Etikettarkiv: Stina Blackstenius

Välkommen i framtiden och gott nytt år

Tre år i rad missade FC Rosengård SM-guldet trots att man hade den i särklass största budgeten i Damallsvenskan. Efter att Linköping två gånger om snodde guldet från 2010-talets framgångsrikaste svenska damlag var det Piteå IF 2018, ett lag där nästan alla spelare antingen pluggar eller jobbar vid sidan av fotbollen.

Inte nog med att man missade SM-guldet så missade man även Champions League-platsen till säsongen 2019/20 mot Kopparbergs/Göteborg FC där en fd Malmö-spelare, Elin Rubensson, inte bara gjorde mål mot sitt fd lag i den avgörande matchen, hon valdes även till Damallsvenskans bästa spelare av Spelarföreningen.

Klubbens ledning berättade efter säsongens slut och efter att man åkte ut mot Slavia Prag i åttondelsfinalen i UWCL att man skulle använda novembermånaden att tänka efter och fundera inför framtiden.

Svaret har man möjligtvis hittat. I mellandagarna publicerade Håkan Wifvesson och Therese Sjögran en debattartikel i Aftonbladet och klubben lanserade ett pressmeddelande och en självskriven rapport

Svensk damfotboll och inte minst Rosengård behöver mer pengar. Staten måste det göra enklare för företag att sponsra jämlikt (helt korrekt), företagen borde sponsra mer jämställt (det är väl upp till företagn, men visst) och Svenska fotbollsförbundet ska höja klubbarnas ersättning för spelare som spelare i landslaget.

Wifvesson och Sjögran tecknar en bild av ett Sverige som halkar efter i ökningen av budgetar och i ökningen av spelarlöner och som därför inte längre är konkurrenskraftigt mot till exempel Tyskland, England och Frankrike.

De avslutar artikeln med hoppfulla ord: ” ”Om vi vill, så kan vi, tillsammans, hålla kvar svensk damfotboll i Europatoppen!

Ärligt talat: Tåget har redan gått. Det åker så fort att Sverige inte längre hinner komma ikapp igen. X2000 introducerades 1995. Jämför detta med ICE, Frecciarossa eller Shinkanzen.

Men det är en utveckling som tråkigt nog känns ganska naturligt. Damfotbollen växer så det knakar. Att man en gång ha varit pionjär och till och kunde skryta med all rätt att man hade ”världens bästa liga” är numera drygt tio, elva år sedan.

Efter Umeå IK som var Europas bästa lag, kanske världens när de vann Women’s Cup och när Marta var på toppen av sin karriär. Umeå hade även spelare som Anne Mäkinen (som blev korad till EURO 2005’s bästa spelare), Mami Yamaguchi, Ramona Bachmann, Laura Kalmari och svenska storstjärnor som Malin Moström och Hanna Ljungberg.

De utstrålade samma enorma kraft och vilja när man såg dem under en uppvärmning som jag några år senare såg hos Europas nya storlag Olympique Lyon. Det senare begav sig fö på Malmö IP och Lyon vann den duellen med 5:0 och 3:0. Redan då var svensk damfotbolls storhet på klubbnivå ett minne blott.

Endast Tyresö FF kunde spela sig till en final i Champions League. 2014 förlorade man med 3:4 efter en rafflande final mot VfL Wolfsburg. Men detta svenska lag spelade med pengar det inte hade. Meghan Klingenberg, Ali Krieger, Ashlyn Harris, Marta, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Christen Press, Jennifer Hermoso, Line Røddik och Vero Boquete.  Ingen av dem fick en enda krona efter februari 2014. Tyresö FF:s damlag var en bluff och dess öde är sporthistoria. ”De utnyttjade oss fullt medvetet,” berättade Christen Press för mig i ett café på Hamngatan några dagar före den stora finalen.

Laget gjorde endast en match (för övrigt mot FC Rosengård) efter den stora finalen och gick sedan i konkurs. Många ärliga eldsjälar i föreningen Tyresö FF har sedan dess gjort ett fantastiskt arbete för att återupprätta föreningens goda rykte och kommande säsong är ju Victoria Sandell Svensson damlagets tränare.

Apropå Victoria Svensson, Hanna Ljungberg, Malin Moström och även Therese Sjögran. Det var just den generationens spelare som inte behövde söka sig utomlands för mer än nyfikenhetens skull. Den bästa fotbollen och den bästa miljön för sporten fanns i Sverige under deras storhetstid.

