Etikettarkiv: Lisa Dahlkvist

Algarve, Florida och annat

27788830851_433004155c_kJag har varit mycket på resande fot den senaste tiden. Två Tysklandsresor med  bara ett kort uppehåll hemma i Stockholm följde tätt efter Malmöresan där jag hade fått tillfälle att prata med Amanda Ilestedt.

Mycket har hänt de senaste dagarna. Det svenska landslaget har spelat fyra matcher, likaså har D23 och F19 varit aktiv och med Spanien och Schweiz har vi två uppstickare som vann turneringar och det urgamla löftet Frankrike demonterade USA på bortaplan med hela 3:0 och kommer hem med She-Believes-cup.

Men först tillbaka till Malmö. Marta lämnar rätt så säkert FC Rosengård mitt under säsongen. Det kom fram de senaste 24 timmarna sedan en amerikansk webbsida rapporterade att Marta skulle vara klar för NWSL-laget Orlando Pride och de svenska tidningar ringde ner stackars Erling Nilsson och Therese Sjögran och ville ha en bekräftelse eller ett dementi.

Marta själv svarade att man skulle fokusera på CL-matcherna som stundar, men både hennes och Nilssons resp Sjögrans svar tyder på att det blir en påskrift som kostar en slant.

”Om någon skulle vilja få loss henne under kontraktet, skulle det kosta väldigt mycket pengar,” sade Erling Nilsson till Sydsvenska Dagbladet. Väldigt mycket pengar i damfotbollen är dock en helt annan femma än i herrfotbollen. I damfotbollen är 100 000 kronor redan väldigt mycket pengar för de flesta klubbarna. Någonstans där lär prislappen börja ta form.

Orlando Pride ägs av Flávio Augusto da Silva, en brasiliansk affärsman som blev rik med att starta en skola med namnet Wise Up där man kunde plugga engelska. Den sålde han till en bra peng och numera äger han inte bara damlaget i Orlando utan även herrlaget sedan tidigare. Han är även bosatt i Florida och som brasse vet han förstås vem som är världens bästa damspelare genom tiderna.

För numera 31-åriga Marta är det kanske också sista chansen att tjäna en bra slant innan hon någon gång kommer att pensionera sig som spelare. Erling Nilsson har sagt till Sydsvenskan att NWSL är en Kalle Anka liga vilket inte riktigt håller. Just nu har en hel del spelare lämnat USA, bland andra Carli Lloyd och Heather O’Reilly och Alex Morgan, men alla kommer tillbaka till sommaren. I Orlando spelar även fd damallsvenskor som Ashlyn Harris och Ali Krieger som var lagkompisar med Marta under tiden i Tyresö. Dessutom finns redan två brasilianskor där och lagom efter den franska säsongens slut kommer även Alex Morgan att sätta sig på ett flygplan till Florida, kanske alltså tillsammans med Marta. Vilket onekligen skulle vara en stor förlust, främst för Rosengård, men även för Damallsvenskan. FCR såg ut som den stora favoriten inför årets serie efter Linköping tappade nästan hela offensiven efter guldåret.

De kommande veckorna kommer att visa vad som händer. Min magkänsla säger att ryktet kommer att bli verklighet.

Till den svenska insatsen i Algarve då. Jag såg endast matchen mot Ryssland och den var ju bra, ÄVEN om jag tycker att Ryssland är kanske kommande EUROs sämsta lag. Ryssland blir en slagpåse för både Tyskland och Sverige i gruppen. Men bra att landslaget gör fler än ett mål i en turneringsmarch. Det har vi sett ganska sällan i OS, OS-kvalet och VM 2015. Om man inte räknar straffar efter kvarts- och semifinalen i OS:

Den svenska insatsen ledde till mycket kritik av bl a Rosengårds tränare Jack Majgaard Jensen på Facebook. Han betecknade Algarve cup som en Kalle Anka turnering (vi känner igen formuleringen) och påstod att damfotboll är damfotbollens största hinder ibland på utvecklingen till mer proffsighet. Turneringen tycker han är alldeles för lång med alldeles för många matcher och hans kritik manifesterar han slutligen i att den svenska förbundskaptenen Pia Sundhage lät ett par spelare spela den största delen av turneringen, däribland fanns det Lotta Schelin (som är Majgaard Jensens medarbetare), Jessica Samuelsson och Lisa Dahlkvist. 

Och rätt har han. Pia Sundhage är som bekant ibland en person som säger en sak, men gör en helt annan. Hon hade sagt att Algarve turneringen är så lång och slitsam med matcher i stort sett varannan dag att hon skulle låta laget rotera väldigt mycket. Hon gjorde – i stort sett raka motsatsen. Det är inte försvarbart att klubbarnas anställda matchas på detta sätt. Majgaard Jensen har helt rätt. När Pia Sundhage med eller utan medalj efter EURO 2017 kommer att lägga av som förbundskapten kommer de damallsvenska klubbarna att göra en lättnadens suck. De har tidigare ofta kritiserat att Sundhage struntar i klubbarnas åsikter och att relationen är dålig. Vid en omröstning under förra året röstade alla 12 klubbar i Sveriges högsta serie emot en förlängning av Pias kontrakt. Mer behöver man knappast säga. Tyvärr har lite förändrats och sedan Algarve är åter igen många med all rätt sura på förbundskaptenen.

Jag håller ändå inte riktigt med Majgaard Jensens kritik mot Algarve. Samtidigt körde man ju D23 matchning i La Manga och F19 på samma plats. Om man skulle se på Algarve som en utvecklingsturnering (vilket den egentligen är för de flesta andra länder förutom Sverige, se bara hur klokt Norges svenske förbundskapten Martin Sjögren matchade sin trupp), så skulle man kunna tänka sig att truppen får bestå av 30 spelare, då skulle ytterligare några platsa som antingen hamnade i La Manga eller fick stanna hemma som utmärkta Amanda Ilestedt.

Sedan borde man verkligen rotera laget och ge så många som möjligt ett tillfälle att spela, ja även att starta en match. Enligr Pia Sundhage tog hon ut Zecira Musovic som tredje målvakt eftersom hon ville föra in mer konkurrens i målvaktshierarkin där Hedvig Lindahl regerar helt ohotat eftersom hon just nu är Sveriges bästa målvakt, men även eftersom hon inte gärna ser någon som vill utmana hennes position på allvar, enligt min bedömning en viktig anledning varför Sofia Lundgren försvann. Musovic fick vara med i truppen, men fick inte en enda spelsekund. Rätt så typiskt Sundhage som satsar på de spelare som hon har bestämt sig för medan det är ytterst svårt att få en plats om man är utanför den inre kretsen. Nej, jag tycker det är tråkigt att Schelin, Dahlkvist och Samuelsson fick spela så mycket. I Lottas fall väntar snart Barcelona och för 33-åriga Schelin lär återhämtningen efter fyra landskamper ta lite mer tid än för en 19-åring.

