asante, Yael Averbuch mm, mm. Vi återkommer till det.

I år har KGFC vunnit åtta av arton möjliga poäng, lite mindre än hälften. Vad tycker Catrine har gått bra och vad har gått mindre bra?

”Vår start dessa 6 matcherna har varit väldigt lärorikt för oss och utvecklat oss som lag och spelare”, säger hon.
”Några matcher har gått vår väg medans andra matcher har resulterat i förlorade poäng. Självklart hade vi önskat att vårt utgångsläge hade varit högre upp i tabellen med högre poäng men säsongen är lång.  Det som vi är bra på och som vi ständigt bygger vidare på är vårt offensiva omställningsspel. Vi har en go stämning i laget och en enorm vilja att ständigt utvecklas.”
”Det som skulle kunna bli bättre är dels att inte släppa in så många mål som vi gjort hittills. Bli ännu bättre i vårt duellspel samt att ha ett större bollinnehav i matcherna.”
Med åtta poäng bakom ledande Eskilstuna och fyra poäng före jumbon KIF Örebro. Vad är målsättningen för i år och hur ska det se ut om 2-3 år?
”Vi har ett långsiktigt mål som vi strävar efter,” förklarar Johansson.
”Att vi ska bli bättre för varje år och ha en utvecklings kurva som går uppåt, där vi ska ta steg och utbildas på vägen. För om några år är förhoppningarna att klubben ska spela Champions League final. Så i år är målsättningen att ta medalj, det vill säga 1-4 planering i tabellen.”
Jag tittade på startelvornas genomsnittsålder i omgång 6 och då visade det sig att KGFC hade det klart yngsta laget med 22,2 år i genomsnitt där du med 25 år var äldst. I FC Rosengård hade du varit tredje yngste spelaren efter Amanda Ilestedt och Lieke Martens. Hur känns det att spela i ett så ungt lag? Å ena sidan är man kanske väldigt nära medan det ibland kan saknas en viss rutin (om man ser på matchen i Malmö)?
”Det är en ung trupp som vi jobbar med och det gör vi får grunden, vilket jag tycker är utvecklande och utmanade,” säger Catrine Johansson.
”Självklart saknar vi rutin och det är inget man kan sticka under stolen med och säga att det inte behövs och är viktigt. Samtidigt är det en ny satsning som klubben tror på och vill skapa något långsiktigt vilket är otroligt inspirerande och roligt att få vara en del av denna resa. Det är en ung men hungrig trupp.”
Jag kan tycka att åldern och hungern hör lite ihop och ibland kan det faktiskt vara en stor fördel att spela i ett hungrigt lag som inte har staplat titlar på hyllorna. Något som det här unga Göteborgslaget fortfarande är ute efter.
Catrine Johansson, du har påbörjat din tionde säsong i KGFC. Precis som när jag pratade med Kristianstads trotjänare Alice Nilsson nyligen, ville jag veta varför hon har stannat så länge och vad som gör klubben så speciell för henne. Finns det något hörn på Valhalla IP som hon inte känner till?
Katten svarar: ”Haha ja, det är till och med min 11 säsong i denna tröja,” korrigerar hon.

”Det finns mycket gott att säga om KGFC men något som jag framför allt känner är att det är här jag har fostrats och växt upp, dels som människa och som spelare. Det är här jag mött så många inspirerande människor som tagit mig under sina vingar och gjort denna klubben till ett andra hem. Alltid varit en god stämning och lirat en rolig fotboll.

