Månadsarkiv: september 2016

Rosengård vill ha Solo?

@hopesolo an: https://twitter.com/hopesolo/status/781160040484921349?s=09

Annonser

12:0 – Alla klubbar emot Sundhage, då stannar hon

28514575224_b8cf5f7243_kNio dagar sedan förlorade tyska CDU delstatsvalen i Berlin. Efter han tog del av valresultatet sa partiets toppkandidat Frank Henkel att han tog på sig det fulla ansvaret för det urusla resultatet. Intervjuaren i tysk TV frågade då: ”Det betyder att ni avgår?” Henkel svarade: ”Nej, det betyder att jag stannar.”

I kväll påminns jag om detta när jag läser att de damallsvenska klubbarnas representanter gjorde en omröstning om Pia Sundhages framtid som förbundskapten när de nyligen hade ett möte på Arlanda flygplats. Skulle hon fortsätta ja eller nej.

ALLA 12 klubbar svarade nej. Då valde förbundet att säga ja.

Hallå???

I dag blev det klart att Pia Sundhage fortsätter som förbundskapten för det svenska damlandslaget. ”Därefter kommer någon annan att ta vid,” säger dock SvFF:s generalsekreterare Håkan Sjöstrand till förbundets hemsida.

Jag är i chocktillstånd. Jag har ofta kritiserat Pia för att hon tog alldeles för lång tid på sig att släppa in unga spelare, att hon höll fast vid gamla trotjänare trots att det fanns och finns bättre spelare att tillgå. Jag tycker att Pia Sundhage har krävt fel saker av klubbar och inte fört en dialog. Jag kommer ihåg att hon krävde av Göteborgs tränare Stefan Rehn att han skulle låta nyförvärvet Elin Rubensson spela back medan Rehn värvade henne som mittfältare. Enligt ryktet ska Rehn bara ha skrattat i telefonen.

Nyligen var Martin Sjögren mycket kritisk till att Pia lät Jessica Samuelsson spela båda landskamper trots att Samuelsson är sliten och behöver vila. Samtidigt fick Lotta Schelin vila och rehabba med landslaget. Enligt Sjögren en särbehandling av guldfavoriterna Rosengård mot guldfavoriten LFC.

Efter VM i fjol och den dåliga insatsen mot Tyskland (1:4) i åttondelen klagade Sundhage på att klubbarna skickade spelarna i mer eller mindre dålig skick till landslaget. Inte direkt populärt.

Pia har alltid velat ha mer dagar med landslaget och hon sörjde den goa gamla tiden med USA. Där landslaget är viktigare än klubbarna och där förbundet betalar lön till spelarna. Det gör dock inte SvFF. I Europa har vi ett annat system, men det visste ju Pia Sundhage när hon kom hit.

Hon kom hem med en silvermedalj från Rio och egentligen borde alla vara nöjda. Och lycksaliga. Ändå så ville några av oss diskutera svensk fotbolls framtid. Var det verkligen matcherna mot USA och Brasilien där Sverige gjorde en bragd, en otrolig kämpainsats och gick till final genom att parkera bussen och spela inte direkt den fotboll vi vill se av ett av världens bästa damlag.

Den goa gamla tiden och de gamla goa kompisarna får fortsätta. Marika Domanski Lyfors fortsätter. Pia fortsätter. Lillie Persson fortsätter. Vad hade de annars kunnat göra? I Damallsvenskan finns nog ingen klubb som skulle duga åt Pia förutom Rosengård eller Linköping eller Eskilstuna, men alla är nöjda med sina tränare. De har dessutom uttryckt sitt missförtroende med förbundskaptenen. 12:0 är 100%. Eller 0%. Hur man nu ser på det.

Sundhage själv är precis som jag chockad av omröstningens resultat. ”Åh, herregud. Det var en nyhet. Vad ska jag säga om det. Det viktiga är att jag har fotbollsförbundet, vilket jag tydligen har, fotbollförbundet och spelarnas stöd,” säger hon till Expressen. Och där är det – igen. Det viktiga är…

Klubbarnas åsikter är alltså inte viktiga i sammanhanget.

Spelarnas stöd finns. Men inte spelarnas arbetsgivares stöd. Det är nåt som inte stämmer i damfobollssverige.