Spanien tog hem Algarve cup. Betyder det att Spanien är en medaljkandidat på allvar i årets EURO? Ett delsvar kommer vi att få när vi ser FC Barcelona i två matcher mot Rosengård. Kan även Barcelona utmana Rosengåtd på allvar, då ser vi definitivt ett starkt Spanien även i EURO. Annars är det svårt att dra slutsatser från turneringen angående favoritskapet i EURO. Eftersom de tre bästa europeiska lagen ändå inte fanns med i Portugal. Tyskland, Frankrike och England spelade She Believes cup med och i USA. Och Frankrike vann och gör ytterligare ett försök i sommar att infria löftet om att vara ett måste-guldlag.

Ännu har vi inte hört något om att en tv-kanal köper rättigheterna för Damallsvenskan och med endast lite mer än en månad kvar fram till serien känns det som att vi får inrikta oss på ytterligare en säsong med damallsvenskan.tv. Vilket är helt acceptabelt för fansen – men klubbarna förlorar pengar som de har fått fram till för två år sedan.

Vittsjö fick dispens och lär få spela på Vittsjö IP. Sittplatser kommer att fixas och VIP-delen blir lite större. Arenakraven är i och för sig en omöjlighet. Man har skyllt på tävlingskommittén som har sagt nej till Vittsjö för några veckor sedan, men man glömmer egentligen att arenakraven kommer inte från SvFF utan från klubbarna själva. De var ett självmål som klubbarna gjorde för några år sedan i ett försök att å ena sidan få finare anläggningar och å andra sidan tillmötesgå UEFA:s krav på förbättring även på damfotbollsarenor. Men SvFF är själv medlem i UEFA och att kräva dussintals VIP-platser där i i stort sett runt 350-400 personer ser en match (som i Stockholm och Göteborg) är minst sagt löjligt.

 

Intervju: Lisa Dahlkvist

lisa1

124 A-landskamper för Sverige: Lisa Dahlkvist (Foto: Anders Henrikson)

Lisa Dahlkvist skrev svensk idrottshistoria. i fjol, närmare bestämt fredagen, den 12 augusti, ca. kl. 1600 lokal tid i Brasiliens huvudstad Brasilia. USA:s målvakt Hope Solo hade den andra huvudrollen i straffdramat, men vi återkommer till det. Lisa har precis kommit tillbaka från spanska La Manga i sydöstra Spanien där hon spelat sin 123:e och 124:e landskamp. Vårt samtal börjar där.

”Det var ju väldigt bra motstånd, både Norge och England, det är fysiska lag. Det var riktigt kul att få en riktig rivstart på det nya året och nya säsongen. I Norgematchen är vi väl inte riktig med vi svenska spelare som spelar i Sverige som börjar matchningen. Men vi gör en bättre andra halvlek och få en mycket bra match mot England, så det kändes som om vi hade en bra utveckling under de dagar vi var där nere.”

Mot England hade Sverige de klart bättre målchanserna också.

”Jo, precis, vi hade ett bra anfallsspel och vi hittade bra kombinationer. Det kändes väldigt kul att vi kom till klara målchanser.”

Nu spelade ni 4-4-2 i  båda matcher och det verkar som om ni har bytt spelsystem igen. Är det så?

”Ja, vi har ändrat lite, det blev 4-4-2 i försvarsspelet och mer ett 4-3-3 i anfallsspelet.”

Är det inte bättre att hålla fast vid ett system som passar bäst?

”Jag tycker att det är väldigt kul. Man måste liksom vara med i huvudet och tänka om hitta nya spelvägar utifrån det här spelsystemet. Man är mer fokusserad, man är mer noggrann i avstånden och hur man ska ligga i planen och så vidare. Jag tycker det är väldigt kul.”

Det finns så pass mycket rutin i landslaget med en bunt spelare som har klart mer än 100 landskamper så att omställningarna fungerar utan större problem.

32199203980_2ac6072fd0_k

Lisa Dahlkvist spelar in publikbilder när hon beträder scenen i Kungsträdgården efter laget kommit hem från Rio 2016

”Precis. Bara det vi gör i OS att gå ner och spelar ett  lägre försvarsspel, det är nu hur bra som helst. Det är viktigt att kunna anpassa sig och även vinna matcher på det sättet att man ändra spelsystem.”

Apropå OS. Dina straffar och speciellt den mot USA tror jag har blivit en del av svensk idrottshistoria. Och alla undrar ju fortfarande hur du gör för att behålla lugnet och fokuseringen när du ska slå en avgörande straff mot en världsmålvakt som väljer att byta handskar?

”Jag har väl hittat ett sätt att jag kan vara kvar ui min bubbla om man säger så. Det handlar om att tänka på bara positiva grejer och vägra att få några negativa tankar. Man är väldigt fokuserad på sig själv och just tankarna. Det är det det handlar om. Det handlar endast om att spela bollen i mål, det handlar om att har de här tankarna på rätt ställe. Jag tänker bara på att jag har slagit en massa straffar, jag kan det här, jag vet ju , jag tycker att det är roligt, att det är häftigt att jag får den här chansen, allt positivt som jag kan hitta tänker jag på.”

I fotbollshistorien finns det så otroligt många exempel på att stora spelare på herr- och damsidan som har missat avgörande straffar. Mot USA är det ju också Lisa Dahlkvists föredetta lagkompis från Tyresö FF, Christen Press, som skjuter över och ger Lisa och Sverige chansen att avancera. Det som är så självklart för Dahlkvist är det alltså definitivt inte för många andra. Vilket leder mig till tanken att Lisa Dahlkvist framöver om hon nu någon gång slutar med fotbollen kan ge kurser i om hur man lägger avgörande straffar för många kunder…

Men Solo tricksade, hon försökte att störa Dahlkvist och bytte handskarna och även om man är så cool som Lisa, så måste van väl vela att skjuta in bollen och gå vidare. Hur klarade hon sekunderna som Hope Solo la till?

”Jo,m det är ju bara att fortsätta med positiva tankar. Jag tänker så här vad konstigt att hon byter handskar nu, hon är säkert jättenervös och hon gör allt för att vinna och det tycker jag bara är roligt att hon verkligen vill spela spelet, försöker verkligen göra allt. Jag tänker inte att det finns en möjlighet att missa den här straffen utan att jag ska sätta den här.”

Hur mycket betyder OS-silvret? Du har ju även vunnit VM-brons 2011 och varit med om en massa framgångar i karriären.

”Det är klart att det är värt mycket. Det är ju fortfarande en medalj i ett mästerskap. Men en OS-medalj är ju speciell eftersom man vinner den när hela idrottsvärlden är med. Det är en annan sorts medalj, alla är med och tittar och hejar, inte bara dem som är fotbollsintresserade utan det är fler som är intresserad här. I VM är det ju endast fotboll.”

För dig blev det ett år i Paris med storlaget PSG och både innan det och efter det har du spelat för KIF Örebro.

