Månadsarkiv: januari 2017

Karriären över för Engamanouit?

32210988470_7830d2dbcb_k

Gaelle Engamanouit kom från Eskilstuna United till Rosengård och har sen dess haft otur med knäskador

Sent i går skrev jag i bloggen att Natasa Andonova är klar för topplaget PSG  Frankrike och att Rosengård inte längre tyckte att hon var material för startelvan.

I dag skriver Sydsvenska Dagbladet att Gaelle Engamanouit, den kamerunska succéspelaren som Rosengård hämtade från Eskilstuna United efter säsongen 2015, kanske har redan nått karriärens slut vid 24 års ålder.

Gaelle hade spelat ytterst litet för Rosengård innan hon skadade sitt knä i fjol. Vad som först verkade vara en korsbandsskada visade sig då inte så allvarligt, men tvingade Engamanouit ändå till flera månaders paus och rehab.

Den 3 december spelade Engamanouit finalen i den 12:e upplagen av Africa Cup of Nations hemma i Kamerun. Nigeria tog sin tionde titel genom att besegra värdlandet med 1:0 genom Desirée Oparanozie. 

Uppenbarligen kom Gaelle Engamanouot skadad tillbaka till Malmö. Tränaren Jack Majgaard Jensen säger till Sydsvenskan: ”Det säger sig självt att det kostar att spela så mycket när man precis kommit tillbaka. Vi ska självklart göra en mer noggrann undersökning, men det ser inte bra ut. Det är samma knä och är det allvarligt så så är det fara för karriären.”

Även Hanna Folkesson sägs ha varit skadad inför testmatchen mot Kristianstads DFF som för övrigt ju har en aktuell afrikansk mästare i laget: mittfältaren Rita Chikwelu som var en del i det nigerianska laget som vann Africa Cup.

Skånederbyt slutade 1-1 genom mål av Lotta Schelin och Ogonna Chukwudi. 

Igår torskade Kopparberg/Göteborgs FC med hela 1:6 mot danska topplaget Brøndby IF. Med i Göteborg var en ung isländska som var med i ett ungdomsläger som jag ledde för fyra år sen: Svava Ros Gudmundsdottir, numera 21 år gammalt forwardstalang. Blir spännande att se om hon blir erbjuden en kontrakt i Sverige,

 

 

Natasa Andonova till PSG

32200117590_a23d147079_k

Natasa Andonova (th) ska snart flytta till Paris

Hon räckte inte längre till för FC Rosengård, men duger väl för den europeiska toppklubben PSG. Den makedonska landslagsspelaren Natasa Andonova kommer på måndag till Paris för en läkarundersökning. Patrice Lair, fd tränare i Olympique Lyon och nu i Paris, kommer även att få in den 38-åriga brasilianska forwarden Formiga. 

Enligt den franska tidningen Le Parisien kommer även Andonova att ansluta snabbt till föreningen och alltså inte först efter vårsäsongen. Natasa kommer dock inte att kunna spela i UWCL och PSG:s drabbing mot Bayern München då hon spelade för Rosengård i höstas.

 

Intervju: Lisa Dahlkvist

lisa1

124 A-landskamper för Sverige: Lisa Dahlkvist (Foto: Anders Henrikson)

Lisa Dahlkvist skrev svensk idrottshistoria. i fjol, närmare bestämt fredagen, den 12 augusti, ca. kl. 1600 lokal tid i Brasiliens huvudstad Brasilia. USA:s målvakt Hope Solo hade den andra huvudrollen i straffdramat, men vi återkommer till det. Lisa har precis kommit tillbaka från spanska La Manga i sydöstra Spanien där hon spelat sin 123:e och 124:e landskamp. Vårt samtal börjar där.

”Det var ju väldigt bra motstånd, både Norge och England, det är fysiska lag. Det var riktigt kul att få en riktig rivstart på det nya året och nya säsongen. I Norgematchen är vi väl inte riktig med vi svenska spelare som spelar i Sverige som börjar matchningen. Men vi gör en bättre andra halvlek och få en mycket bra match mot England, så det kändes som om vi hade en bra utveckling under de dagar vi var där nere.”

Mot England hade Sverige de klart bättre målchanserna också.

”Jo, precis, vi hade ett bra anfallsspel och vi hittade bra kombinationer. Det kändes väldigt kul att vi kom till klara målchanser.”

Nu spelade ni 4-4-2 i  båda matcher och det verkar som om ni har bytt spelsystem igen. Är det så?

”Ja, vi har ändrat lite, det blev 4-4-2 i försvarsspelet och mer ett 4-3-3 i anfallsspelet.”

