Etikettarkiv: Jonna Andersson

Intervju: Mariann Gajhede Knudsen

27959432592_885c7194b5_k

Uppvärmning på Stockholms stadion

Fotboll är en lagsport. Ändå finns det individer som är stjärnor. Marta är Rosengårds klart mest lysande med sina fem utmärkelser som världens bästa fotbollsspelare. Och mycket talar för att danskan Pernille Harder ytterligare en gång får epiteten MVP (Damallsvenskans mest värdefulla spelare) på Fotbollsgalan i Ericsson Globe den 21 november.

Men varken Marta eller Pernille skulle kunna nå sina framgångar utan grovjobbarna som sliter och kämpar och som inte alltid eller sällan hamnar i rampljuset. Väldigt ofta så handlar det om innermittfältare som gör det defensiva jobbet i första hand. I Linköpings fall så har Mariann Gajhede Knudsen under sex år och sex säsonger varit en av LFC:s mest stabila och jo, mest viktigaste spelare. I dag, lördag, gör hon sin sista match i karriären. Hon lägger skorna på hyllan och så småningom flyttar hon tillbaka till Danmark.

Lyckligtvis så får hon ett drömavslut. Hon får nämligen lyfta Kromprinsessan Victorias pokal och få en guldmedalj runt halsen. Då har klockan hunnit bli ca 17 och matchen mot Eskilstuna United på Linköpings arena är slut.

Nu förstår ni varför jag ville prata med ingen annan med Mariann inför den sista omgången i Damallsvenskan 2016. Jag ringde upp henne i torsdagskväll och vi pratade om sista matchen, säsongen och en fantastisk fotbollskarriär med inte ens fem gula kort på 224 matcher i Damallsvenskan och i danska landslaget.

Frågan hur känns det vill man gärna undvika, men 48 timmar innan hon ska få sitt SM-guld och samtidigt kommer att veta att det här var sista matchen är en speciell situation.

”Det känns speciellt,” börjar Mariann. ”Jätteglad och stolt över att få sluta med ett SM-guld. men samtidigt är det ju lite vemodigt också. Jag har inte kunnat tänka på ett bättre avslut än detta och även med det gänget som vi nu har haft i nästan tre år. Det är skönt att ha kunnat vara med på den resan.”

”Med åren som har gått har det bara blivit bättre och bättre tycker jag och nu fick det kulminera med en guldmedalj vilket är ganska roligt.”

15743779072_c1b9e7d1ff_k

Mariann i UWCL-matchen mot ryska Zvezda 2005

Du har spelar sex säsonger med LFC vilket är ju ungefär hälften av en vuxen människas fotbollskarriär när man tänker att man kanske har 10-12 år att spela i eliten.

”Jo, jag har varit sex år här och tio år i Fortuna [Hjørring]”

Mariann Gajhede Knudsen är alltså inte bara ett mönsterexempel på en lagspelare, hon är även väldigt trogen sina klubbar. Fortuna och LFC står på hennes facit och förstås det danska landslaget. I rød og hvid spelade Gajhede Knudsen 107 gånger, fick utmärkelsen Danmarks bästa fotbollsspelare (motsvarighet till Diamantbollen) två gånger år 2008 och 2014.

”Jag hade lite kontakt med Jörgen [Pettersson] när han var i Malmö, ,men just det året hade jag precis skrivit nytt kontrakt och befann mig i en fas av min utbildning där jag inte kunde flytta direkt och sen när Jörgen hörde av sig igen så var det egentligen inte så mycket att tänka, då var jag liksom redo för att testa mig i denna liga.”

Om du blickar tillbaka på dina sex säsonger i Östergötland, hur skulle du sammanfatta.

”I början var vi ju ganska många nya som kom och det var lite tränarbyten, det var en tid där vi kanske hade bättre spelare än vi lyckades prestera, men vi fick inte riktigt ihop laget, var för ojämna i våra prestationer. Sen bytte ju klubben sin strategi. Det kom en hel del unga spelare och därefter har vi jobbat mot ett mål och det tar ju lite tid att komma dit. Det var ju Martin Sjögren som ligger bakom den strategin och har varit med och valt hur vi skulle spela. Sen fick vi ju lite titta på vårt sätt att spela fotboll utifrån de spelare vi har haft och det var ju också ett viktigt bidrag till. Martin betyder mycket för alla i laget.”

Om man jämför Linköpings årliga budget med den som Rosengård har i Sverige eller till och med den som de stora lagen i Europa har, PSG, Lyon, Bayern och Wolfsburg så känns ju detta SM-guld ännu större.

”Nej, det är ju klart, det är en annan liga än de fyra sista som du nämner, men vi har väl satsat på att ha en väldigt liten trupp, men med duktiga spelare  allihopa, det har varit jämnt och det har varit ganska stor konkurrens också.”

Ni har ju verkligen en ganska bra konkurrens, inte bara med 12-13 spelare, men snarare 16-18.

”Nej, vi är inte ens 18. Vi har 17, men vi har ju haft minst 15 som har kunnat konkurrera på flera positioner.”

Just nu ligger LFC 10 poäng före FC Rosengård, helt otroligt sanslöst mycket.

”Ja, det hade vi i alla fall inte räknat med om du hade frågat mig för några månader sedan. Det är väl oerhört bra av oss, men det är också inte så bra av Rosengård den här sista delen av säsongen.”

Det känns ju lite att proppen gick ut ur Rosengård efter matchen på Linköpings arena som ni vann med 1:0.