”Ja, det var väldigt kul att få möjligheten att åka till Paris. Det var roligt att träna och spela med så bra spelare och jag utvecklades väldigt mycket där borta. Sen blev det ett litet skifte i PSG, de fick en ny tränare och det var några spelare som skulle lämna och då kände jag att jag inte ville va kvar  i Paris just då. Och inför OS tänkte jag att jag måste vara i en miljö där jag kan ladda inför OS och känna mig trygg och då valde jag att komma tillbaka till Örebro. Det kändes väldigt bra. Men nu inför året har vi ju gjort en del omorganiseringar i klubben och värvat nya spelare och har ett nytänk med spelet och föreningen och det tycker jag kändes väldigt spännande eftersom jag har spelat i KIF Örebro i några år och har ett hjärta för staden. Det kändes inspirerande att vara kvar i Örebro.”

lisa2

Foto: Anders Henrikson

Det var kanske det som slog mig att du inte kommer att spela Champions League som du har vunnit med Umeå och varit i final med Tyresö.

”Det är lite tråkigt, det är ju väldigt goda matcher. Men det kanske kommer igen att jag spelar Champions League. Jag har skrivit ett ettårskontrakt med KIF och jag känner väl lite att jag är inte redo att trappa ner eller nånting, jag vill fortsätta min satsning så länge jag kan och så länge jag håller, så det finns framtid fortfarande för Champions League.”

Om man tittar på KIF:s trupp 2017 så har ni ju endast svenska spelare i år vilket är ganska unikt. Är det ett medvetet val?

”Jag vet faktiskt inte varför det har blivit så, men de har ju valt många unga, lovande spelare med en bra karaktär och så har det blivit bara svenska spelare kanske av en slump. Vi hade ju ganska många utländska spelare förra året.”

Och när man ser på truppen som ni har så känns det som om du kommer att spela en mycket viktig roll för de andra spelarna.

”Det blir ju så när man har varit med mycket och har spelat många matcher. I truppen är många unga spelare, så det faller sig ganska naturligt att ha den rollen och försöka styra laget mot rätt håll.”

Vart kommer KIF att hamna, det känns återigen att Damallsvenskan kommer att ha många mittenlag där allt mellan 4:e och 8:e platsen är ganska öppen.

”Vi har ju haft ett mål som vi har sagt utåt att vi vill vara Top 4 och siktar på att komma så högt upp mot toppen som möjligt. Vi får se hur det går och om vi får ihop laget som har många nya spelare.”

 

KIF Örebro – truppen 2017

 

Målvakter: 21 Carola Söberg, 94 Mimmi Paulsson Febo

Backar: 4 Frida Svensson, Marina Pettersson Engström, Hanne Gråhns12 Emma Östlund, 15 Emelie Andersson, 24 Hanna Terry

Mittfält och anfall: 7 Lisa Dahlkvist, 9 Emma Jansson, 10 Linda Hallin, 11 Fanny Andersson, 13 Maja Regnås, 14 Adelisa Grabus, 16 Freja Olofsson, 17 Jenny Hjohlman, 18 Michelle De Jongh, 19 Leijla Basic, 20 Julia Spetsmark, 23 Emma Lindén.

20 spelare varav 13 är yngre än 25 år, men ändå spets i alla lagdelar.

 

 

 

Intervju: Johanna Rytting Kaneryd

32354249806_dbadbabcda_k

Dags för första intervjun i bloggen i år. Jag pratade med Djurgårdens mittfältare Johanna Rytting Kaneryd som hade sitt stora genombrott i fjol. Kan hon fortsätta sin utveckling kan det bli A-landslaget framöver.

När man blickar tillbaka på året som gått och säsongen som spelades i fjol så fanns det som alltid ett antal unga spelare som fick sitt genombrott. Tabitha Chawinga spelade en mycket bra säsong även i Damallsvenskan, Cajsa Andersson fick bli målvakten som Martin Sjögren litade på och blev svensk mästare med Linköping. Årets genombrott på Fotbollsgalan 2016 i Globen blev dock Djurgårdens 19-åriga mittfältare Johanna Rytting Kaneryd. Priset kunde hon tyvärr inte ta emot själv utan det fick hennes dåvarande tränare Yvonne Ekroth göra då Johanna befann sig 13 000 km borta i Papua Nya Guinea och spelade U20-VM.

Det är januari och än så länge inte läge att träna mycket utomhus. Djurgårdens damlag tränar för det mesta på Hjorthagens IP, nja, inte direkt på Hjorthagens IP som låg i mörkret när jag promenerade dit från Tunnelbanan i Ropsten. Lite längre bakom IP:n står Djurgårdens fotbollstält som täcker en hel konstgräsplan och lite mer. Ett fotbollstält som så sent som i början av november 2016 rasade ihop efter ett intensivt snöoväder som var den här vinterns första.

28988860613_cf2474c339_k

Johanna i duell med landslagets Elin Rubensson (Kopparberg/Göteborgs FC)

Jag träffar Johanna efter Djurgårdens träning där de isländska spelarna saknas pga landslagssamling och där Katrin Schmidt saknas pga sin första landslagsresa med det svenska landslaget.

Johanna Rytting Kaneryd dök för första gången upp på min radar när hon spelade i Tyresö FF när laget fortfarande var dåvarande LdB FC Malmös stora konkurrent och av någon anledning trodde jag att hon kom till A-truppen via ungdomsverksamheten i Tyresö.

”Det började ju med att jag var med i ett zonläger eller regionalt läger. Då spelade jag i Kolsva, en liten by i Västmanland och så var det en kille som såg mig spela och tyckte att jag var intressant och han hjälpte mig. Och det var egentligen därifrån det började. Han tog kontakt med olika lag och jag fick provspela med Tyresö. Jag fick åka med dem på ett träningsläger och sedan erbjöd de mig ett kontrakt, ett fyra års kontrakt, 2+2. Och då tvekade jag inte.”

Men då var du ju väldigt ung, det måste ju ha varit en stor grej för både dina föräldrar och för dig att flytta hemifrån som tonåring?

”Min familj har stöttat mig väldigt mycket. Jag fick sedan bo hos en familj i Stockholm i början och utan dem hade jag nu inte klarat det heller. De tog verkligen hand om mig som en extra familjemedlem.”

Att tjejer flyttar hemifrån 15 år gammal för att satsa på fotbollen händer inte så ofta i fotbollen i Sverige. Jag kommer ihåg Ramona Bachmann, schweiziskan som hamnade i Umeå, då 15 år gammal och som jag intervjuade när hon var 16. Även hon bodde hos en familj och fick dessutom lära sig svenska vid sidan av fotbollen. Svenskan som hon blev så bra på att hon ett antal år senare sa till mig att det är nästan jobbigare för henne att prata standard tyska med mig än svenska. Men Bachmann och Rytting Kaneryd verkar ha en mycket viktig sak gemensam: en besatthet för fotbollen som få andra har.

Johanna Rytting Kaneryd gick till Tyresö. ”Det var också det jag kände att när man får en sådan chans så måste man ta den,” säger hon nu. Det Tyresö hon hamnade i vimlade som bekant av världststärnor: Marta, Caroline Seger, Christen Press, Meghan Klingenberg, Lisa Dahlkvist…

32315373396_eb6e275e47_k

Johanna med Johanna Rasmussen (Kristianstad)

”Även om jag visste att jag inte skulle få mycket speltid, så hade jag klar för mig att jag skulle utvecklas otroligt på träninarna.”