Sverige står inför ett generationsskifte. Hedvig Lindahl, Nilla Fischer, Caroline Seger och Lotta Schelin är den goa gamla centrallinjen. Fantastiska fotbollsspelare. Men i en modern organisation är det viktigt att börja tänka på vem som ska ta över efter dem.

När hon fick en hel del återbud senast, sa Pia att det var ju en fantastisk möjlighet att testa nya mot Danmark. Och ersatte de skadade spelarna samt Fischer som hade lämnat landslaget av personliga skäl. Och testade inga nya.

Missförstå mig rätt. Jag tycker att Pia Sundhage är tillsammans med Lotta Schelin den personen i svensk damfotboll som har mest stjärnglans, som har gjort mest för damfotboll i offentligheten. Man borde skräddarsy en roll åt henne där hon fortsatt kan marknadsföra damfotboll, synas i TV och höras i radio.

Men generationsskiftet som är nödvändigt borde någon annan ta tag i. Min favorit är fortfarande Martin Sjögren som har bevisat i både Malmö och Linköping att han kan bygga framgångsrika lag som spelar en attraktiv och modern fotboll. Han har även visat att han är bra på att utveckla unga talanger.

Jag skulle inte vilja jobba på ett ställe när jag visste att alla mina 12 viktigaste samarbetspartners utåt inte längre vill samarbeta med mig. Men vad de tycker är ju inte viktigt.

Danmark klassen bättre än silverlaget

pernilla

Pernille Harder är Damallsvenskans bästa spelare. Hennes Danmark blev för stark för Sverige

Jag såg inte hela matchen, bara andra halvleken. Kanske var den första halvleken riktigt bra. Men uppriktigt sagt tror jag inte på det. Det jag såg var ett uddlöst svenskt lag, ett motiverad, aggressivt Danmark som vann totalt rättvist.

Kanske saknades för många spelare: Nilla Fischer, Elin Rubensson, Lotta Schelin och Linda Sembrant. Jämfört med OS-finalen var det alltså fyra förändringar, tre av dem i backlinjen där Amanda Ilestedt, Emma Berglund och Jonna Andersson kom in. Istället för Lotta kom Emilia Appelquist in, Kosovare Asllani flyttades fram.

Kanske saknades motivationen för ett Sverige mot grannlandet Danmark som spelade för och fick sin EM-biljett. Sverige var dåligt. Danskorna var giftiga och hade man inte vetat bättre så hade man nog gått ut ifrån att det var de rödklädda som hade spelat ett framgångsrikt OS. Medan de blågula hade haft några tunga år bakom sig med ett bittert icke-deltagande i VM 2015 och ett mediokert EM 2013 där man visserligen vann bronsmedaljen, men saknade ett offensivt spel.

Ett offensivt spel som Sverige inte hade i går. Jag håller med vad Johan Rydén skriver. Sofia Jakobsson och Olivia Schough är jättetrevliga och bra fotbollsspelare. Men just nu är de inte spelare som borde starta en match för Sverige. Schough har aldrig varit en målskytt, något som jag tycker är en forwards främsta uppgift. Något där jag tydligen har en helt annan uppfattning som Pia Sundhage som inte verkar tro att det är viktigt.Vi behöver inte bra fotbollsspelare utan de bästa i vårt landslag.

Det är ju inte så att Sverige inte hade alternativ i lilla Viborg. På bänken satt nämligen Pauline Hammarlund och Stina Blackstenius. I skytteligan för Damallsvenskan leder Blackstenius just nu med betryggande 16:3 mot Schough. Hammarlund har nätat åtta gånger.

Pia Sundhage kommer definitivt fortsätta som förbundskapten. Någon förnyelse är alltså inte att vänta. I videointervjun med förbundet säger hon att hon ska fokussera på anfallsspelet fram till EM. Det gjorde vi väl även inför VM 2015?

Jämför man med OS-guldmedaljörerna Tyskland där Steffi Jones spelade matchen mot Ryssland i helgen med endast två spelare som vann över Sverige i Rio har Pia alltså endast valt fyra nya. Och dessa mest eftersom Fischer, Schelin, Sembrant och Rubensson var inte tillgängliga.