Annorlunda var det redan för 80-talisterna och deras stora stjärna Lotta Schelin. Mitt i Umeås guldfrossa hade Schelin vunnit skytteligan och lockades som utlandsproffs till Frankrike och ett lag som då inte var Europas bästa, men som känns nästan oslagbart i dag: Olympique Lyon. Jag var inte övertygad om Lottas klubbyte skulle gynna hennes karriär då, men kunde faktiskt bara konstatera hur tätt hon och hennes rådgivare hade haft ett par år senare.

Det var ju då tåget började sakta rulla mot förändringar. Lyons ägare, affärsmannen Jean-Michel Aulas var en av de första som hade fattat att man kan sälja en klubbs logga genom att ha ett framgångsrikt damlag. Aulas fattade att han inte skulle kunna konkurrera på herrsidan med FC Barcelona, Real Madrid, Manchester United eller Bayern München. Så han förskaffade sig ett försprång på damsidan som fortfarande är stort och kanske till och med blivit större på sistone. Ada Stolsmo Hegerberg är Lyons målspruta och världens numera bäst betalda fotbollsspelare på damsidan som enligt uppgift tjänar flera miljoner varje år.

Lyon är också den klubb som Rosengård menar, men inte namnger i sin rapport som släpptes i förra veckan. En budget på drygt 70 mijoner kronor har Lyon. Ingen vet exakt, jag har sett siffror på 10 miljoner € för Lyon vilket i dagsläge skulle vara snarare 102,2 miljoner.

Sakta, men säkert går damfotboll i herrfotbollens spår. Situationen är ju inte direkt annorlunda i herrfotbollen där också ett tiotal lag dominerar klubbfotbollen i Europa.

Sedan säsongen 1996/97 har med ett undantag (som stavades FC Porto) endast lag från Spanien, England, Tyskland och Italien vunnit Champions League. Spanien tog elva titlar, de andra tre länderna tog tio tillsammans.

De flesta av världens bästa spelare spelar i dessa fyra länder. Ingen av dem spelar i Grekland, Sverige eller Skottland.

Det är ju den utvecklingen som vi kommer att se och redan har sett damfotbollen när allt fler stora herrklubbar startar damlag: Precis som Lyon har för övrigt tyska VfL Wolfsburg (som endast tog ett [mycket överraskande] herrguld) förstått att man kan nå Europatoppen med mycket mindre finansiella medel.

Nu jagas Lyon och Wolfsburg som fortfarande ligger före (de spelade sin första final mot varandra 2013 i London) av de mer etablerade klubbarna: PSG, Manchester City, Arsenal London, Chelsea London, Bayern München, FC Barcelona och snart även Juventus Turin. Det lär ta ett par år innan man hunnit ikapp och skapat samma vinnartradition på damsidan som dessa två storlag redan har, det höll även Emma Hayes, Chelseatränaren med om när vi analyserade hennes lags 1:3 mot Wolfsburg i våras på Kingsmeadow utanför London.

Visst vore det fantastiskt skönt om stora svenska företag och varför inte även utländska skulle satsa miljoner på svensk damfotboll. Men svensk damfotboll har det ju bra. Vi producerar bara inte längre toppspelare för våra egna klubbar utan för de utländska storklubbarna där spelarna kan tjäna pengar och leva på sitt yrke.

Precis som svensk eller för den delen även dansk herrfotboll har gjort i flera decennier. Inte en enda av Sveriges VM-trupps spelare i herr-VM 2018 spelade i en svensk klubb när han nominerades. Endast tränaren Janne Andersson hade sin arbetsplats i Sverige. Det är nog trots det förståeliga vemodet även den utveckling som vi går emot när det gäller damfotbollen.

Damallsvenskan kommer dock trots allt vara en av Europas bästa serier rätt så länge. Tyskland, Frankrike, England är bättre redan i dag och vill de ha en av ”våra” spelare, så lär vi inte kunna konkurrera mer. Samma gäller ju för utländska talanger. En gång i tiden fanns det inte många scoutar eller agenter, nu är det många på marknaden. När Roland Arnqvist hämtade Marta till Västerbotten eller ett par år senare Erling Nilsson hämtade Sara Björk Gunnarsdottir till Skåne fanns det inte många som konkurrerade. I dag går man direkt till Wolfsburg eller Lyon där klubbarna inte bara lockar med mer pengar utan där resurserna i form av fler specialtränare, tillgängliga gräsplaner och rekreation efter match och träning är avsevärt mycket bättre.

Jag hoppas verkligen att debattartikeln som FC Rosengård lanserade häromveckan ger utslag. Att regeringen ändrar skattereglerna, att företagen inser damfotbollens potential och pumpar tiotals miljoner in i klubbarna. Jag hoppas också att publiken strömmar till arenorna från Piteå till Malmö under året som ligger framför oss. Tusentals svenskar borde flocka till Frankrike och heja fram sitt lag.