”Det vet jag inte om man kan säga, men ser man bara på resultaten, så har de ju inte lyckats på sistone. Nu har de ju haft en del skadebekymmer och man vet inte om de har valt en annan strategi och satsa på Champions League, det vet ju bara de själva.Men det kan ju vara svårt när man förlorar en så viktig match att komma upp igen.”

När har du beslutat att lägga av med fotbollen, inför den här säsongen?

”Det var ju i våras i alla fall. Jag har funderat länge. Jag hade ju en blodpropp i benet 2009 och efteråt så sa dem att jag egentligen fick bara spela tills jag är 30, då skulle jag ta blodförtunnande medicin. Sen ptatade jag med läkaren när jag närmade mig 30 , så sa han att det var okej att spela lite till, men inte många år. Så det har ju varit en tanke de senaste åren. Förra säsongen hade jag en del skadebekymmer och på våren hände det igen. Så började väl kroppen säga att det börjar bli dax. Man vill ju gärna prestera på en nivå där där man faktiskt tycker att man är tillräckligt bra. Sen var det andra saker också. Min pojkvän flyttade till Danmark och jobbar där som fotbollstränare och sen finns det ju också en framtid med familj som lockar.”

Jag tycker att det är ett smart val att nu sluta på toppen och inte hålla på till en tid där kroppen kanske säger ifrån på riktigt.

15742230565_46a31935da_h

Danskorna i LFC: Mariann Gajhede Knudsen och Pernille Mosegaard Harder

”Jo, jag hoppas att det är ett smart val. Det har varit lite tuffare när jag valde att pensionera mig från landslaget. Jag tog en paus, sen kom jag tillbaka och spelade lite, men sen kände jag över vinterpausen att det inte fungerar.”

 

En sak är väldigt iögonfallande i din statistik. Du har spelat drygt 220 matcher i danska landslaget och i Damallsvenskan sammantaget fått tre gula kort. Kan det vara sant?

”Ja, det kan stämma. Jag brukar inte få gula kort. Jag kommer ihåg de flesta. 2005 spelade jag ytterback i landslaget mot England och sen har jag väl fått några stycken i LFC, men det var inte så många, det kan mycket väl stämma.”

Utan att jag vill hänga ut några spelare med namn så vill jag konstatera här att just nu finns det åtta spelare som under den pågående säsongen på maximalt 21 matcher har fått fler gula kort än Mariann Gajhede Knudsen på mer än 220 matcher.

När hon flyttar tillbaka till Danmark vill Gajhede Knudsen jobba som sjukgymnast, sökandet efter ett jobb i branschen pågår, men klart är redan att hon kommer att bli fotbollstränare. Mariann ska träna U12-pojkar i en superligaklubb i AaB Aalborg Boldklub.

”Det ser jag fram emot också, de har aldrig haft en kvinnlig tränare. I Danmark är det väldigt, väldigt sällan och de som jag pratade med tror inte att det finns  en kvinnlig tränare i hela fodbolligan på alla år. Jag gillar verkligen att vara tränare och jag hoppas att jag bli duktig nån gång.”

På lördag (läs: i dag) får ni SM-guld. Vad kommer att hända under dagen och efter matchen?

”Man får hoppas att det inte blir så dåligt väder, men jag hopaps att det kommer mycket folk som vill vara med och fira och vara med sista matchen tillsammans med oss. Vi kommer att fira tillsammans med publiken, skriver autografer efter matchen flr dem som vill. Sen efteråt ska vi fira lite med alla i föreningen på kvällen.”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fotbollsgalan närmar sig

Om lite mer än tre veckor är det åter igen dags att bege sig till Globen (eller Ericsson Globe som den officiellt heter numera) och vara med i vimlet bakom scenen där den mest vanliga frågan till vinnarna i god gammal svensk tradition är ”Hur känns det?”.

”Det känns väldigt bra.” kommer de flesta spelarna att säga och sedan tar vi en del fina bilder, även med herrarnas vinnare och efter diamantbollen är överlämnad till Sveriges bästa fotbollsspelare är säsongen över.

I går kväll fick vi ta del av nomineringarna av den jury som til nästan 50% består av personer som står på SvFF:s lönelista, något jag har kritiserat genom åren. Lägg till Victoria Sandell Svensson (EFD) som fd landslagsspelare och det är inte osannolikt att nomineringarna är lite svenskdominerad trots flera dussin utländska toppspelare i Damallsvenskan. Det är ju förstås solklart att till exempel Pia Sundhage och Lillie Persson måste försöka rättfärdiga sina uttagningar till landslaget med nomineringar till Fotbollsgalan. Och varför ska ungdomslandslagens tränare Anneli Andersén och Calle Barrling rösta emot Sundhage och Persson?

Här kommer de nominerade och lite (uppgivna) kommentarer:

Målvakt: Hilda Carlén, Jennifer Falk, Hedvig Lindahl

Det är alltså möjligt att nominera utländska spelare (som även kallas ”importer” av de som vill ha så få som möjligt) till alla kategorier förutom ”genombrott” och ”diamantbollen”. I den senare kategorin får vi bara veta vem som vinner. Det är alltid möjligt att nominera svenskor som spelar utomlands. Jag skulle hellre se att Fotbollsgalan handlar om Damallsvenskans bästa spelare, att den alltså blir en fest för ligan. Sedan borde Diamantfotbollen tilldelas en svensk spelare oavsett var hon lirar. Den utmärkelsen kommer ju även från annat håll.

