Etikettarkiv: Jack Majgaard Jensen

Sverige 2019

Debuterar Cajsa Andersson i morgon?

Inför morgondagens landskamp i Sydafrika som visas i TV12 och på CMore fick Peter Gerhardsson stryka Lina Hurtig, Zecira Musovic och Fridolina Rolfö ur matchtruppen.

Att skadebenägna Hurtig inte kunde spela var redan klar för ett par dagar sedan. Nu meddelade landslagsledningen via hemsidan att även Zecira Musovic och Fridolina Rolfö är borta.

Detta öppnar förstås till en debut i morgon och allt eftersom Cajsa Andersson var redan med i förra samlingen tror jag att hon borde ligga mycket nära till att få spela.

Men frånsett spekulationer om startelvan som Gerhardsson troligtvis redan har skrivit upp och troligtvis även meddelat spelarna: Hur ser Sverige ut inför detta år som innehåller det viktigaste och största som finns för en fotbollsspelare: ett VM som börjar om 137 dagar.

Johan Rydén har skrivit en spännande ”analys” med ”hemsnickrad metod” där han har betygsatt alla svenska insatser under 2018 och delat in spelarna i allt från världsklass till hög nationell klass. Ett inlägg som i skrivande stund har initierat en bitvis het diskussion om spelarnas klass och om de har värderats rätt och mycket annat.

Det är 23 spelare och fyra reserver som Gerhardsson får ta med till Frankrike i sommar. Jag tittar på hur många som sitter säkert och om vem som finns med och vem som finns utanför som fortfarande har en chans att komma in.

Tiden är knapp. Det är ju bara 136 dagar i morgon efter matchen tills Frankrike spelar öppningsmatch mot Sydkorea på Parc des Princes, den y7 juni kl 21.00 fransk och svensk tid.

Målvakter

Är hon frisk och utanskada spelar Hedvig Lindahl alla matcher i VM

Bara en plats är helt säkert. Om inget händer och kära vänner, inget får hända, så står Hedvig Lindahl i nästan alla ,matcher som Sverige kommer att spela i VM i år. Jag säger nästan alla eftersom Peter Gerhardsson borde låta sin andra målvakt spela mot USA om man redan vunnit matcherna mot Chile och Thailand och är klara för åttondelen. Och bara ifall.

Viggy som hon kallas åtminstone ”hemma” i London är en av världens bästa målvakter i dag och det är faktiskt lite skrämmande att avståndet mellan Lindahl och alla andra är så stort.

Skrämmande eftersom fotbollsspelare kan skadas och den risken ökar faktiskt vanligtvis ju längre man kommer upp i åren. Den 29 april fyller Lindahl 36 och inget talar i dagsläge emot att hon inte även spelar nästnästa VM i Australien eller någon annanstans 2023 och hotar italienaren Dino Zoffs rekord att spela ett VM i 40-årsåldern.

På sistone har Emma Hayes, Chelseas tränare satsat närmast uteslutet på Lindahl trots den starka konkurrensen som finns där med ytterligare två landslagsmålvakter i Carly Telford och Ann-Kathrin Berger.

Vem är Sveriges tvåa?

Zecira Musovic var det åtminstone i antalet insatser i landslaget efter dåvarande tvåan Hilda Carlén blev gravid (hon födde en son i december, stort grattis!). Men Zecira blandar och ger för mycket och måste definitiv höja sin lägstanivå ett par växlar för att kunna beträda den internationella scenen på högsta nivån.

Cajsa Andersson ser jag just nu som tvåa efter Lindahl, men både Musovic, Andersson och Jennifer Falk är långt ifrån internationell klass. De får ju inte heller många internationella matcher längre. I morgon är ett sällsynt tillfälle. Men sedan är det Cajsa Andersson som får spela Champions League långt efter VM. Jag tror nästan att Sveriges andra målvakt, vem det nu är eller blir framöver de närmaste åren borde satsa på att spela i ett lag som kvalar in till UWCL eller att spela utomlands för att samla internationell rutin på en annan nivå.

Vi har ju en målvakt utomlands, nämligen Stefanie Öhström, 32-åringen som spelar sin åttonde (!) säsong i Italien, sedan 2016 för Fiorentina i en av världens vackraste städer, Florens. Men även om Öhrström spelar väldigt bra tycker man i landslagsledningen kanske att den italienska ligan inte håller måttet jämfört med Frankrike, England, Spanien, Tyskland och Sverige.

Sammanfattningsvis har vi en målvakt i världsklass, men saknar en klassmålvakt som självklar tvåa. Det är ett problem som tidigare landslagsledningar har bidragit till genom att inte ge regelbundna insatser till de som ligger bakom Lindahl. Så får vi helt enkelt konstatera att Sveriges landslag, det nionde landslaget i världen skulle inte kunna matcha fjolårets tionde lag i Damallsvenskan som i Sabrina D’Angelo och Shannon Lynn har två klassmålvakter som båda två kunde byta av varandra utan problem. Målvakterna bakom Lindahl har ett stort potential, men de är inte där än.