Är det inte bättre att hålla fast vid ett system som passar bäst?

”Jag tycker att det är väldigt kul. Man måste liksom vara med i huvudet och tänka om hitta nya spelvägar utifrån det här spelsystemet. Man är mer fokusserad, man är mer noggrann i avstånden och hur man ska ligga i planen och så vidare. Jag tycker det är väldigt kul.”

Det finns så pass mycket rutin i landslaget med en bunt spelare som har klart mer än 100 landskamper så att omställningarna fungerar utan större problem.

32199203980_2ac6072fd0_k

Lisa Dahlkvist spelar in publikbilder när hon beträder scenen i Kungsträdgården efter laget kommit hem från Rio 2016

”Precis. Bara det vi gör i OS att gå ner och spelar ett  lägre försvarsspel, det är nu hur bra som helst. Det är viktigt att kunna anpassa sig och även vinna matcher på det sättet att man ändra spelsystem.”

Apropå OS. Dina straffar och speciellt den mot USA tror jag har blivit en del av svensk idrottshistoria. Och alla undrar ju fortfarande hur du gör för att behålla lugnet och fokuseringen när du ska slå en avgörande straff mot en världsmålvakt som väljer att byta handskar?

”Jag har väl hittat ett sätt att jag kan vara kvar ui min bubbla om man säger så. Det handlar om att tänka på bara positiva grejer och vägra att få några negativa tankar. Man är väldigt fokuserad på sig själv och just tankarna. Det är det det handlar om. Det handlar endast om att spela bollen i mål, det handlar om att har de här tankarna på rätt ställe. Jag tänker bara på att jag har slagit en massa straffar, jag kan det här, jag vet ju , jag tycker att det är roligt, att det är häftigt att jag får den här chansen, allt positivt som jag kan hitta tänker jag på.”

I fotbollshistorien finns det så otroligt många exempel på att stora spelare på herr- och damsidan som har missat avgörande straffar. Mot USA är det ju också Lisa Dahlkvists föredetta lagkompis från Tyresö FF, Christen Press, som skjuter över och ger Lisa och Sverige chansen att avancera. Det som är så självklart för Dahlkvist är det alltså definitivt inte för många andra. Vilket leder mig till tanken att Lisa Dahlkvist framöver om hon nu någon gång slutar med fotbollen kan ge kurser i om hur man lägger avgörande straffar för många kunder…

Men Solo tricksade, hon försökte att störa Dahlkvist och bytte handskarna och även om man är så cool som Lisa, så måste van väl vela att skjuta in bollen och gå vidare. Hur klarade hon sekunderna som Hope Solo la till?

”Jo,m det är ju bara att fortsätta med positiva tankar. Jag tänker så här vad konstigt att hon byter handskar nu, hon är säkert jättenervös och hon gör allt för att vinna och det tycker jag bara är roligt att hon verkligen vill spela spelet, försöker verkligen göra allt. Jag tänker inte att det finns en möjlighet att missa den här straffen utan att jag ska sätta den här.”

Hur mycket betyder OS-silvret? Du har ju även vunnit VM-brons 2011 och varit med om en massa framgångar i karriären.

”Det är klart att det är värt mycket. Det är ju fortfarande en medalj i ett mästerskap. Men en OS-medalj är ju speciell eftersom man vinner den när hela idrottsvärlden är med. Det är en annan sorts medalj, alla är med och tittar och hejar, inte bara dem som är fotbollsintresserade utan det är fler som är intresserad här. I VM är det ju endast fotboll.”

För dig blev det ett år i Paris med storlaget PSG och både innan det och efter det har du spelat för KIF Örebro.

”Ja, det var väldigt kul att få möjligheten att åka till Paris. Det var roligt att träna och spela med så bra spelare och jag utvecklades väldigt mycket där borta. Sen blev det ett litet skifte i PSG, de fick en ny tränare och det var några spelare som skulle lämna och då kände jag att jag inte ville va kvar  i Paris just då. Och inför OS tänkte jag att jag måste vara i en miljö där jag kan ladda inför OS och känna mig trygg och då valde jag att komma tillbaka till Örebro. Det kändes väldigt bra. Men nu inför året har vi ju gjort en del omorganiseringar i klubben och värvat nya spelare och har ett nytänk med spelet och föreningen och det tycker jag kändes väldigt spännande eftersom jag har spelat i KIF Örebro i några år och har ett hjärta för staden. Det kändes inspirerande att vara kvar i Örebro.”

lisa2

Foto: Anders Henrikson

Det var kanske det som slog mig att du inte kommer att spela Champions League som du har vunnit med Umeå och varit i final med Tyresö.

