Ada Stolsmo Hegerberg är en av nio utländska spelare i Olympique Lyon
CIES Football Observatory är en grupp bestående utav fyra personer som jobbar på Intenational Centre for Sports Studies i Neuchâtel i Schweiz. Centret finns sedan 1995 och grundades av FIFA, det lokala universitetet och staden samt regionen Neuchâtel. Centret forskar, utbildar och är verksam som konsult.
Nu har Football Observatory i sin månadsrapport för juni 2017 sysslat med damfotboll och jämfört fem ligor och samlat och jämfört statistiskt material i ämnet. Det är första gången sedan månadsrapporten finns (man började i januari 2015) att den har analyserat förhållandena i damfotbollen.
Man har alltså tittat på Damallsvenskan, Bundesliga, FA WSL (England), NWSL (USA) samt den franska ligan. Man har tittat på spelarnas ålder, härkomst och en del andra faktorer.
Åldersmässigt finns det inte stora skillnader. Om man tittar på de spelare som spelat regelbundet så har England de yngsta spelarna på plan (23,9) och USA de äldsta (26,2), men jag tycker inte att 2,3 år är särskilt anmärkningsvärt. Jag tror dock att åldern på spelarna verksamma i England kommer att höjas så småningom i takt med att mer pengar kommer in i ligan och man kommer att rekrytera mer ”färdigt utbildade” spelare utifrån.
I ett nästa steg har CIES tittat på genomsnittsåldern i startelvor i klubbarna. Jag är föga förvånad över att FC Rosengård med 28,5 år har det högsta värdet i alla fem serier, bland 55 klubbar. För några veckor sedan har jag själv räknat ut genomsnittsåldern av startelvorna i Damallsvenskan under en slumpmässigt vald omgång och där ”ledde” Rosengård klart med 29,09 år. Men 55 lag är förstås ett mycket större fält och på andra sidan hamnar engelska Yeovil Town med 21,1 år. Laget är alltså i snitt hela 7,4 år (!!) yngre än Rosengård. Det är inte särskilt förvånande heller att Yeovil Town slutade på nionde och sista plats i FA WSL Spring Series med endast en oavgjort och sju förluster.
Englands FA-WSL har de yngsta spelarna
Men inte nödvändigtvis betyder ett ungt lag att man hamnar i botten av en serie. Tyska SC Freiburg till exempel är yngst in Bundesliga (23,6), men avslutade den tyska serien nyss på en fantastisk fjärde plats, 10 poäng bättre än fd storlaget 1.FFC Frankfurt.
Sedan har CIES även tittat på antal utländska spelare, något som jag också har gjort i bloggen för ett par veckor sedan. Men CIES har lagt lite mer krut på saken och skiljt mellan trupperna och startelvorna. Och här kommer en för mig intressant detalj fram: 32,7% av spelarna på plan i Bundesliga har utländsk bakgrund. I Damallsvenskan är siffran 31,9% samtidigt som det totala antalet utländska spelare i Tyskland är nuförtiden mycket högre än i Sverige. När man sedan ser att 22,4% av de svenska trupperna består av utländska spelare kan man alltså konstatera att det finns ett stort gap där. Sverige har färre utländskor, men de spelar i betydligt större utsträckning än i Tyskland.
Minst är antalet utländska spelare för övrigt i Frankrike med 16,2% på plan och 14,1% i trupperna. Där har vi de lägsta siffrorna i särklass. CIES har dock missat att skilja på lagen i Frankrike. Olympique Lyon och Paris Saint-Germains som spelade UWCL-finalen nyss har en annan kvot. Lyon hade nio utländska spelare i en trupp på 27 spelare, en tredjedel alltså. En siffra som är lågt bland de internationella topplagen. Men sedan får man väl också konstatera att Frankrikes landslag ses just nu av en del bedömare som världens bästa och att Lyon har inte mindre än 10 av 23 spelare ur den aktuella franska EM-truppen. I PSG:s 25-mannatrupp fanns 10 utländska spelare, exakt 40%.
