Etikettarkiv: Michelle De Jongh

U23-truppen till Marbella

I går presenterade Peter Gerhardsson sin trupp till Algarve-turneringen som börjar om lite drygt två veckor. Den kommer en VM-trupp (som ska nomineras i maj) mycket nära.

Men det finns fortfarande en chans att komma med till VM. Förbundskaptenen Ulf Kristiansson säger: ” Vi har en ständigt pågående dialog om de spelare som är precis utanför A-landslagstrupperna. Nu är det några som är något år för gamla för oss egentligen, men som såklart bedöms vara rätt nära och då är ju det här en bra möjlighet för dom att få en bra landskamp spelad och bli bedömda.”

Även han tog ut en trupp i går som får åka till Marbella i Spanien och således kommer att befinna sig på drygt 450 km avstånd till A-landslaget som tränar och spelar västerut i Portugal.

U23-laget ska ha en inofficiell match och en officiell där de möter Rysslands A-landslag den 4 mars.

Truppen ser ut såhär:

Jennifer Falk (KGFC), Emma Lind (Rosengård)

Ronja Aronsson, Selina Henriksson (båda Piteå), Nellie Karlsson (Växjö), Amanda Nildén (Brighton & Hove Albion), Emma Pennsäter (KGFC), Matilda Plan (Eskilstuna), Josefine Rybrink (KDFF), Lotta Ökvist (Hammarby)

Tove Almqvist (Vittsjö), Filippa Angeldal (LFC), Rebecka Blomqvist KGFC), Michelle De Jongh (Vittsjö), Pauline Hammarlund (KGFC), Ebba Hed (Vittsjö), Nina Jakobsson, Julia Karlernäs (båda Piteå), Loreta Kullashi (Eskilstuna), Ellen Löfqvist (Piteå), Johanna Rytting Kaneryd, Ebba Wieder (båda Rosengård)

Jennifer Falk fyller 26 i april, Emma Lind är 23 år och sju månader, precis som Nellie Karlsson. Pauline Hammarlund fyller 25 i maj, Nina Jakobsson är 24 år och tre månader gammal, Julia Karlernäs är 25 och 4 månader.

Det är alltså inte mindre än 6 av 22 spelare som egentligen är för gammal för att få stämpeln ”U23”. Men egentligen är ju U23 en konstruktion som inte har ett större regelverk. Det finns inga turneringar eller mästerskap (än) för den kretsen av spelare som är äldre än 19, men som inte riktigt når fram till A-landslaget.

I juni, säger Kristiansson, kommer U23-landslaget att spela en turnering på hemmaplan. Det ser vi fram emot!

Annonser

En blick tillbaka på Damallsvenskan 2018

Egentligen var det här inlägget tänkt för december 2018. Det skulle runda av säsongen som gått och som slutade med några riktiga överraskningar som knappast någon hade förväntat sig i april förra året när den damallsvenska upptaktsträffen hölls på Norra Latin i centrala Stockholm. Men så hann jag inte riktigt och nu ser jag att detta är bloggens 1000:e inlägg sedan starten den 1 juli 2016, dagen då webbsidan http://www.damfotboll.com annonserade sitt slut.

Jag börjar med en tistel. Till Svenska fotbollsförbundet. När jag vill bläddra tillbaka och se match efter match som Piteå spelat i fjol upptäcker jag att hemsidan för svensk fotboll har blivit ännu sämre. Den 30 maj 2018 bytte svenskfotboll.se skepnad och söker man där efter fjolårets matcher hittar man inte de längre. För de damallsvenska säsongerna som man kunnat se under fliken tidigare år finns nu endast svenska mästare, publiksnitt och skyttedrottningar kvar.

Den gamla sidan hittar man dock lyckligtvis fortfarande när man googlar efter den, men där fotbollsförbundet skriver så euforiskt om att man slår upp portarna till en ny tid står också att de gamla sidorna finns kvar under ”en tid framöver” utan att specificera om det blir ett, tio eller hundra år. Men än så länge hittar man mer uppgifter om damfotbollens historia i Sverige här. Det vore skamligt om detta arkiv skulle försvinna.

Sedan är det ju det där med assist, spelare som spelar fram till mål. Den är urdålig och inte alls pålitlig. Det vet alla som har sett mer än en match ifjol att någon gång noteras assist, en annan gång görs inte det. Jag vet inte vem som är ansvarig för att notera assist, men antar att förbundet har lagt den uppgiften på klubbarna. Där borde EFD, SvFF och de enskilda klubbarna prata om när de har sina överläggningar om vad som kan bli bättre.

När jumbotippade nykomlingen IFK Kalmar ledde med 1:0 genom ett mål av Shade Pratt inför lite mer än 1.000 personer på LF Arena med mer än en halvtimme spelat skulle nog inte många Pitebo satsat en tusenlapp på att de skulle fira föreningens första SM-guld sex månader och tolv dagar senare när hemmalaget inför då 3 778 personer vann med hela 6:1 över Växjö DFF.

Men Piteå vände och vann den där första matchen mot Kalmar och egenskapen man redan visade då, att komma tillbaka ur ett underläge har nog präglat Piteås år mycket och gett en styrka som inget annat lag hade i samma utsträckning.

Några veckor efter upptaktsvinsten ringde jag upp Damallsvenskans yngsta lagkaptén, Piteås Ellen Löfqvist och pratade med henne om en sju matcher lång svit med trepoängare. Då sa hon väldigt ödmjukt att det visst behövdes lite flyt för att vinna 21 poäng på sju matcher. Löfqvist sa då till mig att tränaren Stellan Carlsson som kunde inte vara med i början av säsongen hade etablerat ett sätt att arbeta och spela som satt i många spelare eftersom man i stort sett har behållit ganska många spelare under de senaste åren.

Och visst låg en del av den fantastiska framgången som Piteå välförtjänt hade i detta. Kontinuitet och en tränare som som få andra kan utveckla unga spelare, förädla dem om man får säga så. Sverige har bra förbundskaptener, men Stellan Carlsson skulle nog vara en mycket bra sådan, lite grand som en svensk variant på tysken Horst Hrubesch som på förbundsnivå har år efter år utvecklat spelare.

Piteå ledde Damallsvenskan efter sju omgångar och just i den sjunde omgången spelades en av ett par nyckelmatcher. Piteå gästade regerande mästarna Linköpings FC och låg under med 0:1 efter ett mål av Natasha Dowie med bara lite mer än en kvart kvar.

” När vi hamnar i underläge blir vi inte ängslig för det utan vi kan köra på och göra vår grej, eftersom vi vet att vårt spelsätt väl ger frukt och försöker vi några gånger så kommer det till slut bli mål,” hade Ellen Löfquist sagt i intervjun.

Och så blev det i Linköping. Julia Karlernäs kvitterade och Cecilia Edlund som hade kommit in i 64:e avgjorde matchen till Piteås fördel i 93:e matchminuten.

Sen kom midnattssolsmatchen och ”seriefinalen” som inte var en seriefinal med facit i handen. Unga, hungriga Piteå mötte Sveriges bästa lag under 2010-talet som dock kom med ”bara” två andraplatser i rad och som ville tillbaka på tronen. En mycket jämn match där Piteå dock inte lyckades skapa mycket och där Rosengårds hungrigaste spelare avgjorde: danskan Sanne Troelsgaard gjorde matchens enda mål. Och Piteå började vackla.

Man fortsatte nämligen att förlora:

9:e omgången: 1:2 hemma mot Kristianstad
10:e omgången: 1:4 (!) borta mot Vittsjö

Dock FC Rosengård som hade vunnit seriefinalen kunde inte dra nytta av Piteås förluster. Man gjorde precis likadant:

9:e omgången: 1:2 hemma mot Linköping
10:e omgången: 1:2 borta mot Hammarby

och när Piteå kom på spår igen med en arbetsseger (2:1) över Limhamn Bunkeflo, tappade Malmölaget ytterligare två poäng mot Växjö hemma (1:1).