30306492056_11418ee46b_k

Damallsvenskans bästa målvakt Gudbjörg Gunnarsdottir (Djurgården) är inte nominerad till Fotbollsgalan

Jag saknar Damallsvenskans klart bästa målvakt: Gudbjörg Gunnarsdottir från Djurgården. Hon har en klar del i Djurgårdens succéår och har åtminstone i hemmamatcherna jag har sett på Stadion (förutom tre såg jag alla) gjort fenomenala räddningar, ibland räddat en eller två poäng. Löjligt att hon  saknas. ”Gugga” borde konkurrera om utmärkelsen med Lindahl. Och enligt mina regler borde isländskan få den som seriens bästa.

Back: Nilla Fischer, Jessica Samuelsson, Linda Sembrant.

28028710966_0a851cfef1_k

Flest assist i Damallsvenskan räcker inte för Fotbollsgalan: Jonna Andersson (Linköping)

Nilla Fischer har inte spelat en toppsäsong, varken i landslaget eller i klubben. Samuelsson är en solklar vinnare här, bäst bland de nominerade. Eftersom jag tycker att det är främst Damallsvenskan som borde ha fest den 21 november lägger jag till Jonna Andersson (som fortfarande leder den dåligt skötta assistligan) och Emma Berglund. 

Mittfält: Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Marta

Spelade Seger en enastående säsong? I PSG? I landslaget? Eller nomineras hon eftersom hon pga gamla meriter? Marta ska självklart vinna i denna konkurrens, men jag antar nästan att Lisa Dahlkvists straffar mot USA och Brasilien räcker för att vinna statyn. Marta var suverän, men det finns en annan mittfältare som jag tycker har gjort en lika bra säsong trots att hon inte hamnar så mycket i strålkastarljuset. Svensk mästarinna har hon dock blivit nyligen och lett sitt Portugal till dess allra första slutturnering. Jag snackar förstås om Claudia Neto som har en viktig del i ett SM-guld, sin klubbs första sedan 2009. Medan Marta spelade bra, spelade stundtals fantastiskt, men står där med endast Svenska cupen och den nu äntligen avskaffade Supercupen.

Anfall: Stina Blackstenius, Tabitha Chawinga, Pernille Harder

Där har juryn räknat mål. Och överraskande att förbundskaptenerna inte fick igenom sina favoriter Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och Olivia Schough. Det är den kategorin i vilken jag håller med juryn. Priset borde gå till Harder som gjort flest mål, näst flest assist och vars spel på det hela sett ligger på en annan nivå än både Blackstenius och Chawinga trots att de är fantastiska kandidater.

MVP: Tabitha Chawinga, Pernille Harder, Marta

Även här tycker jag att det är helt ok att välja dessa tre. Utan Chawinga skulle Kvarnsveden spela åter igen i Elitettan 2017. Utan Harder hade Linköping slutat tvåa. Utan Marta hade Rosengård slutat tvåa, vilket dem också gör. Utifrån det så borde det alltså stå mellan Chawinga och Harder. Egentligen vill jag att båda ska få priset, men eftersom Harder redan är årets forward så är Chawinga seriens mest värdefulla spelare. På ett hörn vill jag ge en extra utmärkelse till nyförvärven Elisabeth Addo och framför allt Tiffany Weimer som lyfte Kvarnsveden och som gav Chawinga det utrymme som hon behövde.

Årets genombrott: Cajsa Andersson, Ellen Löfkvist, Johanna Rytting Kaneryd

2015 var Stina Blackstenius, Pauline Hammarlund och Michelle de Jongh nominerade. Blackstenius vann. 2014 handlade det om Malin Diaz Pettersson, Magdalena Ericsson och Fridolina Rolfö med Diaz som vinnare. Man har tagit med en målvakt i år vilket jag tycker är fint, men jag hade hellre sett en annan, nämligen Zecira Musovic. Visst är det Andersson som vinner SM-guld, kommandes från lilla Älta, MEN Musovic som var avsett för bänken i Rosengård, först bakom världsmålvakten Erin McLeod som skadade sig svårt i allra första matchen och sedan bakom Sofia Lundgren, Musovic fick rycka in och har spelat 12 av 20 möjliga matcher som startande målvakt. Lägg till att hon var skadad de första veckorna och att hon nu spelar även Champions League. Men för juryn har Musovics bedrift kanske varit en självklarhet som de inte lagt märke till. För mig har hon fått sitt genombrott i år. Ifjol gjorde hon toppmatcher mot Wolfsburg och vissa ville se henne redan i Kanada 2015, men när tränaren Jack Majgaard anlände till Sverige och Malmö fick Zecira nöja sig med bänken och titta på tyska Kathrin Längert. I år är det självklart att hion står. Det kvalificerar henne för mig till en nominering till årets genombrott. Och där borde hon kanske till och med vinna med udda målet mot Rytting Kaneryd.