Tränaren som hämtade Johanna till Tyresö var Stefan Fredriksson. Hans engagemang blev inte långvarig och av personliga skäl lämnade han över till Tony Gustavsson. 

Första träningen som svensk tonåring i ett gäng världsfotbollespelare måste vara häftig?

”Jag tänkte inte så mycket, jag gick bara in och tänkte att jag skulle bara visa upp mig lite. Sen såg man ju vilka spelare man hade att göra med. Jag hade inte så bra självförtroende alls utan det var ju jobbigt att gå till träningen ibland bara för att jag kände en sådan press, att jag var tvungen att prestera. Det är ju inte så att de går ner och tar hänsyn att man är yngre. Jag är likadan nu, de ställde krav på en.”

Efter en säsong i Älta som inte blev så lyckad av olika anledningar blev det Djurgården för Johanna. Yvonne Ekroth hade sett henne i landslaget och det blev ett samarbete där 19-åringen spelade ALLA 22 matcher i Damallsvenskan från start.

”Mina förväntningar var ju att jag skulle ta det här året, vara skadefri och utvecklas. Men mitt mål var att spela så mycket som möjligt och det fick jag ju göra.”

Många bilder som jag tog på #20 i Djurgården är bilder där Johanna är mitt i en duell med någon motspelare.

Hon  skrattar lätt och säger: ”Jag kanske söker mig till det. Det blev väl ofta så att jag hade på mig någon.”

Både Johanna och Djurgården fick en otrolig bra start av säsongen 2016, låg som bäst på en fjärde plats för att sedan på slutet tappa lite resultatmässigt. Finns det en förklaring för det?

”Jag vet inte riktigt. Vi kanske blev lite för, inte bekväm, men jag tror att motståndarna läste oss. De visste att vi ville spela mycket boll och då försökte dem stoppa det. Kanske hade det med det att göra eftersom vi överraskade ju ganska mycket i början.”

Vi byter ämne och blickar tillbaka på U20-VM i Papua Nya Guinea. En helt annan värld och en jättelång resa.

”Jo, jag hade inte ens hört talas om det [landet] innan. Det var väldigt speciellt och en häftig upplevelse som man tar med sig hela livet. Vi fick byta tre gånger och reste totalt 30 timmar med väntetider. Det tog lång tid att ställa om sig också. Annat klimat, mycket som var annorlunda.”

32204081942_ad063bfdc1_kHur var det med säkerheten, Svenska fotbollsförbundets tipsade fansen om att helst inte åka ensam.

”Nej, vi fick ju inte ens lämna hotellet utan de gånger vi var utanför var när vi hade träning eller match. Och då hade vi poliseskort. Vi hann inte se så mycket utan det var väl resan från flygplatsen till hotellet. Folket var väldigt trevlig och glada, bara det att det var hur mycket publik som helst på matcherna kändes fint.”

Det gick ju inte så bra för Sverige med sorti efter gruppspelet med förlust mot Nordkorea, vinst över värdlandet och oavgjort mot Brasilien. Du spelade 26 minuter mot Nordkorea som sedan blev världsmästare. Hur var dem? De vann ju F17 och F20-VM nu i fjol.

”De är riktigt spelskickliga. Alla, var och en individuellt är väldigt duktigt med tekniken framför allt. De hittar varandra utantill, de vet var de har varandra och det går så jäkla snabbt och det tror jag var anledningen att vi blev ställda att de spelade igenom oss med en bolltouch.”

Johanna och jag är överens om att mycket beror på att det troligtvis finns en helt annan organisation bakom det nordkoreanska laget. Vi spekulerar att de nog får träna hela tiden med varandra istället för många andra lag.

Hemma spekulerade vi om du var sjuk eller skadad eftersom du fick inte så mycket speltid som vi trodde att du skulle få.

”Nej, jag var inte skadad. Jag var lite sjuk, men jag var 100% till matcherna, absolut. Och jag kände mig verkligen i bra form. Men man måste ju acceptera tränaren och hans val. Sen var det ju tråkigt att vi fick åka hem när det saknas endast ett enda mål.”

Nu är F19.karriären över för Rytting Kaneryd, hon fyller 20 i februari och landslagsmässigt skulle D23 vara nästa steg, en stor grupp spelare som inte har mycket att spela om, inga internationella mästerskap utan endast några få matcher. I Sverige fick de flesta ungdomslandslagsspelare gå igenom hela systemet innan några av dem släpptes in i A-laget, snabbare går det i andra länder. Men Johanna Rytting Kaneryd är ambitiös och hon vill gå den vägen känns det som, oavsett hur lång tid det tar.

Hur vill du själv utvecklas i år, du ser dig som en central mittfältare, men hamnade mer på kanten i Djurgården?

”Jag vill ju söka mig in centralt, vara lite spelfördelare samtidigt som jag vill försöka dra iväg själv. Nu ska jag kanske söka mig lite mer framåt och få den här kylan som jag saknat i fjol, jag kom ju till lägen, men har inte suttit dit dem riktigt.Det är väl nånting som jag ska jobba med. Samtidigt får jag kanske lite mer ut av min speed på yttern.”

Ada Stolsmo Hegerberg världens bästa

31096893134_35710cb6a7_hDet händer inte mycket så här års inom damfotbollens värld om man inte vänder blicken mot avlägsna länder som Australien eller Japan. Även silly season har gått in i en liten paus under mellandagarna och vi väntar fortfarande på en del svar inför nästa säsong. Jag återkommer till detta.

Men börja vill jag i dag med att engelska The Offside Rule dagen före julafton har sett ut världens 100 bästa fotbollsspelare. En jury, bestående av 30 damfotbollsexperter, däribland Kelly Smith, Matt Beard, Martin Sjögren, Hope Powell, Tom Sermanni och lilla jag (en stor ära  att jag fått vara med i denna krets) har röstat fram sina respektive 100 bästa. Det fanns en lista på lite mer än 100 spelare, men vi fick lägga till namn om vi tyckte att någon saknades. Det tog mig flera timmar att ranka och ordna och till slut blir det förstås lite orättvist på en del positioner, men resultatet som helhet är bra, tycker jag, främst på de första 20 platserna.

Världens bästa spelare 2016 är enligt juryns uppfattning norska Ada Stolsmo Hegerberg som kom till Olympique Lyon 2015 och bara öst in mål sedan dess. I ligan, i cupen och även i Champions League. Jag röstade själv på Hegerberg som jag hade tur att träffa och prata med ett par gånger under EURO 2013 i Kalmar, Norrköping och sedan i Stockholm. Redan då fick jag en uppfattning om henne att jag sällan hade träffat en lika målmedveten och ambitiös och mogen 18-åring som dessutom briljerade genom sin snabbhet. En mycket vältränad ung kvinna dessutom.