Även om klubbarna har tappat avsevärt internationellt de senaste åren har vi ju ett landslag i världsklass. Som stod stilla under Pia Sundhage, men som trots allt kammade hem en bronsmedalj i ett hemma-EM och en silvermedalj i ett OS. Senast, med Peter Gerhardsson, vid rodret, ser många ett systematiskt och målinriktat arbete som har förbättrat både truppens självförtroende samt verkligen utvecklat ett eget spel som alla litar på.

Det är ett bra tecken att Svenska fotbollsförbundet nu även satsar på matchen mot Tyskland på Friends Arena i april. Att man vill och kommer att presentera sitt landslag i landets finaste arena framför en så stor publik som möjligt.

VM kan bli ett utropstecken. Där har Tyskland och England och kanske inte ens Frankrike inget försprång före Sverige oavsett vad som händer i de nationella serierna. USA kommer att vara det lag som man måste besegra om man vill vinna VM-guld. Men till detta kommer vi vid ett senare tillfälle.

Tillbaka till Sverige för en avrundning av det här inlägget.

Det är bra att Rosengård för hela Damallsvenskans talan. Ändå undrar jag om inte den svidande säsongen som ligger bakom Sveriges i särklass ekonomiskt bäst utrustade lag borde leda till även andra slutsatser inombords och på hemmaplan.

Rosengård är internationellt inte längre i första klass, men borde vinna inhemska titlar. Jack Majgaard-Jensen sa i en intervju efter hans tid som förste tränare på Pildammsvägen att några spelare inte längre hade den hungern som krävdes. Något som även Erling Nilsson uttryckte i höstas när han sade att man behövde mer hungriga spelare. Båda män sa förstås inte vem som enligt deras uppfattning har tappat den stora hungern.

Att hungriga spelare inte behöva vara landslagsvana svenska eller utländska spelare har Piteå IF bevisat i fjol. Hungern i Norrbotten var stor och trots att man två gånger förlorade mot just Rosengård studsade man tillbaka.

Innan man ska bege sig på vägen till Europa igen för att utmana de stora nya lagen måste man kanske först slå konkurrensen på hemmaplan. För att kunna göra detta behövs det kanske inte en även ännu högre budget än alla andra klubbar i serien har.

Förändringarna i spelartruppen är än så länge få. Hanna Folkesson lämnar Malmö för Stockholm, det är snarare ett minus. Man söker tydligen en vass forward som kan öka konkurrensen där alldeles för många målchanser brändes i fjol. Stina Blackstenius ska ju vara på väg till Sverige igen. Det skulle vara ett rejält kap om Rosengård ännu en gång skulle lyckas sno en konkurrent på en spelare som alla såg redan hemma. (Lotta Schelin ryktades ju först till Göteborg och skrev sedan på i Malmö.) Nadia Nadim är säkert för dyrt (se ovan) och hon trivdes så bra i Portland med världens bästa damfotbollspublik att hon knappast väljer Malmö IP före Providence Park.

Andra händelser inom damfotbollen före och strax efter årsskiftet har Johan Rydén som vanligt sammanfattar noggrant och läsvärt.

Annonser

Marija Banusic till Montpellier

Dan före dan tweetade den väl insatte franske sportjournalisten Romain Balland att ytterligare en svenska var på väg till den franska ligan och spekulationerna satte igång genast att Olivia Schough skulle kunna vara på väg till Frankrike efter Göteborg meddelat att man hade slutat förhandla med henne.

I går, på annan dag jul, kom beskedet. Det är Marija Banusic som efter bara sex månader i Kina (även Elena Sadiku har lämnat den kinesiska ligan efter ett halvår och ska framöver träna FC Rosengårds F19-lag) lämnar Asien och Beijing Phoenix och kommer att byta klubb efter nyår. Det blir svensklaget Montpellier HSC som är Marijas nya klubbadress och då borde hon spela tillsammans med Linda Sembrant, Sofia Jakobsson och Stina Blackstenius.

Banusic är Montpelliers sjätte anfallare i den aktuella truppen som ligger 19 poäng bakom ledande Olympique Lyon och 17 bakom tvåan PSG. Champions League 2019/20 är knappast en möjlighet för Montpellier som förutom Banusic har Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius, Clarisse Le Bihan, Janice Cayman och Valerie Gauvin under kontrakt.

Sedan mer än ett halvår går rykten om att Stina Blackstenius kan vara på väg tillbaka till Linköpings FC. Är Banusics ankomst till Montpellier ytterligare ett tecken på att Blackstenius kan vara på väg bort?

Annat som hände i veckan





I måndags och även dagarna efter dominerade Fotbollsgalan och framför allt Nilla Fischers tal rapporteringen kring (dam)fotboll i Sverige. 