Backar

Magdalena Eriksson blir bara bättre och är endast 25 år

Det pågår en intensiv diskussion om Nilla Fischer är fortfarande världsklass eller inte. Faktum är att hon är lagkapten i ett av världens bästa klubblag VfL Wolfsburg och att FIFPRO har ställt upp henne i sin världselva. Men samtidigt lämnar hon Wolfsburg efter våren och när hon spelar VM-öppningsmatchen för svensk del mot Chile har hon redan sin sista match i den gröna Wolfsburg-tröjan bakom sig. Fischer fyller 35 i augusti och annars än på målvaktssidan spelar åldern snabbare en viktig roll. Nilla Fischer är inte den snabbaste av mittbackarna och det finns mittbackar som är mycket bättre i spelet framåt.

Trots detta skulle jag som svensk förbundskapten alltid ha henne på plan eftersom hennes personlighet, rutin och hennes fysik i dueller en mot en är mycket avgörande och viktig för Sverige. Den som följer efter henne som landslagets framtida försvarschef spelar ju redan med henne: Magdalena Eriksson. Magda har gjort flera steg framåt sedan hon spelar i Chelsea och hon blir bättre med varje månad. En ledare har hon redan varit i Linköping där hon var en omtyckt lagkapten. Nu har ju Eriksson skrivit på för ytterligare tre år i London, men hon hade varit en fantastisk ersättare för Fischer i Wolfsburg…

Linda Sembrant är lika klar som tredje back i det svenska laget. Lagkapten i Montpellier HSC och en mycket stabil spelare som väldigt sällan gör avgörande misstag.

Då har vi Fischer – Eriksson – Sembrant. Om man nu väljer att spela med en trebackslinje. På så sätt blir tidigare ytterbackar yttrar på mittfältet.

Där har vi som första alternativet Jonna Andersson på vänsterkanten. Även Jonna har gått framåt i London och profiterat mycket av spelet i den engelska ligan och livet i London.

Ibland är det som händer utanför planen minst lika viktig som det som händer på konst- eller naturgräset.

Liv och spel utomlands utvecklar personligheten. En starkare person blir i de flesta av fallen även en starkare fotbollsspelare.

Anna Oskarsson – omskolad till högerback är nära en VM-plats

Högerpositionen är fortfarande öppen. Där tävlar ju Anna Oskarsson med Hanna Glas just nu, men jag skulle alltid vänta på Jessica Samuelsson. Hon har haft mycket otur under hennes utlandsäventyr hittills. Som spelare i LFC var hon på väg att bli en av världens bästa högerbackar och det var hon framför Fischer som jag höll som Sveriges bästa back innan fötterna ställde till det för Jessica.

Så fort någon av de tre ovan nämnda mittbackarna skadas eller skulle hamna i en formsvacka, kan man direkt plocka fram Amanda Ilestedt. På ett hårsmån ligger hon bakom dessa tre och då Fischer är nio år äldre och Sembrant sex behöver hon nog ha lite tålamod. Hennes tid kommer.

Då har vi redan sju backar för Frankrike. Blir det åtta eller nio?

Sandra Adolfsson, Natalie Björn och Mia Carlsson finns där och alla befinner sig nere i Kapstaden just nu. I skrivande stund har de snarare en roll som bänkspelare om inte någon av de ovan nämnda blir skadad eller sjuk.

Kan Emma Berglund komma tillbaka? Skadan har kastat tillbaka henne ännu mer än Jessica Samuelsson och just nu känns VM långt borta, men når hon tillbaka till sin fina form hon hade under många år kan hon förstås konkurrera med Amanda Ilestedt om den fjärde mittbacksposten.

Ronja Aronssons tid kommer troligtvis först efter VM med blick mot EM 2021 i England. Men Piteås högerback är ett riktigt löfte och det blir spännande att få följa henne i Damallsvenskan och i Champions League.

Mittfältare och anfall

Med tre målvakter och åtta backer finns det alltså plats för ytterligare 12 spelare som ska plugga lite francais pour la survie till sommaren. Det är verkligen urtråkigt att Lotta Schelin inte får avsluta sin landslagskarriär på det som varit hennes hemmaplan under den mest framgångsrikaste delen av hennes karriär.

Men till årets lag och de som är mer eller mindre klara för VM.

Lagkapten Seger är lagets självklara ledare

Caroline Seger är en av nyckelspelarna som Sverige inte klarar sig utan. Kanske till och med nyckelspelaren. Jag läste i en intervju häromdagen att Seger är lite ledsen över att hon aldrig blev världens bästa fotbollsspelare. Hon fanns ju bland världens bästa en gång i tiden, men det är ganska länge sedan. Även om hon är absolut självklar i både Sverige och FC Rosengård så är hon inte längre i den form som någon gång har skapat hennes rykte som gjorde att spelare som Veronica Boquete ville spela med just henne i Tyresö FF. Den sista tiden i Lyon var hon en spelare som fick 25-30 minuter som mest och efter denna upplevelse som säkert inte var lätt att smälta gjorde hon det rätta och flyttade hem till Sverige och hemtrakterna i Skåne.