Kan nog faktiskt påstå att jag känner till Valhalla rätt så bra.”
Genom alla dessa år har du spelat med en mängd spelare som kom och gick, som började och slutade. Vilken av alla var den bästa som du fick spela ihop med?
Svaret blir diplomatiskt: ”Wow, det känns verkligen inte helt rättvist att peka ut någon speciell spelare som den bästa spelare jag spelat med.”
”Det har varit ett privilegium att fått vara i samma omklädningsrum och spela med samma tröja och klubbmärke som många av de spelare som haft en del av sin fotbolls karriär i KGFC. Jag är tacksam för att några spelare jag spelat med tagit mig under sina vingar och velat lära mig allt de kan.”
I morgon (läs: i dag) ska ni möta ett lite skadeskjutet Linköping på bortaplan. Hur går ni in i matchen för att vinna den och åka hem med tre poäng?
”Vi går in i denna match på samma sätt som vi förväntar oss gå in i alla matcher,” säger Catrine.
”Med ett mod, glädje och en inställning att ta hem tre poäng. Vi ska göra det tillsammans och tro på det vi kan och gör dagligen. Hoppas på att det blir en rolig och underhållande match.”
Kl 1900 sparkas matchen  igång. Utgången känns lite oviss efter helgens resultat och jag ser ingen favorit.

Efter matchen: Magdalena Eriksson (Linköpings FC)

Det var inte lätt för Linköping FCs lagkapten Magdalena Eriksson att prata framför en kamera efter den stora förlusten i dagens match, men hon gjorde det ändå. Tack för det!

I dag var det allsång i Rosengåtds omklädningsrum . För två och en halv vecka sedan var det dödstyst i deras omkläde i Eskilstuna. I dag rådde samma stämning i LFC:s omkläde. Sånt är fotboll. Egentligen vill jag inte störa spelare när de sörjer en tung förlust. Eller så vet jag att det finns vissa som har så mycket erfarenhet av att vinna OCH förlora att de har ett visst avstånd till det som precis skedde.

Av vinnarna var snabbt bara Lotta Schelin kvar. Det är alltid Lotta media vill prata med och jag förstår varför. Lotta hittar bra ord, hon är analytisk och ett föredöme på alla sätt.

Linköping har Göteborg hemma redan på onsdag och sedan blir det semifinal i svenska cupen på söndag i Stockholm.

 

 

Intervju: Jessica Samuelsson (Linköpings FC)

33373684834_2de4f27578_kI veckan gick Lillie Persson ut i Dagens Nyheter (i en artikel endast för prenumeranter) och sade att 13-14 platser i damlandslaget för EURO 2017 i Nederländerna är klara medan tio platser är fortfarande öppna.

Inga namn nämndes så vitt jag vet, men ett namn som måste vara klar är Jessica Samuelsson. Linköpings FCs högerback har en väldig hög lägstanivå och en av få som alltid presterar i landslaget. Nu när hennes LFC hade skadeproblem med Marija Banusic och Kristine Minde skadade fick Samuelsson flytta upp och spelade faktiskt forward mot Djurgården – ett litet genidrag av tränaren Kim Björkegren eftersom 25-åringen gjorde båda mål mot Stockholmslaget.

Linköpings FC kommer att spela Champions League till hösten med en trupp där mycket av personalen har bytts ut. Pernille Harder, Stina Blackstenius, Fridolina Rolfö – tre av truppens största stjärnor i offensiven försvann till Tyskland och Frankrike. Även trotjänaren Mariann Gajhede Knudsen och mittfältaren Renée Slegers lämnade. När tränaren Martin Sjögren avslöjades som ny norsk förbundskaptén till årsskiftet trodde jag och många andra som kallar sig för experter att det skulle vara näst intill omöjligt att försvara SM-guldet trots att intressanta värvningar gjorde. Klubben fortsatte med strategin att värva unga svenska talanger som ännu inte har blommat ut för fullt: Marija Banusic, Lina Hurtig och Irma Helin ska nämnas i första hand. Vad tänkte de kvarvarande spelarna som Samuelsson när så många försvann? Frustration?

”Det var inte frustrerade men en liten oro fanns hur det skulle bli,” säger Jessica Samuelsson.

”I och med att huvudtränare blev klart relativt sent också. Jag har verkligen blivit positivt överraskad hur bra det har funkat med både ny tränare och så många nya spelare. Samtidigt som det var tråkigt att tappa mycket bra spelare och goa personligheter så var det inspirerade att börja bygga något nytt.”