Det var nog i efterdyningarna av ”seriefinalen” som serien 2018 förlorades för Rosengård. Efter man vunnit toppmatchen tappade man åtta poäng på tre matcher. Game over.

Rosengårds startelva mot AIK 2015

När jag jämför startelvorna som avslutade säsongen 2015 och de som avslutade säsongen 2018 ser jag att Piteå har fem spelare kvar: Faith Ikidi, Nina Jakobsson, Emelie Lövgren, Ronja Aronsson och June Pedersen. I FC Rosengårds startelva som förlorade 2:4 i Göteborg i oktober 2018 är det inte en enda spelare kvar som startade guldmatchen mot Linköpings FC (5:0) tre år tidigare. Kathrin Längert, Amanda Ilestedt, Ali Riley, Anita Asante, Emma Berglund, Sara Björk Gunnarsdottir, Natasa Andonova, Marta, Lina Nilsson, Josee Belanger och Sofie Pedersen har alla lämnat klubben eller slutat med fotbollen. Visst, man har fått in många landslagsspelare istället, men kontinuitet ser annorlunda ut. Och det är förstås inte Rosengårds fel, det är den internationella marknaden som drar. Den dåvarande startelvans spelare finns numera i USV Jena, Turbine Potsdam, Chelsea Women, PSG, VfL Wolfsburg, FC Barcelona, Orlando Pride och Juventus.

Piteå vann SM-guldet eftersom man fortfarande hade en mycket bra defensiv och kanske fortfarande Damallsvenskans smartaste värvningspolitik. Att byta målvakter med Linköping, Cajsa Andersson in och Hilda Carlén ut har varit genialt. Andersson kom med två SM-guld till Norrland och hon gjorde hattrick och vann ett tredje, en framgång som ledde henne raka vägen in i A-landslaget där hon i veckan fick debutera mot Sydafrika borta. Att Hilda Carlén skulle bli gravid och missa största delen av säsongen var sedan otur för Linköping och bra att det inte hände Piteå. Dock förstås är den berättelsen ingenting man kunde ana i förväg.

Nina Jakobsson sa så här till mig när jag gjorde en längre intervju med henne i augusti om klubbens sätt att välja spelare: ”Man väljer spelarna väldigt noga här. Alla ska ha rätt karaktär och alla ska vilja spela den fotbollen som vi spelar här. Det är inte bara att man tittar på kvalitéer fotbollsmässigt. ”

Defensiven är alltid nyckeln till framgång och jag har pratat med en spelare i fjol som tycker att Piteå spelar väldig en väldigt enkel och tråkig fotboll. Men definitivt har Piteå utvecklat även sitt offensiva spel och jag håller inte med spelaren. Det är faktiskt ett nöje att se hur laget arbetar och gör att urverket fungerar.

Ronja Aronsson, med sina 21 år redan en veteran i Damallsvenskan efter åtta säsongers spel sa så här till mig om spelsättet: ”Försvarsspelet är nånting som vi har jobbat med Stellan väldigt mycket och det här senaste året har vi byggt ut vårt anfallsspel. Det resulterar ju såklart i fler poäng när man kan avgöra fler matcher och inte bara stänger ner matcher, nu kan vi avgöra dem.”

I Piteås trupp 2018 är det nog Cajsa Andersson, Ronja Aronsson, Nina Jakobsson, Ellen Löfqvist, Madelen Janogy och Julia Karlernäs som har spelat i landslaget eller som kommer att få en chans (efter VM?) just nu.

Piteå vann ytterligare ett guld – i publikligan. 1999 åskådare snittade mästarna vilket betydde klar seger även i denna ”tävling”. Snittet är mer än dubbelt så stort som hela seriens.

Att Göteborg blev tvåa var ingen överraskning. Jag hade ju tippat de som tvåa inför säsongen, men mycket på grund av att laget hade fått in världsstjärnan Christen Press som sedan lämnade efter halva säsongen för Utah Royals. Det är en stor bedrift vad tränaren Marcus Lantz har uträttat under en enda säsong i klubben. Med Stefan Rehn var KGFC mycket nära Elitettan i slutet av 2017 och ett år senare efter 4:2 segern över FC Rosengård på Ullevi kvalificerade sig Göteborg till Champions League, för första gången sedan 2011. Endast två spelare är kvar eller (var) tillbaka från det året: Catrine Johansson och Olivia Schough. 

Lantz gjorde Göteborg till ett spelande lag och matchen borta mot Eskilstuna som jag bevittnade på Tunavallen (3:1 till Göteborg) visade att bitarna började falla på plats. Christen Press spelade inte från start i den matchen och den visade sig vara hennes sista, men i ett kortare samtal efter slutsignalen sa hon att det var en glädje att titta på hur mycket av det man hade nötat på och arbetat med började fungera i verkligheten.

Två mycket starka målvakter med Jennifer Falk och holländska Loes Geurts som spelade sig tillbaka till landslaget var grunden för framgången, men Lantz har lyckats med att koppla ihop lagdelarna ett snabbt agerande kollektiv. Julia Roddar och Elin Rubensson kan mycket väl bli landslagets centrala mittfält om ett par år med Rubensson som ledstjärna. Hennes femårskontrakt som hon skrev på blev också en signal för andra spelare. Här satsar en klubb på sin kanske viktigaste nyckelspelare – det är ett utropstecken även för andra som kanske funderat att lämna.

Anfallet med Julia Zigiotti Olme och även hon landslagsdugliga Rebecka Blomqvist lät inte glömma Christen Press, men blev en fullgod ersättare för henne. Tydligen är en av Lantz styrkor också att ha en bra dialog med spelarna om vad de förställer sig och vad som de ska göra på planen.

” …jag har ju haft bra år tidigare och fått spela ganska mycket. Men den känslan att få göra det som jag är bäst på, det som jag känner att jag vill göra, det är det jag har fått göra i år och det känns så himla bra. Jag har ju längtat efter det också och när det går så som det har gått nu både för laget och för mig så är det väldigt, väldigt kul att spela,” sade Rebecka i en intervju med mig i augusti 2018. I slutet av serien gjorde Pauline Hammarlund comeback i Göteborg och med besked.

I KGFC är det Jennifer Falk, Julia Roddar, Elin Rubensson, Julia Zigiotti, Rebecka Blomqvist och Pauline Hammarlund som nu eller framöver kan vara intressant för landslagsspel.

I en mycket spännande final föll FC Rosengård från första platsen och SM-guld till lilla silvret och utan Champions League plats. Man hade besegrat Piteå veckan innan med 1:0 och tagit över serieledningen. Jag ville trösta den bästa svenska backen de senaste åren, Piteås Faith Ikidi (som dock spelar för Nigerias landslag eftersom hon blev svenska först efter ett antal år här), men hon var inte alls ledsen och på bästa humör. Kanske visste hon vad som skulle komma några dagar senare?

När Rosengård satt i förarsätet efter två år i vilka Linköpings FC snodde skånskorna på det guldet som de verkade ha prenumererat på, klarade man inte av att ta trepoängaren inför 4400 på Ullevi trots att man enligt tränaren Jonas Eidevalls fasta övertygelse spelade den klart bästa fotbollen i Sverige.

Att det var Elin Rubensson som med hennes 1:0 och 2:0 ledde Göteborg på vägen mot Champions League måste ha svidit enormt i Erling Nilsson och Therese Sjögran. Just denna Elin Rubensson som fotbollsfostrades i LdB FC Malmö och som inte räckte till 2014 satte två djupa naglar i Rosengårds kista. Så kan det gå.

Rosengård spelade alldeles för ojämn även 2018 och hade en hel del dippar. När man slagit Piteå i Kiruna förlorade man mot både Linköping och Hammarby och när man slog Piteå ännu en gång kunde man inte heller ta chansen och fick fyra (!) baklängesmål i Göteborg.