I ett FC Rosengård som tappade toppositionen i Europa de senaste åren och som till och med föll mot ett lag som Slavia Prag i Champions League är Seger nog den tongivande personligheten. Hon kan hålla ihop ett lag både utanför och på planen och hennes utåtgående och direkta personlighet är av stor vikt även för landslaget. Men hon ger sällan impulser för det offensiva spelet medan hon är mycket bra på att hålla i bollen och spela den i sidled eller bakåt. Men för Sverige fortfarande en avgörande spelare. Finns den ultimativa hungern kvar, den som både Jack Majgaard Jensen och Erling Nilsson har efterlyst i uttalanden utan att nämna någon spelare vid namn? jag vet inte, men jag tror att det svenska landslaget är bättre lämpad för att fördela uppgifter och roller.

En annan spelare som är oerhört viktigt för laget är Djurgårdens senaste landslagsförvärv Olivia Schough. Hon har själv sagt att det kanske är hennes bästa egenskap att göra andra bra och att hon gärna skulle nämna en annan egenskap som hennes bästa.

Många journalister och även spelare har länge undrat om Olivia Schough ska vara med i ett urval av Sveriges bästa. Hennes målsnitt är ganska blygsam för att vara forward, hennes assister har dock ökat avsevärt ifjol i Göteborg. Varför jag vill ha med henne?

Jag har någon gång jämfört Olivia Schough med tysken Lukas Podolski, en spelare som åtminstone i hans sista turneringar åkte med för att gör andra bra. För att han skapar en stämning även utanför planen, i omklädningsrummet, vid gemensamma måltider och under fritiden som lyfter hela gruppen till en ny nivå. Schough är en människa som gör att alla i hennes omgivning mår bättre.

Men det är ju inte allt. Även på fotbollsplanen är hon full av energi, ger allt för laget och den gemensamma framgången och springer ofantligt mycket.

Där finns det kanske och sannolikt även andra som står utanför landslaget och undrar, men det är helhetsbilden som avgör. Och räknar man ihop att Schough är en av Sveriges 30-35 bästa, men den i särklass bästa personligheten att lyfta humöret inte bara av gruppen utan även av individer, så är hon alltid med.

Fotboll är ingen naturvetenskap, hár gamle tysken Bernd Schröder (han som tränare Turbine Potsdam i mer än 40 år och gjorde det fd DDR-laget till en europeisk stormakt) sagt.

De bästa elva spelarna spelar inte nödvändigtvis den bästa fotbollen tillsammans. Det gäller att hitta den rätta blandningen av spelare och personligheter.

Den tredje självklara spelaren är Kosovare Asllani. Det är ett nöje att se hur Asllani har utvecklats från en stortalang som kunde säga att hon inte tittade mycket på damfotbollen under fritiden för att den är så dålig till en spelare som kan dra med hela sitt lag och leda och samtidigt ha starka åsikter om kvinnors rättigheter och damfotbollens behov och orättvisorna gentemot den av UEFA eller FIFA. Asllani har blivit #10 i svenska landslaget, en roll som även Fridolina Rolfö skulle kunna ta, men Frido är tyvärr småskadad rätt så ofta. Jag skulle önska Rolfö att få tre helt skadefria år och sedan är hon en av världens bästa 50 spelare, kanske till och med övre halvan. Båda är självklara i VM-truppen.

Då återstår alltså åtta platser.

Ytterligare två gå till franskduon Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson. Båda spelar numera bättre i Sverige än i klubblaget Montpellier HSC och speciellt i Blackstenius fall undrar man ju om klubbytet från Linköping till Montpellier i längden varit bra för henne. En del talar för att hon lämnar Montpellier för Linköping igen vilket skulle kännas lite som ett byte nedåt. Med tanke på hennes kapacitet borde hon nog fortsätta utomlands så gärna jag skulle se henne i Damallsvenskan igen. Men kanske är hon en person som helt enkelt behöver lite mer tid hemma med släkt och vänner innan det är dags igen att packa ryggsäcken.

Sofia Jakobsson närmar sig 100 landskamper nu och har blivit en stabil och pålitlig spelare. Hennes comeback under 2018 var starkt och jag tror att vi kan förvänta oss mer av henne i år. Forwardsituationen i Montpellier med sju anfallare är som den är och inte lätt för de båda svenskorna.

Nu har Marija Banusic kommit till Frankrike och åter igen håller jag tummarna att hon får sitt stora genombrott. Tekniskt sett en av Sveriges största talanger (nånsin?), men hon behöver en tränare som står bakom henne och som ger henne mycket förtroende. Med Kim Björkegren fungerade det mycket bra i Linköping. Banusic lär det ha mycket svårt att komma in i truppen om hon nu inte börjar ösa in mål med detsamma i Montpellier.