Kvarnsvedens Robyn Decker är en av 10 amerikanska spelare i Sverige
Men CIES får fram att det är tyska SC Sand som med 69,4% utländska spelare på plan är ”bäst” i Europa. Rosengård har ofta kritiserats för att använda sig av så många utländskor, men sedan i år har den siffran minskat något och är ”blott” 57,5%.
I dem fem analyserade ligorna spelade 274 utländskor från 47 olika länder. Flest i Tyskland med 84 spelare från 30 länder och minst i Frankrike med 44 spelare från 20 länder.
Intressant även att man har analyserat hur många landslagsspelare som faktiskt spelar matcher i ligorna. Där når NWSL med 52,3% det högsta värdet medan den franska ligan med 34,8% hamnar lägst. Lite annorlunda ser det ut hos klubbarna. I Olympique Lyon spelas 97,7% (!!!) av alla spelminuter av landslagsspelare, näst högsta värdet när tyska VfL Wolfsburg med 97,4%.
I Sverige ”vinner” FC Rosengåtd den statistiken med 91,2%. Mer än 90% av alla matchminuter soelas av landslagsspelare. På andra sidan av den tabellen hamnar Hammarby IF FF med 0%. Jag har för några veckor konstaterat att Rosengårds startelva mot Hammarby har samlat på 778 landskamper och mötte ett lag med 0 landskamper. Resultatet kommer ni ihåg. Ibland blir det så, men man får sätta ett kryss i kalendern.
CIES drar slutsatsen att allt fler etablerade ”herrklubbar” satsar även på damfotboll och att de mer ”klassiska” damfotbollsklubbarna är på reträtt. Det blir allt svårare att hitta resurserna för att konkurrera. Detta är ingen slutsats som är ny. Sverige är ett litet undantag eftersom de tre just nu ledande klubbarna i Damallsvenskan, Linköpings FC, Eskilstuna United och FC Rosengård är renodlade damklubbar. Men i ett europeiskt perspektiv är jag övertygad om att det blir svårare med varje år att konkurrera om framtidsnamnen, speciellt de utländska, men även fler inhemska talanger kommer att försvinna utomlands. Låt mig bara nämna Stina Blackstenius som ett första svenska exempel. Hon rekryterades av Montpellier HSC när hon fortfarande var 20 år.
CIES konstaterar att allt fler spelare får chansen att träna och spela i professionella miljöer, men ser även en viss problematik för de inhemska ligorna. Det kan jag bara hålla med om. UWCL 2017/18 blir åter igen en tävling där till slut Olympique Lyonnais och VfL Wolfsburg kommer att närma sig finalen, nu när PSG inte förmådde att kvalificera sig. Några av Montpellier HSC, Bayern München, Chelsea Ladies och Manchester City Women samt FC Barcelona är de övriga lagen som vi kan förvänta oss i en semifinal våren 2018. CIES frågar sig vad som händer med de nationella ligorna och det kan man ju verkligen undra över.
Nilla Fischer (tv) spelar i tyska Wolfsburg, Crystal Dunn (th) i engelska Chelsea Ladies
Precis som i herrfotbollen är de nationella ligorna mer en transportsträcka till Champions League och den internationella marknaden. Sverige har fortfarande en relativ jämn serie, men vi har konstaterat att storstjärnorna lämnar: Marta (Orlando Pride), Pernille Harder (VfL Wolfsburg), Blackstenius, Fridolina Rolfö (Bayern München). Även de mest meriterade svenska landslagsspelare som Hedvig Lindahl (Chelsea Ladies), Nilla Fischer (vfL Wolfsburg), Caroline Seger (Olympique Lyonnais) och Lotta Schelin (Olympique Lyonnais, sedan 2016 FC Rosengård) lämnar ju Damallsvenskan och kommer först tillbaka för att långsamt låta karriären tona ut. [Missförstå mig rätt, Lotta Schelin är en av de hetaste spelarna i serien och landslaget just nu.]
Pia Sundhage sa det i torsdags efter 0-1 mot USA i Göteborg. Att man ska nöta avslut nu fram till EURO 2017 startar i Holland i mitten av juli. På fyra dagar hann man tydligen inte med så värst många avslut eftersom Sverige vann med bara 1:0 mot Skottland ikväll.