Inte nog med det så blev det en kanske ännu smärtsammare kväll i Malmö och sedan i Prag när man sa hej då till Champions League mot Slavia Prag, en klubb som definitivt inte har mer resurser än FCR. No excuse to lose. Det budskapet hade LdB FC Malmö på tröjorna en gång i tiden. Det var då.

FC Rosengård vann Svenska cupen. för tredje gången i rad. Hemmamatchen med en hemmadomare som bor på cykelavstånd till Malmö IP vanns med 1:0 genom, just det hungrigaste Sanne Troelsgaard. Det spelade ingen roll att Olofsson dömde matchen, FCR var klart bättre än ett Linköping som sedan vann båda matcher i serien mot konkurrenten.

Rosengård hade seriens klart bästa målskillnad, inte minst tack vara två matcher där man förnedrade Eskilstuna United (9:0) och IFK Kalmar (10:0). Man hade maximal otur när den bästa värvningen Johanna Rytting Kaneryd korsbandskadades inför säsongen. När assisterande tränaren Malin Levenstad skulle göra comeback som mittback slet av hälsenan. Inför säsongen 2018 ändrade Rosengård faktiskt sin rekryteringspolitik. Man förlängde med Zecira Musovic och sa därmed hejdå till Erin McLeod och tyvärr även hennes fru Ella Masar McLeod.. Att man satsade på en ung och lovande målvakt var helt rätt och att sedan värva Rytting Kaneryd och sedan Natalie Björn och Nellie Lilja väckte förhoppningen att klubben åter igen skulle kunna bli intressant för inhemsla svenska talanger. Åren innan var det mest färdiga utländska spelare som kom till Rosengård. Men nu, när detta inte ledde till framgång och även pengarna inte fanns i samma utsträckning som förut och när stora nordiska talanger som Sara Björk Gunnarsdottir och Pernille Harder inte längre sökte sig ett par år till Damallsvenskan och Malmö eller Linköping fick man ändra sitt förhållningssätt.

Mitt under säsongen tappade man Ali Riley till Chelsea Women, en karaktärsspelare av stor vikt för hela projektet Rosengård. Samtidigt förlängde Troelsgaard sitt kontrakt med ytterligare ett år. Ebba Wieder är ett stort plus från säsongen som gått. Jag hoppas att man vårdar och främjar denna unga spelare, men det känns ju lite som att man har inget annat val. Det är andra tider än när man lät Elin Rubensson dra till Göteborg. Wieder lär nog stanna och hennes roll i laget kommer att växa.

Anja Mittag gjorde en fantastisk comeback och vann skytteligan. När hon hade sina bästa år i Malmö och sedan drog till PSG respektive Wolfsburg hade hon tappat mycket av den explosivitet och det självförtroende hon hade innan. Hon hamnade på bänken och när det var klart att hon inte skulle bli en startspelare i urstarka Wolfsburg, förmedlade hennes agent
Dietmar Ness henne tillbaka till Sverige. Där det började lite svajigt, men i år var Mittag tillbaka och hon gjorde 17 mål och vann seriens skytteliga för tredje gången. Årets forward blev grädden på moset på Fotbollsgalan.

Fortfarande är Caroline Seger oerhört viktigt på och utanför fotbollsplanen. Hon är en ledare som få andra och hon är fortfarande väldigt bra på att hålla bollen och åtnjuter mycket respekt av lagkamrater och motståndare.

Men både när det gäller Mittag och Seger undrar jag lite grand om de verkligen har den stora hungern kvar? Den hunger som spelare som Karlernäs, Aronsson och Jakobsson hade i Piteå eller Blomqvist, Zigiotti och Rubensson i Göteborg? Är det samma motivation som driver dessa spelare vecka efter vecka?

Även Zecira Musovic hade några dippar i år och några bollar som alldeles för lätt hittade vägen förbi henne. Hon avstannade nästan i sin utveckling i ett år och det har säkert med det att göra att hela laget hade nog samma situation. Fortfarande tror jag att Musovic borde bli Hedvig Lindahls efterträdare om sådär 4-5 åt. Zecira har talangen, hon har ödmjukheten och hon är en mycket intelligent kvinna samtidigt som hon är en mycket bra personlighet som står för fotbollens positiva värdegrund. Ökar lagets säkerhet och trygghet kommer även hennes säkerhet att öka.

Det var nog snarare framåt där Rosengård sumpade sina chanser. Anja gjorde 17 mål, men hade hon inte kunnat göra 34? Eller borde hon ha gjort 23? Mittag var inte ensam om att bränna chanser, det blev till ett signum för Rosengård som Jonas Eidevall inte kunde ändra någonting på. FCR hade bästa målskillnaden, jag tror även att de hade flest skott på mål och ännu fler överlägsen utanför mål. Det är ju en mycket avgörande anledning varför det blev endast en tredjeplats. Till den nya säsongen letar man efter en forward som ska öka konkurrensen, men nu med februari runt hörnet gapar den platsen fortfarande tom i truppen.

Bakom FCR slutade Kristianstads DFF på fjärde platsen. Inte helt oväntat. Beta Gunnarsdottir har byggt projektet under de senaste tio åren och hon har skapat ett lag som kan slå alla andra i serien, men som inte riktigt räckte till för att ta SM-guld. Det SM-guld som Gunnarsdottir år efter år gav ut som hennes målsättning på Upptaktsträffen i vår.

Precis som Piteå, så har även KDFF och Beta valt ut spelare på mycket mer än bara fotbollskriterier. Det är karaktärer som Gunnarsdottir har byggt sitt lag och dess framgång på, Sif Atladottir förstås som är kanske tränarens förlängda arm på planen, backen Mia Carlsson, lagkaptenen Alice Nilsson, målskyttar som Therese Ivarsson och Amanda Edgren. Precis som Piteå spelar KDFF säkert inte brasilianskt fotboll, men det är lagbygget och de mycket väl fördelade rollerna som imponerar. De nio poäng som Piteå har mer beror kanske på att norrlänningarna har de lite bättre spelarna på en del positioner. Vi får se hur detta kommer att fortsätta och om KDFF kan attackera ytterligare en placering. I år vann man för första gången över Rosengård och hade med Evelina Duljan en mycket talangfull spelare som så småningom kan bli landslagsaktuell.

Att Linköping hade ett mellanår och slutade på en femte plats är i sig ingen överraskning. Inget annat lag har tappat så många bra spelare de senaste två säsongerna: Marianne Gajhede Knudsen, Stina Blackstenius, Claudia Neto, Fridolina Rolfö, Jessica Samuelsson, Pernille Harder, Kristine Minde, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson, Renée Slegers och Marija Banusic.

Kim Björkegren hade tagit SM-guld med LFC 2017, egentligen mot alla odds och ändå fick han gå. Han gick den långa vägen till Kina och Beijing Phoenix och han tog Marija Banusic med sig. Istället kom fotbollsfilosofen Marcus Walfridsson och tydligen fungerade detta samarbete inte alls. Mellan spelarna och tränaren. Även den tränaren fick gå och plötsligt hade klubben gjort bort sig och hade tre tränare på lönelistan. Björkegren, Walfridsson och lagkaptenen Janni Arnths sambo Henrik Jensen. Det var Jensen som gav självförtroendet tillbaka och som vände en mycket negativ trend.

Men Jensen hade annat att göra i Danmark och slutligen kom Olof Unogård till Östgötaslätten, en man som hade ett mycket gott rykte från tiden i Hammarby där han hade avskedats under väldigt konstiga omständigheter innan säsongen ens hade börjat. Unogård mötte några av sina gamla Bajen spelare: Filippa Angeldahl och Anna Oskarsson som båda spelade i den blåa LFC-tröjan. Speciellt Oskarsson var ett plus i LFC, men det var också Kosovare Asllani. Asllani som kom tillbaka, som kom hem efter sina år i Paris och Manchester eftersom hon ville vara nära släkten. Livet är kort och den tid vi har med våra närmaste är mer värd än något annat sa hon i en mycket läsvärt intervju under året.