”Det är lite tråkigt, det är ju väldigt goda matcher. Men det kanske kommer igen att jag spelar Champions League. Jag har skrivit ett ettårskontrakt med KIF och jag känner väl lite att jag är inte redo att trappa ner eller nånting, jag vill fortsätta min satsning så länge jag kan och så länge jag håller, så det finns framtid fortfarande för Champions League.”

Om man tittar på KIF:s trupp 2017 så har ni ju endast svenska spelare i år vilket är ganska unikt. Är det ett medvetet val?

”Jag vet faktiskt inte varför det har blivit så, men de har ju valt många unga, lovande spelare med en bra karaktär och så har det blivit bara svenska spelare kanske av en slump. Vi hade ju ganska många utländska spelare förra året.”

Och när man ser på truppen som ni har så känns det som om du kommer att spela en mycket viktig roll för de andra spelarna.

”Det blir ju så när man har varit med mycket och har spelat många matcher. I truppen är många unga spelare, så det faller sig ganska naturligt att ha den rollen och försöka styra laget mot rätt håll.”

Vart kommer KIF att hamna, det känns återigen att Damallsvenskan kommer att ha många mittenlag där allt mellan 4:e och 8:e platsen är ganska öppen.

”Vi har ju haft ett mål som vi har sagt utåt att vi vill vara Top 4 och siktar på att komma så högt upp mot toppen som möjligt. Vi får se hur det går och om vi får ihop laget som har många nya spelare.”

 

KIF Örebro – truppen 2017

 

Målvakter: 21 Carola Söberg, 94 Mimmi Paulsson Febo

Backar: 4 Frida Svensson, Marina Pettersson Engström, Hanne Gråhns12 Emma Östlund, 15 Emelie Andersson, 24 Hanna Terry

Mittfält och anfall: 7 Lisa Dahlkvist, 9 Emma Jansson, 10 Linda Hallin, 11 Fanny Andersson, 13 Maja Regnås, 14 Adelisa Grabus, 16 Freja Olofsson, 17 Jenny Hjohlman, 18 Michelle De Jongh, 19 Leijla Basic, 20 Julia Spetsmark, 23 Emma Lindén.

20 spelare varav 13 är yngre än 25 år, men ändå spets i alla lagdelar.

 

 

 

Intervju: Johanna Rytting Kaneryd

32354249806_dbadbabcda_k

Dags för första intervjun i bloggen i år. Jag pratade med Djurgårdens mittfältare Johanna Rytting Kaneryd som hade sitt stora genombrott i fjol. Kan hon fortsätta sin utveckling kan det bli A-landslaget framöver.

När man blickar tillbaka på året som gått och säsongen som spelades i fjol så fanns det som alltid ett antal unga spelare som fick sitt genombrott. Tabitha Chawinga spelade en mycket bra säsong även i Damallsvenskan, Cajsa Andersson fick bli målvakten som Martin Sjögren litade på och blev svensk mästare med Linköping. Årets genombrott på Fotbollsgalan 2016 i Globen blev dock Djurgårdens 19-åriga mittfältare Johanna Rytting Kaneryd. Priset kunde hon tyvärr inte ta emot själv utan det fick hennes dåvarande tränare Yvonne Ekroth göra då Johanna befann sig 13 000 km borta i Papua Nya Guinea och spelade U20-VM.

Det är januari och än så länge inte läge att träna mycket utomhus. Djurgårdens damlag tränar för det mesta på Hjorthagens IP, nja, inte direkt på Hjorthagens IP som låg i mörkret när jag promenerade dit från Tunnelbanan i Ropsten. Lite längre bakom IP:n står Djurgårdens fotbollstält som täcker en hel konstgräsplan och lite mer. Ett fotbollstält som så sent som i början av november 2016 rasade ihop efter ett intensivt snöoväder som var den här vinterns första.

28988860613_cf2474c339_k

Johanna i duell med landslagets Elin Rubensson (Kopparberg/Göteborgs FC)

Jag träffar Johanna efter Djurgårdens träning där de isländska spelarna saknas pga landslagssamling och där Katrin Schmidt saknas pga sin första landslagsresa med det svenska landslaget.

Johanna Rytting Kaneryd dök för första gången upp på min radar när hon spelade i Tyresö FF när laget fortfarande var dåvarande LdB FC Malmös stora konkurrent och av någon anledning trodde jag att hon kom till A-truppen via ungdomsverksamheten i Tyresö.