Årets tränare: Yvonne Ekroth, Stellan Karlsson, Martin Sjögren

Alla tre är värdiga nominerade. Ekroth är uppstickaren, ingen förväntade sig att Djurgården skulle gå så bra. Karlsson är förädlaren, tränaren som har utbildat flera talanger och gjort landslagsspelare utav dem: Emilia Appelqvist, Irma Helin, Pauline Hammarlund, Hilda Carlén. Han har gjort Piteå till ett topplag. Sjögren är Sundhages efterträdare (tråkigt om det inte skulle fungera), han har för andra gången byggt ett mästarlag genom klokt agerande. Jag saknar ett fjärde namn, men vill dock inte stryka någon av de tre nominerade: Jonas Björkgren (Kvarnsveden) har gjort ett jobb som ingen, verkligen ingen av oss så kallade experter trodde var möjligt: Kvarnsveden är kvar i Damallsvenskan även nästa år. Jag kommer väl ihåg Upptaktsträffen på Berns i våras där många småfnissade åt Kvarnsveden som trodde att det skulle fungera med en trupp utan nyförvärv från Damallsvenskan.Som fnissade åt när Björkgren och lagkapten Denise Sundberg berättade om att ordet ”dåligt” var förbjuden i Borlänge och att de trodde att det skulle hjälpa dem att vara bra. Och var och en av dessa fyra tränare skulle vara en värdig vinnare.

Diamantbollen till slut. Här finns inga nominerade. Men förstås är Hedvig Lindal en kandidat som de flesta favoriserar. Hon har stor andel i att landslaget tog OS-silver i somras. Men jag kan även tänka mig att Lisa Dahlkvist kan vara hennes stora utmanare i år. Det var hennes straffar och främst den mot USA som vi kommer ihåg mest när fotbollsåret 2016 läggs till handlingarna. Vinner Dahlkvist, så borde hon skicka en väönlig hälsning till Hope Solo. Deras kommunikation i OS-kvarten var en härlig show.

P.S.: Jag vill gärna se ytterligare en kategori, nämligen årets nyförvärv. Det skulle vara spännande att se och belöna en spelare som har fullföljt eller överträffat alla förväntningar man hade när hon rekryterades. Priset går till Ella Masar McLeod såklart. Nominerad förutom henne är i min lilla egna kategori Tiffany Weimer och Mimmi Larsson. 

 

 

Rosengård favorit på bortaplan

Linköping har under årets lopp inte förlorat i Damallsvenskan. 16 vinster och två kryss. De har dock förlorat två gånger, i Supercupen och Svenska cupens final. Båda gångerna hette motståndarna FC Rosengård. Marta har varit planens gigant när FCR vann cupfinalen och jag har sett henne betydligt vassare och bättre i år än på många år sen. Hon har faktuiskt spelat så oerhört bra att jag har sagt att jag kommer att bojkotta skriva om FIFA Player Award om hon inte hamnar bland de tre bästa i år. 

Rosengård har mer rutin, mer vinnarkultur och sett på hela truppen mer spetskompetens. De har även en organisation kring klubben som har betydligt mer pengar att röra sig med och de skapare de bästa förutsättningarna för fotbollsspelare i Sverige. 

Linköping är uppstickaren. De har tränaren som jag vill se som Pia Sundhages efterträdare. Martin Sjögren är en klok, ung  och modern tränare som har visat att han kan utveckla spelare och kan sätta ihop ett kollektiv med betydligt mindre pengar. Rosengård har fantastiska talanger, de stavas Musovic, Ilestedt och Wieder, men de har även integrerat en stor skara färdiga spelare såsom Riley, Berglund, Asante, Andonova, Schelin, Martens, Masar och inte minst Marta. Däremot har Linköping gått en lite annan väg med att fostra och utbilda ungarna Andersson, Samuelsson, Ericsson, Alkmqvist, Rolfö, Blackstenius och även Harder. Harder kom som en ung jättetalang från Danmark, men hon kommer att lämna som en internationell toppspelare. Jag säger inte att det ena eller det andra sättet att bygga en spelartrupp är bättre eller att föredra. Den slutsatsen får ni själv dra. Jag påpekar bara att det är olika modeller som har gjort dagens motståndarna till topplag. Just i dag kan jag tycka att Rosengårds samlade rutin kan slå Linköpingsmodellen.

Tåget rullar snabbt söderut medan jag skriver detta och om en dryg timme är jag framme i Linköping. Ni ska få bilder och intervjuer sent på kvällen. I dag är jag även på Arenan för amerikanska Our Game Magazine. Min förre chefredaktör där, Tiffany Weimer, spelar som ni vet väldigt framgångsrikt i Kvarnsveden och nu är det Brandi Ortega som håller i trådarna.

Tiffany Weimer är vid sidan av Ella Masar årets smartaste värvning. Sedan Weimer kom till Kvarnsveden efter sommaruppehållet har Borlängelaget gått från klarhet till klarhet och vunnit inte mindre än 13 poäng. Klarat kontraktet för 2017 med bra marginal efter gårdagens seger över Mallbacken. Stort grattis! Man Blair alltid lite extra glad när ett nytt lag lyckas. Jag kommer mycket väl ihåg när vi var på upptaktsträffen i april och Kvarnsvedens tränare Jonas Björkgren och lagkaptenen Denise Sundberg berättade att ordet ”dåligt” var tabubelagd i Borlänge och att man inte haft råd att värva en enda allsvensk spelare. Ingen av oss trodde nog att laget skulle fixa mer än 5-6 poäng och många tyckte att ett nytt Jitex var i antågande. Jitex som alltså förlorade 20 av 20 matcher år 2014. Men ett mycket engagerad lag tillspetsad med Tiffany Weimer och Elisabeth Addo samt med en grym forward vid namn Tabitha Chawinga straffade alla oss experter.