10649467546_87c18805f6_kÄven juryns 2:a var min personliga tvåa. Marta Vieira da Silva. I sina bästa stunder är Marta fortfarande världens bästa fotbollsspelare. Det fascinerande är att hon efter alla dessa 13 år som man har sett henne på den internationella fotbollsscenen har gnistan kvar, kärleken till fotbollen. Hennes överlägsenhet gentemot andra har minskat lite, inte för att hon har presterat sämre utan för att damfotbollen har utvecklats och det finns en hel del spelare som kan göra det svårt för Marta. I Tyskland visslar många när hon spelar där, något som jag som har träffat henne och andra som spelat med och mot henne, inte förstår. Det kanske finns en hel del avundsjuka att man trots många framgångar i Tyskland och trots en Birgit Prinz aldrig haft en spelare som kan tillföra magi till spelet. Det kan Marta som jag alltid har mött som en mycket ödmjuk person. Christen Press har berättat min favorithistoria med Marta. I UWCL-semifinalen mot Birmingham City brände hon en straff och Press och de andra i Tyresö märkte att det kokade inom Marta, inte för att hon var sur pga av ett mål som hon missade som individ utan för att hon kände att hon hade svikit laget. ”Marta pratade nästan aldrig engelska på fotbollsplanen, men hon gjorde det i slutet av den matchen när hon spelade väggspel med mig och sköt 3:0. Efterår sprang hon upp i min famn och sa ‘Thank you.'” Det om lagspelaren Matta som ville gottgöra det som hon uppfattade som ett svek mot laget.

Melanie Behringer hamnar på 3:e plats tack vare sin roll i årets OS där hon vann skytteligan och ledde ett inte direkt glänsande tyskt lag till första OS-guldet.

Platserna 4-20:

4. Kim Little (Seattle Reign, Melbourne City)
5. Dzsenifer Marozsan (1.FFC Frankfurt, Olympique Lyon)
6. Christine Sinclair (Portland Thorns)
7. Carli Lloyd (Houston Dash)
8. Wendie Renard (Olympique Lyon)
9. Tobin Heath (Portland Thorns)
10. Lucy Bronze (Manchester City)
11. Amandine Henry (Olympique Lyon / Portland Thorns)
12. Anja Mittag (PSG / VfL Wolfsburg)
13. Pernille Harder (Linköpings FC)
14. Eugénie Le Sommer (Olympique Lyon)
15. Camille Abily (Olympique Lyon)
16. Lotta Schelin (Olympique Lyon / FC Rosengård)
17. Alex Morgan (Orlando Pride)
18. Alexandra Popp (VfL Wolfsburg)
19. Hedvig Lindahl (Chelsea Ladies)
20. Ramona Bachmann (VfL Wolfsburg)

Ytterligare svenska resp damallsvenska och fd damallsvenska placeringar bland Top 100:

26. Vero Boquete (PSG)
29. Caroline Seger (PSG /Lyon)
31. Stina Blackstenius (Linköpings FC)
36. Christen Press (Chicago Red Stars)
37. Nilla Fischer (VfL Wolfsburg)
40. Hope Solo (Seattle Reign)
43. Lydia Williams (Houston Dash / Melbourne City)
46. Sara Björk Gunnarsdottir (FC Rosengård / VfL Wolfsburg)
50. Lieke Martens (FC Rosengård)
56. Manon Melis (Seattle Reign)
58. Ali Krieger (Washington Spirit / Orlando Pride)
74. Sofia Jakobsson (Montpellier)
75., Claudia Neto (Linköpings FC)
76. Lisa DeVanna (Melbourne City / Orlando Pride)
77. Ashlyn Harris (Orlando Pride)
78. Lisa Dahlkvist (PSG / KIF Örebro)
82. Linda Sembrant (Montpellier)
86. Jennifer Hermoso (FC Barcelona)
90. Tabitha Chawinga (Kvarnsvedens IK)

25 av världens bästa 100 spelare har någon gång spelat i Damallsvenskan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fotbollsgalan närmar sig

Om lite mer än tre veckor är det åter igen dags att bege sig till Globen (eller Ericsson Globe som den officiellt heter numera) och vara med i vimlet bakom scenen där den mest vanliga frågan till vinnarna i god gammal svensk tradition är ”Hur känns det?”.

”Det känns väldigt bra.” kommer de flesta spelarna att säga och sedan tar vi en del fina bilder, även med herrarnas vinnare och efter diamantbollen är överlämnad till Sveriges bästa fotbollsspelare är säsongen över.

I går kväll fick vi ta del av nomineringarna av den jury som til nästan 50% består av personer som står på SvFF:s lönelista, något jag har kritiserat genom åren. Lägg till Victoria Sandell Svensson (EFD) som fd landslagsspelare och det är inte osannolikt att nomineringarna är lite svenskdominerad trots flera dussin utländska toppspelare i Damallsvenskan. Det är ju förstås solklart att till exempel Pia Sundhage och Lillie Persson måste försöka rättfärdiga sina uttagningar till landslaget med nomineringar till Fotbollsgalan. Och varför ska ungdomslandslagens tränare Anneli Andersén och Calle Barrling rösta emot Sundhage och Persson?

Här kommer de nominerade och lite (uppgivna) kommentarer:

Målvakt: Hilda Carlén, Jennifer Falk, Hedvig Lindahl

Det är alltså möjligt att nominera utländska spelare (som även kallas ”importer” av de som vill ha så få som möjligt) till alla kategorier förutom ”genombrott” och ”diamantbollen”. I den senare kategorin får vi bara veta vem som vinner. Det är alltid möjligt att nominera svenskor som spelar utomlands. Jag skulle hellre se att Fotbollsgalan handlar om Damallsvenskans bästa spelare, att den alltså blir en fest för ligan. Sedan borde Diamantfotbollen tilldelas en svensk spelare oavsett var hon lirar. Den utmärkelsen kommer ju även från annat håll.

30306492056_11418ee46b_k

Damallsvenskans bästa målvakt Gudbjörg Gunnarsdottir (Djurgården) är inte nominerad till Fotbollsgalan

Jag saknar Damallsvenskans klart bästa målvakt: Gudbjörg Gunnarsdottir från Djurgården. Hon har en klar del i Djurgårdens succéår och har åtminstone i hemmamatcherna jag har sett på Stadion (förutom tre såg jag alla) gjort fenomenala räddningar, ibland räddat en eller två poäng. Löjligt att hon  saknas. ”Gugga” borde konkurrera om utmärkelsen med Lindahl. Och enligt mina regler borde isländskan få den som seriens bästa.

Back: Nilla Fischer, Jessica Samuelsson, Linda Sembrant.

28028710966_0a851cfef1_k

Flest assist i Damallsvenskan räcker inte för Fotbollsgalan: Jonna Andersson (Linköping)

Nilla Fischer har inte spelat en toppsäsong, varken i landslaget eller i klubben. Samuelsson är en solklar vinnare här, bäst bland de nominerade. Eftersom jag tycker att det är främst Damallsvenskan som borde ha fest den 21 november lägger jag till Jonna Andersson (som fortfarande leder den dåligt skötta assistligan) och Emma Berglund. 