Personligen hade jag velat se ett experimenterande Sverige. Jag hade hellre sett Hilda Carlén i mål och få lite mer internationell erfarenhet på A-landslagsnivån. Jag hade hellre sett Magdalena Eriksson som mittback för en gångs skull även i landslaget. Jag hade gett Hanne Gråhns en match från start. I Sverige kan startelvans spelare vara bergsäkra på att de spelar. Även det leder till en viss avsaknad av motivation i en match som åtminstone för deras individuella situation är betydelselös.

Vi diskuterar inte fotbollens framtid i Sverige. Det har till viss del sin grund att vi har en konsenskultur där det är ganska opopulärt att ha avvikande åsikter, diskussion med olika åsikter uppfattas ofta som ”bråk”. Men väldigt ofta så är det sakliga, men tuffa diskussioner som gör det möjligt att ta ytterligare ett steg. Ett steg som kanske saknas ibland för att vinna den där sista matchen, att göra det där avgörande målet i finalen eller medaljmatchen.

Nu fortsätter vi på den gamla goa vägen till Holland 2017 och jag misstänker att det blir ytterst svårt att vinna EM-guld mot ett Tyskland i förnyelse med en modig förbundskapten, mot ett Frankrike med en ny förbundskapten (tredje gången gillt?) och mot ett England som jag tror blir det lag som kan utmana Tyskland på allvar om Europatronen.

 

 

Iran och Norge istället för USA och Frankrike

Jag är inte ensam om önskan att Sverige borde satsa på en publiksuccé på Friends Arena i Solna för att lyfta damfotbollens attraktionskraft ett snäpp och för att fira silvermedaljen i OS med fansen. Bloggarkollegan Johan Rydén skrev om detta strax efter OS och jag håller med.

Nyligen skrev Lisa Edwinsson en artikel i DN där hon intervjuade både Linda Wijkström (EFD:s generalsekreterare och fd sportchef i Djurgården) och ikonen Victoria Sandell Svensson (EFD:s sportchef och fd spelare i Djurgården och landslaget). Edwinsson började sin artikel med att formulera en fråga: ”OS-silvret i Rio de Janeiro skapade fotbollsfeber.Men vilken effekt får framgången för intresset för damallsvenskan?” Sedan fortsatte hon skriva att Linda Wijkström ”pratar hellre om hur många tjejer som spelar fotboll än om publiksiffror.”

Jag tog frågan till Twitter och då svarade Linda att det blev en helt fel vinkling att säga att EFD inte i första hand var intresserad att höja publiksiffror. Jag undrade om man inte skulle kunna försöka att spela en högattraktiv match på Friends och fylla arenan och fick svaret att det inte var EFD:s sak utan landslagsledningen borde svara på detta. Jag mailade till landslagsledningen och undrade vad som skulle hända under årets återstående FIFA-datum i oktober och november, men fick inget svar.

I går blev det dock känt att Sverige spelar två matcher i oktober. Först mot Iran på Gamla Ullevi och sedan borta mot Norge den 24 okrober. Platsen för Norge-matchen har ännu inte bestämts. Norge har dock redan gått ut med att man under FIFA-fönstret den 29 november spelar borta mot Tyskland i Anja Mittags hemstad Chemnitz (fd Karl-Marx-Stadt). Norge möter alltså både OS-silvermedaljörerna och guldmedaljörerna i förberedelse inför EM 2017. Tyskland i sin tur möter Holland i Aalen den 25 oktober.

Sverige spelar Iran och det är å ena sidan en skön match. Iran är 55:a på världsrankinglistan, precis bakom Jordanien och före Israel. Senast det iranska damlandslaget spelade landskamper var i mars 2015 då man först besegrade Laos med 5:1 för att sedan förlora mot Taiwan (som i sportsammanhang får heta Chinese Taipeh) med 0:1. Matcherna spelades i Taiwan och var en del i OS-kvalet.