Svart ser jag däremot nu för både Mallbacken och Umeå. Den långa succékantade historien av UIK kommer att få ett sorgset kapitel i år. Jag bor alldeles för långt bort för att kunna se orsakerna till detta. Lilla systern Piteå som under många år har varit underlägsen sin granne i söder, har nu gått om Umeå med flera hästlängder. Sorgligt, sorgligt. Flyttas laget ned, så lär spelare som Lina Hurtig, Rita Chikwelu, Jenny Hjohlman och Hanna Folkesson försvinna och jag har svårt att se Västerbottens fd stolthet som favorit i nästa års Elitetta. 

Med tanke på årets match i Linköping bleknar dagens andra toppmatch såklart lite. Eskilstuna tar emot Piteå, vinnarna kommer troligtvis att gå för tredje platsen. Svårt att sia, Eskilstuna har blivit bättre sedan i somras, men Piteå är hur stabil som helst. Det lär iaf bli en bra publiksiffra även där. Jag har helst sett båda matcher på plats, men det går ju inte, tyvärr. 

Intervju: Magdalena Ericsson

28322023691_545e71b7dc_kÄven Linköpings lagkapten är mittback. Magdalena Ericsson har fyllt 23 år för en månad sedan. Magda spelar sin fjärde säsong i LFC, kom till Östergötland som 19-åring. Hon Tog steget till landslaget med Martin Sjögren som tränare, missade VM 2015 i Kanada, men åkte till Rio och OS i år och kom hem med en silvermedalj runt halsen.

Två gånger vann Ericsson svenska cupen med LFC, men det stora målet för henne och lagkamraterna, det är att åter igen hämta SM-guldet till Linköping. Enda gången det begav sig var år 2009. Ingen är kvar av det forna mästerlaget som innehöll namn som Caroline Seger, Jessica Landström, Sofia Lundgren, Charlotte Rohlin förstås, Faith Ikidi och Tilda Heimersson. Linköping har startat om, en gång (2012) värvade man stjärnor som Nilla Fischer, Manon Melis och Lisa DeVanna, men den ekonomiska ansträngningen blev för stor och året efter satsade man på att bli av med dyra spelare på lönelistan och istället skapa en blandning av regionala talanger (t.e. Stina Blackstenius Tove Almqvist, Jonna Andersson, Jessica Samuelsson), unga toppspelare som ville ta nästa steget (Ericsson, Pernille Harder, Pauline Hammarlund, Jennie Nordin) och mer rutinerade utländska spelare såsom Linda Sällström, Marianne Gajhede Knudsen och Renée Slegers. 

Inte alla lyckades och lämnade föreningen, men de flesta blev guldkorn som utgör dagens stomme.

Och på söndag kan guldkornen ta ett jättekliv mot SM-guld. Vid hemmaseger skulle det med fem poängs marginal på Rosengård nästan vara avgjort.

En match som fotbollsfantasterna, men säkert också lagen har sett fram emot sen länge. Eller hur, Magdalena Ericsson?

”Självklart har man tänkt lite extra på den här matchen hela året,” svarar hon. ”Jag har sett det som extra motivation, att se till att denna match blev just den seriefinal som den har blivit. Självklart har det varit otroligt viktigt för oss att fokusera på en match i taget. Det är det som har gjort att vi presterat på en jämn nivå hela året och satt oss i en bra sits inför seriefinalen.”

En match i taget, det har blivit en självklarhet inom fotbollen, oavsett om man spelar i den högsta eller den lägsta serien. Eller som gamle tyske tränaren Sepp Herberger lär ha sagt på 1950-talet: ”Den tuffaste motståndaren som finns är alltid den som man möter härnäst!” Nu är det dags.

Hur måste man förbereda sig om man ska slå Rosengård? Två offensiva lag möts där ingen lär parkera bussen.

21173168988_e2da1430bb_k”Vi har tittat, analyserat och lärt oss mycket av vår senaste match mot Rosengård, i cupfinalen,” berättar Magdalena Ericsson. ”Vi känner oss mer förberedda inför detta möte och denna gång är det vi som har stöd av vår hemmapublik. Det tror jag kommer ge oss mycket självförtroende. Men vi är medvetna om att det kommer bli en jämn tuff kamp som det alltid är mot Rosengård.”

Ödmjukhet är alltid ett krav och en nyckel till succé. Aldrig underskatta en situation eller en motståndare. Ingen av dessa lag kommer dock att göra detta.

Hur laddar man batterierna? Emma Berglund har berättat att hon kommer att följa samma rutin som i varenda match. Inget speciellt. För en del spelare är musik ett  verktyg att komma in i den riktiga stämningen för match.

Vad gör Magdalena?

”Personligen har jag som jag sa tidigare tittat och analyserat mycket över det senaste mötet med Rosengård. Sedan har denna vecka handlat mycket om att återhämta sig fysiskt efter en period med många tuffa matcher tätt inpå varandra. Så jag har laddat med att vila helt enkelt.”

Motståndarna Rosengård kunde inte vila mycket i veckan. Man mötte isländska Breidablik, men startspelare som Anita Asante och Ella Masar började på bänken, spelade endast 21 resp 27 minuter. Fick gult kort båda två under de korta inhoppen.

Förra året hette Rosengårds utmanare Eskiltuna United. Nu är det Linköping. Varför spelar ni en så utomordentlig säsong 2016?

”Först och främst spelar vi en ännu mer offensiv fotboll i år där vi involverar fler spelare i anfallsspelet,” örklarar Magda. ”Det har gjort att vi gjort mycket mål och skapat många chanser för att göra mål. Jag tycker även att man har kunnat se en stor individuell utveckling på många av våra spelare. Till exempel så ligger Stina [Blackstenius] tvåa i skytteligan och även Jonna [Andersson] har tagit stora kliv som ytterback och leder damallsvenskans passningsliga. Dessa individuella kliv leder till att vi som lag totalt sett har blivit bättre än förra året och håller en jämnare nivå.”