Under tiden hände lite annat också. I tisdags spelades landskamper. I den viktigaste spelade Schweiz och Nederländerna 1:1 vilket gör att Nederländerna vinner playoff-matchen mot Martina Voss-Tecklenburgs lag med 4:1. Det är som väntat europamästarna Nederländerna som gör Frankrike, Tyskland, Spanien, Skottland, Sverige, Norge, England och Italien sällskap i nästa års VM. 

För Voss-Tecklenburg var det sjätte match i rad utan vinst med sitt Schweiz. Hon tar över Tyskland nu där vikarierande förbundskaptenen Horst Hrubesch avslutade sin gärning med ett facit på sju vinster och ett kryss. Detta i matche mot Spanien i Erfurt i tisdags. Det blev 0:0. Spanien hade två chanser i början som målvakten för dagen, 25-åriga Merle Frohms gjorde kvalificerade räddningar på. Sedan tog Tyskland över ochborde ha fått straff när Johanna Elsig fälldes solklart av Spaniens målvakt, men svenska domaren Tess Olofsson valde att inte döma straff. Carolin Simon prickade ribban i andra halvleken och Lina Magulls friläge stördes i sista tiondelssekunden av en försvare. 

Nu är alltså Horst Hrubeschs fotbollskarriär över. De lite äldre vet att det var Hrubesch som nickade in båda Tysklands mål i EM-finalen 1980 mot Belgien (2:1). Som tränare jobbade han framför allt med Tyskland U-lag på herrsidan. Han vann U21-EM i Sverige 2009 och sju år senare tog han(precis som Pia Sundhage med de svenska damerna) OS-silver i Rio med Tysklands herrar. När Steffi Jones fick sparken efter en rad uppmärksammade förluster tog Hrubesch över det tyska damlandslaget, hans första aktiva gärning inom damfotbollen. 

I en intervju i Süddeutsche Zeitung hyllar forwarden Svenja Huth (Turbine Potsdam) Hrubesch:

”Jag tror att han kan få fram det bästa av alla spelare, eftersom han var själv så bra som spelare. Han ser något i dig och när han är övertygad, säger han: Hon har tränat bra, hon klarar det, hon spelar. Och sedan är det också så att han inte ger dig bara en chans om nervositeten kanske ställd till det för dig. Ett sådant förtroende vill alla spelare ge tillbaka. Han har den rätta fingertoppskänslan, det är det som gör honom så bra. Han har en naturlig auktoritet som man behöver som tränare. På planen kan han vara mycket målmedveten och seriös, men utanför planen är han väldigt öppen och vi har även haft många privata samtal.”

Huth säger att Hrubesch får alla att tro på spelidén och att hans gärning har varit att han har gett Tyskland tillbaka självförtroendet som man tappat under Jones. I andra matchen mot Slowenien fick Svenja Huth spela högerback, men Horst Hrubesch förklarade exakt varför och Huth tvekade aldrig att det var rätt. Hurfår han alla att hänga med?

”Det är hans sätt att vara,” säger Huth till Süddeutsche. ”Man köper allt han säger. Jag vet att han var en fantastisk spelare, en fantastisk tränare och han är en väldig bra människa. Och eftersom han själv spelade så länge på den högsta nivån kan han alltid ge dig konkreta tips, även om det är små saker. Stå lite annorlunda, hålla foten lite annorlunda eller springa annorlunda på en hörna.”

Själv säger Hrubesch till DFB:s hemsida att han inte slutar med vemod utan med tacksamhet för allt han fick uppleva som förbundstränare. Och han riktar ett speciellt tack till damlandslaget:

”När jag började detta (att vara förbundskapten för damlandslaget) för åtta månader sedan var det något helt nytt för mig. Jag måste ge tjejerna en stor komplimang hur de betedde sig mot mig, det var helt otroligt. Det stämde från första början och det blev ännu bättre med tiden. Även de mänskliga relationerna stämde och det gjorde det ganska lätt. Det enda problem var och är att vi har gjort för få mål. Men frånsett det har de blivit bättre på alla plan.”

Horst Hrubesch säger att Tyskland har 15-20% kapacitet kvar att utveckla fram till VM nästa år. Det viktigaste var att få spelarnas förtroende, berättar han och när han hade fått det kunde han ge dem mer och mer ansvar. Vad han tar med från sina åtta månader i damfotbollen?

”Det som överraskat mig mest är hur öppen förhållandet till fansen är. Det är verkligen fotboll med en när relation till åskådarna och jag har stått för den under hela min karriär. Lägg till professionalism. Allt vad tjejerna gör, gör de till 100%. När det gäller eget ansvar är de förebilder.”