Mittfält: Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Marta

Spelade Seger en enastående säsong? I PSG? I landslaget? Eller nomineras hon eftersom hon pga gamla meriter? Marta ska självklart vinna i denna konkurrens, men jag antar nästan att Lisa Dahlkvists straffar mot USA och Brasilien räcker för att vinna statyn. Marta var suverän, men det finns en annan mittfältare som jag tycker har gjort en lika bra säsong trots att hon inte hamnar så mycket i strålkastarljuset. Svensk mästarinna har hon dock blivit nyligen och lett sitt Portugal till dess allra första slutturnering. Jag snackar förstås om Claudia Neto som har en viktig del i ett SM-guld, sin klubbs första sedan 2009. Medan Marta spelade bra, spelade stundtals fantastiskt, men står där med endast Svenska cupen och den nu äntligen avskaffade Supercupen.

Anfall: Stina Blackstenius, Tabitha Chawinga, Pernille Harder

Där har juryn räknat mål. Och överraskande att förbundskaptenerna inte fick igenom sina favoriter Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och Olivia Schough. Det är den kategorin i vilken jag håller med juryn. Priset borde gå till Harder som gjort flest mål, näst flest assist och vars spel på det hela sett ligger på en annan nivå än både Blackstenius och Chawinga trots att de är fantastiska kandidater.

MVP: Tabitha Chawinga, Pernille Harder, Marta

Även här tycker jag att det är helt ok att välja dessa tre. Utan Chawinga skulle Kvarnsveden spela åter igen i Elitettan 2017. Utan Harder hade Linköping slutat tvåa. Utan Marta hade Rosengård slutat tvåa, vilket dem också gör. Utifrån det så borde det alltså stå mellan Chawinga och Harder. Egentligen vill jag att båda ska få priset, men eftersom Harder redan är årets forward så är Chawinga seriens mest värdefulla spelare. På ett hörn vill jag ge en extra utmärkelse till nyförvärven Elisabeth Addo och framför allt Tiffany Weimer som lyfte Kvarnsveden och som gav Chawinga det utrymme som hon behövde.

Årets genombrott: Cajsa Andersson, Ellen Löfkvist, Johanna Rytting Kaneryd

2015 var Stina Blackstenius, Pauline Hammarlund och Michelle de Jongh nominerade. Blackstenius vann. 2014 handlade det om Malin Diaz Pettersson, Magdalena Ericsson och Fridolina Rolfö med Diaz som vinnare. Man har tagit med en målvakt i år vilket jag tycker är fint, men jag hade hellre sett en annan, nämligen Zecira Musovic. Visst är det Andersson som vinner SM-guld, kommandes från lilla Älta, MEN Musovic som var avsett för bänken i Rosengård, först bakom världsmålvakten Erin McLeod som skadade sig svårt i allra första matchen och sedan bakom Sofia Lundgren, Musovic fick rycka in och har spelat 12 av 20 möjliga matcher som startande målvakt. Lägg till att hon var skadad de första veckorna och att hon nu spelar även Champions League. Men för juryn har Musovics bedrift kanske varit en självklarhet som de inte lagt märke till. För mig har hon fått sitt genombrott i år. Ifjol gjorde hon toppmatcher mot Wolfsburg och vissa ville se henne redan i Kanada 2015, men när tränaren Jack Majgaard anlände till Sverige och Malmö fick Zecira nöja sig med bänken och titta på tyska Kathrin Längert. I år är det självklart att hion står. Det kvalificerar henne för mig till en nominering till årets genombrott. Och där borde hon kanske till och med vinna med udda målet mot Rytting Kaneryd.

Årets tränare: Yvonne Ekroth, Stellan Karlsson, Martin Sjögren

Alla tre är värdiga nominerade. Ekroth är uppstickaren, ingen förväntade sig att Djurgården skulle gå så bra. Karlsson är förädlaren, tränaren som har utbildat flera talanger och gjort landslagsspelare utav dem: Emilia Appelqvist, Irma Helin, Pauline Hammarlund, Hilda Carlén. Han har gjort Piteå till ett topplag. Sjögren är Sundhages efterträdare (tråkigt om det inte skulle fungera), han har för andra gången byggt ett mästarlag genom klokt agerande. Jag saknar ett fjärde namn, men vill dock inte stryka någon av de tre nominerade: Jonas Björkgren (Kvarnsveden) har gjort ett jobb som ingen, verkligen ingen av oss så kallade experter trodde var möjligt: Kvarnsveden är kvar i Damallsvenskan även nästa år. Jag kommer väl ihåg Upptaktsträffen på Berns i våras där många småfnissade åt Kvarnsveden som trodde att det skulle fungera med en trupp utan nyförvärv från Damallsvenskan.Som fnissade åt när Björkgren och lagkapten Denise Sundberg berättade om att ordet ”dåligt” var förbjuden i Borlänge och att de trodde att det skulle hjälpa dem att vara bra. Och var och en av dessa fyra tränare skulle vara en värdig vinnare.

Diamantbollen till slut. Här finns inga nominerade. Men förstås är Hedvig Lindal en kandidat som de flesta favoriserar. Hon har stor andel i att landslaget tog OS-silver i somras. Men jag kan även tänka mig att Lisa Dahlkvist kan vara hennes stora utmanare i år. Det var hennes straffar och främst den mot USA som vi kommer ihåg mest när fotbollsåret 2016 läggs till handlingarna. Vinner Dahlkvist, så borde hon skicka en väönlig hälsning till Hope Solo. Deras kommunikation i OS-kvarten var en härlig show.

P.S.: Jag vill gärna se ytterligare en kategori, nämligen årets nyförvärv. Det skulle vara spännande att se och belöna en spelare som har fullföljt eller överträffat alla förväntningar man hade när hon rekryterades. Priset går till Ella Masar McLeod såklart. Nominerad förutom henne är i min lilla egna kategori Tiffany Weimer och Mimmi Larsson. 

 

 

Sverige – Tyskland i final

15660919241_b73878dbe9_k

Arkivbild från 2014, men med undantag för Carola Söberg och Therese Sjögran är de andra nio på väg mot OS-guld i Brasilien

Inför semifinalerna hade jag sagt att Sverige och Tyskland kommer att spela final på fredagkväll svensk tid och så kommer det att bli. Roligt. En gammal fotbollsklassiker i en ny tappning. En repris på VM-finalen 2003 och en chans för Sverige att nå den största framgången i landets fotbollshistoria.

Jag håller nämligen Sverige som favorit mot Tyskland. Vi glömmer både statistiken länderna emellan och den aktuella världsrankingen. Utan tittar på hur lagen har presterat hittills i turneringen.

Sverige gjorde en riktig dålig match mot Brasilien. Sedan parkerade man bussen igen, precis som man gjorde under stora delar under OS-kvalet i våras. Det var ingen ny taktik utan någonting som man har utvecklat sedan länge som en variant. Redan OS-kvalet i våras spelade Sverige inte alls offensiv fotboll utan väldigt resultatinriktad.