 

 

Danmark klassen bättre än silverlaget

pernilla

Pernille Harder är Damallsvenskans bästa spelare. Hennes Danmark blev för stark för Sverige

Jag såg inte hela matchen, bara andra halvleken. Kanske var den första halvleken riktigt bra. Men uppriktigt sagt tror jag inte på det. Det jag såg var ett uddlöst svenskt lag, ett motiverad, aggressivt Danmark som vann totalt rättvist.

Kanske saknades för många spelare: Nilla Fischer, Elin Rubensson, Lotta Schelin och Linda Sembrant. Jämfört med OS-finalen var det alltså fyra förändringar, tre av dem i backlinjen där Amanda Ilestedt, Emma Berglund och Jonna Andersson kom in. Istället för Lotta kom Emilia Appelquist in, Kosovare Asllani flyttades fram.

Kanske saknades motivationen för ett Sverige mot grannlandet Danmark som spelade för och fick sin EM-biljett. Sverige var dåligt. Danskorna var giftiga och hade man inte vetat bättre så hade man nog gått ut ifrån att det var de rödklädda som hade spelat ett framgångsrikt OS. Medan de blågula hade haft några tunga år bakom sig med ett bittert icke-deltagande i VM 2015 och ett mediokert EM 2013 där man visserligen vann bronsmedaljen, men saknade ett offensivt spel.

Ett offensivt spel som Sverige inte hade i går. Jag håller med vad Johan Rydén skriver. Sofia Jakobsson och Olivia Schough är jättetrevliga och bra fotbollsspelare. Men just nu är de inte spelare som borde starta en match för Sverige. Schough har aldrig varit en målskytt, något som jag tycker är en forwards främsta uppgift. Något där jag tydligen har en helt annan uppfattning som Pia Sundhage som inte verkar tro att det är viktigt.Vi behöver inte bra fotbollsspelare utan de bästa i vårt landslag.

Det är ju inte så att Sverige inte hade alternativ i lilla Viborg. På bänken satt nämligen Pauline Hammarlund och Stina Blackstenius. I skytteligan för Damallsvenskan leder Blackstenius just nu med betryggande 16:3 mot Schough. Hammarlund har nätat åtta gånger.

Pia Sundhage kommer definitivt fortsätta som förbundskapten. Någon förnyelse är alltså inte att vänta. I videointervjun med förbundet säger hon att hon ska fokussera på anfallsspelet fram till EM. Det gjorde vi väl även inför VM 2015?

Jämför man med OS-guldmedaljörerna Tyskland där Steffi Jones spelade matchen mot Ryssland i helgen med endast två spelare som vann över Sverige i Rio har Pia alltså endast valt fyra nya. Och dessa mest eftersom Fischer, Schelin, Sembrant och Rubensson var inte tillgängliga.

Personligen hade jag velat se ett experimenterande Sverige. Jag hade hellre sett Hilda Carlén i mål och få lite mer internationell erfarenhet på A-landslagsnivån. Jag hade hellre sett Magdalena Eriksson som mittback för en gångs skull även i landslaget. Jag hade gett Hanne Gråhns en match från start. I Sverige kan startelvans spelare vara bergsäkra på att de spelar. Även det leder till en viss avsaknad av motivation i en match som åtminstone för deras individuella situation är betydelselös.

Vi diskuterar inte fotbollens framtid i Sverige. Det har till viss del sin grund att vi har en konsenskultur där det är ganska opopulärt att ha avvikande åsikter, diskussion med olika åsikter uppfattas ofta som ”bråk”. Men väldigt ofta så är det sakliga, men tuffa diskussioner som gör det möjligt att ta ytterligare ett steg. Ett steg som kanske saknas ibland för att vinna den där sista matchen, att göra det där avgörande målet i finalen eller medaljmatchen.

Nu fortsätter vi på den gamla goa vägen till Holland 2017 och jag misstänker att det blir ytterst svårt att vinna EM-guld mot ett Tyskland i förnyelse med en modig förbundskapten, mot ett Frankrike med en ny förbundskapten (tredje gången gillt?) och mot ett England som jag tror blir det lag som kan utmana Tyskland på allvar om Europatronen.

 

 

Djurgården och Abby

28986801414_7292410c88_k

Emilia Appelquist gör succé även i Djurgården

I söndags var jag på Stadion. Alltid en upplevelse. Att vandra på löparbanan och samma mark där de Olympiska spelen hölls för 104 år sedan. Jag älskar arenan och historien. När man kommer in och passerar tornet så ser man alla stadionrekord som har satts genom åren. Dansken Wilson Kipketer sprang världsrekord på 800 m här år 1997 på smått otroliga 1:41,73. Snabbaste kvinna på samma distand på Stadion var Mozambiques Maria Mutola ett år senare än Kipketer. Hon behövde 1:56,71.

I söndags spelade Djurgården mot Kopparberg/Göteborgs FC och vann med 2:1. På svenskfotboll.se står publiksiffran: 343 personer. Det var omgångens sämsta siffra. På svenskfotboll står fortfarande i dag att Mia Jalkerud gjorde 2:0 till Djurgården. Svenska fotbollsförbundet sköter statistiken för Damallsvenskan. Tyvärr är den allt annat än bra. Mia är en förträfflig måltjuv, men Djurgårdens andra mål gjordes av Mias föredetta lagkompis Freja Hellenberg, numera Göteborg, och det var ett klassiskt självmål. Jalkeruds inlägg hade aldrig gått in. Jag kommer även ihåg ett mål som tillräknades Anja Mittag för några år sedan som hon inte hade gjort.