Fem matcher, fem vinster och serieetta igen. Senast Linköping förlorade en match i Damallsvenskan var för 580 dagar sedan, den 18 oktober 2015 – på Malmö IP med 0:5 mot Rosengård som säkrade SM-guldet den dagen.

18601181_10154818044372830_965075852_n

47 A-landskamper hittills för Jessica Samuelsson (Foto: Anders Henrikson)

Jag kommer på inget exempel att ett topplag har tappat så mycket av sin offensiva kraft (Harder, Blackstenius och Rolfö gjorde 47 av 73 mål vilket motsvarar 64,3%), och ändå bara fortsatt vinna med den nya personalen. Varför har det gått så bra tror du, Jessica?

 

”Jag tror en stor del är att vi har så skön stämning i laget,” resonerar Jessica Samuelsson.
”Alla kände sig välkomna från första dag. Det bidrar till en mer avslappnad stämning och alla vågar vara sig själva både på och utanför planen. Tydligheten i Kims spelidé tror jag också bidrar till att det är lättare att snabbt få saker och ting att stämma ute på planen.”
Sen har det ju också bytts tränare. Vad är den största skillnaden mellan Martin och Kim? Har det skett förändringar?

”Absolut har det skett endel förändringar, vilket är naturligt när det sker ett tränarbyte.

De två största förändringar skulle jag säga är att vi spelar men en annan formation och att vi attackerar lite mer och snabbare på kanterna än åren med Martin.”
För dig själv har den allra senaste tiden medfört en ny roll där du sattes in som forward. Vad kommer du att ha med dig i bagaget från den här tiden när du flyttar tillbaka till backlinjen så småningom?
”Jag har fått träna på mitt offensiva spel, högt och brett hamnar jag även som ytterback, så det tar jag med mig,” berättar Jessica.
”Jag har också fått se spelet från en annan vinkel, vilket gör att jag som ytterback förhoppningsvis tydligare vet vilka ytor som oftast är lediga. Jag vet ju själv vilka lägen och ytor som jag själv vill ha bollen i som forward. ”
Ditt kontrakt går ut efter den här säsongen och till Östgöta Correspondenten har du sagt att spelet i England och Tyskland skulle kunna locka dig framöver. Hur mycket följer du ligor utomlands och varför nämnde du just dessa två länder?
”Jag ser inte så mycket matcher från andra ligor, men det är nog mest för att de inte är så lättillgängliga att se,” förklarar hon.
”De ligor och lag jag följer mest är där jag känner någon som spelar.  England och Tyskland lockar mest dels för det är bra ligor och dels för att jag tror min spelstil passar bättre där än i till exempel Frankrike. Men också för att jag gillar att varje match är en relativt tuff utmaning, Tyskland och England känns som de två ligor där lagen i serien är jämnast. ”
Nånting som onekligen stämmer. Den franska ligan som ställer båda UWCL-finalister och som har ett annat topplag i svensklaget Montpellier där Samuelssons fd LFC-kompis Blackstenius finns numera är otrolig ojämn. Man har 22 matcher där, men 18 av dessa är mer eller mindre en transportsträcka till de stora drabbningarna mellan Lyon, Montpellier och PSG och så lär det fortsätta även nästa år. Mest händer just nu kanske i England där muskler spänns på riktigt, men där man borde ha koll på ägarförhållanden i klubbarna innan man tar steget dit. I tyska Bayern München försvinner fyra av sju backar till nästa säsong och man har än så länge bara rekryterat två nya. I det laget finns även förra LFC-aren Rolfö. Men informationen om Bayerns ombyggnad kom efter jag ställde frågorna till Jessica och sedan skulle detta inte handla om helt ogrundade spekulationer om vilka lag som skulle kunna vara intressanta eller inte för den 47-faldiga A-landslagsbacken som ju redan har spelat en sväng utomlands för australiska Melbourne Victory 2013/14.
Avslutningsvis var vi istället inne på dagens toppmatch mot Rosengård. Blir det en svår eller kanske också lättare uppgift på lördag (läs i dag)? De kommer ju med två bortaförluster i rad nu.
”Svår, helt klart,” vet Jessica.
”De har stjärnspelare på i princip varje position. De har individer som kan avgöra på egen hand. Men gör vi en bra lagprestation har vi självklart alla möjligheter att ta med oss 3p även från den matchen.”
Hur måste ni då spela för att slå Rosengård?
”Kompakt och tufft i försvarsspelet. Anfallsmässigt tycker jag att vi ska spela med mycket självförtroende. Vi tar med oss mycket från vår senare match mot Örebro och bygger vidare på det.”
Kl 1500 i dag smäller det på Arenan i Linköping och förhoppningsvis blir det inget regn som senast då lagen möttes hät i oktober i fjol och där SM-guldet de facto avgjordes genom ett nickmål av Kristine Minde.

