Etikettarkiv: Hope Solo

Elise Kellond-Knight (Hammarby): ”Jag tycker att det måste bli annorlunda”

elise2

I torsdags träffade jag Hammarbys Elise Kellond-Knight. Den 27-åriga australiska landslagsspelaren har redan 2011 varit med i FIFA:s All-Star-Team för VM i Tysklands, tillsammans med stjärnor som Hope Solo, Jill Scott, Laura Georges, Caroline Seger, Homare Sawa, Lotta Schelin och Marta. Fyra år senare, i Kanada 2015, valdes Kellond-Knight åter igen i världslaget, nu som mittfältare (då som back). Inga svenskor var med den gången, men spelare i världsklass som Nadine Angerer, Lucy Bronze, Carli Lloyd, Megan Rapinoe, Rumi Utsugi, Ramona Bachmann och Anja Mittag. 

Detta borde förtydliga att Hammarby har gjort ett riktigt kap. Men ändå så har Bajen förlorat alla fem matcher sedan Elise har anlänt till Stockholm och varit med. Hur känns det?

”Det är frustrerande,” säger Elise Kellond-Knight. ”Vi var ju med i matcherna, i de flesta hade vi verkligen otur. Till exempel förlorade vi i 93:e minuten [mot Linköping]. I matchen mot Djurgården hade de få chanser och vi hade minst lika många och bollen var millimeter ifrån att hamna utanför, men den gick in. Jag tycker att sättet vårt lag har presterat var inte dåligt. Jag tycker faktiskt att vi hade förtjänat mer från dessa fem matcher, men att vi gick därifrån med 0 poäng är frustrerande, men så är fotboll ibland.”

Någon har sagt om dig att du är mycket bra i att läsa spelet, så du kanske har läst och sett själv efter fem matcher vad som borde bli annorlunda för att vända trenden?

41667289514_6b96a163a4_k”Det beror ju på vilken sorts fotboll du vill spela,” svarar hon. ”Jag vill inte komma in och tvinga fram mitt sätt, eftersom jag är inte mer än en spelare. I slutändan är det tränaren som bestämmer hur vi ska spela. Men när jag kommer in och ser hur vi spelar tycker jag att det finns saker vi kan bli bättre på. Tydligast är det hur passiv vi är i defensiven. Det ser ut som att vi pressar, men det är ingen riktig press vi spelar, så jag tror om man kan förvandla detta i verklig press och förbättrar det, framför allt hur vi vilar i defensiven. Många gånger är vi reaktiv, istället för att vara på rätt position i defensiven när vi har bollen är vi inte i rätt position och när vi tappar bollen är vi för långt borta. Och vi lyckas inte med att hålla pressen. Jag tycker om vi kan förbättra detta lilla, kan man verkligen vända resultaten.”

Du har spelat i Australien förstås, men även i Japan, Danmark, Tyskland och nu Sverige. Hur står sig Damallsvenskan i jämförelse?

”Varje serie är annorlunda. Varje serie du spelar i har olika kvalitéer, olika sätt att spela fotboll, olika träningsanläggningar, olika träningsupplägg. Jag tror inte att jag har ett svar på vad som är bäst, men det är verkligen bra att samla på sig erfarenhet. Jag tycker att ni gör saker ganska likadant som vi gör hemma i Australien. Träningsveckan ser ungefär likadant ut och sättet att spela fotboll är även den inte så olikt. Det är ett mer kontrollerat spel. Du spelar direkt när du behöver göra det, men samtidigt är det inte alls lika stor press som i Tyskland som gör det verkligen svårt att spela.”

2014 spelade du i den japanska ligan Nadeshiko I för Iga FC Kunoichi (Iga ligger drygt 400 km söder om Tokyo nära Kyoto och Osaka). Det är inte många som varit där som utlänning?

”Det fanns redan en rad utländska spelare som varit där, speciellt från Australien. Jag tycker att det var fyra eller fem av oss. Jag tror att det fanns en tid i Nadeshiko ligan där de verkligen ville hämta utländska spelare och de satsade ganska mycket pengar på det. Jag hade en kontakt hemma i Brisbane, en man som tränar tjejer och som är gift med japanska. Han har bra kontakter i Japan och han tar skolgrupper och ungdomslag dit. Han hade även en relation med två klubbar och fick veta att jag kanske var intresserad. Diskussioner började och sedan dess har en rad australiska tjejer gått till Japan, även några amerikanska.”

[Efter samtalet tog jag faktiskt reda på att Eskilstunas fd back Molly Menchel har varit i samma klubb som Kellond-Knight, fast ifjol.]

Vad har du tagit med dig från Japan, Danmark, Tyskland och ditt liv utomlands på det personliga planet?

”Livserfarenhet, absolut. Saker och prylar, knappast. Jag har ju inget permanent ställe jag kallar hem. När jag köper saker måste jag ju lägga undan dem nånstans och det blir problematiskt. Jag samlar fotografier mer än allt annat, jag älskar verkligen fotografi. Jag har många album och jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska göra med dem. Jag skulle troligtvis kunna starta ett vykortsföretag. Inte direkt vad jag vill göra, men jag kunde. Det finns så många underbara bilder från platserna jag var på.”

Jag undrar om Elise har hört om fotografen Vivian Maier (1926-2009) som levde mycket enkelt som barnflicka i USA och som levde ett hemligt liv som fotograf. Först efter hennes död hittades tiotusentals bilder, mest från gatulivet.

Elise säger att hon har hört talas om Vivian Maier, men i motsats till henne tar hon sällan bilder på personer.

”Jag fotar allt som fångar den upplevelse som jag fått. Jag tar vanligtvis inga bilder på människor. Jag försöker att undvika personer och ansikten, men fotar gärna allt från platserna jag är på.”

Men precis som Maier så publicerar Kellond-Knight inte bilderna.

”Jag är en ganska privat person, men jag har ett antal album på en webbsida som jag dock inte håller ajour. Men jag är ganska nöjd med det, det är inte mitt prio ett. Det är mer en hobby. Det är någonting som fogar allting tillsamman, något som påminner mig om alla resor och något som gör mig engagerad under fritiden.”

Du har flyttat mycket och du har säkert hittat många kompisar och vänner. Det måste väl vara ganska tuff att säga farväl när man lämnar?