SvFF har även en ”passningsliga” på hemsidan som Linköpings Jonna Andersson leder suveränt med 10 poäng. Men den statistiken måste vi ta med en nypa salt eftersom många assists på de 12 damallsvenska arenorna aldrig hamnar i statistiken.

28986862774_fb20dffa53_k

Många tycker att Jennifer Falk borde få en kallelse till A-landslaget

Om Djurgården gjorde något mål överhuvudtaget i söndags är tveksamt. 1-0 gjordes av Hanna Lundqvist enligt den norska domaren Tone Lise Berghöi som fick förlita sig i sitt beslut på linjedomaren Alexander Öhnedal. Öhnedal stod i linje med spelet när han reste flaggan och signalerade för mål när Jennifer Falk kämpade med bollen. Precis som Öhnedal stod jag inte rätt på andra sidan strax bakom sidolinjen. Magkänslan säger att bollen var inte i mål, men vi har inga målkameror och TV-bilden hjälper inte. Tråkigt att Öhnedal som säkert är en fantastisk domare kommer från Värmdö dvs Stockholms län. Ingen tror att han är partisk, men man borde undvika att ha någon i domarteamet som kommer från samma stad som ett av lagen. Bara för säkerhets skull. har man råd att bekosta resan för två norska domare borde man ha råd med en linjedomare från Uppsala, Västerås eller Norrköping.

Till matchen då. Djurgården spelade bra, riktigt bra och vann välförtjänt. Vilken nykomling de är!! De kan till och med sluta bättre än Tyresö år 2011. Då var de nykomlingar och laget som hade spelare som Kirsten van de Ven, Line Röddik Hansen och Katrin Schmidt slutade på en fjärde plats. Djurgården dominerade mot Göteborg som var mycket sämre än mot Rosengård nyligen. Pauline Hammarlund gjorde visserligen 2-1, men KGFC var aldrig riktigt nära att kvittera. Djurgården kan bli trea och laget förtjänar mer än 343 åskådare!! Efter uppehållet spelar DIF borta mot Linköping och LFC får akta sig noga för att inte tappa poäng.

Nu sitter LFC i förarsätet sägs det, men de har Djurgården hemma och Göteborg borta, två riktigt tuffa matcher. Jag tror fortfarande att Rosengård har den bättre truppen och de kan fördela spelet på många medan LFC är mycket beroende på Pernille Harder. 

I bottenstriden har Kvarnsveden värvat klokt och framför allt fd AIK-spelaren Tiffany Weimer levererar. Tre poäng i Örebro i söndags kan vara ett stort steg till Damallsvenskan 2017. Jag misstänker fortfarande att Umeå och Mallbacken lämnar den högsta serien och att Kristianstad klarar sig undan med blotta förskräckelsen.

Abby Wambach. Vad ska man säga? Abby gick nu ut med att hon har varit alkoholist i flera år, missbrukar läkemedel. Tidningarna skapar även rubriker om att Abby skiljer sig från sin fru Sarah Huffman. Så tråkigt. Hoppas verkligen att denna stora idrottskvinna hittar vägen till ett värdigt liv. Hon och Hope Solo ser inte direkt stabilt ut efter alla dessa år i fotbollen. Jag påminns om Kelly Smith som berättade i sin autobiografi A Footballer’s Story att även hon är alkoholist. Samtidigt är avslöjandet ju också en bra reklam för Wambach’s livshistoria ”Forward: A Memoir” som kommer ut den 1 november. Precis som Bruce Springsteen någon vecka innan ”Born To Run” släpps har pratat om depressioner. Sorgligt framför allt att både Hope och Abby står inför övergången till efter karriären och att det ser rätt så skakigt ut.

 

 

Rosengård totaldominerade cupfinalen

cupmOm cupfinalen mellan Rosengård och Linköping var en fingervisning om hur hösten i svensk fotboll kommer att se ut, så är Rosengård solklata favoriter på att vinna ytterligare ett SM-guld. Vi har kunnat konstatera att Rosengård och Linköping spelade i en egen division under vårsäsongen. Fram till sista matchen hade båda lagen endast tappat två poäng var – mot det andra laget. Malmölaget hade sedan överraskande tappat ytterligare två mot Djurgården, men ingen har i princip kunnat rå på FCR och LFC.

I dag kan man konstatera att Linköping var helt chanslös under 90 minuter mot ett Rosengård som var bättre på varenda position, i varenda minut. Hemma på Malmö IP dit endast lite mer än 2000 hade kommit till en cupfinal (!) där inte mindre än nio (!) OS-deltagare, varav sju silvermedaljörer (!!) gick att beskåda. Publikmässigt ett bottendipp strax efter OS, men jag har tidigare konstaterat att Svenska fotbollsförbundet har gjort väldigt lite under OS och efter OS för att marknadsföra sitt bästa lag och SvFF har inte heller gjort mer än nödvändigt för att marknadsföra cupfinalen. Någon som fortfarande undrar om vi kan föra över entusiasmen från OS till vardagen fick endast en vecka efter OS ett klart och tydligt svar när Sveriges bästa damlag mötte varandra. Svaret är nej.