”Det började ju med att jag var med i ett zonläger eller regionalt läger. Då spelade jag i Kolsva, en liten by i Västmanland och så var det en kille som såg mig spela och tyckte att jag var intressant och han hjälpte mig. Och det var egentligen därifrån det började. Han tog kontakt med olika lag och jag fick provspela med Tyresö. Jag fick åka med dem på ett träningsläger och sedan erbjöd de mig ett kontrakt, ett fyra års kontrakt, 2+2. Och då tvekade jag inte.”

Men då var du ju väldigt ung, det måste ju ha varit en stor grej för både dina föräldrar och för dig att flytta hemifrån som tonåring?

”Min familj har stöttat mig väldigt mycket. Jag fick sedan bo hos en familj i Stockholm i början och utan dem hade jag nu inte klarat det heller. De tog verkligen hand om mig som en extra familjemedlem.”

Att tjejer flyttar hemifrån 15 år gammal för att satsa på fotbollen händer inte så ofta i fotbollen i Sverige. Jag kommer ihåg Ramona Bachmann, schweiziskan som hamnade i Umeå, då 15 år gammal och som jag intervjuade när hon var 16. Även hon bodde hos en familj och fick dessutom lära sig svenska vid sidan av fotbollen. Svenskan som hon blev så bra på att hon ett antal år senare sa till mig att det är nästan jobbigare för henne att prata standard tyska med mig än svenska. Men Bachmann och Rytting Kaneryd verkar ha en mycket viktig sak gemensam: en besatthet för fotbollen som få andra har.

Johanna Rytting Kaneryd gick till Tyresö. ”Det var också det jag kände att när man får en sådan chans så måste man ta den,” säger hon nu. Det Tyresö hon hamnade i vimlade som bekant av världststärnor: Marta, Caroline Seger, Christen Press, Meghan Klingenberg, Lisa Dahlkvist…

32315373396_eb6e275e47_k

Johanna med Johanna Rasmussen (Kristianstad)

”Även om jag visste att jag inte skulle få mycket speltid, så hade jag klar för mig att jag skulle utvecklas otroligt på träninarna.”

Tränaren som hämtade Johanna till Tyresö var Stefan Fredriksson. Hans engagemang blev inte långvarig och av personliga skäl lämnade han över till Tony Gustavsson. 

Första träningen som svensk tonåring i ett gäng världsfotbollespelare måste vara häftig?

”Jag tänkte inte så mycket, jag gick bara in och tänkte att jag skulle bara visa upp mig lite. Sen såg man ju vilka spelare man hade att göra med. Jag hade inte så bra självförtroende alls utan det var ju jobbigt att gå till träningen ibland bara för att jag kände en sådan press, att jag var tvungen att prestera. Det är ju inte så att de går ner och tar hänsyn att man är yngre. Jag är likadan nu, de ställde krav på en.”

Efter en säsong i Älta som inte blev så lyckad av olika anledningar blev det Djurgården för Johanna. Yvonne Ekroth hade sett henne i landslaget och det blev ett samarbete där 19-åringen spelade ALLA 22 matcher i Damallsvenskan från start.

”Mina förväntningar var ju att jag skulle ta det här året, vara skadefri och utvecklas. Men mitt mål var att spela så mycket som möjligt och det fick jag ju göra.”

Många bilder som jag tog på #20 i Djurgården är bilder där Johanna är mitt i en duell med någon motspelare.

Hon  skrattar lätt och säger: ”Jag kanske söker mig till det. Det blev väl ofta så att jag hade på mig någon.”

Både Johanna och Djurgården fick en otrolig bra start av säsongen 2016, låg som bäst på en fjärde plats för att sedan på slutet tappa lite resultatmässigt. Finns det en förklaring för det?

”Jag vet inte riktigt. Vi kanske blev lite för, inte bekväm, men jag tror att motståndarna läste oss. De visste att vi ville spela mycket boll och då försökte dem stoppa det. Kanske hade det med det att göra eftersom vi överraskade ju ganska mycket i början.”

Vi byter ämne och blickar tillbaka på U20-VM i Papua Nya Guinea. En helt annan värld och en jättelång resa.

”Jo, jag hade inte ens hört talas om det [landet] innan. Det var väldigt speciellt och en häftig upplevelse som man tar med sig hela livet. Vi fick byta tre gånger och reste totalt 30 timmar med väntetider. Det tog lång tid att ställa om sig också. Annat klimat, mycket som var annorlunda.”

32204081942_ad063bfdc1_kHur var det med säkerheten, Svenska fotbollsförbundets tipsade fansen om att helst inte åka ensam.