Ett av fem mål för Manchester City Women på Linköpings arena

Jag såg Linköping i två UWCL-matcher under 2018. Under våren mötte de Manchester City Women och under hösten blev det Paris Saint Germains. Det blev två hemmaförluster som visade rätt så bra att de stora utländska klubbarna har gått om Sverige och dess toppklubbar. Manchester spelade en klinisk perfekt match i den första halvleken och det blev liksom boom, boom, bang och City ledde med 4:0 innan Linköping kom tillbaka och förlorade till slut med ”bara” 3:5. Även mot PSG var det en ok prestation, men skillnaden, den syntes tydligt.

Sen saknade man även marginalerna. Mot Piteå förlorade man i 93:e minuten, sådana matcher hade man avgjort i 93:e minuten både 2016 och 2017. Hur hade säsongen slutat för LFC om man hade haft målsprutan Natasha Dowie kvar? Där är vi framma vid pengaproblemet. Med tre tränare på lönelistan hade man helt enkelt inte råd att betala Dowie även för andra halvan av säsongen. Istället blev ett ett sabbatshalvår för Natasha medan Linköping saknade sin kliniska målskytt som säkert hade gett Anja Mittag en rejäl match om den gyllene skon. Detta kallas nog mismanagement på engelska och får helt enkelt inte hända, speciellt när man får vända varenda krona som man spenderar.

Under de första åtta ,matcherna i Damallsvenskan 2018 förlorade LFC mot Vittsjö, LB07 och Piteå och spelade oavgjort mot Kristianstad och Djurgården. Man tappade hela 13 poäng. 2017 tappade Linköping tre poäng på de första åtta matcherna (0:3 hemma mot Rosengård) och 2016 tappade man bara två poäng (1:1 borta mot Rosengård). Men det var inte bara starten utan egentligen under hela säsongen som det fick upp och ner för mästarna.

Eskilstuna var även dem en av årets stora besvikelser. Även om laget till slut lämnade den elfte platsen som man hade under långa stunder i den första halvan av säsongen och slutade sexa.

Det var både skadebekymmer (i den katastrofala 0:9 matchen mot Rosengård var HELA backlinjen skadat och fick ersättas; framåt saknade man Loreta Kullashi himla mycket under många matcher) och missnöje med tränaren Jonas Björkgren som ledde till en mardrömsstart. Björkgren sparkades och spelaren Felicia Karlssons pappa Munken tog över rodret på Tunavallen och spelet blev så småningom bättre och stabil och man tog de nödvändiga poängen. Oklart om det var nödvändigt att avskeda tränaren eftersom många skador ställde till det.

En besvikelse var ju även Djurgården som många hade sett som en medaljkandidat. Det blev en åttonde plats. Men även i Stockholm hade Joel Riddez en ganska lång skadelista och laget kom aldrig riktigt i gång och under långa stunder och månader var det teoretiskt möjligt att Djurgården skulle kunna hamna i Elitettan. Räddningen kom rätt så sent efter 2:0 hemma mot Vittsjö i tredje sista omgången. Mia Jalkerud började att göra mål igen, men framför allt höjde sig Djurgår’n tack vara hemvändare Julia Spetsmark som hade lämnat Manchester och förstärkte Djurgården under ett för henne personligen framgångsrikt halvår.

Mycket sämre gick det för lokalrivalen Hammarby IF. Laget som var serieledare efter två matcher och 4:2 över LB07 samt 3:1 i Göteborg. Även Bajen hade tre tränare under året. Först Olof Unogård som avskedades, sedan kom fd assisterande förbundskaptenen Ann-Helen Grahm som ledde Hammarby till serieledningen, men sedan fem förluster i rad. Den 4 juni tackade Grahm för sig och sa upp sig efter vad hon sa ”oacceptabla åsikter inom spelartruppen som gör det omöjligt att leda laget”. Sådant brukar aldrig komma ut, men det är lätt att spekulera att det måste ha varit mycket tufft för Grahm att efterträda den mycket populäre Unogård som sas upp av styrelsen eftersom han påstås överskred sina kompetenser när han värvade nya spelare. 30-årige Isak Dahlin efterträdde så småningom Grahn och fick spela utan Julia Zigiotti efter sommaren. 20-åringen som skulle bli A-landslagsspelare i Göteborg saknades mycket i matcherna under hösten.

Trots att man aldrig stod på nedflyttningsplats under de första 21 omgångarna blev det sorti ur Damallsvenskan. Vittsjö räddade sig själv och sköt Hammarby ner genom att vinna 3:0 på den nya Kanalplan. Ombyggnaden av arenan lönade sig verkligen. Det blev stor publiktillströmning och Bajen som slutade på nästsista plats i tabellen blev tvåa efter dubbelmästarna Piteå i publikligan.

Lotta Ökvist kom från Orlando till Hammarby efter sommaren och gjorde ett antal bra matcher. Det var roligt att få se en världsspelare som Elise Kellond-Knight, även om hon inte kunde skapa underverk. Ett avbräck var säkert att duktiga högerbacken Catherine Dahlström blev korsbandskadad trots att Amanda Johansson spelade bra. Dahlström är en av spelarna som ska vara på planen för Hammarby, precis som lagkaptenen Olga Ekblom. Emma Jansson har ännu inte fått ut hela sin talang, men även hon sken ibland med sin fina skotteknik.

När man hämtar in förstärkning mitt under säsongen är det viktigt att välja noggrant. Milica Mijatovic och Lauren Kaskie kom, men kändes inte som spelare som verkligen tillförde det lilla extra för att kunna dra ifrån lagen som kämpade om en plats i nästa års serie. Nu har Bajen tappat Emma Holmgren, Elise Kellond-Knight och Olga Ekblom samt mittbacken Sejde Abrahamsson och veteranen Madeleine Tegström. Återtåget till Damallsvenskan kommer inte vara given. Stockholm skulle behöva ett nytt lag för att vara med i toppen. Stockholm United som signaturen The Observer brukar kräva eller min östtyska variant Dinamo Stockholm eller Traktor Stockholm.

Växjö var som väntat en bra nykomling, tyvärr strömmade folk inte direkt till Myresjöhus Arena i Småland. Publiksnittet hamnade på 552 personer, endast Kalmar och LB07 var ännu sämre. Det var ett spelande Växjö med storstjärnan Anna Anvegård som inte bara blev årets genombrott utan som spelade sig också till landslaget. Sjunde platsen är en framgång för ett nytt lag i serien. Nu väntar det svåra andra året.

Vittsjö tappade storstjärnan Linda Sällström efter halva säsongen och många trodde att det skulle bli beckmörkt på Vittsjö IP i den svenska provinsen, men många spelare reste sig ur skuggan och höjde sig till nästa nivå, bland dem förstås landslagsspelaren Sandra Adolfsson, men inte minst Clara Markstedt och Michelle DeJongh. Vittsjö blev 9:a efter segern mot Hammarby, men egentligen var man mycket bättre när man spelade det man kan. En mycket väl organiserat lagmaskin med spetsegenskaper.

Även LB07 var nära att ramla ur serien och klarade sig med skräcken i behåll på tionden plats. Efter man förlorat hemma med 1:3 mot Hammarby trodde nog alla att Malmö skulle tappa ett lag medan Stockholm skulle ha båda kvar. Men LB07 vann fyra av sina fem sista matcher och dessa 12 poäng gjorde att man hade slutligen två fler än Hammarby. Det var dock på gränsen och spelartappen som man har upplevt sedan dess talar om ett svårt 2019 som väntar.

Bottenlaget IFK Kalmar vann en match borta mot Vittsjö (tala om lägstanivå där) och förlorade tjugoen. Man var helt enkelt inte rustat för Damallsvenskan och när målskytten Amanda Fredriksson korsbandskadades och ingen ersättare hämtades var det klart hur det skulle sluta. Efter 0:2 mot Djurgården förklarade Ifeoma Dieke för mig att ändå skulle säsongen utveckla spelarna eftersom man kan även utvecklas genom att spela mot så bra motstånd varje vecka.