Vad jag förstått så var matchen mot Iran del av en deal man gjorde med det iranska fotboilsförbundet för att få till en match herrlandslagen emellan. Den matchen spelades på Friends Arena den 31 mars 2015 och Sverige vann med 3:1.  Jag vet inte riktigt vad ska jag tycka om detta. Å ena sidan är det skönt för de iranska tjejerna att få åka till Europa och spela mot ett av världens bästa fotbollslag. Sportsligt är matchen värdelös och allt annat än en tvåsiffrig vinst skulle vara en mindre sensation. Även marknadsföringsmässigt är matchen endast intressant pga att Iran är sportmässigt sett ett ganska isolerad land och matchen får ses som väldigt ovanligt. I Iran får endast kvinnor gå på damlandslagets matcher och självklart måste laget spela i heltäckande klädsel inklusive hijab, det kommer de också att göra i Göteborg. Jag hoppas att många svensk-iranier kommer till Göteborg och stöder de iranska spelarna. För Pia Sundhage skulle det vara möjligt att låta ett helt annat lag få speltid, det är kanske det som är mest intressant.

 

Steffis första match med ett nytt Tyskland

I går kväll spelade Tyskland för första gången med nya förbundskaptenen Steffi Jones på bänken. I Moskva blev det en aldrig hotad 4:0 seger. Inte helt oväntad leder Tyskland sin EM-kvalgrupp med en målskillnad på 34:0 och på 21 poäng. En mindre sensation skulle det vara om man ens släppte in ett baklängesmål nästa vecka mot Ungern borta. Hemmamatchen mot Ungern vann Tyskland med 12:0.

Men viktigare än segern är nog att det blev en hel del förändringar jämför med den ytterst framgångsrika Neid-eran som tog slut med segern över Sverige i OS-finalen.

För det första så hette lagkaptenen inte längre Saskia Bartusiak (som la av landslagsspel efter OS-guldet) utan Anja Mittag. Sedan spelade inte Almut Schult i det tyska målet utan Lisa Weiss. Linda Dallmann debuterade på mittfältet och fick spela 90 minuter. Av den startelva som började mot Sverige i OS fanns endast Anja Mittag och Leonie Maier kvar.

Det viktigaste dock: Tyskland spelade inte Silvia Neids fotboll. Snabba, korta passningar, bollinnehavsfotboll kännetecknade spelet och det blev tydligt att Jones har skrivit en tysk fotbollsstrategi tillsammans med herrarnas fotbollsfilosof Hansi Flick för några år sedan. Ambitionen är ju att Tyskland ska spela ungefär samma fotboll på herr- och damsidan om några år. I motsats till Joachim ”Jogi” Löw hade dock Steffi Jones två forwards på plan, Anja Mittag och Potsdams Svenja Huth. Ryssland var chanslös i den första halvleken och tyskorna kombinerade på ett sätt som om de har spelat på detta sätt sedan barnsben.

Först under den andra halvleken när Ryssland försökte hålla siffrorna nere och parkerade bussen på bästa svenska sättet och låste de tyska passningsvägar blev det svårare för Jones’ lag.

”Jag tycker att vi spelade riktigt bra in den första halvleken. Vi hade fina kombinationer och rörde oss mycket väl,” säger Kathrin Hendrich. ”Vi gjorde det onödigt svårt under andra halvleken, var för stressade i en del situationer och gjorde det enkelt för ryskorna att vinna bollar och göra omställningar. Men slutligen tycker jag att vi vann välförtjänt med 4:0.”

”Inget baklängesmål, fyra mål för oss, första vinsten för Steffi, det är ju bra,” sammanfattar Anja Mittag kortfattat. ”De unga spelarna har försökt göra det som vi hade planerat. Fyra mål, tre poäng, vi leder gruppen. Nu ser vi fram emot Ungern och hoppas kunna undvika några fel vi gjorde i dag.”

”Vi ville sätta press på ryskorna från första minuten och jag tycker det lyckades vi bra med,” analyserar Lena Goessling. ”Jag tycker att vi hade en hel del fina kombinationer under den första halvleken och tycker att vi kan bli ännu bättre. Vi vet vad vi kan götra bättre. Allting var nytt nu. Vi har tagit emot så mycket de senaste dagarna träffade en hel del nya spelare och att allt inte passar till 100% än, är ju klart. De unga spelarna har tränat mycket engagerad och spelat bra.”