”Nej, vi fick ju inte ens lämna hotellet utan de gånger vi var utanför var när vi hade träning eller match. Och då hade vi poliseskort. Vi hann inte se så mycket utan det var väl resan från flygplatsen till hotellet. Folket var väldigt trevlig och glada, bara det att det var hur mycket publik som helst på matcherna kändes fint.”

Det gick ju inte så bra för Sverige med sorti efter gruppspelet med förlust mot Nordkorea, vinst över värdlandet och oavgjort mot Brasilien. Du spelade 26 minuter mot Nordkorea som sedan blev världsmästare. Hur var dem? De vann ju F17 och F20-VM nu i fjol.

”De är riktigt spelskickliga. Alla, var och en individuellt är väldigt duktigt med tekniken framför allt. De hittar varandra utantill, de vet var de har varandra och det går så jäkla snabbt och det tror jag var anledningen att vi blev ställda att de spelade igenom oss med en bolltouch.”

Johanna och jag är överens om att mycket beror på att det troligtvis finns en helt annan organisation bakom det nordkoreanska laget. Vi spekulerar att de nog får träna hela tiden med varandra istället för många andra lag.

Hemma spekulerade vi om du var sjuk eller skadad eftersom du fick inte så mycket speltid som vi trodde att du skulle få.

”Nej, jag var inte skadad. Jag var lite sjuk, men jag var 100% till matcherna, absolut. Och jag kände mig verkligen i bra form. Men man måste ju acceptera tränaren och hans val. Sen var det ju tråkigt att vi fick åka hem när det saknas endast ett enda mål.”

Nu är F19.karriären över för Rytting Kaneryd, hon fyller 20 i februari och landslagsmässigt skulle D23 vara nästa steg, en stor grupp spelare som inte har mycket att spela om, inga internationella mästerskap utan endast några få matcher. I Sverige fick de flesta ungdomslandslagsspelare gå igenom hela systemet innan några av dem släpptes in i A-laget, snabbare går det i andra länder. Men Johanna Rytting Kaneryd är ambitiös och hon vill gå den vägen känns det som, oavsett hur lång tid det tar.

Hur vill du själv utvecklas i år, du ser dig som en central mittfältare, men hamnade mer på kanten i Djurgården?

”Jag vill ju söka mig in centralt, vara lite spelfördelare samtidigt som jag vill försöka dra iväg själv. Nu ska jag kanske söka mig lite mer framåt och få den här kylan som jag saknat i fjol, jag kom ju till lägen, men har inte suttit dit dem riktigt.Det är väl nånting som jag ska jobba med. Samtidigt får jag kanske lite mer ut av min speed på yttern.”

Svensk förlust

Det blev förlust mot Norge i La Manga i förrgår. Jag har sett lite av matchen, var på väg hem från jobbet, hade dålig uppkoppling i Tunnelbanan och såg de sista 20 minuterna hemma. Då var det en bra mottagning via svenskfotboll.se och jag tycker att det var bra gjort av Svenska fotbollsförbundet.

Några har kritiserat SvFF i sociala medier för den ”dåliga” kvalitén, men som sagt, jag hade en klar och tydlig bild som hackade en enda gång under 20 minuter, men fel kan alltid bero på den egna uppkopplingen mot internet. Ser fram emot England på tisdag.

Om matchen kan jag inte säga mycket, men årets första matcher är sällan vägvisande för säsongen som stundar.

2016 vann Sverige 6:0 över Skottland vilket gav hopp om ett år kantat av succéer. Det blev det ju också, men löftet på målrika svenska vinster infriades inte om man nu inte räknar in straffläggningar efter bussparkeringar.

2015 började Sverige med tre segrar, bl a 4:2 över Tyskland i Algarve för att sedan spela en urdålig VM-turnering utan en enda vinst där samma Tyskland utklassade Sverige med 4:1 när det verkligen gällde.

2011 när vi tog VM-brons i Tyskland hade Thomas Dennerby och laget en dålig start på året som började bra med en seger över USA i fyra nations turneringen i Kina, men som sedan fortsatte med tre raka förluster mot Kanada, Kina och (allra första förlusten mot) Island.

2009 utklassde Sverige Norge i årets första ,match med 5:1 för att senare under året torska mot samma Norge i EM-kvarten med 1:3.

Nu blev det en förlust mot Martin Sjögrens unga norskor, men den lilla delen av matchen som jag kunde se, såg jag ingen guldfavorit i EM på ena eller andra sidan. Samtidigt kommer båda lag att bli bättre under året.