”Jo, det är tufft, troligtvis det tuffaste inom jobbet. Att ha sådana härliga kompisrelationer och att man sedan vet att man måste lämna någon gång. Det är kanske det mest negativa i det vi gör, att man måste säga farväl.”

Egentligen skulle du alltså inte spela med Hammarby du ville spela med Megan Rapinoe, Merrit Matthias och Nahomi Kawasumi i Seattle. Men det gick inte..

”Nej, det gick inte. Jag var på en sk ”discovery list”. När en klubb i NWSL upptäcker dig kan de ha rätten att signa dig och ingen annan klubb kan. ”Discovery list” är helt enkelt en lista man skriver namn på. När du gör det utan att spelaren och hennes agent vet något om det är det tufft. Jag lärde mig detta och hamnade i en situation där jag inte hade någon klubb. Jag hade kontrakt till Potsdam fram till 2019 och vi förhandlade ett upphävande av kontraktet som skulle göra det möjligt att gå till Seattle Reign, men som otur var så hade North Caroline Courage rättigheterna och det hindrade mig från att kunna byta till Seattle.”

Kommer du att stanna i Hammarby eller är det din sista match den sjunde juli i Kristianstad?

”Vi håller på att prata, att stanna är en option. Jag njuter verkligen av min tid i Stockholm och i klubben. Jag har inga problem med att stanna, det är en diskussion som måste bli klar om en, två eller tre veckor och vi hittar en lösning. Jag tänker definitivt på det.”

EDIT: Det tog endast fyra dagar. I kväll, måndag, tweetade Elise Kellond-Knight att hon kommer att stanna hela säsongen i Hammarby.

I Sverige diskuterades det en hel del om orättvisor mellan dam- och herrfotboll och anledningen var denna gång att herrklubbar som skickar spelare till VM i Ryssland får drygt 70 000 kronor per dygn medan damklubbarna än så länge får – inte en enda krona. Vad säger du om detta?

”Det är en massiv ojämlikhet. Och det visar verkligen tydligt hur stor ojämlikheten är. Vi känner ju detta från prispengarna. Vi känner det som ett faktum att kvinnor aldrig får den lön som männen får. Jag tycker att detta måste ändras och jag tror att det kommer att tas steg fram till nästa VM där detta kommer att bli utmanad och jag tror att grupper kommer tillsammans och de kommer att utmana FIFA, eftersom detta är det enda som kan utveckla damfotbollen mera. Om vi inte kräver mer, så har vi ingen budget för att verkligen utveckla damfotbollen. Det handlar inte om individer, det handlar inte bara om en spelare som ska tjäna pengar, det handlar om att få pengar tillbaka till fotbollsförbunden för att sedan utöka landslagsbudgetar. Hur kan man ha bättre träningsanläggningar och mer internationella matcher. Jag vet till exempel att vårt budget för det australiska landslaget är inte tillräckligt stort, det är det aldrig. Så om FIFA gör något, så skulle det vara mycket uppskattad.”

På Mors dag hade du din mamma här i Stockholm och hon promenerade in med dig på Tele2Arena.

”Det var en av de största dagarna i min karriär. Att kunna gå ut med min mamma på en så stor arena, hon har aldrig gjort detta förut, hon har ju aldrig varit elitidrottare. Hon fick komma till omklädningsrummet och se hur vi har det där, det var riktigt coolt.”

Vad gör du i Stockholm om du har fritid?

”Jag köpte en cykel, jag gillar att cykla, det finns en skön omgivning där jag bor. Mellan träning och gymmet tillbringar jag min tid mycket med online studier och sen är jag också medlem i spelarfacket hemma i Australien och där finns en del att göra.”

Du har sagt att du gillar alternativ musik?

”Jag gillar musik från Australien. Jag tror inte många lyssnar på australisk musik, men jag lyssnar alltid på triple j, en radiostation från var jag kommer ifrån. Jag kan lyssna på live radio därifrån. Jag märkte någon gång att jag tappar lite info om vad som är aktuell i Australien. När jag kom hem, så kunde folk säga ‘Vad har du för accent?’ och jag brukade svara ‘Jag är australiensare’, så jag tycker att musik och prat på radion är en ganska bra sak.”

Vi avslutar med tips på två aktuella australiska skivor.

Camp Cope är ett band från Melbourne och har precis släppt skivan  How To Socialise And Make Friends. 

 

Middle Kids komme från Sydney och även deras skiva Lost Friends är superaktuell. Båda finns på Spotify.

 

Annonser

De 10 bästa i världen

 

DSC07797

Blir Carli Lloyd världens bästa spelare – igen?

I går har FIFA släppt sin lista på tip spelare som de anser var världens bästa år 2016. Här kommer den:

Lucy Bronze, Deyna Castellanos, Pernille Harder, Samantha Kerr, Carli Lloyd, Dzsenifer Marozsan, Lieke Martens, Viviane Miedema, Wendie Renard, Jodie Taylor.

”Tävlingen” om att vara världens bästa är alltid omdiskuterat, det är nästan aldrig rättvist, men det är ett fint samtalsämne där man kan instämma, avfärda, bli glad eller arg, det är något som engagerar med andra ord och då är det i slutändan bra för fotbollen.

Det första namnet som jag vill stryka är Carli Lloyd. USA:a landslag har torskat både i She-Believes-Cup och Tournament-of_Nations på hemmaplan och inte heller har Carli dominerat NWSL med sitt spel i Houston Dash eller i FA WSL med Manchester City. Ändå får Lloyd ses som en av favoriterna för att vinna priset.

Det andra namnet som skall bort på min lista är Marozsan. Där har jag redan hamnat i bråk med några tyska fans på Twitter som har läxat upp mig att Marozsan blev årets spelare både i Frankrike och Tyskland. Men det visste jag själv om. Jag stryker Dzsenifer Marozsan eftersom hon har spelat ett jättedåligt EM där hon inte förmådde att leverera när det gällde som mest. Hon torskade när hon skulle lyfta hennes lag som i och för sig borde vunnit medalj med den talang som finns där. Därmed inte sagt att Marozsan har inte kapaciteten att vara en av världens bästa. Dessutom är hon en mycket angenäm samtalspartner kommer jag ihåg från den intervju jag fick göra med henne när hon var kvar i Frankfurt. Men man måste prestera när det gäller. Dominerar hon VM 2019 sätter jag henne direkt upp på topp 3 med glädje.