Det lär inte bli lätt att nu efterträda Horst Hrubesch för Martina Voss-Tecklenburg, men genom Britta Carlson som jobbade med Hrubesch och ska nu fortsätta med Voss-Tecklenburg finns det en kontinuitet. 

Mer Tyskland: Fd förbundskaptenen Silvia Neid har i veckan introducerats i Mexikos ”Hall of Fame”.Tillsammans med fd brasilianska landslagsspelarna Cafu och Rivelinho firades Neid. Sedan tidigare är även damfotbollsprofilerna Birgit Prinz och Mia Hamm medlemmar i Mexikos ”Hall of Fame”.

I Skottland vann USA i tisdags med 1:0 genom ett mål av Alex Morgan. Inget stort resultat för Jill Ellis, men hon avslutar året nu med 18 matcher utan förlust. 

22-åriga Linköpingsspelaren Maja Kildemoes lämnar inte Linköpings FC för att gå till en annan klubb utan hon tar en time-put för att hon tappat motivation till fotbollen. Tråkigt, inte bara eftersom Kildemoes är en back och mittfältare som skulle kunna ha en lång karriär inom klubb- och landslagsfotboll utan också en av de trevligaste spelarna jag mött på sistone. Jag hoppas att hon hittar tillbaka till fotbollen så småningom. 

I samma artikel i Vimmery-Tidningen sägs det att LFC fortfarande hoppas på att Stina Blackstenius ska komm tillbaka från Montpellier, men att man inte längre satsar helhjärtat på det. I somras gjorde man det, berättar tränaren Olof Unogård, men då ändrade sig Blackstenius och Linköping hade inte satsat på andra alterniva spelare. Det var ju precis på den tiden man behövde en efterträdare till duktiga engelska anfallaren Natasha Dowie

Unogård säger att man tänker på ungefär fem nya spelare i Linköping. Definitivt behöver man ta in en mittback efter Janni Arnth

Väldigt lite händer än så länge under silly season 2018/19. Men om man tittar på de två senaste säsongerna så brukar de första sakerna hända i veckan efter Fotbollsgalan. Fr o m måndag alltså. 

Vem vinner Diamantbollen?

41012034185_cece0352d6_k

Blir det ”Segerkväll” i kväll? Tre statyer skulle hon kunna ta hem. 

Ikväll ska jag bege mig till Globen för att bevittna Fotbollsgalan 2018 och förhoppningsvis få ett par intervjuer med pristagare. Juryn har ju valt att inte nominera några av de definitivt bästa spelare under året: Faith Ikidi och Elin Rubensson. 

Jag tror att man gissa rätt enkelt vem som vinner juryns priser om man tittat på sammansättningen av juryn. Det blir då Hedvig Lindahl, Nilla Fischer, Caroline Seger och Anja Mittag. Kategorin MVP går till Caroline Seger och genombrottet lär Anna Anvegård vinna. Årets tränare måste nog Stellan Carlsson kamma hem om juryn inte har bestämt sig för vinnarna redan innan Damallsvenskan var avgjort.

Men vem vinner årets mest åtråvärda trofé, diamantbollen som har en annan jury?

I år har nog ingen svensk spelare glänst över alla andra. Nilla Fischer blev tyska mästare och vann pokalen och fick spela Champions League finalen i Kiyv. Men det var snarare danska Pernille Harder som dominerade i Wolfsburg. Nilla Fischer gjorde det hon skulle, inte mer och inte mindre. Stina Blackstenius gjorde 13 mål och 8 assist i den franska ligan 2017/18 och har än så länge gjort sex mål i den nya säsongen. Samtidigt vann hon landslagets skyttelgia 2018 med fem mål. Men jag tvivlar på att juryn ger Diamantbollen till en 22-åring. Det skulle kräva mycket mod och innovation att göra detta val och när jag tittar på listan av vinnare från de gångna åren, så hittar jag faktiskt en spelare som fick den härliga statyn när hon var endast 22 år gammal. Det var Lotta Schelin 2006.

Lotta vann bollen faktiskt fem gånger. Men efter det var det Caroline Seger som i 24 års ålder vann utnämningen 2009 – året där hon blev svenska mästare med Linköpings FC.

Tittar juryn på spelarens framgångar och avgör detta, så måste det bli Nilla Fischer.

Tittar juryn på spelarens individuella prestation under 2018i både seriespel och landslaget, så ser jag Kosovare Asllani och, ja, Elin Rubensson som två favoriter.

En annan favorit är förstås Caroline Seger som har spelat en mycket stabil vår, men som dock sedan blev skadad och som tappade både SM-guldet och Champions-League-platsen till slut.