Det är ju en sak att planera att parkera bussen mot USA och Brasilien. Att våga spela mer eller mindre tråkig fotboll och vänta på den ena chansen eller att vänta på straffläggningen helt enkelt och hoppas på missar av de andra medan man har maskinen Lisa Dahlkvist som sista skytt. Kvinnan utan nerver och känslor som både sänkte USA och Brasilien.

Hedvig Lindahl har jag ofta kritiserat. Med rätt, tycker jag. Hon har gjort hårresande missar tidigare i landslaget. Mot USA 2007 och inte minst mot Japan 2011 (1:3) där hon var anledningen att Sverige missade finalen mot USA i Tyskland och istället fick åka till Sinshei och ta bronset.

MEN – Lindahl 2016 är den bästa Lindahl som har funnits någonsin. Hon har rest sig. Och blivit en världsmålvakt. Självförtroendet som hon visade i dag i målet och när hon räddade två dåligt slagna straffar var på topp och gav backlinjen och hela laget en trygghet.

Nu ska bussen parkeras ytterligare en gång, jag kan knappast tänka mig att Sundhage kommer att spela med en helt annan taktik även mot tyskorna.

Tyskor som aldrig har varit så darriga som i den här turneringen. Som har allt annat än övertygat och ändå gått till final. Ett glanslöst Tyskland möter ett ultradefensivt Sverige.Inte direkt en frömfinal. Handlade det här om vacker fotboll och framtiden hade hag i deltagarfältet helst sett Frankrike och Australien spela final.

Skillnaden ligger i att det svenska laget utstrålar en sammanhållning och en vilja som ibland byggs upp under turneringar. De grekiska och portugisiska herrarna gjorde likadant 2004 och 2016, parkerade bussen och väntade på den ena chansen i matchen. Motståndarna hade ett bollinnehav på minst 65%, men Grekland tog guldet eftersom förr eller senare så nickade Angelos Charisteos in bollen efter en fast situation. Sverige satsar på straffar och duon Lindahl/Dahlkvist. Greklands och Portugals lag svetsades samman under försvarsarbetet, de slet och kämpade och sprang och bara sköt iväg bollar på läktarna utan att bry sig om att det kanske inte är framtidens snyggaste fotboll man spelade.

Man spelar inte framtidens fotboll. Man spelar alltid dagens fotboll. Man lever alltid i nuet. Sundhage kan bli historisk att vinna tre guld i rad i olympiska turneringar. Det kommer att bli ett rekord för evigheten. Hon kommer att kunna fortsätta och skriva ett årstal i sitt nya kontrakt. Efter fyra år har hon ändå skapat det som man under vägens gång inte längre trodde på. Hon gjorde ett vinnande lag av Sverige. Ett lag som nu står inför den största framgången någonsin i svensk fotboll.

Sluta med att upphöja Zlatan Ibrahimovic till skyarna! Han har inte lett Sverige till en enda internationell framgång under hans långa karriär. Allt han åstadkommit skedde utomlands.

Snacka ska vi istället om Pia Sundhage, Lisa Dahlkvist, Hedvig Lindahl och, jo, hela damlandslaget som tillsammans gör allt för framgången.

Solveig Gulbrandsen, den kanske största norska damfotbollsspelaren någonsin, tweetade under matchen att Sverige använder sig av samma taktik som Norge gjorde under OS 2000 i Sydney. Jag frågade om det verkligen var så och hon svarade, jo, mot Tyskland i semifinalen hade vi inte ett enda skott på mål och vann eftersom de gjorde självmål. Pia Sundhage och sitt lag spelar alltså norskt, grekiskt och portugisiskt och – svenskt – för att nå den yttersta framgången. När de får sina guldmedaljer någon gång efter midnatt fredag/lördag spelar detta ingen roll längre. Då har de blivit historiska. Jag ser Sverige som 60:40 favoriter i finalen. Och det tyska spöket kommer att försvinna. Inför turneringen skrev jag i bloggen att Pia går in i turneringen med den starkaste truppen på mycket länge och att en medalj är fullt möjligt.

Medaljen är ett faktum. På fredag kan Lindahl, Fischer, Seger och Schelin och alla andra bli framgångsrikare än Sundhage (som spelare), BörjessonMoström och (Sandell) Svensson. Vinner Eriksson, Samuelsson, Sembrant, Andersson, Berglund, Appelqvist, Rubensson, Carlén, Asllani, Rolfö, Dahlkvist, Schough, Blackstenius, Jakobsson mm OS-guld skriver de idrottshistoria. Snart är de där. Kom ihåg mannen som berättade först.

Men….det finns ett men. Jag är glad för alla spelare i det svenska landslaget. Jag har träffat många av dem och de flesta är riktigt fina förebilder för barn och ungdomar. Lotta Schelin till exempel är en kvinna som man önskar sig som förebild för en hel generation. Hon skulle aldrig säga att hon kom som en drottning och stack som en legend. Eller checka ut ur ett lyxhotell efter en timme eftersom de inte har en simming pool. Eller lämna en intervju omedelbart eftersom reportern inte visste eller kom ihåg att hon gjorde ett mål mot Brasilien vid 1:5. Hon har åsikter som inte bara spelsystem eller skottekniken utan hon tycker till om migration, jämställdhet och orättvisor. Hon är ”down to earth” och supersnäll mot alla som vill ha en autograf eller ett kort samtal om hon har tid. Jag unnar henne och de andra verkligen den här framgången. Magdalena Ericsson, en härlig nutids-och framtidsspelare som lyssnar på bra musik. Emilia Appelqvist som är öppen och trevlig, Fridolina Rolfö (nu skadad) som jag såg som en landslagsspelare när Pia Sundhage inte gjorde det och alla andra.

Men saken handlar även om framtidens fotboll. Efter jag har sovit på saken, så kryper fotbollsromantikern fram igen och vill säga sitt. Fotboll är en sport som ska utvecklas. Oavbrutet. I USA kallar i alla fall tjejerna fotboll ”the beautiful game”. Tiotusentals barn och ungdomar ser nu det svenska damlandslaget och en hel del tränare och spelare på ungdomssidan kommer att vilja härma hjältinnorna. De kommer inte bara vilja rädda straffar som Hedvig eller skjuta straffar som Lisa. De kommer att vilja parkera bussen, för det är ju det som leder till framgång.

När man tittar på topplagen i Damallsvenskan, så ser man varken FC Rosengård eller Linköpings FC parkera bussen i någon match. Inte ens när de spelar mot varandra. Rosengård försöker spela en modern fotboll med bollinnehav, snabba passningar, många positionsbyten och de försöker göra så många mål som möjligt. Nästan likadant Linköpings FC. Som har fem aktuella landslagsspelare. Som ska spela offensivt under Martin Sjögren, men så defensivt det bara går under Pia Sundhage. Kanske blir det så framöver. Bussen. Portugal vann på det och jag är bergsäker att Sverige också vinner guld på det. Kanske borde Rosengård parkera bussen när de möter Lyon eller Wolfsburg framöver i Champions League. Eskilstuna United när de möter PSG eller Chelsea i UWCL fram till hösten.