Det finns några som tycker att venezuelanska Deyna Castellanos borde inte vara med på listan, men jag har sedan Marta för 14 år sedan inte sett en lika talangfull spelare som fullständigt dominerar sin årskull. Castellanos är väldig teknisk, blixtsnabb och har ett skott som, få andra, hon är bra på fasta situationer och redan nu en ledare. Man kan säkert diskutera henne, men jag tycker att det är ett fint inslag att nominera världens största talang till världens bästa spelare även om hon sedan faller bort när vi går till topp 3. Castellanos soim fyllde 18 i april är även en kändis framför allt i Sydamerika. Hennes Instagram följs av 792 000 personer. Jämför detta med en annan av toppfavoriterna till FIFA Player Award 2016 – EUROs bästa spelare Lieke Martens som ”bara” följs av 156 000 personer. (Detta inspirerar till att göra en artikel om vem som är populärast på sociala medier.)

Lite smakprov på Castellanos som förhoppningsvis spelar i Europa någon vacker dag. Just nu spelar och studerar hon på Florida State University (där bl a Katrin Schmidt, Mami Yamaguchi, Sanna Talonen, Kirsten van de Ven och Becky Edwards spelade).

Om man nu ska ha en annan spelare från europamästarna Holland så skulle jag byta Miedema (som jag gillar skarpt som forward, om bara Sverige hade sin egen Miedema…närmast kommer nog Marija Banusic som dock var utfryst från landslaget) mot Jackie Groenen som fullständigt dominerade mittfältet under EM. Vilken spelare hon är. Eller för den delen tycker jag att även Shanice van de Sanden var konstant bra under EM.

Jodie Taylor gjorde tre mål mot Skottland och jag är lite tveksam till att detta räcker för att bli en av världens bästa tip spelare. Eftersom skytteligavinsten grundas på en hattrick i en match mot ett av EMs sämre lag. Miroslav Klose vann visserligen skytteligan i herr-VM 2002, men även han gjorde hattrick i första matchen mot Saudi-Arabien (en match som Tyskland vann med 8:0). Taylor är onekligen bra men Top 10?

Sam Kerr har jag inte sett så ofta. Hon spelar för Sky Blue i amerikanska NWSL och gjorde hattrick mot Japan nyligen i Tournament of Nations (där hennes Australien vann alla tre matcher mot Brasilien, USA och Japan).

Här har man sammanställt hennes första 37 mål i den amerikanska ligan:

 

 

 

Skönt att två backar är med i listan. Både Renard och Bronze är de kanske bästa spelarna på sin position.

Personligen väljer jag bland dessa tiop spelare mellan Harder och Martens och med lite marginal går min röst till Pernille Harder som fullständigt dominerade Damallsvenskan 2016. Som sedan fortsatte att spela stort i nya klubben Wolfsburg där hon gick rakt in i startelvan och bl a avgjorde finalen i tyska cupen på egen hand. Sedan kom Pernille till EM där hon vände matchen mot Tyskland från 0:1 till 2:1 och verkligen uppfyllde allt vad man önskar sig av en anfører (lagkapten på danska). Lieke Martens kommer strax efter, både som Rosengårds bästa spelare efter Marta lämnade föreningen och som den som var (en av flera) tongivande i Hollands landslag. Jag hoppas att Rosengård fått en rejäl slant utav FC Barcelona för att rycka henne.

Saknar jag någon?

Marta har åter igen etablerat sig i amerikansk fotboll. Hon lyfter Orlando Pride så mycket att laget efter en dålig start (utan henne) närmar sig slutspelet. Det är Martas fjärde klubb i USA och alle har sportsligt profiterat mycket av henne. Så länge hon spelar har nog Marta Vieira da Silva en stadig plats bland världens top 10, antar jag.

Jag var mycket besviken av Ada Stolsmo Hegerberg under EM, men i Lyon bildar hon en fruktansvärt effektiv offensiv med Eugenie Le Sommer.

Borde inte en svenska vara med?

Nej, tyvärr inte. Sverige har inte längre spelare som spelar i yppersta världsklass. Bäst för tillfället är nog Hedvig Lindahl, men det finns inte en målvakt på listan och även Lindahl har nog inte gjort en helt felfri EM turnering i Holland. Efter Hope Solo och Nadine Angerer är världen nog i behov av en ny supermålvakt. Sedan håller jag även backen Jessica Samuelsson väldigt högt, men det betyder inte att jag ser henne just nu bland världens bästa tio spelare. Kanske kommer Arsenal London att lyfta hennes spel ytterligare ett eller två snäpp.

Nilla Fischer, Caroline Seger och Lotta Schelin är nog inte längre i den yppersta eliten, men fortfarande väldigt viktigt för det svenska landslaget i en tid där det nya bygget inte har påbörjats. Samtidigt måste de vara medvetna om att de kommande åren blir den tidsperioden då vi sakta men säkert ska hitta deras efterträdare.

En som definitivt kan ta steget till världseliten är Stina Blackstenius. Det blir spännande att se henne spela UWCL i Montpellier. Den 1 september lottas sextondelsfinalen.

 

 

EURO 2017: Så slutar grupp B

Jessica

Sveriges bästa spelare senaste året: Jessica Samuelsson

Pia Sundhage och Lillie Persson har pratat mycket om Tyskland. Väldigt mycket om Tyskland. Till media och till sina spelare. Det är spöket Tyskland som ska en gång för alla fösas bort. Att slå Tyskland i morgon måndag verkar ses som en terapi mot – ja, mot vad egentligen?

Tyskland ser turneringen som en helhet, det är inte bara en gruppspelsmatch. 2013 förlorade Tyskland gruppspelsmatchen mot Norge i Kalmar med 0:1. Lagen möttes igen i finalen i Solna några veckor senare och då vann Tyskland med 1:0, tog sitt sjätte EM-guld i rad och klev på flygplanet hem.

Med facit i handen var det viktigare för Tyskland att vinna finalen än matchen i gruppspelet.

Vi ska inte prata mycket om den svenska truppen längre. Den är som den är. Den är bra överlag och kan gå hur långt som helst om allt faller på plats.

Man bestämde sig för att satsa på Tyskland och satsa på de spelare som trivs bäst ihop och det är i stort sett det goa gamla gänget som finns på plats. En mycket stark defensiv och en offensiv med problem. Som inte gör det det ska, göra mål. Det ska bli annorlunda mot just Tyskland. Det är terapin. En gång måste vi baske mig slå de hemska tyskorna. Och det är nu i gruppspelet.