En frisk Elin Rubensson är förstås en självklar landslagsspelare även i ett VM. Det var nog ett av LdB FC Malmös största fel att låta dra henne till Göteborg när hon inte räckte till att spela i startelvan i ett lag som var stjärnspäckad. Man satsade då helt enkelt inte tillräckligt på en av klubbens största egna talanger någonsin. Några år senare, rättare sagt i oktober 2018 svarade Elin med två mål som var upptakten till att hennes föredetta klubb missade spel i Champions League. Det måste svida enormt att se hennes fantastiska framgångar och inse att man borde behållit henne, samtidigt som man förstås är glad för henne. Rubensson bara växer och framtiden är hennes. Jag ser henne i ett utländskt lag 2020 om hon så vill och maken vill flytta till England eller Tyskland. Göteborg kan få en bra slant tack vara det femåriga avtalet man skrev med henne.

På anfallarsidan ser det just nu mycket bra ut för både Anna Anvegård och Mimmi Larsson. Larsson är Blackstenius-kopian för Gerhardsson medan Anvegård är en klassisk centerforward nästan utan konkurrens om inte Banusic spelar den rollen som kanske skulle passa henne bäst.

20 spelare är klara. Återstår tre stycken.

Här finns det ett antal x eller y.

Hanna Folkesson eller Julia Roddar? Jag skulle säga Roddar just nu, men marginalerna är små.

Lina Hurtig eller Julia Zigiotti Olme? Hurtig är lika skadebenägen som Rolfö och har extremt känsliga fötter och är en annan spelartyp än tekniska Zigiotti.

Filippa Angeldahl eller Julia Karlernäs eller Nina Jakobsson? Här ligger nog Karlernäs kanske bäst till eftersom Angeldahl nominerades ”bara” som ersättare för sjuka Rubensson. Nina Jakobsson är en personlig favorit för att hon kan hålla bollen framme och är en enorm stark huvudspelare (något som även Karlernäs klarar av). Men tiden rinner ut för henne. Om hon inte är med i Algarve är det nog kört när det gäller VM.

Jag tror inte heller att Madelen Janogy har särskilt goda chanser att komma med i ett VM-lag. Hon nosar där och hon är med nu, men vi har många skador att täcka för. Långt bort känns just nu fjolårets stora hjältinna Loreta Kullashi som gjorde en drömdebut i matchen mot Sydafrika med två mål. Men skador förstörde hennes säsong i fjol och då är det svårt att hitta tillbaka om man inte redan etablerat sig.

Nej, både Janogy och Kullashi är spelare för tiden efter VM liksom en del andra.

Hur är det med Julia Spetsmark som nu ska spela för ett av världens absolut bästa lag och som kommer att dagligen träna i en av världens bästa omgivningar i North Carolina Courage? Jag tror att det är en stor chans, men att tiden är alldeles för kort. De första matcherna i NWSL kommer att spelas i slutet av mars och det är efter Algarve. Den som inte varit med i Portugal kommer att ha det väldigt, väldigt svårt. Då är det bara tunga skador som kan leda till att någon utifrån kretsen av 30-32 spelare kan komma fram beroende på positionen.

Unga spelare som Ronja Aronsson eller Ellen Löfqvist som var bland de som burit Piteå till ett sensationellt och mycket väl förtjänt SM-guld 2018 lär få vänta till efter VM. Om Sverige inte lyckas kvalificera sig till OS 2020 i Tokyo kan det bli en eller fler som lägger av i landslaget. Klarar Sverige att spela OS nästa år blir det nog först efter EM 2021 tills det nya landslaget endast består av nästan enbart spelare som är födda 1990 och framåt. Till den skaran unga som kommer att knacka på dörren räknar jag även Rosengårds Johanna Rytting Kaneryd och Ebba Wieder, Vittsjös Michelle De Jongh och Göteborgs Rebecka Blomqvist.

Hur som helst blir det ett väldigt spännande landslagsår som inleds i morgon med den officiella matchen mot Sydafrika. Ett år där Sverige kan gå väldigt långt i VM med den kulturen och det spelsättet som Peter Gerhardsson har bytt och som laget verkar tro på och ha förtroende för.

Annonser

Välkommen i framtiden och gott nytt år

Tre år i rad missade FC Rosengård SM-guldet trots att man hade den i särklass största budgeten i Damallsvenskan. Efter att Linköping två gånger om snodde guldet från 2010-talets framgångsrikaste svenska damlag var det Piteå IF 2018, ett lag där nästan alla spelare antingen pluggar eller jobbar vid sidan av fotbollen.

Inte nog med att man missade SM-guldet så missade man även Champions League-platsen till säsongen 2019/20 mot Kopparbergs/Göteborg FC där en fd Malmö-spelare, Elin Rubensson, inte bara gjorde mål mot sitt fd lag i den avgörande matchen, hon valdes även till Damallsvenskans bästa spelare av Spelarföreningen.

Klubbens ledning berättade efter säsongens slut och efter att man åkte ut mot Slavia Prag i åttondelsfinalen i UWCL att man skulle använda novembermånaden att tänka efter och fundera inför framtiden.