Vilket håll ska svensk damfotboll utveckla sig åt? Är den fotboll som vi kallade för modern, ‘total voetbal’ enligt holländske legendaren Johan Cruyff snart ett minne blott? Kommer barn- och ungdomsfotboll i framtiden inte längre titta på den spanska bollinnehavsfotbollen eller den tyska vidareutvecklingen av den?

USA måste lära sig av både Japan och Frankrike, sa Tyresö FFs gamla tränare Tony Gustavsson till mig när vi hade ett långt samtal om fotboll för lite mer än två år sen. Japan kvalificerade sig inte ens till turneringen och Frankrike föll lätt (ännu en gång) mot ett upphaussat Kanada som sedermera föll mot ett tråkigt Tyskland.

Det finns knappast en anledning att följa Japan eller Frankrike om man vill ha framgång? Eller? Japan bygger ett nytt lag, men det är svårt och lär ta några år. Förhoppningsvis är de tillbaka 2019 som ett av världens bästa lag med sin tekniska fotboll med dussintals snabba, korta, fina passningar. Frankrike har ännu en gång misslyckats och kanske stämmer det vad Elisabet Gunnarsdottir berättade för mig någon gång. Hon tror att Frankrikes problem i stora turneringar beror på Lyons totala dominans i den franska ligan. Att fransyskorna är helt enkelt inte vana vid att ha bra motstånd och att man har alldeles för lite erfarenhet av att ligga under och resa sig mot en motståndare som är lika bra.

Jack Majgaard Jensen, Rosengårds danske tränare, har skrivit två Facebook-inlägg och uttryckt sin stora respekt för det svenska damlandslaget. Samtidigt höjer han lite av ett varningens finger när han säger: – Därför kræver det også att man kan spille flere former for forsvsrsspel samt man ska kunne göra mål både på omställlingar men også när man spelar mot et velorganiseret kompakt försvaesspel. Her tror jag tyvärr inte at man vinde sådan matcher vid lang bollar från egen planhalva ner bakom en backlinje som är organiseret. Der ska man nok komme närmere deres backlinje før man gør det samt använde noget mere kombinationsspel samt inlægg spel. Men det är netop denne diskussion som havde väret bra att få for att utveckle Svensk fotboll.

Majgaard Jensen har ett intresse att ”utveckle”. Har vi alla det?

Så vad kan vi förvänta oss av Sverige 2017, året efter OS-guldet, när man åker som favoriter till EM i Nederländerna? Blir det ett varierat spel där Sverige är det spelförande laget mot, låt oss säga, Schweiz, Norge och Finland där Lotta Schelin spelar forward istället för andta vänsterbacken? Eller ska vi redan där spela mycket mer defensivt och parkera?

Är det så vi vill att våra ungdomslag ska spela? Att vi lär ungdomarna att förstöra ett spel snarare än att bygga upp ett eget?

Allt är legitimt, men jag förväntar mig en diskussion om framtidens fotboll efter OS-turneringen. Vart ska vi? Eftersom det sätt som landslaget spelar fotboll kommer att ha effekt långt nere i åldrarna och in i framtiden.

 

Sverige straffade Brasilien och spelar final

Under 120 minuter stod hon ständigt rätt på mållinjen. Sedan gjorde Hedvig Lindahl sitt livs luftfärd, kastade sig i sin fulla längd och blev den givna hjälten med två straffräddningar. Den korta historien om hur Sverige tog sig till OS-final ska förstås kompletteras med ord om en seger som i mångt och mycket kom till på ritbordet. 

Från en oerhört tillbakapressad och väl nervös start reste sig Sverige undan för undan under eftermiddagssolen på Maracana-stadion. Uppryckning från matchminut 60, ännu mer uppeldat i förlängningen innan ännu mer straffdramatik väntade i slutspelet.

Lisa Dahlkvist som aldrig tvekade när Sverige fick fördel av Lindahls räddningar satte den sista sparken i den heta matchen.

Den stora behållningen var hur laget agerade tillsammans för att sätta försvarsspelet och därmed radera ut hela övertaget som Brasilien fick efter storsegern i gruppspelet.

Det kan diskuteras hur det nyfunna defensivspelet är en utvecklande fotboll för landslaget. Inför mästerskapets andra möte med Brasilien hade blågult åtminstone gjort försvarsläxan till punkt och pricka.

Senast 1-5, nu var det stängt bakåt och minskade utrymmen för brassorna som hotat och skapat betydligt mer men föralldel också haft två mållösa matcher på vägen till semifinalen.

Sverige hamnade lågt i försvarsspelet med en tydlig tanke. Logiskt avvaktande i presspelet, dock inte riktigt så lugna med boll som man kunde hoppats.

En fantastisk djupledsboll från Nilla Fischer var enda uppstickaren mot total brasiliansk kontroll i början, Lotta Schelin feltimade mottagningen.

Schelin, tillsammans med Caroline Seger den enda utespelare som gjort alla minuter i turneringen, var ständigt på språng och tog långa löpningar i hettan.

Framförallt med inriktning bakåt, ibland för långt hemåt. Sverige gick framförallt för kontringar, försvarade sig väl och klippan Fischer regerade kring det egna straffområdet där Brasilien utmanade till höger och vänster.

Marta föredrog kantytan där Elin Rubensson förlorade en del dueller, understödet var på rätt plats och tid för att hindra storstjärnan att ta med sig det blixtrande tempot in i boxen och stötte bra mot tänkbara passningsval.

Bryta emellan, akta rygg – trots det konstanta trycket var de rejäla chanserna få för Brasilien. En boll strök längs mållinjen på en hörna men 0-0 stod sig till paus och hedrade också Lindahl som var säkerheten själv mellan stolparna.

Semifinalen höjde temperaturen på omgivningen, eller var det tvärtom? Blågult och

gulgrönt tog i alla fall över nationaltemplet i Rio de Janeiro. Brasilien hade den röststarka publiken bakom sig, givetvis också kraven på sina axlar.

Resultatmässigt var det därför liten svensk fördel, nästan allt det gick att hoppas på så långt, andra halvlek innehöll lite mer svensk pondus och säkrare hantering i uppspelsfasen. Caroline Seger hjälpte Sverige få upp ångan utan att det visslade till på allvar.

Sista kvarten handlade mer om att hålla försvarslinjen än att liva upp den kreativa nivån, sedan gick två förlängningsvana lag igång med extratiden.

Det brann till ett par gånger, utan skymten av något avgörande spelmål. Och efter nagelbitande underhållning i mer än två timmar var alltså magin och medaljglansen på Sveriges sida.

Kanada eller Tyskland väntar, antingen en helt oväntad final eller en möjlighet att en gång för alla göra upp med blågults värsta motståndare och skrota ett tungt mästerskapsfacit.