Tyskland då? Man saknar de som slutade pga den generationsväxling som Steffi Jones har inlett. Men man saknar även spelare som Alex Popp (som alltid kan dundra in ett inlägg i sista minuten) och Melanie Leupolz. Trots detta tror jag att Tyskland kommer med ett spännande lag.

Det är Tyskland och Sverige som spelar om gruppseger. Det är Italien och Ryssland som spelar om jumboplatsen i gruppen vilken borde gå till Ryssland med tanke på alla hemska resultat landet har skördat de senaste 12 månaderna.

 

4. Ryssland

Rysslands senaste 10 matcher: Belgien 0:2, Kroatien 0:0, Serbien 2:0, Serbien 5:2, USA 1:5, USA 0:4, Sverige 0:4, Danmark 1:6, Kanada 1:3, Portugal 1:0

11:26  10 poäng

3. Italien

Italiens senaste 9 matcher: England 1:1, Tjeckien 6:2, Schweiz 0:6, Belgien 1:4, Nordkorea 0:3, Brasilien 3:5, Brasilien 1:3, Costa Rica 3:0, Ryssland 3:0

18:24    10 poäng

Italien har inte spelat mycket på sistone. ”Genrepet” för EM spelade man så länge som för tre månader sedan. Den italienska ligan är jämfört med den i Tyskland, England, Frankrike och Sverige klart sämre. Medan ”grannlandet” i söder, Spanien, gör stora investeringar u damfotbollen, verkar Italien sova gott och leva det söta livet. Synd eftersom Juventus, Milan, Inter, Napoli och Roma borde vakna till och göra jobbet med att bygga upp starka strukturer för de italienska tjejerna.

 

2. Tyskland

Tysklands senaste 10 matcher: Brasilien 3:1, Kanada 2:1, England 1:0, Frankrike 0:0, USA 0:1, Norge 1:1, Nederländerna 4:2, Österrike 4:2, Sverige 2:1, Kanada 2:0.

19: 9   23 poäng

Jag chansar. Tysklands största ”problem” är målvakten Almuth Schult. Schult är ok, men två klasser sämre än föregångaren Nadine Angerer som tillsammans med Hope Solo är världens bästa målvakt damsidan genom tiderna.

 

1. Sverige

Sveriges senaste 10 matcher: Mexiko 1:0, Skottland 1:0, USA 0:1, Kanada 0:1, Ryssland 4:0, Nederländerna 0:1, Kina 0:0, Australien 1:0, England 0:0, Norge 1:2.

Sverige vinner gruppen, men gör inte mer än 5 mål, 3 av dessa mot Ryssland. Det blir spännande hur mycket Sundhage/Persson satsar på sin startelva och vem av spelarna blir den första som måste ersättas på grund av för mycket speltid (=slit)  eller skador. Lotta Schelin ska spela 270 minuter plus tillägg bara för att skrämma motståndarna. Jag skulle ge henne vila när det är möjligt för att kunna använda henne när det gäller.

Endast en av Sveriges 10 senaste motståndare har kunnat göra mer än ett mål mot blågult. Själv har man i endast en match kunnat göra mer än ett mål mot de tio senaste motståndarna.

 

 

 

 

 

 

USA bygger om

DSC07881

Bakre raden fr v: Mallory Pugh, Kelly O’Hara, Casey Short, Alyssa Naeher, Becky Sauerbrunn, Samantha Mewis, Främre raden fr v: Crystal Dunn, Carli Lloyd, Allie Long, Rose Lavelle, Meghan Klingenberg

Sittande på ett tåg mellan Göteborg och Stockholm utan internet går tankarna tillbaka till gårdagens match på Gamla Ullevi där två av världens bästa lag spelade.

Världens bästa lag enligt Pia Sundhage vann med 1:0.

Är USA fortfarande världens bästa lag? Hela året 2017 har inte direkt varit en dans på rosor för Jill Ellis och hennes lag. Medan Sverige spelade i Algarve gick andra upplagan av She-Believes-Cup i USA och USA vann öppningsmatchen mot världsettan Tyskland med 1:0. Men sedan bar det nedåt. Första förlusten någonsin mot England (0:1) följdes upp med att Frankrike (världens bästa lag just nu?) krossade amerikanskorna med hela 3:0 på deras hemmaplan. Efter turneringen valde Jill Ellis att skrota trebackslinjen och gick tillbaka till fyra backar.

Trebackslinjen hade varit ett försök av Ellis att hitta ett sätt att besegra lag (som Sverige i OS) som bara parkerar bussen framför eget mål. Men efter storförlusten mot Frankrike valde den amerikanska ledningen att fortsätta med fyra backar. Allie Long som i Portland spelar mittfältare fick spela mittback i trebackslinjen, men även Long är nu tillbaka på mittfältet i landslaget.

I USA räknas bara guldmedaljer. ”Silver is for losers”, har en amerikansk spelare sagt till mig i en intervju på Södermalm för ett par år sedan. Ett OS-silver som man med all rätt firade stort i Sverige i augusti 2016 hade varit en besvikelse i Houston och Seattle.

Istället blev det ännu värre i OS, det blev inte ens medalj och man förlorade mot ett gäng ”fegisar” (Hope Solo). 

DSC07806

19-åriga Mallory Pugh – yngst på plan i går

Solos utspel efter matchen ledde visserligen till en avstängning för världens bästa målvakt (det var den sista av många incidenter med Hope som föranledde förbundet att suspendera henne) och nästan ett år senare får man tvivla om snart 36-åriga Hope överhuvudtaget kommer tillbaka till spel. Det är kanske sådana karaktärer som Solo och Abby Wambach som USA inte kan ersätta så enkelt. Även om Alyssa Naeher är en bra målvakt och även om Alex Morgan eller Crystal Dunn eller Carli Lloyd kan hota varje backlinje i världen.

Lauren Holiday (fd Cheney) drog sig tillbaka från fotbollen 2016. Hon hade en hjärntumör och var samtidigt gravid i femte månaden. Hennes kreativa spel på mittfältet är någonting som USWNT saknar än i dag. Även Portland Thorns stjärna Tobin Heath har inte varit tillgänglig. Sedan mars har hon en ryggskada som vill inte riktigt läka. Solo, Wamback och Holiday saknas såklart. Men samtidigt spelas VM i Frankrike först 2019 och det är USA:s nästa stora turnering. De kommer att klara VM-kvalet galant.