Svaret har man möjligtvis hittat. I mellandagarna publicerade Håkan Wifvesson och Therese Sjögran en debattartikel i Aftonbladet och klubben lanserade ett pressmeddelande och en självskriven rapport

Svensk damfotboll och inte minst Rosengård behöver mer pengar. Staten måste det göra enklare för företag att sponsra jämlikt (helt korrekt), företagen borde sponsra mer jämställt (det är väl upp till företagn, men visst) och Svenska fotbollsförbundet ska höja klubbarnas ersättning för spelare som spelare i landslaget.

Wifvesson och Sjögran tecknar en bild av ett Sverige som halkar efter i ökningen av budgetar och i ökningen av spelarlöner och som därför inte längre är konkurrenskraftigt mot till exempel Tyskland, England och Frankrike.

De avslutar artikeln med hoppfulla ord: ” ”Om vi vill, så kan vi, tillsammans, hålla kvar svensk damfotboll i Europatoppen!

Ärligt talat: Tåget har redan gått. Det åker så fort att Sverige inte längre hinner komma ikapp igen. X2000 introducerades 1995. Jämför detta med ICE, Frecciarossa eller Shinkanzen.

Men det är en utveckling som tråkigt nog känns ganska naturligt. Damfotbollen växer så det knakar. Att man en gång ha varit pionjär och till och kunde skryta med all rätt att man hade ”världens bästa liga” är numera drygt tio, elva år sedan.

Efter Umeå IK som var Europas bästa lag, kanske världens när de vann Women’s Cup och när Marta var på toppen av sin karriär. Umeå hade även spelare som Anne Mäkinen (som blev korad till EURO 2005’s bästa spelare), Mami Yamaguchi, Ramona Bachmann, Laura Kalmari och svenska storstjärnor som Malin Moström och Hanna Ljungberg.

De utstrålade samma enorma kraft och vilja när man såg dem under en uppvärmning som jag några år senare såg hos Europas nya storlag Olympique Lyon. Det senare begav sig fö på Malmö IP och Lyon vann den duellen med 5:0 och 3:0. Redan då var svensk damfotbolls storhet på klubbnivå ett minne blott.

Endast Tyresö FF kunde spela sig till en final i Champions League. 2014 förlorade man med 3:4 efter en rafflande final mot VfL Wolfsburg. Men detta svenska lag spelade med pengar det inte hade. Meghan Klingenberg, Ali Krieger, Ashlyn Harris, Marta, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Christen Press, Jennifer Hermoso, Line Røddik och Vero Boquete.  Ingen av dem fick en enda krona efter februari 2014. Tyresö FF:s damlag var en bluff och dess öde är sporthistoria. ”De utnyttjade oss fullt medvetet,” berättade Christen Press för mig i ett café på Hamngatan några dagar före den stora finalen.

Laget gjorde endast en match (för övrigt mot FC Rosengård) efter den stora finalen och gick sedan i konkurs. Många ärliga eldsjälar i föreningen Tyresö FF har sedan dess gjort ett fantastiskt arbete för att återupprätta föreningens goda rykte och kommande säsong är ju Victoria Sandell Svensson damlagets tränare.

Apropå Victoria Svensson, Hanna Ljungberg, Malin Moström och även Therese Sjögran. Det var just den generationens spelare som inte behövde söka sig utomlands för mer än nyfikenhetens skull. Den bästa fotbollen och den bästa miljön för sporten fanns i Sverige under deras storhetstid.

Annorlunda var det redan för 80-talisterna och deras stora stjärna Lotta Schelin. Mitt i Umeås guldfrossa hade Schelin vunnit skytteligan och lockades som utlandsproffs till Frankrike och ett lag som då inte var Europas bästa, men som känns nästan oslagbart i dag: Olympique Lyon. Jag var inte övertygad om Lottas klubbyte skulle gynna hennes karriär då, men kunde faktiskt bara konstatera hur tätt hon och hennes rådgivare hade haft ett par år senare.

Det var ju då tåget började sakta rulla mot förändringar. Lyons ägare, affärsmannen Jean-Michel Aulas var en av de första som hade fattat att man kan sälja en klubbs logga genom att ha ett framgångsrikt damlag. Aulas fattade att han inte skulle kunna konkurrera på herrsidan med FC Barcelona, Real Madrid, Manchester United eller Bayern München. Så han förskaffade sig ett försprång på damsidan som fortfarande är stort och kanske till och med blivit större på sistone. Ada Stolsmo Hegerberg är Lyons målspruta och världens numera bäst betalda fotbollsspelare på damsidan som enligt uppgift tjänar flera miljoner varje år.

Lyon är också den klubb som Rosengård menar, men inte namnger i sin rapport som släpptes i förra veckan. En budget på drygt 70 mijoner kronor har Lyon. Ingen vet exakt, jag har sett siffror på 10 miljoner € för Lyon vilket i dagsläge skulle vara snarare 102,2 miljoner.

Sakta, men säkert går damfotboll i herrfotbollens spår. Situationen är ju inte direkt annorlunda i herrfotbollen där också ett tiotal lag dominerar klubbfotbollen i Europa.