Säsongen 2018 var den mest spännande säsongen på länge. Tre lag kunde vinna SM-guld inför den sista omgången och även kampen om att undvika den elfte platsen var dramatiskt in i det sista. En anledning är förstås att Sverige har tappat gentemot ligorna i Frankrike, Tyskland, Spanien och England, ja, tydligen även gentemot Tjeckien.

Klubbarna har helt enkelt inte längre rad att hämta internationella klasspelare som en gång i tiden. Hela 2010-talet vars sista säsong står framför dörren i april har vi gradvis förlorat mark. Att som FC Rosengård krävde staten och/eller kommuner går in med skattepengar och hjälper bevara eller återupprätta den svenska damfotbollens starka ställning är förstås helt fel. Det är inte statens uppgift att pumpa in pengar i verksamheter som är proffsiga. Det är en annan sak när det gäller idrottsanläggningar för allmänheten. Rosengårds analys var ett förtvivlat försök med facit i handen efter tre missade SM-guld och sorti ur Champions League att ”gör(a) svensk damfotboll stor igen”. Man skulle kunna trycka keps med den meningen och dela ut dem under våren. En förståelig längtan till de goda gamla tiderna när ett samtal från Sverige till Diois Riachos kunde få världens bästa spelare till Umeå och glömma vintern.

Damallsvenskan kommer inte att kunna konkurrera mer med de allra bästa och mäste inte heller göra det för att vara attraktivt. Det blir intressant att se om de stora herrklubbarna även här kommer i längden att gå in i damfotbollen. IFK Göteborg, Malmö FF. Kommer AIK en gång i tiden satsa mer på damerna än man gjort tidigare. Hur långt skulle man kunna komma? Säkert aldrig så långt att på allvar kunna hota Chelsea eller Wolfsburg eller Lyon.

Dam- och herrfotbollen kommer långsamt närmare varandra. Väldigt långsamt när det gäller samma lön för samma arbete och andra frågor, snabbare i andra avseenden. Det började för ett par år sedan när Pia Sundhage klagade på att det spelar så många utländska tjejer i Damallsvenskan. Då hade hon förbisett det faktum att det spelar väldigt många utländska killar i de flesta europeiska ligorna och att damfotbollen egentligen var på samma väg. Nu såg vi att herrklubbarna fattat att en damverksamhet kan transportera mycket av klubbens varumärke som helhet. Och vips så ser vi många stora in i verksamheten: Real Madrid och Manchester United började i fjol, många andra har kommit vidare.

Damallsvenskan kommer även i fortsättningen att se de bästa svenska spelarna. De allra bästa kommer troligtvis att lämna landet ännu tidigare än de gjort på senare år. Detta innebär att landslaget kommer fortfarande vara en av de bästa 10-12 i världen. Vi kommer fortsättningsvis att se en hel del utländska spelare i Damallsvenskan. De är kanske inte lika bra längre, eller så har vi tur och får in spelare som Julia Ashley för ett par månader eftersom någonting i hemlandet inte passar just nu. Ifjol hade vi Kellond-Knight och Dowie och Press. De kommer och går och ger oss lite glans.

Vad är det som skapar framgång och topplag? Det är förstås framför allt hårt arbete av spelare, ledare och alla som jobbar omkring. Men Piteås SM-guld visar att utöver det så är det bra att ha kontinuitet i truppen och i ledningen. Att man väljer nya spelare inte främst efter deras spetsegenskaper utan lika mycket efter deras karaktär. Passar de in i truppen, passar de in i klubbens filosofi. Ronja Aronsson sa till bloggaren att Piteå har inga stjärnor i truppen eller så är det 21 stjärnor. Den kollektiva tanken blir kanske starkare i en tid där de flesta inte längre har råd att ha 2-3 stjärnor i truppen. Även Kopparbergs/Göteborg FC har ju ingen självklar stjärna i laget trots att man har ett antal landslagsspelare.

Ska Damallsvenskan utökas till 14 lag? Många tycker så trots att vi även i fjol hade enbart elva lag som kunde utmana varandra. Tolvte laget Kalmar var chanslös. Nu kommer Kungsbacka DFF och KIF Örebro in i finrummet och vi får se hur långt de kan vara kvar. Jag håller med om att man egentligen borde behöva fler tävlingsmatcher för en större bredd spelare. Vi har 22 sådana plus fyra UWCL-matcher för topplagen plus 8-10 cupmatcher och kanske ytterligare 8-10 landslagsmatcher för de som tillhör den yppersta eliten. 14 lag i Damallsvenskan skulle betyda drygt 280 spelare. Har vi så många som duger? Om man har 60 utländska spelare skulle man alltså behöva 220 svenskfostrade spelare som kan spela på den högsta nivån.

Sverige 2019

Debuterar Cajsa Andersson i morgon?

Inför morgondagens landskamp i Sydafrika som visas i TV12 och på CMore fick Peter Gerhardsson stryka Lina Hurtig, Zecira Musovic och Fridolina Rolfö ur matchtruppen.

Att skadebenägna Hurtig inte kunde spela var redan klar för ett par dagar sedan. Nu meddelade landslagsledningen via hemsidan att även Zecira Musovic och Fridolina Rolfö är borta.

Detta öppnar förstås till en debut i morgon och allt eftersom Cajsa Andersson var redan med i förra samlingen tror jag att hon borde ligga mycket nära till att få spela.

Men frånsett spekulationer om startelvan som Gerhardsson troligtvis redan har skrivit upp och troligtvis även meddelat spelarna: Hur ser Sverige ut inför detta år som innehåller det viktigaste och största som finns för en fotbollsspelare: ett VM som börjar om 137 dagar.

Johan Rydén har skrivit en spännande ”analys” med ”hemsnickrad metod” där han har betygsatt alla svenska insatser under 2018 och delat in spelarna i allt från världsklass till hög nationell klass. Ett inlägg som i skrivande stund har initierat en bitvis het diskussion om spelarnas klass och om de har värderats rätt och mycket annat.

Det är 23 spelare och fyra reserver som Gerhardsson får ta med till Frankrike i sommar. Jag tittar på hur många som sitter säkert och om vem som finns med och vem som finns utanför som fortfarande har en chans att komma in.

Tiden är knapp. Det är ju bara 136 dagar i morgon efter matchen tills Frankrike spelar öppningsmatch mot Sydkorea på Parc des Princes, den y7 juni kl 21.00 fransk och svensk tid.

Målvakter

Är hon frisk och utanskada spelar Hedvig Lindahl alla matcher i VM

Bara en plats är helt säkert. Om inget händer och kära vänner, inget får hända, så står Hedvig Lindahl i nästan alla ,matcher som Sverige kommer att spela i VM i år. Jag säger nästan alla eftersom Peter Gerhardsson borde låta sin andra målvakt spela mot USA om man redan vunnit matcherna mot Chile och Thailand och är klara för åttondelen. Och bara ifall.

Viggy som hon kallas åtminstone ”hemma” i London är en av världens bästa målvakter i dag och det är faktiskt lite skrämmande att avståndet mellan Lindahl och alla andra är så stort.

Skrämmande eftersom fotbollsspelare kan skadas och den risken ökar faktiskt vanligtvis ju längre man kommer upp i åren. Den 29 april fyller Lindahl 36 och inget talar i dagsläge emot att hon inte även spelar nästnästa VM i Australien eller någon annanstans 2023 och hotar italienaren Dino Zoffs rekord att spela ett VM i 40-årsåldern.

På sistone har Emma Hayes, Chelseas tränare satsat närmast uteslutet på Lindahl trots den starka konkurrensen som finns där med ytterligare två landslagsmålvakter i Carly Telford och Ann-Kathrin Berger.

Vem är Sveriges tvåa?