Kritiken mot tränaren Jill Ellis har funnits sedan länge. Hon vann VM-guld 2015, ett guld som nästan alla krävde och som var väldigt väntat. Med en Carli Lloyd i Superwoman-modus. Lloyd avgjorde kvartsfinalen, semifinalen och finalen mer eller mindre på egen hand. Hon var skillnaden i lagsporten fotboll. Tre mål i finalen, de övriga gjordes av Heath (!) och Holiday (!).

DSC07797

Carli Lloyd avgjorde VM i Kanada (nästan) på egen hand

Jag jämför startelvan i VM-finalen 2015 med gårdagens. Endast två spelare är kvar: Becky Sauerbrunn och Meghan Klingenberg. Megan Rapinoe och Julie Ertz (Johnston) blev inbytt i går. Men mittfältaren Morgan Brian är fortfarande skadad och Ali Krieger blev inte uttagen.

Men det är definitivt inte så att USA saknar talang: Rose Lavelle är en blivande stjärna och var i går USA:s bästa. 22-åringen var ett utropstecken inte bara för sitt mål och även kortväxta (1,55 m), men otroligt snabba Crystal Dunn (24 år)  imponerade. Jag tyckte även att Mallory Pugh (19 år) visade att hon är ett framtidsnamn. Jill Ellis vågar satsa på unga spelare och även ge dem chansen att starta en match mot en av världens bästa lag. Det gör inte alla tränare.

Facit: USA var inte sig likt igår. De gjorde en för deras kapacitet blek insats. Men tro inte att USA inte kommer att ha ett lag om två år som är redo att ge allt och att sno VM-guldet från värdlandet Frankrike. Jill Ellis har fördelen att hon har tid. Hon testar och vågar och det blir inte alltid som man tänkt. Ibland så spelar man inte så bra, men vinner ändp. Precis som igår i Göteborg där vi såg två landslag med helt olika förutsättningar: Ett som snart måste prestera och ett annat som har mycket tid kvar innan de verkligen måste få allting att fungera.

 

 

Intervju: Lisa Dahlkvist

lisa1

124 A-landskamper för Sverige: Lisa Dahlkvist (Foto: Anders Henrikson)

Lisa Dahlkvist skrev svensk idrottshistoria. i fjol, närmare bestämt fredagen, den 12 augusti, ca. kl. 1600 lokal tid i Brasiliens huvudstad Brasilia. USA:s målvakt Hope Solo hade den andra huvudrollen i straffdramat, men vi återkommer till det. Lisa har precis kommit tillbaka från spanska La Manga i sydöstra Spanien där hon spelat sin 123:e och 124:e landskamp. Vårt samtal börjar där.

”Det var ju väldigt bra motstånd, både Norge och England, det är fysiska lag. Det var riktigt kul att få en riktig rivstart på det nya året och nya säsongen. I Norgematchen är vi väl inte riktig med vi svenska spelare som spelar i Sverige som börjar matchningen. Men vi gör en bättre andra halvlek och få en mycket bra match mot England, så det kändes som om vi hade en bra utveckling under de dagar vi var där nere.”

Mot England hade Sverige de klart bättre målchanserna också.

”Jo, precis, vi hade ett bra anfallsspel och vi hittade bra kombinationer. Det kändes väldigt kul att vi kom till klara målchanser.”

Nu spelade ni 4-4-2 i  båda matcher och det verkar som om ni har bytt spelsystem igen. Är det så?

”Ja, vi har ändrat lite, det blev 4-4-2 i försvarsspelet och mer ett 4-3-3 i anfallsspelet.”

Är det inte bättre att hålla fast vid ett system som passar bäst?

”Jag tycker att det är väldigt kul. Man måste liksom vara med i huvudet och tänka om hitta nya spelvägar utifrån det här spelsystemet. Man är mer fokusserad, man är mer noggrann i avstånden och hur man ska ligga i planen och så vidare. Jag tycker det är väldigt kul.”

Det finns så pass mycket rutin i landslaget med en bunt spelare som har klart mer än 100 landskamper så att omställningarna fungerar utan större problem.

32199203980_2ac6072fd0_k

Lisa Dahlkvist spelar in publikbilder när hon beträder scenen i Kungsträdgården efter laget kommit hem från Rio 2016

”Precis. Bara det vi gör i OS att gå ner och spelar ett  lägre försvarsspel, det är nu hur bra som helst. Det är viktigt att kunna anpassa sig och även vinna matcher på det sättet att man ändra spelsystem.”

Apropå OS. Dina straffar och speciellt den mot USA tror jag har blivit en del av svensk idrottshistoria. Och alla undrar ju fortfarande hur du gör för att behålla lugnet och fokuseringen när du ska slå en avgörande straff mot en världsmålvakt som väljer att byta handskar?

”Jag har väl hittat ett sätt att jag kan vara kvar ui min bubbla om man säger så. Det handlar om att tänka på bara positiva grejer och vägra att få några negativa tankar. Man är väldigt fokuserad på sig själv och just tankarna. Det är det det handlar om. Det handlar endast om att spela bollen i mål, det handlar om att har de här tankarna på rätt ställe. Jag tänker bara på att jag har slagit en massa straffar, jag kan det här, jag vet ju , jag tycker att det är roligt, att det är häftigt att jag får den här chansen, allt positivt som jag kan hitta tänker jag på.”

I fotbollshistorien finns det så otroligt många exempel på att stora spelare på herr- och damsidan som har missat avgörande straffar. Mot USA är det ju också Lisa Dahlkvists föredetta lagkompis från Tyresö FF, Christen Press, som skjuter över och ger Lisa och Sverige chansen att avancera. Det som är så självklart för Dahlkvist är det alltså definitivt inte för många andra. Vilket leder mig till tanken att Lisa Dahlkvist framöver om hon nu någon gång slutar med fotbollen kan ge kurser i om hur man lägger avgörande straffar för många kunder…

Men Solo tricksade, hon försökte att störa Dahlkvist och bytte handskarna och även om man är så cool som Lisa, så måste van väl vela att skjuta in bollen och gå vidare. Hur klarade hon sekunderna som Hope Solo la till?