En solklar kandidat borde även Sofia Jakobsson kunna vara. Med tanke på att hon var korsbandsskadad 2017 och med tanke på vilken otrolig comeback i landslaget hon har lyckats med, är hon faktiskt en av mina favoriter. 28-åringen har etablerat sig som en av landslagets viktigaste spelare.

Får jag välja står det mellan Asllani, Rubensson och jakobsson, men jag är säker på att både Fischer och Seger är mycket tunga kandidater för juryn. Möjligtvis borde man även belöna Linda Sembrant för en lång och stabil karriär.

 

 

 

 

Linda Sembrant spelade mest under 2018

30794967830_cf28273597_kSverige har spelat 12 matcher under 2018. Nu kan bloggen avslöja vem som fick mest speltid under året.

Det är mittbacken Linda Sembrant från Montpellier HSC, 23 minuter spelade hon mer än dubbla lagkamraten Sofia Jakobsson. 

1080 minuter spelade det svenska landslaget under 2018. Jag har tagit bort stopptidsminuter ur ekvationen och alla spelare som byttes in i 90:e minuten eller senare har fått en minut till godo.

Här kommer Sveriges topp 15 spelare i antal spelminuter under 2018.

  1. Linda Sembrant (Montpellier HSC) 923 minuter (= 84,6% av den totala speltiden)
  2. Sofia Jakobsson (Montpellier HSC) 900
  3. Magdalena Eriksson (Chelsea Women) 891 minuter (= 82,5%)
  4. Kosovare Asllani (Linköpings FC) 805
  5. Jonna Andersson (Chelsea Women) 769
  6. Hedvig Lindahl (Chelsea Women) 720
  7. Hanna Glas (PSG) 711
  8. Elin Rubensson (Kopparbergs/Göteborg FC) 697
  9. Caroline Seger (FC Rosengård) 683
  10. Stina Blackstenius (Montpellier HSC) 653
  11. Nilla Fischer (VfL Wolfsburg) 523
  12. Olivia Schough (Kopparbergs/Göteborg FC) 444
  13. Amanda Ilestedt (Turbine Potsdam) 360
  14. Hanna Folkesson (FC Rosengård) 331
  15. Fridolina Rolfö (Bayern München) 321

Jakobsson spelade alltså mest, men man måste tillägga att det är Hedvig Lindahl som är målvakt #1 i Sverige och att Gerhardsson gav två matcher var till Hilda Carlén och Zecira Musovic. Caroline Seger var skadad en längre period och vilades i en annan match. Nilla Fischer avstod av privata skäl från ett flertal matcher och nu vilades hon under England-samlingen. Trion Lindahl-Fischer-Seger är dock central i den svenska startelvan som kommer att spela VM 2019. Även Fridolina Rolfö var skadad under flera landslagssamlingar och hade säkert fått betydligt mer speltid.

33 spelare fick spela under det gångna landslagsåret. 23 får Gerhardsson ta med till VM. En ungefärlig önskestartelva ser ut så här

Hedvig Lindahl, Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson, Caroline Seger, Elin Rubensson, Stina Blackstenius, Kosovare Asllani, Sofia Jakobsson.

Där bakom är det främst Fridolina Rolfö och Jessica Samuelsson som kan konkurrera om en plats i startelvan. Olivia Schough och Hanna Folkesson är inbytesspelare som kommer att samla fler minuter under nästa året, men som knappast ingår i en startelva om alla är friska. Amanda Ilestedt fick fyra gånger 90 minuter och skötte sig bra, men spelade endast när Nilla Fischer inte var med. Både Sembrandt och Eriksson har starkare kort för tillfället.

Bakom dessa 15 spelare som nog alla lär få åka med till VM om de är friska ser jag även Anna Oskarsson och Anna Anvegård att konkurrera på allvar om en plats i VM-truppen.

Återstår fem platser i VM-truppen. Två av dessa är målvakter. Zecira Musovic känns ganska säkert och just nu ligger Cajsa Andersson bra till.

Det är mer eller mindre endast tre platser som står mer eller mindre helt öppet för en större grupp spelare att tävla om – om ingen av de 20 skadar sig.

 

 

Inför England

28460942175_9cfc7452d1_kPeter Gerhardssons Sverige spelar om drygt tre timmar sin tolfte och sista landskamp under 2018. Än så länge har man en målskillnad på 24:6 och 25 poäng av 33 möjliga på kontot. Det innefattar alltså åtta vinster, en oavgjort (mot Sydkorea) och två förluster (mot Ukraina och Italien).