 

 

Intervju: Linda Sällström (Vittsjö GIK)

26149784023_44cc707a59_k

Linda Sällström (tv) på Stockholms Stadion 2016, här mot Djurgårdens Sheila van den Bulk

Första gången jag pratade med Linda Sällström  var på Kristinebergs IP för drygt nio år sedan. Hon hade kommit till Sverige från Helsingfors några veckor tidigare. Medspelarna i hennes nya lag Djurgården var bl a världsmästarna Ariane Hingst och Nadine Angerer och en av Sveriges bästa forwards genom tiderna, Victoria Sandell Svensson.

När Djurgårdens starka lag splittrades lämnade många spelare klubben. Linda flyttade söderut, drygt 90 tågminuter, till Linköping där hon först tränade under Jörgen Pettersson och sedan under Martin Sjögren. Tyvärr blev tiden inte som den hade kunnat bli. Tre korsbandsskador betydde att 3 av 5 säsonger i LFC blev rehabsäsonger för henne. Hon rehabbade, plågade sig precis som alla andra som får denna tunga skada och kom tillbaka och sen blev det tid för nästa korsbandsskada. Tre gånger på tre år. Maximal otur får man nog säga.

I maj 2017 ser världen ljust ut för Linda Sällström. En forward ska göra mål och i bästa fall leder hen skytteligan och det gör hon nu, delad skytteligaledning med Marija Banusic, Tabitha Chawinga och Ella Masar McLeod.

När jag ringer upp Linda på kvällen i veckan så har hon precis kommit hem till Hässleholm från träningen i Vittsjö. Och vi börjar vårt samtal med att prata om skador och vart gränsen går mellan att hjälpa sitt lag att ta poäng och den egna hälsan. 28-åringen säger sig ha lärt sig att veta var denna gräns går och betonar att det ska finnas ett liv även efter fotbollen för alla spelare där man vill ha hälsan i behåll. Hur hon själv mår?

”Jag är frisk och det är trevligt,” säger hon glad. ”Jag känner ingenting i knäna. Om jag skulle få minnesförlust så skulle jag inte veta att jag nånsin har haft nånting i knäna och att jag har blivit opererad där. Det enda jag har är ärren.”

15122425204_ea0e4285c6_k

Linda Sällström inför UWCL-matchen för Linköpings FC mot ryska Zvezda 2014

Hon säger sig inte tänka på sin speciella historia med knäskador när hon spelar, hon bara kör. Men: ”Om jag har nån känning i kroppen eller har ont nånstans så har man ju blivit mycket bättre att lyssna på såna signaler. Då kanske man kliver av träningen eller man tar det lite lugnare ett par dagar om det behövs.”

Vårt samtal kring skador slutar där och vi fortsätter med glädjeämnet att Linda efter fem matcher 2017 redan har gjort lika många mål som efter 20 matcher 2016. Fem stycken.

”Jag har haft flyt och det har gått bra. Men det kan ju vända väldigt fort och det är ju små marginaler som gör att bollen går in eller inte går in. Klart är det bra för självförtroendet och att man känner att man är i form. Senast det gick så här bra drog jag korsbandet, så,” säger Linda och skrattar. ”Men nu hoppas vi att det inte ska bli så.”

