Alla borde ha förutsättningarna i Damallsvenskan som Anja Mittag (tv) och Elin Rubensson (th) hade i Rosengård resp. Göteborg, men vi är långt ifrån detta
Representationsskapet (älskar begreppet!) har i veckan beslutat att Damallsvenskan utökas till 14 lag från och med året 2022. Nästa år måsta bara ett lag lämna Damallsvenskan medan tre lag går upp från Elitettan.
Det skulle kunna vara Morön BK, IFK Kalmar och Mallbacken IF Sunne som låg direkt bakom AIK och Hammarby som går upp nästa säsong.
Bloggarkollegan Johan Rydén har krävt detta väldigt länge och fått gehör nu, medan andra bedömare som Jared Burzynski (https://twitter.com/JaredBeeSV; följ honom på Twitter om du inte redan gör det!) och lilla jag är mer kritisk till planerna som alltså nu blir verklighet.
Jag älskar vad Caroline Seger säger i en kommentar: ”- Jag ser i grunden positivt på beslutet men det viktigaste när vi får 14 lag i Damallsvenskan är att alla klubbar verkligen satsar, så att kvalitén håller på ett bra sätt. Det är viktigt att det inte bara innebär fler matcher utan också att kvalitén i alla matcher är bra, säger Caroline Seger i till Fotbollskanalen.
Egentligen delar jag denna uppfattning till 100%. Seger är alltså på ett typiskt svenskt sätt ganska kritisk till utökningen, men gömmer sig bakom en hållbar argumentation som mellan raderna innehåller en hel del tvivel som jag är med på.
Principiellt tycker jag nämligen att det vore skitkul att utvidga Damallsvenskan till 14, 16 eller 18 eller varför inte 20 lag?
Men.
I så fall vore det ju ytterst viktigt att alla klubbar satsar.
Och för att satsa, så skulle de ha framför allt en sak: pengar, så det räcker att man kan satsa.
Annars håller nämligen inte kvalitén på ett bra sätt.
Var ska pengarna komma ifrån?
Till och med i Damallsvenskan med 12 klubbar kan en pytteliten minoritet av spelarna SATSA 100% på fotboll.
I Hässleholm där många spelare i Vittsjö GIK bor får man 9.272 kronor efter skatt om man tjänar 11.000 före.
I Piteå gäller skattetabell 34 och då skulle man få ut 49 kronor mindre än kollegan i Vittsjö – 9.223 kronor – om man nu skulle råka ha genomsnittslönen i Damallsvenskan.
Men som vi alla lärde oss i matte i grundskolan: Finns det ett genomsnitt på 11.000 bland drygt 240 personer, så finns det en del som ligger över och en del som ligger under genomsnittet.
Och ja, det finns några som tjänar mycket mer än genomsnittet vilket skulle betyda att många tjänar en hel del mindre än 11.000.
Hur klarar de sig i livet, i vardagen? Kan de satsa på fotbollen till 100% för att kunna vara i samma fysiska skick än FC Rosengårds eller Kopparbergs/Göteborg FC:s spelare?
Nähä.
Just därför finns det mycket stora skillnader i Damallsvenskan. Caroline Seger förstår detta mycket väl och det är just därför hon försiktigt uttalar sig som hon gör.
Vad svensk fotboll behöver är inte att vi utvidgar Damallsvenskan till 14, 16 eller 18 lag i första hand.
Efter det måste direkt någonting annat följa som vi dock inte klarat av: att få in mycket per pengar till fotbollen för att kunna utveckla den.
Jag rekommenderar ta en titt på hur det engelska fotbollsförbundet la grunden till den nuvarande indelningen av FA WSL 1 och WSL 2.
Den byggdes inte genom att enkelt låta tre lag flyttas upp oavsett hur deras situation såg ut.
Där fick klubbar ansöka om medlemskap i WSL 1 på främst ekonomiska grunder. De som kunde visa på en finansieringsplan, som kunde styrka att de skulle satsa på fotbollen eftersom de hade resurser (=pengar) fick godkänt.
Ett av dessa lag hette Manchester United som alltså startade sitt damlag för två år sedan och redan nu toppar tabellen och har världsmästare som Christen Press och Tobin Heath bland sina anställda. Och visst, ingen av dem tjänar 11.000 kronor i månaden.
Med 14 lag i Damallsvenskan utan hårda ekonomiska krav kommer vi endast att utöka skillnaderna mellan rika och fattiga i serien.
Swedbank har räknat ut att en vuxen i Sverige behöver 10.270 kronor i månaden för att leva.
De utgår dock ifrån att hyran redan är betald.
Enligt SCB och Swedbank behöver alltså en person minst 15.543 kronor i månaden för att betala för sig.
I Örebro eller Stockholm eller Kristianstad eller Växjö eller Morön skulle detta innebära att en person måsta ha ca. 18.400 kronor före skatt i månaden. Och då blir det väldigt, väldigt tajt i budgeten. Ingen fredagsmys, ingen semesterresa till Thailand eller Malediverna.
Enligt SCB låg ju medellönen i Sverige på 33.500 kronor för kvinnor och 37.200 kronor för män. Den genomsnittliga kvinnan hade alltså mer än 3 gånger så hög inkomst som en spelare i Damallsvenskan.
För att göra Damallsvenskan bättre borde förutsättningar för heltidsjobb som fotbollsspelare skapas i klubbarna. Plus att spelare har alla andra resurser till sitt förfogande för att kunna utvecklas i högsta serien utan att behöva flytta till Göteborg, Kristianstad eller Malmö.
Utan att skapa förutsättningarna är en utvidgning till 14 lag endast ett steg att ytterligare skapa ett antal arbetsplatser med låg lön och dåliga förutsättningar. På så sätt förblir fotboll för de flesta, inte för Seger eller de andra landslagsspelarna förstås, ett dyrt hobby.
Istället för att köra en utökning på bara sportsliga grunder som alltså inte kommer att hålla i längden, skulle man kunna tänka sig en liknande modell som i England.
Klubbarna får söka medlemskap i Damallsvenskan (och Elitettan) med en ekonomisk hållbar plan där de redovisar att de har råd att underhålla ett topplag i Damallsvenskan. Att de kan betala en lön man kan leva på.
Vi är nog alla överens om att en människa med ett heltidsjobb borde kunna leva på sin lön, eller hur?
Varför ska då inte en fotbollsspelare på elitnivå få kunna leva på sin lön?
Det är ju så här man skapar grunden till en jämnlik serie med matcher på högsta nivå. Och en arbetsplats ska ge den anställda de verktyg hon behöver för att kunna göra jobbet så bra som möjligt. Bra, utbildade tränare som inte gör detta som ett sidekick jobb utan som är heltidsanställd. Medicinsk personal, evenemangsansvariga mm, rubbet.
Hattrick 