Skönt att Hanna Glas och Katrin Schmidt fick debutera. Man märkte nervositeten inte minst hos Schmidt som stod för några felpassningar man annars inte ser av henne. Även Magdalena Eriksson spelade fel ett par gånger, hade dock en brytning som var mycket viktig. Pia Sundhage lovordade Caroline Seger som lagets bästa spelare, men det måste ha varit under de första 70 minuterna i så fall som jag missade. I slutet av matchen var hon anonym.

Anmärkningsvärt att Sundhage gjorde sex byten och Sjögren endast två. Jag misstänker att han ville se sina tänkta startspelare under en hel match medan Sverige alltså bytte in alla bänkspelare förutom målvakten.

Om en dryg timme borde ni återvända till bloggen för årets första intervju.

Blackstenius drömdebut – avgör toppmatch

Matchen mellan svensklaget Montpellier HSC ch PSG i den franska ligan slutade med 2:1 till hemmalaget. Målen för Montpeller: Sofia Jakobsson och Stina Blackstenius. I hennes första ligamatch blev Blackstenius inbytt i början av andra halvleken när PSG ledde med 1:0. Jakobsson kvitterade i 61:a och Blackstenius avgjorde från 5 meters håll.

En vinst för Montpeller som kan leda raka vägen till UWCL 2017/18 om PSG:s överklagan mot poängavdraget avslås.

Toppmatchen sågs av endast 385 på arenan, men visades samtidigt på franska Eurosport,

Spelare som slutar och en skada

32242603686_3fa5e4cf4f_k

#18 Anna Lindblom (Hammarby DFF)

I dagarna har vi fått veta att backarna Sofia Nilsson (Djurgården; som även spelade mycket på en mittfältsposition), Michaela Hermansson (Kvarnsveden) och Anna Lindblom (Hammarby) slutar med fotbollen. Nilsson och Hermansson är född 90 och Lindblom 89. Ingen av dem är alltså äldre än 27 år. Efter det jag läst på klubbarnas hemsidor resp i sociala medier slutar alla mer eller mindre bl a för att det är för jobbigt att få ihop livspysslet med fotboll, jobb, studier, privatliv. Det är förstås tråkigt att de slutar, men samtidigt kännetecknande för damfotbollens situation i Sverige. Spelar man inte i något av topplagen Rosengård eller Linköping eller Eskilstuna är det ytterst svårt att få ihop den mycket krävande elitsatsningen med det civila livet utanför omklädningsrum, bussar, hotell  och fotbollsplan.

 

Hermansson har jag sett endast två gånger på en Arena, Nilsson och Lindblom många gånger i Stockholm. Anna Lindblom spelade en A-landskamp som 18-åring den 16 februari 2008 då hon var endast 18 år gammal. I matchen mot Norge (2:0) blev hon inbytt i andra halvleken för Anna Paulson. Jag intervjuade Lindblom för rätt så många år sen i det legendariska caféet Tant Grön vid Kanalplan i Stockholm: en mycket ambitionerad och trevlig kvinna som jag antar betyder mycket för gemenskapet bland de grönvita.

Sofia Nilsson som började spela fotboll i Skåne har de senaste åren varit en mycket pålitlig back eller mittfältare, en spelare som var bekväm med bollen och som slog mycket fina inlägg. Vi lär få återkomma till ämnet livs- och arbetssituation för elitsatsande unga kvinnor.

En annan som slutar är Sofia Lundgren. Hennes ryggproblem efter ett diskbråck för några år sedan har varit återkommande och hon fick ta en paus mellan 2013 och 2015 under nästan ett och ett halvt år innan hon återupptog målvaktsjobbet och spelade för nykomlingen Hammarby 2015. I fjol när Rosengård hade målvaktsproblem efter skador ryckte hon in och stod nio gånger mellan stolparna i Damallsvenskan. Ryggen har dock ”hört av sig” igen och gör det enligt uppgift omöjligt att fortsätta. Lundgren har Genom åren varit Sveriges kanske mest framgångsrikaste målvakt på klubbnivå med sju SM-guld (med Umeå och Linköping) plus två Women’s Cup vinster. Sofia har även varit med när AIK spelade sin i särklass basta säsong inom damfotbollen år 2008 med ett lag där bl a Sanna Valkonen, Lisa DeVanna och Laura Kalmari spelade. I landslaget blev det 30 landskamper för Sofia Lundgren.

Jag önskar alla spelare allt gott för framtiden utanför fotbollsplanen och hoppas att de ändå kommer att vara nära damfotbollen på sätt och vis.