Sedan säsongen 1996/97 har med ett undantag (som stavades FC Porto) endast lag från Spanien, England, Tyskland och Italien vunnit Champions League. Spanien tog elva titlar, de andra tre länderna tog tio tillsammans.

De flesta av världens bästa spelare spelar i dessa fyra länder. Ingen av dem spelar i Grekland, Sverige eller Skottland.

Det är ju den utvecklingen som vi kommer att se och redan har sett damfotbollen när allt fler stora herrklubbar startar damlag: Precis som Lyon har för övrigt tyska VfL Wolfsburg (som endast tog ett [mycket överraskande] herrguld) förstått att man kan nå Europatoppen med mycket mindre finansiella medel.

Nu jagas Lyon och Wolfsburg som fortfarande ligger före (de spelade sin första final mot varandra 2013 i London) av de mer etablerade klubbarna: PSG, Manchester City, Arsenal London, Chelsea London, Bayern München, FC Barcelona och snart även Juventus Turin. Det lär ta ett par år innan man hunnit ikapp och skapat samma vinnartradition på damsidan som dessa två storlag redan har, det höll även Emma Hayes, Chelseatränaren med om när vi analyserade hennes lags 1:3 mot Wolfsburg i våras på Kingsmeadow utanför London.

Visst vore det fantastiskt skönt om stora svenska företag och varför inte även utländska skulle satsa miljoner på svensk damfotboll. Men svensk damfotboll har det ju bra. Vi producerar bara inte längre toppspelare för våra egna klubbar utan för de utländska storklubbarna där spelarna kan tjäna pengar och leva på sitt yrke.

Precis som svensk eller för den delen även dansk herrfotboll har gjort i flera decennier. Inte en enda av Sveriges VM-trupps spelare i herr-VM 2018 spelade i en svensk klubb när han nominerades. Endast tränaren Janne Andersson hade sin arbetsplats i Sverige. Det är nog trots det förståeliga vemodet även den utveckling som vi går emot när det gäller damfotbollen.

Damallsvenskan kommer dock trots allt vara en av Europas bästa serier rätt så länge. Tyskland, Frankrike, England är bättre redan i dag och vill de ha en av ”våra” spelare, så lär vi inte kunna konkurrera mer. Samma gäller ju för utländska talanger. En gång i tiden fanns det inte många scoutar eller agenter, nu är det många på marknaden. När Roland Arnqvist hämtade Marta till Västerbotten eller ett par år senare Erling Nilsson hämtade Sara Björk Gunnarsdottir till Skåne fanns det inte många som konkurrerade. I dag går man direkt till Wolfsburg eller Lyon där klubbarna inte bara lockar med mer pengar utan där resurserna i form av fler specialtränare, tillgängliga gräsplaner och rekreation efter match och träning är avsevärt mycket bättre.

Jag hoppas verkligen att debattartikeln som FC Rosengård lanserade häromveckan ger utslag. Att regeringen ändrar skattereglerna, att företagen inser damfotbollens potential och pumpar tiotals miljoner in i klubbarna. Jag hoppas också att publiken strömmar till arenorna från Piteå till Malmö under året som ligger framför oss. Tusentals svenskar borde flocka till Frankrike och heja fram sitt lag.

Även om klubbarna har tappat avsevärt internationellt de senaste åren har vi ju ett landslag i världsklass. Som stod stilla under Pia Sundhage, men som trots allt kammade hem en bronsmedalj i ett hemma-EM och en silvermedalj i ett OS. Senast, med Peter Gerhardsson, vid rodret, ser många ett systematiskt och målinriktat arbete som har förbättrat både truppens självförtroende samt verkligen utvecklat ett eget spel som alla litar på.

Det är ett bra tecken att Svenska fotbollsförbundet nu även satsar på matchen mot Tyskland på Friends Arena i april. Att man vill och kommer att presentera sitt landslag i landets finaste arena framför en så stor publik som möjligt.

VM kan bli ett utropstecken. Där har Tyskland och England och kanske inte ens Frankrike inget försprång före Sverige oavsett vad som händer i de nationella serierna. USA kommer att vara det lag som man måste besegra om man vill vinna VM-guld. Men till detta kommer vi vid ett senare tillfälle.

Tillbaka till Sverige för en avrundning av det här inlägget.

Det är bra att Rosengård för hela Damallsvenskans talan. Ändå undrar jag om inte den svidande säsongen som ligger bakom Sveriges i särklass ekonomiskt bäst utrustade lag borde leda till även andra slutsatser inombords och på hemmaplan.

Rosengård är internationellt inte längre i första klass, men borde vinna inhemska titlar. Jack Majgaard-Jensen sa i en intervju efter hans tid som förste tränare på Pildammsvägen att några spelare inte längre hade den hungern som krävdes. Något som även Erling Nilsson uttryckte i höstas när han sade att man behövde mer hungriga spelare. Båda män sa förstås inte vem som enligt deras uppfattning har tappat den stora hungern.

Att hungriga spelare inte behöva vara landslagsvana svenska eller utländska spelare har Piteå IF bevisat i fjol. Hungern i Norrbotten var stor och trots att man två gånger förlorade mot just Rosengård studsade man tillbaka.