Zecira Musovic var det åtminstone i antalet insatser i landslaget efter dåvarande tvåan Hilda Carlén blev gravid (hon födde en son i december, stort grattis!). Men Zecira blandar och ger för mycket och måste definitiv höja sin lägstanivå ett par växlar för att kunna beträda den internationella scenen på högsta nivån.

Cajsa Andersson ser jag just nu som tvåa efter Lindahl, men både Musovic, Andersson och Jennifer Falk är långt ifrån internationell klass. De får ju inte heller många internationella matcher längre. I morgon är ett sällsynt tillfälle. Men sedan är det Cajsa Andersson som får spela Champions League långt efter VM. Jag tror nästan att Sveriges andra målvakt, vem det nu är eller blir framöver de närmaste åren borde satsa på att spela i ett lag som kvalar in till UWCL eller att spela utomlands för att samla internationell rutin på en annan nivå.

Vi har ju en målvakt utomlands, nämligen Stefanie Öhström, 32-åringen som spelar sin åttonde (!) säsong i Italien, sedan 2016 för Fiorentina i en av världens vackraste städer, Florens. Men även om Öhrström spelar väldigt bra tycker man i landslagsledningen kanske att den italienska ligan inte håller måttet jämfört med Frankrike, England, Spanien, Tyskland och Sverige.

Sammanfattningsvis har vi en målvakt i världsklass, men saknar en klassmålvakt som självklar tvåa. Det är ett problem som tidigare landslagsledningar har bidragit till genom att inte ge regelbundna insatser till de som ligger bakom Lindahl. Så får vi helt enkelt konstatera att Sveriges landslag, det nionde landslaget i världen skulle inte kunna matcha fjolårets tionde lag i Damallsvenskan som i Sabrina D’Angelo och Shannon Lynn har två klassmålvakter som båda två kunde byta av varandra utan problem. Målvakterna bakom Lindahl har ett stort potential, men de är inte där än.

Backar

Magdalena Eriksson blir bara bättre och är endast 25 år

Det pågår en intensiv diskussion om Nilla Fischer är fortfarande världsklass eller inte. Faktum är att hon är lagkapten i ett av världens bästa klubblag VfL Wolfsburg och att FIFPRO har ställt upp henne i sin världselva. Men samtidigt lämnar hon Wolfsburg efter våren och när hon spelar VM-öppningsmatchen för svensk del mot Chile har hon redan sin sista match i den gröna Wolfsburg-tröjan bakom sig. Fischer fyller 35 i augusti och annars än på målvaktssidan spelar åldern snabbare en viktig roll. Nilla Fischer är inte den snabbaste av mittbackarna och det finns mittbackar som är mycket bättre i spelet framåt.

Trots detta skulle jag som svensk förbundskapten alltid ha henne på plan eftersom hennes personlighet, rutin och hennes fysik i dueller en mot en är mycket avgörande och viktig för Sverige. Den som följer efter henne som landslagets framtida försvarschef spelar ju redan med henne: Magdalena Eriksson. Magda har gjort flera steg framåt sedan hon spelar i Chelsea och hon blir bättre med varje månad. En ledare har hon redan varit i Linköping där hon var en omtyckt lagkapten. Nu har ju Eriksson skrivit på för ytterligare tre år i London, men hon hade varit en fantastisk ersättare för Fischer i Wolfsburg…

Linda Sembrant är lika klar som tredje back i det svenska laget. Lagkapten i Montpellier HSC och en mycket stabil spelare som väldigt sällan gör avgörande misstag.

Då har vi Fischer – Eriksson – Sembrant. Om man nu väljer att spela med en trebackslinje. På så sätt blir tidigare ytterbackar yttrar på mittfältet.

Där har vi som första alternativet Jonna Andersson på vänsterkanten. Även Jonna har gått framåt i London och profiterat mycket av spelet i den engelska ligan och livet i London.

Ibland är det som händer utanför planen minst lika viktig som det som händer på konst- eller naturgräset.

Liv och spel utomlands utvecklar personligheten. En starkare person blir i de flesta av fallen även en starkare fotbollsspelare.

Anna Oskarsson – omskolad till högerback är nära en VM-plats

Högerpositionen är fortfarande öppen. Där tävlar ju Anna Oskarsson med Hanna Glas just nu, men jag skulle alltid vänta på Jessica Samuelsson. Hon har haft mycket otur under hennes utlandsäventyr hittills. Som spelare i LFC var hon på väg att bli en av världens bästa högerbackar och det var hon framför Fischer som jag höll som Sveriges bästa back innan fötterna ställde till det för Jessica.

Så fort någon av de tre ovan nämnda mittbackarna skadas eller skulle hamna i en formsvacka, kan man direkt plocka fram Amanda Ilestedt. På ett hårsmån ligger hon bakom dessa tre och då Fischer är nio år äldre och Sembrant sex behöver hon nog ha lite tålamod. Hennes tid kommer.

Då har vi redan sju backar för Frankrike. Blir det åtta eller nio?

Sandra Adolfsson, Natalie Björn och Mia Carlsson finns där och alla befinner sig nere i Kapstaden just nu. I skrivande stund har de snarare en roll som bänkspelare om inte någon av de ovan nämnda blir skadad eller sjuk.

Kan Emma Berglund komma tillbaka? Skadan har kastat tillbaka henne ännu mer än Jessica Samuelsson och just nu känns VM långt borta, men når hon tillbaka till sin fina form hon hade under många år kan hon förstås konkurrera med Amanda Ilestedt om den fjärde mittbacksposten.

Ronja Aronssons tid kommer troligtvis först efter VM med blick mot EM 2021 i England. Men Piteås högerback är ett riktigt löfte och det blir spännande att få följa henne i Damallsvenskan och i Champions League.

Mittfältare och anfall

Med tre målvakter och åtta backer finns det alltså plats för ytterligare 12 spelare som ska plugga lite francais pour la survie till sommaren. Det är verkligen urtråkigt att Lotta Schelin inte får avsluta sin landslagskarriär på det som varit hennes hemmaplan under den mest framgångsrikaste delen av hennes karriär.

Men till årets lag och de som är mer eller mindre klara för VM.

Lagkapten Seger är lagets självklara ledare

Caroline Seger är en av nyckelspelarna som Sverige inte klarar sig utan. Kanske till och med nyckelspelaren. Jag läste i en intervju häromdagen att Seger är lite ledsen över att hon aldrig blev världens bästa fotbollsspelare. Hon fanns ju bland världens bästa en gång i tiden, men det är ganska länge sedan. Även om hon är absolut självklar i både Sverige och FC Rosengård så är hon inte längre i den form som någon gång har skapat hennes rykte som gjorde att spelare som Veronica Boquete ville spela med just henne i Tyresö FF. Den sista tiden i Lyon var hon en spelare som fick 25-30 minuter som mest och efter denna upplevelse som säkert inte var lätt att smälta gjorde hon det rätta och flyttade hem till Sverige och hemtrakterna i Skåne.

I ett FC Rosengård som tappade toppositionen i Europa de senaste åren och som till och med föll mot ett lag som Slavia Prag i Champions League är Seger nog den tongivande personligheten. Hon kan hålla ihop ett lag både utanför och på planen och hennes utåtgående och direkta personlighet är av stor vikt även för landslaget. Men hon ger sällan impulser för det offensiva spelet medan hon är mycket bra på att hålla i bollen och spela den i sidled eller bakåt. Men för Sverige fortfarande en avgörande spelare. Finns den ultimativa hungern kvar, den som både Jack Majgaard Jensen och Erling Nilsson har efterlyst i uttalanden utan att nämna någon spelare vid namn? jag vet inte, men jag tror att det svenska landslaget är bättre lämpad för att fördela uppgifter och roller.

En annan spelare som är oerhört viktigt för laget är Djurgårdens senaste landslagsförvärv Olivia Schough. Hon har själv sagt att det kanske är hennes bästa egenskap att göra andra bra och att hon gärna skulle nämna en annan egenskap som hennes bästa.