Två av Sällströms mål i år var straffar. Har hon blivit Vittsjös straffläggare numero uno numera?

”Ibland har jag gjort det tidigare, men nu när Emmi [Alanen] var borta, så har jag skjutit straffarna. Man kan se det nästan som gratis mål och då har jag egentligen inte gjort så många mål,” säger hon och och lägger till att hon kanske fortsätter ett tag med straffar så länge det går bra trots att Alanen är tillbaka.

Damallsvenskan 2017 är väldigt jämn och Vittsjö på sjätte plats leder ett gäng av sju klubbar där alla kan slå alla alla dagar känns det som.

”Jo, det är ju alltid väldigt ovisst och det är ju jättekul att det blir spåna skrällar som när Hammarby slog Rosengård. Det är ju helt omöjligt att säga hur det kommer att se ut i toppen och botten i slutet av säsongen. Ju längre spänningen hålls, desto roligare tycker jag är det,” säger Linda Sällström.

”Det är så tajt i botten att om man vinner en march kan man avancera flera platser.”

Under försäsongen hade Vittsjö många skadade spelare och ibland svårt att få ihop en trupp eller ens en startelva till vissa matcher. Hur känner Linda Sällström att det har gått för VGIK?

”Det började ju väldigt bra med vinst i Kristianstad. De här tre poängen i första matchen var väldigt viktiga psykologiskt, tror jag. Att få en bra inledning på säsongen och så lyckades vi spela oavgjort mot Eskilstuna. Att ha fyra poäng efter två matcher var bra. Sen fick vi två förluster i rad och det var jobbigt, speciellt den mot LB07 kändes riktigt tråkigt. Med tanke på det var det jätteskönt att kunna vinna förra matchen i Kvarnsveden. Att vi lyckades stå emot trots att de tryckte på väldigt mycket på slutet.”

Sällström läser till läkare på Universitetet i Lund, men gör uppehåll i studierna under vårterminen och ska fortsätta till höstterminen. Då byter Linda lag varje år, eftersom det blir nya studiekamrater till hösten eftersom de som hon mötte i höstas har gått ett steg vidare, steget som hon just nu avstår ifrån för att klara elitfotbollens krav. Men hon berättar att det är alltid lätt för henne att komma in i den nya studiegruppen. Kombination av spel i klubben och i landslaget som leder till många resdagar ställer till det för att utbildningen kan sätta rejäl fart. Men någon dag så får nog Linda kalla sig doktor. Brasilien hade en gång i tiden en barnläkare i landslaget som även blev utropad som doktor Sokrates på matcherna. Jag har skämtat någon gång att det vore kul att höra speakern rapportera ett mål av doktor Sällström. Det lär ta något år.

På söndag i alla fall kommer Vittsjö att spela mot Piteå IF på LF Arena, en match som blir tuff och fysiskt och där möter Sällis en gammal lagkamrat från den tidiga tiden i Linköping, Faith Ikidi Michael. 

 

 

Intervju: Alice Nilsson (Kristianstads DFF)

Alice

Alice Nilsson framför Berns i Stockholm (Foto: Anders Henrikson)

Efter fem omgångar ligger Kristianstads DFF på jumboplatsen. 12:a. I en serie som efter fem omgångar verkar ovanligt jämnt mellan sju lag. Där en vinst kan göra att du studsar upp i tabellen. Där en förlust kan medföra att du rasar ner. Laget har förstärkt sig inför säsongen med Rita Chikwelu, Ogonna Chukwudi och Becky Edwards. Tre spelare med både rutin och hög arbetskapacitet. Ändå så har man förlorat fyra matcher och bara vunnit en.

 

Kvällstidningar är ute efter häftiga rubriker och när KDFF förlorade 1:2 i Stockholm mot Djurgården i söndags använde Kvällsposten ordet kris i rapporteringen med blick på skånskornas tabellplats.

Jag pratade med Kristianstads lagkapten Alice Nilsson och ville först veta om det råder kris trots att man har seriens 6:e basta målskillnad med 5:6.