”Jo,m det är ju bara att fortsätta med positiva tankar. Jag tänker så här vad konstigt att hon byter handskar nu, hon är säkert jättenervös och hon gör allt för att vinna och det tycker jag bara är roligt att hon verkligen vill spela spelet, försöker verkligen göra allt. Jag tänker inte att det finns en möjlighet att missa den här straffen utan att jag ska sätta den här.”

Hur mycket betyder OS-silvret? Du har ju även vunnit VM-brons 2011 och varit med om en massa framgångar i karriären.

”Det är klart att det är värt mycket. Det är ju fortfarande en medalj i ett mästerskap. Men en OS-medalj är ju speciell eftersom man vinner den när hela idrottsvärlden är med. Det är en annan sorts medalj, alla är med och tittar och hejar, inte bara dem som är fotbollsintresserade utan det är fler som är intresserad här. I VM är det ju endast fotboll.”

För dig blev det ett år i Paris med storlaget PSG och både innan det och efter det har du spelat för KIF Örebro.

”Ja, det var väldigt kul att få möjligheten att åka till Paris. Det var roligt att träna och spela med så bra spelare och jag utvecklades väldigt mycket där borta. Sen blev det ett litet skifte i PSG, de fick en ny tränare och det var några spelare som skulle lämna och då kände jag att jag inte ville va kvar  i Paris just då. Och inför OS tänkte jag att jag måste vara i en miljö där jag kan ladda inför OS och känna mig trygg och då valde jag att komma tillbaka till Örebro. Det kändes väldigt bra. Men nu inför året har vi ju gjort en del omorganiseringar i klubben och värvat nya spelare och har ett nytänk med spelet och föreningen och det tycker jag kändes väldigt spännande eftersom jag har spelat i KIF Örebro i några år och har ett hjärta för staden. Det kändes inspirerande att vara kvar i Örebro.”

lisa2

Foto: Anders Henrikson

Det var kanske det som slog mig att du inte kommer att spela Champions League som du har vunnit med Umeå och varit i final med Tyresö.

”Det är lite tråkigt, det är ju väldigt goda matcher. Men det kanske kommer igen att jag spelar Champions League. Jag har skrivit ett ettårskontrakt med KIF och jag känner väl lite att jag är inte redo att trappa ner eller nånting, jag vill fortsätta min satsning så länge jag kan och så länge jag håller, så det finns framtid fortfarande för Champions League.”

Om man tittar på KIF:s trupp 2017 så har ni ju endast svenska spelare i år vilket är ganska unikt. Är det ett medvetet val?

”Jag vet faktiskt inte varför det har blivit så, men de har ju valt många unga, lovande spelare med en bra karaktär och så har det blivit bara svenska spelare kanske av en slump. Vi hade ju ganska många utländska spelare förra året.”

Och när man ser på truppen som ni har så känns det som om du kommer att spela en mycket viktig roll för de andra spelarna.

”Det blir ju så när man har varit med mycket och har spelat många matcher. I truppen är många unga spelare, så det faller sig ganska naturligt att ha den rollen och försöka styra laget mot rätt håll.”

Vart kommer KIF att hamna, det känns återigen att Damallsvenskan kommer att ha många mittenlag där allt mellan 4:e och 8:e platsen är ganska öppen.

”Vi har ju haft ett mål som vi har sagt utåt att vi vill vara Top 4 och siktar på att komma så högt upp mot toppen som möjligt. Vi får se hur det går och om vi får ihop laget som har många nya spelare.”

 

KIF Örebro – truppen 2017

 

Målvakter: 21 Carola Söberg, 94 Mimmi Paulsson Febo

Backar: 4 Frida Svensson, Marina Pettersson Engström, Hanne Gråhns12 Emma Östlund, 15 Emelie Andersson, 24 Hanna Terry

Mittfält och anfall: 7 Lisa Dahlkvist, 9 Emma Jansson, 10 Linda Hallin, 11 Fanny Andersson, 13 Maja Regnås, 14 Adelisa Grabus, 16 Freja Olofsson, 17 Jenny Hjohlman, 18 Michelle De Jongh, 19 Leijla Basic, 20 Julia Spetsmark, 23 Emma Lindén.

20 spelare varav 13 är yngre än 25 år, men ändå spets i alla lagdelar.

 

 

 

Ada Stolsmo Hegerberg världens bästa

31096893134_35710cb6a7_hDet händer inte mycket så här års inom damfotbollens värld om man inte vänder blicken mot avlägsna länder som Australien eller Japan. Även silly season har gått in i en liten paus under mellandagarna och vi väntar fortfarande på en del svar inför nästa säsong. Jag återkommer till detta.

Men börja vill jag i dag med att engelska The Offside Rule dagen före julafton har sett ut världens 100 bästa fotbollsspelare. En jury, bestående av 30 damfotbollsexperter, däribland Kelly Smith, Matt Beard, Martin Sjögren, Hope Powell, Tom Sermanni och lilla jag (en stor ära  att jag fått vara med i denna krets) har röstat fram sina respektive 100 bästa. Det fanns en lista på lite mer än 100 spelare, men vi fick lägga till namn om vi tyckte att någon saknades. Det tog mig flera timmar att ranka och ordna och till slut blir det förstås lite orättvist på en del positioner, men resultatet som helhet är bra, tycker jag, främst på de första 20 platserna.

Världens bästa spelare 2016 är enligt juryns uppfattning norska Ada Stolsmo Hegerberg som kom till Olympique Lyon 2015 och bara öst in mål sedan dess. I ligan, i cupen och även i Champions League. Jag röstade själv på Hegerberg som jag hade tur att träffa och prata med ett par gånger under EURO 2013 i Kalmar, Norrköping och sedan i Stockholm. Redan då fick jag en uppfattning om henne att jag sällan hade träffat en lika målmedveten och ambitiös och mogen 18-åring som dessutom briljerade genom sin snabbhet. En mycket vältränad ung kvinna dessutom.