Emilia Appelquist har under en träning med Djurgården slitit av det främre korsbandet och kommer troligtvis att missa EM. Så himla tråkigt! Jag intervjuade ”Millan” i juli förra året när den här bloggen startade och då hade hon precis kommit tillbaka från en annan skada och var glad att få vara med i OS. Den här gången är skadan av en art som är mer allvarligt med tidskrävande rehab.

För hennes Djurgården betyder det ju att de kommer att sakna en nyckelspelare under större delar av säsongen. Mer om Djurgården i nästa vecka.

I USA, närmare bestämt Los Angeles, har den årliga draften för NWSL hållits. Tio klubbarna valde och vräkte bland de basta collegespelarna som vill spela i proffsligan.

Första valet för Boston Breakers blev mittfältaren Rose Lavelle som har spelat för alla ungdomslandslag för USA.

#2: Ashley Hatch, Forward (North Carolina Courage)
#3: Morgan Andrews, mittfältare (Boston Breakers)

Hela listan finns på den utmärkta amerikanska damfotbollssidan The Equalizer Soccer.

För att komma tillbaka till det här inläggets början: Det ryktas att flera kanadensiska landslagsspelare ska sluta i landslaget och detta ska publiceras ikväll. Man tänker förstås direkt på spelare som Christine Sinclair och Diana Matheson, men vi återkommer…

Western New York blir North Carolina Courage

wnyfTio lag kommer att spela den nästa NWSL-säsongen i USA. På torsdag väntar årets första höjdpunkt, den årliga collegedraften där lagen får välja och vräka bland de basta collegespelarna. Den kommer att sändas live på både YouTube och Facebook. Torsdag, 12 januari, kl 21.00, svensk tid.

Här diskuterar Meg Linehan vilka namn som är troligtvis mest hetast för de tio deltagande klubbarna.

I går kväll blev det känt att familjen Sahlén säljer sitt lag Western New York Flash som ju vann förra årets mästerskap genom att besegra Washington Spirit efter straffar.

”Tyvärr har det blivit tydligt att Western New York är ingen marknad som är riktig lämpad för NWSL och den framtide utvecklingen av ligan,” skriver de i ett uttalande. ”Vi vet att marknaden i North Carolina kommer att ge det som spelarna behöver och vi ser fram emot att se laget prestera på den högsta nivån. Vår stöd till sporten kommer att fortsätta vara starkt genom WNY Flash Academy och Sahlen’s Sport Park. Alla nuvaranda anställda har blivit erbjudna jobb inom våra enheter och vi hoppas att de kommer att fortsätta jobba med oss i många år framöver.”

Det är alltid interessant att se hur annorlunda fotbollen (och andra idrotter) fungerar i USA. Tänk att Linköpings FC och hela spelartruppen skulle ägas av en familj eller en enskild person som skulle sälja laget till Gällivare eftersom marknaden där är bättre för produkten damfotboll.

wakemed

WakeMed Soccer Park (Photo: W. Jarrett Campbell, CC_BY.2.0)

North Carolina Courage kommer att spela sina hemmamatcher på WakeMed Soccer Park i Cary, North Carolina. Den nya ägaren heter Steve Malik, en entreprenör inom hälsoteknikbranschen som även äger herrlaget North Carolina FC som snart ska spela i MLS.

Från Cary är det bara en halv timmes bilresa till Chapel Hill där University of North Carolina och dess berömda damlag TarHeels finns. TarHeels vann det amerikanska collegemästerskapet NCAA hela 21 gånger (senast dock 2012).

 

 

Dzsenifer Maroszan de bästas bästa spelare

15639922916_5379611d3e_kEnligt den stora internationella juryn bestående av lag- och förbundskaptener från hela världen plus en längre rad mediapersoner även de från alla kontinenter så var Carli Lloyd åter igen världens bästa fotbollsspelare och Silvia Neid för tredje gången världens bästa tränare.

Man förstår att Neid vinner utnämningen eftersom hon lyckades med ett inte segertippad tyskt lag vinna den enda titeln som Tyskland hittills inte hade vunnit – OS guld i Rio.

Carli Lloyd hade jag som röstat  på Ada Stolsmo Hegerberg i en annan omröstning inte som favorit denna kväll i Zürich. Men den stora internationella juryn såg Lloyd som favorit före Marta och Melanie Behringer. 