”Jag skulle inte kalla det för någon kris men vi ligger sist vilket vi absolut inte är nöjda med,” svarar Alice Nilsson.

Offensivt har KDFF tappat Johanna Rasmussen (Linköpings FC) och Ida Guehai (Levante / Spanien), men  efter ett tungt ekonomiskt år verkar situationen ha blivit bättre. Det är även Alice inne på.

”Inför detta år har vi fått goda förutsättningar och bra stöttning ifrån sponsorer och supportrar. Det är nu vårt ansvar att leverera tillbaka och vi tar detta personligt. Alla måste verkligen ge det lilla extra alla dagar i veckan för att vi ska börja vinna matcher. Stämningen i laget är fortfarande bra och tron finns där. Som du säger har vi släppt in lite mål och spelat många bra halvlekar men det räcker inte om man inte gör jobbet i 90+ minuter. Så det är vad som krävs framöver.”

Ni har förlorat fyra matcher, men ändå var alla dessa uddamålsförluster.

”Jag upplever att vi haft väldigt olika halvlekar i matcherna där vi spelat väldigt bra ena halvleken och haft ett övertag i chanser och bollinnehav men att vi också har spelat halvlekar på väldigt låg nivå och därför blivit straffade. Vi har inte varit riktigt lika aggressiva och effektiva i det offensiva straffområdet som våra motståndare.”

30045314640_b7cb7dd7b6_k

Ogonna Chukwudi (th i KIF-tröjan förstärker KDFF i år)

Detta stämmer väl på matchen i Stockholm som jag tittat på lite i efterhand på damallsvenskan.tv. Första halvleken gör Djurgården sina mål och är det bättre laget, den andra är nästan helt och hållet Kristianstads som pressar starkt och satsar allt för att kvittera.

 

Men vad måste hända nu för att vända trenden och för att vinna matcher?

”Vi behöver fortsätta att tro på vår spelidé och ge det lilla extra. Alla behöver vara matchvinnare i vårat lag och se sig som målgörare,” säger Alice.

Damallsvenskan 2017 ser väldig jämn ut. Det finns fem lag i topp och sju i mitten känns det som. alla kann slå alla, nästan, eller hur?

”Jag håller absolut med. Denna årets upplaga av damallsvenskan kan bli den mest roliga och spännande på länge. Jag tror att det krävs fler poäng än vanligt för att hålla sig kvar och alla kan slå alla.”

Ni ser ju åtminstone på pappret starkare ut än i fjol känns det som.

”Det är svårt att jämföra nu och då men vi har fått bättre förutsättningar i år med mer rutin och stabilitet. Vi har många nya spelare som är bolltrygga men vi har även tappat många duktiga spelare. Det gäller att få ihop det som lag nu också vilket kan ta tid.”

Själv är du inne på din åttonde säsong i klubben. trots att du är endast 23 år gammal. Vad gör klubben så speciell för dig?

”KDFF är min moderklubb och jag har alltså spelat här i alla mina år,” säger Alice Nilsson.

”Jag har trivts otroligt bra i alla ungdomslag jag spelat i och haft ambitiösa tränare som trott på mig. Det är en familjär känsla i klubben som gett mig en trygghet och därför älskar jag att gå till Vilan varje dag. Vi har en del trogna supportar och eldsjälar i klubben som man får väldigt mycket energi av. Att även se alla småtjejer som växer fram i klubben är väldigt roligt och inspirerande och det berör mig mycket. Sen är stämningen i mitt lag med ledarstab fantastisk och det finns så mycket hjärta i det alla gör. Ambitionerna som finns lockar mig.”

Nu på lördag kommer Hammarby som precis har slagit Rosengård. Känns som en riktig tuff match för båda lagen?

”Det kommer bli en väldigt tuff match,” instämmer Nilsson.

”Hammarby är ett spelande lag med många tekniskt duktiga och även fysiskt starka spelare. Vi är ute efter revansch och de kommer med självförtroende efter segern mot rosengård så det blir en härlig match. Jag tror att det kommer bli en ganska fysisk match.”