Innan man ska bege sig på vägen till Europa igen för att utmana de stora nya lagen måste man kanske först slå konkurrensen på hemmaplan. För att kunna göra detta behövs det kanske inte en även ännu högre budget än alla andra klubbar i serien har.

Förändringarna i spelartruppen är än så länge få. Hanna Folkesson lämnar Malmö för Stockholm, det är snarare ett minus. Man söker tydligen en vass forward som kan öka konkurrensen där alldeles för många målchanser brändes i fjol. Stina Blackstenius ska ju vara på väg till Sverige igen. Det skulle vara ett rejält kap om Rosengård ännu en gång skulle lyckas sno en konkurrent på en spelare som alla såg redan hemma. (Lotta Schelin ryktades ju först till Göteborg och skrev sedan på i Malmö.) Nadia Nadim är säkert för dyrt (se ovan) och hon trivdes så bra i Portland med världens bästa damfotbollspublik att hon knappast väljer Malmö IP före Providence Park.

Andra händelser inom damfotbollen före och strax efter årsskiftet har Johan Rydén som vanligt sammanfattar noggrant och läsvärt.

Grahn ut, Dahlin in i Hammarby

42390903041_3e339e93b1_k

Hammarbys bänk i bakgrunden. Jag hann inte ta en bild på tränaren innan hon avgick.

”Turbulenser på Södermalm” hade rubriken också kunnat vara. För inte ens fyra månader sedan sparkade Hammarby sin tränare Olof Unogård och presenterade Ann-Helen Grahm, bl a fd assisterande förbundskapten till Thomas Dennerby i Sverige och Anna Signeul i Skottland som ny huvudtränare.

112 dagar senare sa Grahm upp sig. Anledningen är tydligen att hon saknar förtroende från spelartruppen.

I februari citerades Ann-Helen Grahm såhär på hemsidan: ”Förutom det faktum att Hammarby har en omfattande historia med många stolta traditioner att förvalta så känner jag att det finns såväl kvalitet som potential och framåtanda i föreningen, bland supportrar och inte minst bland spelarna.”

I går säger hon: ”Anledningen till mitt beslut har sin förklaring i att det har framförts synpunkter från spelartruppen som för mig är oacceptabla och som gör att jag känner det som ej möjligt att fortsätta leda laget”

Enligt ordföranden Richard von Yxkull har styrelsen försökt att övertala Grahmatt stanna kvar, men lyckades inte. Laget tas nu om hand av assisterande tränaren Jackie Bachteler tills vidare innan man hittat en ersättare.

Vi kommer troligtvis aldrig att få veta vad som har hänt eller för att citera Ann-Helen Grahm vilka synpunkter som framförts från spelartruppen. Synpunkter kan ju bara röra hennes arbete som tränare, antingen hur hon skötte träningarna, hur hon interagerade med truppen som kollektiv och individuellt, vilken taktik hon bestämde eller på vilka positioner och med vilka uppdrag spelarna fick spela. Framfördes synpunkterna från hela truppen eller bara från delar av truppen?

Hur som helst är detta inte första gången spelare orsakar att en tränare sparkas eller säger upp sig. Det har hänt tidigare i Hammarby (inte med Unogård dock), det har hänt i Linköping med både Kim Björkegren och Marcus Walfridson, det hände i Rosengård med Jack Majgaard Jensen och i många fler fall.

EDIT: Det tog endast drygt 24 timmar, då hade Hammarby redan hittat en ny tränare som kommer att stanna kvar säsongen ut. Det är snart 31-åriga Isak Dahlin som blir Damallsvenskans nyaste tillskott. Dahlin har levt nästan hela sitt vuxna fotbollsliv inom Bajen familjenkommer ursprungligen från Spånga, en närförort i Stockholm och har även spelat för Akropolis 2005 spelade den dåvarande mittbacken i juniorlandslaget. Han har erfarenhet som tränare från juniorfotbollen dock inte inom elitfotbollen. Hans första uppgift blir att ta tre poäng mot Vittsjö GIK som jobbar med erfarna tränarna Thomas Mårtensson och Matt Ross. 

Grahm är efter Olof Unogård, Marcus Walfridson och Jonas Björkgren redan den fjärde tränaren som lämnar sin post. Och då har vi alltså endast sett 7/22 matcher.

Apropå Linköping, så vill ordföranden Christer Mård nu att interimstränaren Henrik Jensen ska stanna säsongen ut. Samtidigt har han berättat att drygt tio personer har hört av sig och sökt tjänsten som tränare för LFC. Efter landslagsuppehållet kommer samtalen med Jensen att fortsätta. Han har en bra förankring i spelartruppen och klubben är nöjd med jobbet.

 

 

Inför Damallsvenskan: FC Rosengård

33942806034_4046a9a2e4_k

Kommer Lotta tillbaka i år?

De senaste två åren hade jag FC Rosengård som guldfavorit i Damallsvenskan. Bägge gångarna vann Linköpings FC sm-guld. Jag har flera gånger kritiserat att Rosengårds startelva har Sveriges i särklass högsta genomsnittsålder och i maj 2017 mönstrade FCR en startelva som var 29,09 år gammal, i snitt alltså, nästan fem år äldre än de andra topplagen.