England som man möter borta kl 1330 lokal tid på en med 12 000 personer slutsålt New York Arena, inte i New York (USA) utan i Rotherham (Yorkshire) är det högst rankade laget Sverige möter under 2018. 12 000 innebär även den största publiken som Sverige spelar inför under året.

Innan dess har det varit Kanada som Sverige slog med 3:1 under Algarve turneringen.Kanada ligger på en femte plats i världsrankingen. Men annars har man mött lag som inte direkt tillhör A-gruppen i världens damfotboll: Sydafrika (50), Sydkorea (14), Ryssland (26), Ungern (45), Kroatien (50, lika med Sydafrika), Ukraina (25), Danmark (16), Norge (13) och Italien (17). En hel del av matcherna var VM-kvalmatcher och även i Algarve har man inte möjlighet att påverka motståndet. Men de tre motståndarna man valde till träningsmatcher var alltså Sydafrika, Norge och Italien och nu England. Phil Neville, Englands förbundskapten, har nyligen sagt att han vill spela träningslandskamper mot världens bästa lag, eftersom det är dem man kommer att möta när man har ambitioner att vinna medaljer i en stor turnering.

Hur ser skytteligan ut för landslaget så här långt? Som sagt så blev det 24 mål.

Stina Blackstenius (Montpellier HSC) 5
Fridolina Rolfö (Bayern München) 3
Sofia Jakobsson (Montpellier HSC) 2
Loreta Kullashi 
(Eskilstuna United) 2
Mimmi Larsson (Eskilstuna United) 2
Elin Rubensson (Kopparbergs/Göteborg FC) 2
Filippa Angeldahl (Linköpings FC) 1
Kosovare Asllani (Linköpings FC) 1
Magdalena Eriksson (Chelsea Women FC) 1
Hanna Folkesson (FC Rosengård) 1
Olivia Schough (Kopparbergs/Göteborg FC) 1
Caroline Seger 
(FC Rosengård) 1
självmål 2

32 spelare har hittills spelat för A-landslaget i år. Vilken startelva kan vi förvänta oss med tanke på hur många spelminuter dessa 32 fick och med bakgrund att både Hanna Glas (PSG) och Stina Blackstenius (Montpellier HSC) saknas pga skador och Nilla Fischer står över matchen. Jag tror att Gerhardsson släpper ungefär följande startelva om 25 minuter:

Hedvig Lindahl, Nathalie Björn, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Amanda Ilestedt, Jonna Andersson, Caroline Seger, Elin Rubensson, Kosovare Asllani, Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson.

Matchen visas live på CMore för prenumeranter eller till en matchbiljett på 149 kronor (dyrare än alla livematcher i Damallsvenskan). Men den går även att se gratis på Twitter på @lionesses.  

Nu har Gerhardsson också släppt sin startelva och jag hade bara nio rätt. Istället för Nathalie Björn spelar Jessica Samuelsson och istället för Fridolina Rolfö spelar Anna Anvegård. Jag hade inte koll på Samuelssons hälsotillstånd, i Arsenal har man ju börjat spela henne rätt försiktig. Anvegård får sitt livs största test hittills.

I England gör lagkaptenen Stephanie Houghton sin 100:e landskamp.

 

 

Gårdagens känslor

DSC05756Det är lite för tidigt att analysera och sammanfatta Damallsvenskan 2018. Det ska göras i sinom tid. Jag vill prata med några av aktörerna innan de åker på en välförtjänt semester, få deras syn på det som varit och det som kommer. Efter säsongen är alltid före säsongen. Men än är den inte över. Det återstår två, egentligen tre matcher.

Först har Linköpings FC den tuffa uppgiften att vinna borta över franska storlaget PSG med 3:1, 4:2, 5:3 eller 3:0 eller efter straffar om det slutar 2:0. Sedan är det Rosengårds tur att vända den snöpliga 2:3 förlusten mot Slavia Prag på bortaplan. Där räcker det redan med 2:0. Och till slut ska vårt landslag möta England på bortaplan vilket är hemmaplan för Hedvig Lindahl, Jonna Andersson, Magdalena Eriksson och Jessica Samuelsson. 

Silly season kommer att börja nu, den har redan smygstartat med Elise Kellond-Knights flytt till Australien och vidare till Seattle när den amerikanska säsongen närmare sig. Kellond-Knight sitter i skrivande stund redan på ett flygplan som ska ta henne hem till Australien efter att hennes Hammarby får lämna Damallsvenskan och Stockholm åter igen står med ett enda lag i högsta serien. Ett lag som själv missade Elitettan med bara tre poäng. Vi måste återkomma till Stockholmsfotbollen senare.