Men precis som Pia Sundhage sa i SVT efter första halvleken. Den här matchen borde ha spelats inför en fullsatt arena.

27920367010_6c9c3200be_k

Världens bästa fotbollsspelare även 2016: Marta (tv)

Rosengård dominerade från minut ett och kom lika aggressivt ut ur omklädningsrummet som när lagen möttes i Damallsvenskan. Men det var ändå en spelare som var klassen bättre än alla andra: Marta (Vieira da Silva). Marta påminde i dag att hon faktiskt har vunnit Ballon  d’Or fem gånger i rad och efter det vad hon presterade i dag säger jag att jag kommer att bojkotta alla sändningar från Ballon d’Or de närmaste fem åren om inte Marta är åtminstone bland de första tre vid nästa val. Två fantastiska assist till målen av Lotta Schelin och Lieke Martens och det tredje målet gjorde hon själv när 30-åringen Marta dansade runt 23-åriga slvermedaljören Jonna Andersson  och pricksköt 3:1 och avgjorde matchen.

”När jag vaknade i morse tänkte jag direkt att jag ville vinna titeln idagh och få lite bättre känslor efter det som hände senast,” sa Marta till SVT.

Linköping fick med andra ord smaka på brasilianskans längtan efter revansch efter strafförlusten mot Sverige. Hur hon snabbt gick in i Magdalena Ericssons olyckliga framåtpassning och sedan spelade perfekt vidare till vänster där Lotta Schelin mottog bollen och gjorde 1-0 med vänstern, hur hon sedan chippade över LFC-försvaret till Lieke Martens och hur hon dansade med Jonna Andersson, det var prestationer av yppersta världsklass – så spelar världens bästa fotbollsspelare mina vänner.

Ingen fara – även andta ska få beröm. Hela Rosengård övertygade, men ändå vill jag häva fram ytterligare två spelare.

28123288751_b1ab2ed78d_k

Mycket imponerande på mittfältet, stabil som mittback. Tillsammans med tyska Katrin Schmidt är Anita Asante Europas bästa mittfältare som inte platsar i sitt landslag just nu.

Anita Asante. De första sextio minuterna var makalösa mot Linköpings mittfält. Neetz som hon kallas av sina vänner vann många bollar på mitffältet, hon är hur bolltrygg som helst och passningarna var för det mesta bra. Som mittback däremot efter Emma Berglund gick ut är hon endast hyfsat bra, som innermittfältare internationell klass. Om jag vore Englands förbundskapten, så skulle jag fråga efter hennes telefonnummer och ringa henne och be henne vara med i nästa landslagssamling.

28674721654_65973f37ab_kZecira Musovic. Hon fick inte många skott på målet. Men hon gjorde två enorma räddningar den ena i första halvleken mot Kristine Minde var lika matchavgörande som Schelins ledningsmål. När man inte har mycket att göra måste en målvakt fokussera på de 2-3 tillfällen där hon verkligen behövs. Och det gjorde 20-åringen som är min självklara efterträdare till Hedvig Lindahl. Om Lindahl nu kommer att sluta innan 2019. Men jag vill se henne snart som andra målvakt i landslaget. Musovic skulle dock säkert utmana Hedvig om startplatsen och jag är lite tveksam om Lindahl skulle gilla detta. Vi får se nästa år.

Linköping är mycker mer beroende av Pernille Harder än Rosengåtd är beroende av Marta. Visst var det Marta som vann matchen i dag som gjorde stor skillnad, men ändå var även de övriga spelarna snäppet bättre. Lotta Schelin spelade en riktigt brta första halvlek, försvann sedan dels i andra, men radarparet Marta/Schelin kommer att svara för många mål under hösten, va så säker.

Det känns också att FCR har minskat avståndet till lag som Wolfsburg och PSG. Snart kommer Gaelle Engamanouit tillbaka och då kan förträfflige Jack Majgaard Jensen börja rotera. För vem ska sitta på bänken? Martens? Natasa Andonova? Majgaard Jensen har satt alla spelare på plats i positiv mening. Alla har en roll numera och känner sig trygg i den känns det som. Det var just der Anita Asante berättade för mig för några veckor sedan.

Enda önskan jag har till styrelsen i Rosengård och till fd sportchefen och numera endast klubbmedlemmen (?) Erling Nilsson: Om ni skickar de utländska spelarna som Ali Riley, Anita Asante, Natasa Andonova mm mm på en kurs i svenska – KAN NI INTE SKICKA DIT MAJGAARD OCKSÅ? Även i dag så nickade SVT-reportern och nickade när han pratade, men vi alla förstår endast hälften när han snacker dansk. Line Röddik-Hansen har lärt sig, Pernille Harder har lärt sig, Mariann Gajhede har gjort det – och Majgaard Jensen kommer också att klara det – galant om han bara får en kurs. Jag gillar tränaren som person, men jag förstår bara hälften av det han säger.

Linköping då? Som Martin Sjögren sa,m de hade problem i uppspelet och de har bara en Harder. Som kan lyfta spelet till nästa dimension. De har ett fantastiskt lag som är Sveriges näst bästa, men åtminstone i dag så fick de klara och tydliga gränser. Den 9:e oktober möts lagen igen på Linköpings Arena. Då är jag på plats och hoppas på 5000 istället för 2000 och en kanske mer jämn match som vi såg i dag.

Ändå så var matchen som helhet klassen bättre än alla tre damallsvenska matcher som jag såg i går. Skillnaderna i Damallsvenskan mellan 1-2 och 3-12 är stora.