10649467546_87c18805f6_kÄven juryns 2:a var min personliga tvåa. Marta Vieira da Silva. I sina bästa stunder är Marta fortfarande världens bästa fotbollsspelare. Det fascinerande är att hon efter alla dessa 13 år som man har sett henne på den internationella fotbollsscenen har gnistan kvar, kärleken till fotbollen. Hennes överlägsenhet gentemot andra har minskat lite, inte för att hon har presterat sämre utan för att damfotbollen har utvecklats och det finns en hel del spelare som kan göra det svårt för Marta. I Tyskland visslar många när hon spelar där, något som jag som har träffat henne och andra som spelat med och mot henne, inte förstår. Det kanske finns en hel del avundsjuka att man trots många framgångar i Tyskland och trots en Birgit Prinz aldrig haft en spelare som kan tillföra magi till spelet. Det kan Marta som jag alltid har mött som en mycket ödmjuk person. Christen Press har berättat min favorithistoria med Marta. I UWCL-semifinalen mot Birmingham City brände hon en straff och Press och de andra i Tyresö märkte att det kokade inom Marta, inte för att hon var sur pga av ett mål som hon missade som individ utan för att hon kände att hon hade svikit laget. ”Marta pratade nästan aldrig engelska på fotbollsplanen, men hon gjorde det i slutet av den matchen när hon spelade väggspel med mig och sköt 3:0. Efterår sprang hon upp i min famn och sa ‘Thank you.'” Det om lagspelaren Matta som ville gottgöra det som hon uppfattade som ett svek mot laget.

Melanie Behringer hamnar på 3:e plats tack vare sin roll i årets OS där hon vann skytteligan och ledde ett inte direkt glänsande tyskt lag till första OS-guldet.

Platserna 4-20:

4. Kim Little (Seattle Reign, Melbourne City)
5. Dzsenifer Marozsan (1.FFC Frankfurt, Olympique Lyon)
6. Christine Sinclair (Portland Thorns)
7. Carli Lloyd (Houston Dash)
8. Wendie Renard (Olympique Lyon)
9. Tobin Heath (Portland Thorns)
10. Lucy Bronze (Manchester City)
11. Amandine Henry (Olympique Lyon / Portland Thorns)
12. Anja Mittag (PSG / VfL Wolfsburg)
13. Pernille Harder (Linköpings FC)
14. Eugénie Le Sommer (Olympique Lyon)
15. Camille Abily (Olympique Lyon)
16. Lotta Schelin (Olympique Lyon / FC Rosengård)
17. Alex Morgan (Orlando Pride)
18. Alexandra Popp (VfL Wolfsburg)
19. Hedvig Lindahl (Chelsea Ladies)
20. Ramona Bachmann (VfL Wolfsburg)

Ytterligare svenska resp damallsvenska och fd damallsvenska placeringar bland Top 100:

26. Vero Boquete (PSG)
29. Caroline Seger (PSG /Lyon)
31. Stina Blackstenius (Linköpings FC)
36. Christen Press (Chicago Red Stars)
37. Nilla Fischer (VfL Wolfsburg)
40. Hope Solo (Seattle Reign)
43. Lydia Williams (Houston Dash / Melbourne City)
46. Sara Björk Gunnarsdottir (FC Rosengård / VfL Wolfsburg)
50. Lieke Martens (FC Rosengård)
56. Manon Melis (Seattle Reign)
58. Ali Krieger (Washington Spirit / Orlando Pride)
74. Sofia Jakobsson (Montpellier)
75., Claudia Neto (Linköpings FC)
76. Lisa DeVanna (Melbourne City / Orlando Pride)
77. Ashlyn Harris (Orlando Pride)
78. Lisa Dahlkvist (PSG / KIF Örebro)
82. Linda Sembrant (Montpellier)
86. Jennifer Hermoso (FC Barcelona)
90. Tabitha Chawinga (Kvarnsvedens IK)

25 av världens bästa 100 spelare har någon gång spelat i Damallsvenskan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fotbollsgalan närmar sig

Om lite mer än tre veckor är det åter igen dags att bege sig till Globen (eller Ericsson Globe som den officiellt heter numera) och vara med i vimlet bakom scenen där den mest vanliga frågan till vinnarna i god gammal svensk tradition är ”Hur känns det?”.

”Det känns väldigt bra.” kommer de flesta spelarna att säga och sedan tar vi en del fina bilder, även med herrarnas vinnare och efter diamantbollen är överlämnad till Sveriges bästa fotbollsspelare är säsongen över.

I går kväll fick vi ta del av nomineringarna av den jury som til nästan 50% består av personer som står på SvFF:s lönelista, något jag har kritiserat genom åren. Lägg till Victoria Sandell Svensson (EFD) som fd landslagsspelare och det är inte osannolikt att nomineringarna är lite svenskdominerad trots flera dussin utländska toppspelare i Damallsvenskan. Det är ju förstås solklart att till exempel Pia Sundhage och Lillie Persson måste försöka rättfärdiga sina uttagningar till landslaget med nomineringar till Fotbollsgalan. Och varför ska ungdomslandslagens tränare Anneli Andersén och Calle Barrling rösta emot Sundhage och Persson?

Här kommer de nominerade och lite (uppgivna) kommentarer:

Målvakt: Hilda Carlén, Jennifer Falk, Hedvig Lindahl

Det är alltså möjligt att nominera utländska spelare (som även kallas ”importer” av de som vill ha så få som möjligt) till alla kategorier förutom ”genombrott” och ”diamantbollen”. I den senare kategorin får vi bara veta vem som vinner. Det är alltid möjligt att nominera svenskor som spelar utomlands. Jag skulle hellre se att Fotbollsgalan handlar om Damallsvenskans bästa spelare, att den alltså blir en fest för ligan. Sedan borde Diamantfotbollen tilldelas en svensk spelare oavsett var hon lirar. Den utmärkelsen kommer ju även från annat håll.

30306492056_11418ee46b_k

Damallsvenskans bästa målvakt Gudbjörg Gunnarsdottir (Djurgården) är inte nominerad till Fotbollsgalan

Jag saknar Damallsvenskans klart bästa målvakt: Gudbjörg Gunnarsdottir från Djurgården. Hon har en klar del i Djurgårdens succéår och har åtminstone i hemmamatcherna jag har sett på Stadion (förutom tre såg jag alla) gjort fenomenala räddningar, ibland räddat en eller två poäng. Löjligt att hon  saknas. ”Gugga” borde konkurrera om utmärkelsen med Lindahl. Och enligt mina regler borde isländskan få den som seriens bästa.

Back: Nilla Fischer, Jessica Samuelsson, Linda Sembrant.