Vilka spelare kommer att lämna Damallsvenskan och har fått intresse av de penningstarka utländska klubbarna? Vilka utländska spelare kommer att rekryteras till de 12 klubbarna i Damallsvenskan där Kungsbacka DFF och troligtvis KIF Örebro är nykomlingarna om de senare nu inte förstör sin säsong genom att förlora borta mot redan nedflyttade Västerås BK 30 om någon timme? Kommer någon av våra svenska utlandsproffs tillbaka? Stina Blackstenius har det varit rykten om ganska länge, men nu gjorde hon visst sex mål på två matcher för sitt Montpellier.

Innan vi tar alla dessa frågor och får en del svar, låt oss blicka tillbaka på gårdagens känslor efter den 22:a och sista omgången i årets serie som fick den hittills mest överraskande mästaren under 2000-talet.

View this post on Instagram

SVENSKA MÄSTARE 2018! 🏆🏆🏆

A post shared by Cajsa Andersson (@cajsa.andersson) on

Cajsa Andersson lyfter SM-bucklan. Hon vinner den för tredje gången i rad med två klubbar. Nu tror jag inte att hon blir årets målvakt på Fotbollsgalan om två veckor, men visst är detta en bedrift värd ytterligare ett pris.

View this post on Instagram

Jag hade trott och hoppats så mycket den här säsongen. Speciellt efter att vi äntligen fick komma tillbaka till Hammarby IP. Just nu känner jag mig så sjukt ledsen, tom och trött. Men även väldigt tacksam för det outtröttliga stöd som vi har fått genom allt. Det finns så många att tacka, speciellt @isopeter som har ställt upp med sin kamera och gjort oss synliga, @pillyol @gullmarscorner @annawester som var en språngbräda för så mycket kärlek och viktigt ekonomiskt bidrag och @bajens_tjejtjusare som åker land och rike för oss och ni är MÅNGA MÅNGA fler där ute. Vi har verkligen gjorde det här tillsammans och jag är så fruktansvärt ledsen att vi inte lyckades bättre. Jag är trots det här så otroligt stolt över hela laget. Vi har verkligen krigat. 2018 kommer inte gå till historien som livets bästa, men det kommer nya som tur är.

A post shared by Olga Ekblom (@olgaekblom) on

Hammarbys lagkapten Olga Ekblom är ledsen efter att hennes lag får lämna Damallsvenskan för tredje gången under 2010-talet. Efter att ha besegrat Kopparbergs/Göteborg FC med 2:1 i en mycket väl utförd match för en dryg månad sedan föll Bajen ihop och förlorade fyra gånger i rad med en målskillnad på 2:14.

Anja Mittag har varit med om det mesta i fotbollen. Det är inte första gången hon sitter sorgsen och trött på en fotbollsplan efter en tung förlust. Men hon har även upplevt allt annat också och vunnit ALLT man kan vinna. Anja var Rosengårds bästa spelare de senaste veckorna. Kommer 33-åringen att fortsätta en säsong till?

View this post on Instagram

SM-GULD!!! 🏆✨❤️

A post shared by Ellen Löfqvist (@ellenlofqvist) on

Med sina 21 år och 20 dagar är Ellen Löfqvist Damallsvenskans yngsta lagkapten. Hon tog över kaptensbindeln i Piteå från Josefin Johansson som tog ett sabbatsår för att föda barn. Först sa Ellen nej till kaptensbindeln, sedan ringde hon lagledningen och undrade om man fick ändra sig. Det fick man. Och Löfqvist blev lagledningens förlängda arm på planen och gjorde ett alldeles strålande jobb.

En rätt så typisk Elin Rubensson bild från 2018. Vilket år 25-åringen har haft! Självklart är hela laget ansvarig för andra platsen, men kombinationen av tränaren Marcus Lantz och spelaren Elin Rubensson ledde till KGFC:s stora succé, inte minst i går med två mål. Elin gjorde även årets mål i Damallsvenskan mot Linköpings FC, dessutom gifte hon sig och jag tror att allt detta är bara början. Trots hennes femårskontrakt kommer utländska klubbar att jaga henne framöver. Allt detta räckte dock inte för att väcka intresset hos Fotbollsgalans eminenta jury – juryn räknar inte henne bland säsongens bästa spelare. Det är de ganska ensamma om.

Den enas sorg är den andres lycka. Ibland är det så. Vittsjö vann med 3:0 borta över Hammarby och stannar i Damallsvenskan även för en åttonde säsong 2019. Efter att skyttedrottningen Linda Sällström drog till Paris FC var det nog många som såg mörka moln över Vittsjö IP, men laget spelade egentligen stundtals alldeles för bra fotboll för att flyttas till Elitettan. Med 4:0 över Eskilstuna och 3:0 över Bajen skaffade man de nödvändiga poängen. Grattis!