Många journalister och även spelare har länge undrat om Olivia Schough ska vara med i ett urval av Sveriges bästa. Hennes målsnitt är ganska blygsam för att vara forward, hennes assister har dock ökat avsevärt ifjol i Göteborg. Varför jag vill ha med henne?

Jag har någon gång jämfört Olivia Schough med tysken Lukas Podolski, en spelare som åtminstone i hans sista turneringar åkte med för att gör andra bra. För att han skapar en stämning även utanför planen, i omklädningsrummet, vid gemensamma måltider och under fritiden som lyfter hela gruppen till en ny nivå. Schough är en människa som gör att alla i hennes omgivning mår bättre.

Men det är ju inte allt. Även på fotbollsplanen är hon full av energi, ger allt för laget och den gemensamma framgången och springer ofantligt mycket.

Där finns det kanske och sannolikt även andra som står utanför landslaget och undrar, men det är helhetsbilden som avgör. Och räknar man ihop att Schough är en av Sveriges 30-35 bästa, men den i särklass bästa personligheten att lyfta humöret inte bara av gruppen utan även av individer, så är hon alltid med.

Fotboll är ingen naturvetenskap, hár gamle tysken Bernd Schröder (han som tränare Turbine Potsdam i mer än 40 år och gjorde det fd DDR-laget till en europeisk stormakt) sagt.

De bästa elva spelarna spelar inte nödvändigtvis den bästa fotbollen tillsammans. Det gäller att hitta den rätta blandningen av spelare och personligheter.

Den tredje självklara spelaren är Kosovare Asllani. Det är ett nöje att se hur Asllani har utvecklats från en stortalang som kunde säga att hon inte tittade mycket på damfotbollen under fritiden för att den är så dålig till en spelare som kan dra med hela sitt lag och leda och samtidigt ha starka åsikter om kvinnors rättigheter och damfotbollens behov och orättvisorna gentemot den av UEFA eller FIFA. Asllani har blivit #10 i svenska landslaget, en roll som även Fridolina Rolfö skulle kunna ta, men Frido är tyvärr småskadad rätt så ofta. Jag skulle önska Rolfö att få tre helt skadefria år och sedan är hon en av världens bästa 50 spelare, kanske till och med övre halvan. Båda är självklara i VM-truppen.

Då återstår alltså åtta platser.

Ytterligare två gå till franskduon Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson. Båda spelar numera bättre i Sverige än i klubblaget Montpellier HSC och speciellt i Blackstenius fall undrar man ju om klubbytet från Linköping till Montpellier i längden varit bra för henne. En del talar för att hon lämnar Montpellier för Linköping igen vilket skulle kännas lite som ett byte nedåt. Med tanke på hennes kapacitet borde hon nog fortsätta utomlands så gärna jag skulle se henne i Damallsvenskan igen. Men kanske är hon en person som helt enkelt behöver lite mer tid hemma med släkt och vänner innan det är dags igen att packa ryggsäcken.

Sofia Jakobsson närmar sig 100 landskamper nu och har blivit en stabil och pålitlig spelare. Hennes comeback under 2018 var starkt och jag tror att vi kan förvänta oss mer av henne i år. Forwardsituationen i Montpellier med sju anfallare är som den är och inte lätt för de båda svenskorna.

Nu har Marija Banusic kommit till Frankrike och åter igen håller jag tummarna att hon får sitt stora genombrott. Tekniskt sett en av Sveriges största talanger (nånsin?), men hon behöver en tränare som står bakom henne och som ger henne mycket förtroende. Med Kim Björkegren fungerade det mycket bra i Linköping. Banusic lär det ha mycket svårt att komma in i truppen om hon nu inte börjar ösa in mål med detsamma i Montpellier.

En frisk Elin Rubensson är förstås en självklar landslagsspelare även i ett VM. Det var nog ett av LdB FC Malmös största fel att låta dra henne till Göteborg när hon inte räckte till att spela i startelvan i ett lag som var stjärnspäckad. Man satsade då helt enkelt inte tillräckligt på en av klubbens största egna talanger någonsin. Några år senare, rättare sagt i oktober 2018 svarade Elin med två mål som var upptakten till att hennes föredetta klubb missade spel i Champions League. Det måste svida enormt att se hennes fantastiska framgångar och inse att man borde behållit henne, samtidigt som man förstås är glad för henne. Rubensson bara växer och framtiden är hennes. Jag ser henne i ett utländskt lag 2020 om hon så vill och maken vill flytta till England eller Tyskland. Göteborg kan få en bra slant tack vara det femåriga avtalet man skrev med henne.

På anfallarsidan ser det just nu mycket bra ut för både Anna Anvegård och Mimmi Larsson. Larsson är Blackstenius-kopian för Gerhardsson medan Anvegård är en klassisk centerforward nästan utan konkurrens om inte Banusic spelar den rollen som kanske skulle passa henne bäst.

20 spelare är klara. Återstår tre stycken.

Här finns det ett antal x eller y.

Hanna Folkesson eller Julia Roddar? Jag skulle säga Roddar just nu, men marginalerna är små.

Lina Hurtig eller Julia Zigiotti Olme? Hurtig är lika skadebenägen som Rolfö och har extremt känsliga fötter och är en annan spelartyp än tekniska Zigiotti.

Filippa Angeldahl eller Julia Karlernäs eller Nina Jakobsson? Här ligger nog Karlernäs kanske bäst till eftersom Angeldahl nominerades ”bara” som ersättare för sjuka Rubensson. Nina Jakobsson är en personlig favorit för att hon kan hålla bollen framme och är en enorm stark huvudspelare (något som även Karlernäs klarar av). Men tiden rinner ut för henne. Om hon inte är med i Algarve är det nog kört när det gäller VM.

Jag tror inte heller att Madelen Janogy har särskilt goda chanser att komma med i ett VM-lag. Hon nosar där och hon är med nu, men vi har många skador att täcka för. Långt bort känns just nu fjolårets stora hjältinna Loreta Kullashi som gjorde en drömdebut i matchen mot Sydafrika med två mål. Men skador förstörde hennes säsong i fjol och då är det svårt att hitta tillbaka om man inte redan etablerat sig.

Nej, både Janogy och Kullashi är spelare för tiden efter VM liksom en del andra.

Hur är det med Julia Spetsmark som nu ska spela för ett av världens absolut bästa lag och som kommer att dagligen träna i en av världens bästa omgivningar i North Carolina Courage? Jag tror att det är en stor chans, men att tiden är alldeles för kort. De första matcherna i NWSL kommer att spelas i slutet av mars och det är efter Algarve. Den som inte varit med i Portugal kommer att ha det väldigt, väldigt svårt. Då är det bara tunga skador som kan leda till att någon utifrån kretsen av 30-32 spelare kan komma fram beroende på positionen.

Unga spelare som Ronja Aronsson eller Ellen Löfqvist som var bland de som burit Piteå till ett sensationellt och mycket väl förtjänt SM-guld 2018 lär få vänta till efter VM. Om Sverige inte lyckas kvalificera sig till OS 2020 i Tokyo kan det bli en eller fler som lägger av i landslaget. Klarar Sverige att spela OS nästa år blir det nog först efter EM 2021 tills det nya landslaget endast består av nästan enbart spelare som är födda 1990 och framåt. Till den skaran unga som kommer att knacka på dörren räknar jag även Rosengårds Johanna Rytting Kaneryd och Ebba Wieder, Vittsjös Michelle De Jongh och Göteborgs Rebecka Blomqvist.

Hur som helst blir det ett väldigt spännande landslagsår som inleds i morgon med den officiella matchen mot Sydafrika. Ett år där Sverige kan gå väldigt långt i VM med den kulturen och det spelsättet som Peter Gerhardsson har bytt och som laget verkar tro på och ha förtroende för.