28028710966_0a851cfef1_k

Flest assist i Damallsvenskan räcker inte för Fotbollsgalan: Jonna Andersson (Linköping)

Nilla Fischer har inte spelat en toppsäsong, varken i landslaget eller i klubben. Samuelsson är en solklar vinnare här, bäst bland de nominerade. Eftersom jag tycker att det är främst Damallsvenskan som borde ha fest den 21 november lägger jag till Jonna Andersson (som fortfarande leder den dåligt skötta assistligan) och Emma Berglund. 

Mittfält: Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Marta

Spelade Seger en enastående säsong? I PSG? I landslaget? Eller nomineras hon eftersom hon pga gamla meriter? Marta ska självklart vinna i denna konkurrens, men jag antar nästan att Lisa Dahlkvists straffar mot USA och Brasilien räcker för att vinna statyn. Marta var suverän, men det finns en annan mittfältare som jag tycker har gjort en lika bra säsong trots att hon inte hamnar så mycket i strålkastarljuset. Svensk mästarinna har hon dock blivit nyligen och lett sitt Portugal till dess allra första slutturnering. Jag snackar förstås om Claudia Neto som har en viktig del i ett SM-guld, sin klubbs första sedan 2009. Medan Marta spelade bra, spelade stundtals fantastiskt, men står där med endast Svenska cupen och den nu äntligen avskaffade Supercupen.

Anfall: Stina Blackstenius, Tabitha Chawinga, Pernille Harder

Där har juryn räknat mål. Och överraskande att förbundskaptenerna inte fick igenom sina favoriter Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och Olivia Schough. Det är den kategorin i vilken jag håller med juryn. Priset borde gå till Harder som gjort flest mål, näst flest assist och vars spel på det hela sett ligger på en annan nivå än både Blackstenius och Chawinga trots att de är fantastiska kandidater.

MVP: Tabitha Chawinga, Pernille Harder, Marta

Även här tycker jag att det är helt ok att välja dessa tre. Utan Chawinga skulle Kvarnsveden spela åter igen i Elitettan 2017. Utan Harder hade Linköping slutat tvåa. Utan Marta hade Rosengård slutat tvåa, vilket dem också gör. Utifrån det så borde det alltså stå mellan Chawinga och Harder. Egentligen vill jag att båda ska få priset, men eftersom Harder redan är årets forward så är Chawinga seriens mest värdefulla spelare. På ett hörn vill jag ge en extra utmärkelse till nyförvärven Elisabeth Addo och framför allt Tiffany Weimer som lyfte Kvarnsveden och som gav Chawinga det utrymme som hon behövde.

Årets genombrott: Cajsa Andersson, Ellen Löfkvist, Johanna Rytting Kaneryd

2015 var Stina Blackstenius, Pauline Hammarlund och Michelle de Jongh nominerade. Blackstenius vann. 2014 handlade det om Malin Diaz Pettersson, Magdalena Ericsson och Fridolina Rolfö med Diaz som vinnare. Man har tagit med en målvakt i år vilket jag tycker är fint, men jag hade hellre sett en annan, nämligen Zecira Musovic. Visst är det Andersson som vinner SM-guld, kommandes från lilla Älta, MEN Musovic som var avsett för bänken i Rosengård, först bakom världsmålvakten Erin McLeod som skadade sig svårt i allra första matchen och sedan bakom Sofia Lundgren, Musovic fick rycka in och har spelat 12 av 20 möjliga matcher som startande målvakt. Lägg till att hon var skadad de första veckorna och att hon nu spelar även Champions League. Men för juryn har Musovics bedrift kanske varit en självklarhet som de inte lagt märke till. För mig har hon fått sitt genombrott i år. Ifjol gjorde hon toppmatcher mot Wolfsburg och vissa ville se henne redan i Kanada 2015, men när tränaren Jack Majgaard anlände till Sverige och Malmö fick Zecira nöja sig med bänken och titta på tyska Kathrin Längert. I år är det självklart att hion står. Det kvalificerar henne för mig till en nominering till årets genombrott. Och där borde hon kanske till och med vinna med udda målet mot Rytting Kaneryd.

Årets tränare: Yvonne Ekroth, Stellan Karlsson, Martin Sjögren

Alla tre är värdiga nominerade. Ekroth är uppstickaren, ingen förväntade sig att Djurgården skulle gå så bra. Karlsson är förädlaren, tränaren som har utbildat flera talanger och gjort landslagsspelare utav dem: Emilia Appelqvist, Irma Helin, Pauline Hammarlund, Hilda Carlén. Han har gjort Piteå till ett topplag. Sjögren är Sundhages efterträdare (tråkigt om det inte skulle fungera), han har för andra gången byggt ett mästarlag genom klokt agerande. Jag saknar ett fjärde namn, men vill dock inte stryka någon av de tre nominerade: Jonas Björkgren (Kvarnsveden) har gjort ett jobb som ingen, verkligen ingen av oss så kallade experter trodde var möjligt: Kvarnsveden är kvar i Damallsvenskan även nästa år. Jag kommer väl ihåg Upptaktsträffen på Berns i våras där många småfnissade åt Kvarnsveden som trodde att det skulle fungera med en trupp utan nyförvärv från Damallsvenskan.Som fnissade åt när Björkgren och lagkapten Denise Sundberg berättade om att ordet ”dåligt” var förbjuden i Borlänge och att de trodde att det skulle hjälpa dem att vara bra. Och var och en av dessa fyra tränare skulle vara en värdig vinnare.

Diamantbollen till slut. Här finns inga nominerade. Men förstås är Hedvig Lindal en kandidat som de flesta favoriserar. Hon har stor andel i att landslaget tog OS-silver i somras. Men jag kan även tänka mig att Lisa Dahlkvist kan vara hennes stora utmanare i år. Det var hennes straffar och främst den mot USA som vi kommer ihåg mest när fotbollsåret 2016 läggs till handlingarna. Vinner Dahlkvist, så borde hon skicka en väönlig hälsning till Hope Solo. Deras kommunikation i OS-kvarten var en härlig show.

P.S.: Jag vill gärna se ytterligare en kategori, nämligen årets nyförvärv. Det skulle vara spännande att se och belöna en spelare som har fullföljt eller överträffat alla förväntningar man hade när hon rekryterades. Priset går till Ella Masar McLeod såklart. Nominerad förutom henne är i min lilla egna kategori Tiffany Weimer och Mimmi Larsson.