Som vanligt tog jag en titt hur de 20 bästa länderna på den officiella FIFA-rankinglistan röstade och då endast deras lagkaptener och tränare. Resultatet är lite överraskande eftersom en spelare som totalt inte hamnade bland Top 3 kammade hem titeln som de bästas bästa. Här är Top-20-ländernas röstresultat:

  1. Dzsenifer Marozsan (Tyskland)  71 poäng
  2. Carli Lloyd (USA) 67
  3. Melanie Behringer (Tyskland) 58
  4. Sara Däbritz (Tyskland) 36
  5. Camille Abily (Frankrike)  35
  6. Marta (Brasilien) 34
  7. Amandine Henry (Frankrike) 19
  8. Lotta Schelin (Sverige) 14
  9. Christine Sinclair (Kanada) 13
  10. Saki Kumagai (Japan) 10

 

Kadeisha Buchanan till Lyon

 

canada

Kadeisha Buchan (2 fr v inför en landskamp mot Brasilien), Foto: Douglas O’Brien (cc-by-sa-2.0)

Jag har ofta skrivit att damfotbollen i Europa börjar likna herrfotbollen. Säkert inte när det fäller tillförsel av pengar från UEFA, men när det gäller utvecklingen mot att det finns ett väldigt litet antal topplag.

När herrarnas Champions League börjar vet ju egentligen alla att det är 32 lag som deltar i åtta grupper, men finalen året därpå, där brukar vi se något av lagen Real Madrid, Atletico Madrid, FC Barcelona, Bayern München eller Juventus Turin. Borussia Dortmund, Chelsea London, Manchester United och Inter Milan har varit med och vunnit eller förlorat finalen de senaste tio åren. Men i stort sett pekar allt på de tre spanska och det tyska laget. Vi får se hur det blir i år då England genom nya TV-avtal har fått in helt sanslös mycket pengar.

Inom damfotbollen är det nästan ännu värre. Koncentrationen är ett faktum här också. Inför säsongen 2016/17 var det nog framför allt Olympique Lyon, VfL Wolfsburg, PSG och Bayern München som det handlade om. Nu har kanske även Montpellier HSC och Chelsea Ladies gjort ”de fyra” sällskap. Om lite mer än två månader blir det två fransk-tyska möten: Wolfsburg – Lyon och PSG – Bayern.

Pernille Harder förstärker tyskornas mittfält där ALLA i truppen är landslagsspelare. Det blir tufft för Harder som kommer med många meriter att få starta flertalet matcher, något som hon inte varit van vid tidigare vare sig i Hjørring eller i Linköping. Men det är kanske den utmaning som hon behöver för att bli en av världens absolut bästa. Vi alle vet att hon har kapaciteten.

Men Lyons svar på rekruteringen av Harder är att efter Alex Morgan och Josephine Henning som presenterades häromdagen även skriva kontrakt med kanadensiska Kadeisha Buchanan som precis i går fick den berömda Hermann Trophy award som fjolårets bästa collegespelare. Buchanan spelade för West Virginia.

De franska lagen verkar ha mycket mer pengar i fickan just nu än de tyska. Även PSG har förstärkt sig mig kanadensiska Ashley Lawrence inför möten med Bayern München, men även förstås för spel i den inhemska ligan där man med Lyon och Montpellier har två utmanare.

Montpellier har som bekant värvat Stina Blackstenius och Chelsea tog tillfället i akt att försäkra sig om Ramona Bachmanns tjänster. Man var tydligen också intresserat avb Blackstenius, men när man inte fick napp hos henne så blev det istället amerikanska landslagsspelaren Crystal Dunn. Förutom dessa två hamnade även Norges landslagskapten Maren Mjelde och skotska supertalangen Erin Cuthbert i tränaren Emma Hayes inköpskorg.

Många av dessa värvningar är i dagsläge nästan omöjliga för en svensk klubb eller andra klubbar i Tyskland eller Frankrike förutom de just nämnda.

Det blir spännande att se hur Rosengård kommer att klara sig de närmaste fem åren genom det generationsskifte som laget står inför med Marta som fyller 31 i februari, Lotta Schelin  som fyller 33 i februari, Erin McLeod som fyller 34 i februari, Ella Masar McLeod som fyller 31 i april, Anita Asante som fyller 32 i april,  Lina Nilsson som fyller 30 i juni och Ali Riley som fyller 30 i oktober. Med en europeisk spelarmarknad som alltmer utvecklar sig att några få penningstinna klubbar köper ihop stora spelartrupper med upp till 25 spelare där det inte spelar någon roll om man har dyra landslagsspelare på bänken som skulle platsa i nästan alla andra europeiska klubbars startelvor blir det onekligen svårare att kunna utmana de stora. Det kanske är redan sista gången i år.