Vittsjö klar med truppbygget

Sent i går kväll meddelade Vittsjö GIK att man skrivit kontrakt med sydafrikanska landslagsspelaren Leandra Smeda som senast spelade för det litauiska topplaget Gintras Universitetas.

Smeda (som uttalas Schmeda enligt Wikipedia) är 29 år gammal och spelar tydligen på en ytterposition. Hon var den första sydafrikanska spelaren någonsin som gjorde mål i UEFA Women’s Champions League när hon kvitterade finska Espoos 1:0 ledning till slutresultatet 1:1 i augusti 2018, kort efter hon kom till Litauen. Smeda som spelade sin fotboll hemma på University of the Western Cape var den femte sydafrikanska fotbollspelaren som blev proffs utomlands.

”Om jag lyckas kan det öppna dörrar för andra spelare från UWC (University of the Western Cape) och Sydafrika. Att ha fler spelare utomlands kan bara vara bra för Sydafrikas damfotboll,” sade Smeda innan flytten till Europa förra året.

Med denna sjunde nya spelare skriver klubben att lagbygget för 2019 är klart. Om vi lägger till Leandra Smeda till listan som finns på klubbens hemsida består laget av 19 spelare.

Fortfarande finns där Nya Zeelands Hannah Wilkinson som rapporterades ha lämnat klubben enligt vissa källor. Wilkinson är dock korsbandsskadad och kommer säkerligen inte att spela fotboll under första halvåret.

Av de övriga 17 (+ Smeda) spelare som är listade finns alltså inte mindre än sju nya. Mer än en tredjedel är alltså ny i klubben. Men nyförvärven ser på pappret överlag mycket bra ut.

Utropstecken för den nya målvakten Sabrina D’Angelo som borde kunna bli en av Damallsvenskans allra bästa målvakter. Jag tycker även att Tove Almqvist kan få ny fart i den röda tröjan och förväntar mig rätt mycket av samspelet med Michelle De Jongh.

USA:s ungdomslandslagsspelaren Summer Green kan bli riktigt spännande hon med. Mer om henne finns här: Bland annat får vi veta under vilken årstid hon föddes och vad hennes favoritfärg är…

Tove Almqvist till Vittsjö

Trots 45 landskamper för D23, F19 och F17-landslaget och en löpande kontrakt stod det klart relativt tidigt att Linköpings FC inte ville behålla Tove Almqvist, europamästaren från 2015.

Nu går 23-åringen till Vittsjö GIK där hon kommer att ”dela” mittfältet med F19-europamästaren Michelle De Jongh. 

I den starka rådande konkurrensen som finns i Linköping fick Almqvist under nya tränaren Olof Unogård endast starta i nio matcher medan hon startade 20 gånger med Kim Björkegren vid rodret året innan.

Hammarby till Elitettan

hammarbydownDet kom precis som jag tippade inför den 22:a omgången. Hammarby hade Vittsjö hemma, men var mer eller mindre chanslös mot ett klart bättre bortalag. Och Djurgården förlorade precis som väntat med 0:1 borta mot Limhamn Bunkeflo. Matchen och platsen i Damallsvenskan förlorades i princip redan i tredje minuten då formstarka Clara Markstedt fälldes utanför straffområdet av Sejde Abrahamsson. Men Markstedt föll in i straffområdet och domaren Ulrika Löv dömde straff och Michelle DeJongh gjorde 1:0 på straff.

Två skador minimerade Hammarbys vanliga försvarskedja i första halvleken: Först fick Alexandra Lindberg lämna planen i den 24:e minuten och sedan fick Sejde Abrahamsson gå bara sex minuter senare. På så sätt försvann båda ordinarie mittbackar innan matchens första tredjedel var över. Har detta avgjort matchen? Knappast, men chanserna att komma tillbaka minskade avsevärt då man tidigt fick sätta in nya krafter i form av Hanna Lundqvist och Ellen Gibson. 

I den andra halvleken kom Hammarby ut med mer vilja, men skapade ändå inte några riktigt heta chanser framför Shannon Lynns mål. Med ett undantag: i 52:a minuten fick Astrid Larsson ett inspel och hade fritt skottläge mot mål, men lyckades att skjuta långt över. Tvärt emot kontrade Vittsjö ut Hammarby på slutet och ökade till 3:0 till slut.

Matchen avslutades nästan med ett slagsmål spelarna emellan då Lotta Ökvist puttade omkull Lisa Klinga för att få bollen till ett inkast. Sedan rusade flera spelare från båda lag fram och det hettade till, men domaren nöjde sig med två gula kort.

Jag var på Kanalplan och såg säkert halva matchen eftersom jag satt med hörlurar och SVT Play på telefonen och följde guldstriden. Mer om detta senare.

Analysen om varför det gick som det gick får ni läsa de närmaste dagarna.

Mittag skapar problem för Vittsjö

44945184852_e6804c68ab_kAnders Bystedt bevittnade dagens match i Vittsjö och skickade följande matchreferat:
Vittsjö tog emot FC Rosengård hemma på Vittsjö IP inför 602 personer. De fick se en match där båda lagen hade avgörandet i sina egna händer. Rosengård jagade i toppen och Vittsjö krigade i botten. Det blev guldjagande FC Rosengård som drog det längsta strået och vann matchen med 2-1.
Första halvlek var rätt så händelselös. Bortalaget FC Rosengård hade fem hörnor och mest bollinnehav. I matchens 12:e minut hade hemmalaget Vittsjö en målchans genom Michelle De Jongh men skottet gick utanför mål. I matchens 23:e minut kom Rosengårds första riktiga målchans på ett inlägg från Celia Jiménez Delgado till Lisa-Marie Utland som träffade utsidan av målburen. I matchens 43:e minut fick Rosengård en hörna. Anja Mittag slog hörnan och Lisa-Marie Utland kastade sig fram och sköt bollen strax utanför den bortre stolpen. På tilläggstid spelade Caroline Seger fram Anja Mittag som drog till på volley och bollen letade sig förbi en chanslös Shannon Lynn i Vittsjömålet.
Vittsjö reste sig och kom tillbaka i andra halvlek och kvitterade på en hörna, där Alexandra Benediktsson nickade in 1-1 i den 53:e matchminuten. Efter kvitteringsmålet lyfte sig Vittsjö och var nära att ta ledningen på ett skott från Michelle De Jongh. Men den gången kom en Rosengårdsspelare i vägen. I matchens 62:a minut tog FC Rosengård ledingen på nytt. Sanne Troelsgaard tog sig runt på högerkanten och lyfte bollen över Vittsjö försvaret till Anja Mittag som slog in 1-2 målet. Mot slutet av matchen hade Vittsjö några halvchanser. Bäst av dem var inbytta Hannah Wilkinsons skott i 83:e minuten som styrdes undan till en resultatlös hörna.
FC Rosengårds tränare Jonas Eidevall:Vi är jättenöjda med tre poäng mot ett svårspelat lag som är i behov av poäng. Vi är  väldigt stolta över hur spelarna klarade av alla matcher. Vittsjö är ett välorganiserat lag. Vi hade mycket bollinnehav. Det är svårare att spela på naturgräs än konstgräs. Vi hade inte förväntat oss att det skulle bli lätt att komma ner bakom deras baklinje.”
Vittsjös ena tränare Thomas Mårtensson: ”Vi stod bra i defensiven. Det kändes bra. Vi gjorde en mycket bättre insatts än förra matchen. Tidvis spelade vi bra. Vi använde Sofie Junge på mitten som var bra. Vi bör bli vassare på kontringslägen och ha fler spelare i boxen.
Caroline Seger FC Rosengård: ”Vi har varit i en period med mycket matcher och haft ett tufft schema. Vi visste att det  skulle bli tufft. Jag är ett väldigt stort fan av Vittsjö men ett större fan av Rosengård.”
Sandra Adolfsson Vittsjö GIK: ”Vi är inte så effektiva i de chanser som vi fått. Vi har det i egna händer.”