Goessling får åka hem efter matchen i Moskva medan laget åker via Wien till Ungern. Lena fick tillstånd av Steffi Jones eftersom hon inte har haft en paus sedan OS.

Min österrikiske kollega tillika damfotbollsexperten Philipp Eitzinger tweetade det här som jag vill avsluta inlägget med:

 

Djurgården och Abby

28986801414_7292410c88_k

Emilia Appelquist gör succé även i Djurgården

I söndags var jag på Stadion. Alltid en upplevelse. Att vandra på löparbanan och samma mark där de Olympiska spelen hölls för 104 år sedan. Jag älskar arenan och historien. När man kommer in och passerar tornet så ser man alla stadionrekord som har satts genom åren. Dansken Wilson Kipketer sprang världsrekord på 800 m här år 1997 på smått otroliga 1:41,73. Snabbaste kvinna på samma distand på Stadion var Mozambiques Maria Mutola ett år senare än Kipketer. Hon behövde 1:56,71.

I söndags spelade Djurgården mot Kopparberg/Göteborgs FC och vann med 2:1. På svenskfotboll.se står publiksiffran: 343 personer. Det var omgångens sämsta siffra. På svenskfotboll står fortfarande i dag att Mia Jalkerud gjorde 2:0 till Djurgården. Svenska fotbollsförbundet sköter statistiken för Damallsvenskan. Tyvärr är den allt annat än bra. Mia är en förträfflig måltjuv, men Djurgårdens andra mål gjordes av Mias föredetta lagkompis Freja Hellenberg, numera Göteborg, och det var ett klassiskt självmål. Jalkeruds inlägg hade aldrig gått in. Jag kommer även ihåg ett mål som tillräknades Anja Mittag för några år sedan som hon inte hade gjort.

SvFF har även en ”passningsliga” på hemsidan som Linköpings Jonna Andersson leder suveränt med 10 poäng. Men den statistiken måste vi ta med en nypa salt eftersom många assists på de 12 damallsvenska arenorna aldrig hamnar i statistiken.

28986862774_fb20dffa53_k

Många tycker att Jennifer Falk borde få en kallelse till A-landslaget

Om Djurgården gjorde något mål överhuvudtaget i söndags är tveksamt. 1-0 gjordes av Hanna Lundqvist enligt den norska domaren Tone Lise Berghöi som fick förlita sig i sitt beslut på linjedomaren Alexander Öhnedal. Öhnedal stod i linje med spelet när han reste flaggan och signalerade för mål när Jennifer Falk kämpade med bollen. Precis som Öhnedal stod jag inte rätt på andra sidan strax bakom sidolinjen. Magkänslan säger att bollen var inte i mål, men vi har inga målkameror och TV-bilden hjälper inte. Tråkigt att Öhnedal som säkert är en fantastisk domare kommer från Värmdö dvs Stockholms län. Ingen tror att han är partisk, men man borde undvika att ha någon i domarteamet som kommer från samma stad som ett av lagen. Bara för säkerhets skull. har man råd att bekosta resan för två norska domare borde man ha råd med en linjedomare från Uppsala, Västerås eller Norrköping.

Till matchen då. Djurgården spelade bra, riktigt bra och vann välförtjänt. Vilken nykomling de är!! De kan till och med sluta bättre än Tyresö år 2011. Då var de nykomlingar och laget som hade spelare som Kirsten van de Ven, Line Röddik Hansen och Katrin Schmidt slutade på en fjärde plats. Djurgården dominerade mot Göteborg som var mycket sämre än mot Rosengård nyligen. Pauline Hammarlund gjorde visserligen 2-1, men KGFC var aldrig riktigt nära att kvittera. Djurgården kan bli trea och laget förtjänar mer än 343 åskådare!! Efter uppehållet spelar DIF borta mot Linköping och LFC får akta sig noga för att inte tappa poäng.

Nu sitter LFC i förarsätet sägs det, men de har Djurgården hemma och Göteborg borta, två riktigt tuffa matcher. Jag tror fortfarande att Rosengård har den bättre truppen och de kan fördela spelet på många medan LFC är mycket beroende på Pernille Harder. 

I bottenstriden har Kvarnsveden värvat klokt och framför allt fd AIK-spelaren Tiffany Weimer levererar. Tre poäng i Örebro i söndags kan vara ett stort steg till Damallsvenskan 2017. Jag misstänker fortfarande att Umeå och Mallbacken lämnar den högsta serien och att Kristianstad klarar sig undan med blotta förskräckelsen.

Abby Wambach. Vad ska man säga? Abby gick nu ut med att hon har varit alkoholist i flera år, missbrukar läkemedel. Tidningarna skapar även rubriker om att Abby skiljer sig från sin fru Sarah Huffman. Så tråkigt. Hoppas verkligen att denna stora idrottskvinna hittar vägen till ett värdigt liv. Hon och Hope Solo ser inte direkt stabilt ut efter alla dessa år i fotbollen. Jag påminns om Kelly Smith som berättade i sin autobiografi A Footballer’s Story att även hon är alkoholist. Samtidigt är avslöjandet ju också en bra reklam för Wambach’s livshistoria ”Forward: A Memoir” som kommer ut den 1 november. Precis som Bruce Springsteen någon vecka innan ”Born To Run” släpps har pratat om depressioner. Sorgligt framför allt att både Hope och Abby står inför övergången till efter karriären och att det ser rätt så skakigt ut.

 

 

Vittsjö skrällde mot Rosengård

Anders Bystedt såg matchen i Vittsjö mot mästarna Rosengård och skickade in ett matchreferat:

Vittsjö tog emot stjärnspäckade FC Rosengård hemma på Vittsjö IP inför 1117 åskådare. Rosengård kom till spel utan Lotta Schelin som skadade sig på lördagens träning. Publiken fick se ett välorganiserat Vittsjö och ett Rosengård som hade svårt att förvalta sina chanser. Något som saknades i Rosengård var en speluppläggare. Faktum är att Rosengård inte skapade någon riktigt het målchans i första halvlek.

Det var hemmalaget som inledde starkast. Redan i matchens 4:e minut hade Clara Markstedt chansen att ge sitt Vittsjö ledningen efter en svag målvaktsinsatts av Zecira Musovic. Bollen rensades bort av en Rosengårds försvarare. I samma situation fick Zecira en smäll mot huvudet och Rosengårdsbänken blev nog rejält oroade då man sedan tidigare har Erin McLeod och Sofia Lundgren på skadelistan.

I matchens 20:e minut kom Rosengårds bästa målchans i första halvlek. Anita Asante spelade fram bollen till Marta som skjuter strax utanför mål. Två minuter senare hade Rachel Mercik ett skott som gick utanför mål.

I andra halvlek ökade Rosengård tempot och skapade sin första riktigt vassa målchans i 58:e minuten. Natasa Andonova lyfte fram bollen till Lieke Martens som krockade med Vittsjömålvakten Kaitlynn Fraine. I den 70:e minuten gjorde Gaëlle Enganamouit comeback efter att ha varit borta p.g.a. en knäskada sedan den allsvenska premiären. Fyra minuter senare kommer Rosengårds bästa målchans då Natasa Andonova pricka stolpen. I matchens 84:e minut fick Vittsjö en hörna. Den blev riktigt farlig och rensades undan på mållinjen av en Rosengårds spelare. I 89:e minuten Hade Alexandra Benediktsson ett skott som rensades undan på Rosengårds mållinje.

Jack Majgaard Jensen, Rosengårds tränare:
– Det var en fysisk match. Där det inte var något konstigt. Fotboll är som så att det är inte bara att gå ut så vinner du matchen. Man måste göra en bra prestation. Något som vi saknade idag. Det är inte spelarnas fel. Det är mitt.

Emma Berglund , Rosengårds lagkapten:
– Det var en tuff och fysisk match redan från start. Vi spelade lite svårt i början och tappade kontrollen om matchen. Man måste kämpa om det ska bli något.

Thomas Mårtensson ,Vittsjös tränare:
– Med tanke på att vi möte FC Rosengård spelade vi en disciplinerad match. Vi var bra i positionerna och skapade många två och två lägen. Enkelt spel i box. Mot slutet skapade vi några kontringslägen. Det är kul att se.

Text: Anders Bystedt