Jag tror inte att de ansvariga i Malmö läste inlägget från i maj 2017 och tänkte, men nu ska vi ändra på det här. Det var ju precis det som hände i höstas. Efter flera år med ”färdiga” utländska och svenska spelare kring eller över 30-årssträcket som nyförvärv hat Therese Sjögran och hennes fantastiske assisterande Erling Nilsson upptäckt att framtiden är 90-talisternas. Åtminstone under några år.

I höstas kom beskedet att klubben väljer att satsa på 21-åriga Zecira Musovic istället för 34-åriga Erin McLeod. Det var ett avgörande val. Båda målvakter hade man inte kunnat behålla, eftersom båda med rätt gör anspråk på att stå som förste målvakt, men med tanke på ett perspektiv bortom 2020 bestämde sig Sjögran/Nilsson för Musovic. Annars hade nog ”Zesse” som hon kallas dragit någon annanstans.

Inte heller McLeods fru Ella Masar McLeod stannade i Malmö och hon var av någon anledning besviken på klubben, hävdade dock att det hade inget med saken att göra att hennes maka inte fick ett nytt kontrakt.

Masar var förstås en förlust och det var även Lina Nilssons beslut att lägga av pga skador. Anita Asante fick inget nytt kontrakt, istället satsade klubben ungt.

Med Johanna Rytting Kaneryd hämtade man en av Sveriges största talanger (som sedan blev korsbandsskadad väldigt fort). Med Natalie Björn och Fiona Brown fortsatte man att handla i Eskilstuna. Talangen Nellie Lilja kommer från LB 07 och norska målsprutan Lise Marie Utland från Røa. Plötsligt kan Rosengård mönstra en startelva (som mot Kristianstad senast i svenska cupen) som är 26,1 år gammal. Och med rekryteringen av Rytting Kaneryd, Björn och förlängingen av Musovics kontrakt har man nu också visat vart vägen ska gå.

Rosengård har en mycket stark trupp att mönstra som byggs kring veteranerna Caroline Seger, Anja Mittag och Alexandra Riley. Tyvärr känns det ju som om Lotta Schelins karriär som fotbollsspelare är över. 34-åringen som under många år var Sveriges bästa fotbollsspelare och som var med och byggde upp Olympique Lyon som världens starkaste varumärke inom damfotbollen är fortfarande sjukskriven och har inte kunnat tränas för fullt sedan i somras.

Jag ser Rosengåtds trupp åter igen som snäppet vassare än de andra topplagens och tror att Rosengård med nygamle tränaren Jonas Eidevall (en gång i tiden assisterande till sparkade tränaren Jack Majgaard Jensen) vinner SM-guld igen.

Mitt tipps: FC Rosengård vinner SM-guld.

 

Detta var Damallsvenskan 2017

Säsongen 2017 är över i Sverige. Damallsvenskan, Elitettan och alla andra serier har spelats, likaså går UEFA Women’s Champions League till vintervila och endast Linköpings FC kommer att fortsätta för svensk del. Det svenska landslaget kommer att spela en landskamp mot Frankrike i Bordeaux den 27 november, innan dess ser vi många damallsvenska profiler i Kviberg utanför Göteborg i en D23-match mot – just det, Frankrike.

Jag har läst Spelare12’s sammanfattning av årets serie där han går igenom lag för lag och jag kan inte säga annat än att jag håller med om det mesta.

Där skulle jag kunna avsluta detta inlägg. Men jag vill summera året på ett annat sätt.

I år såg jag följande 17 matcher i Damallsvenskan på plats:

34106267515_5208e8846f_k

Fiona Brown i duell med Amanda Johansson

Eskilstuna United – Hammarby 1:0 (17 april, 2013 åskådare!!). Fiona Brown med segermålet. Kort snack med henne efter matchen.

iva

Iva Landeka nickar in 3:1 till FC Rosengård

Djurgården – FC Rosengård 1:3 (19 april, jag intervjuade Lieke Martens som sedermera skulle lämna Sverige, vinna EM-guld och bli Europas och världens bästa fotbollsspelare)

34085154191_187500ed27_k

Marija Banusic på strålande humör på Tele2Arena

Hammarby – Linköping 1:3 (22 april; på TELE2ARENA gjorde Marija Banusic två mål och presenterade sig som vårens bästa svenska forward)

fcr

Rosengård fick ta sin första smäll i Eskilstuna (2:3)

Eskilstuna – Rosengård 3:2 (3 maj, 2863 på Tunavallen. Rosengård fortfarande med Lotta Schelin och Lieke Martens, med Emma Berglund och Amanda Ilestedt, men ändå en sällan skådat stämning i gångarna efter matchen. Eskilstuna ledde med 3:0 innan Anja Mittag och Lotta snyggade till resultatet. En tvivlande Jack Majgaard Jensen tog ansvar för förlusten och FCR-spelarna passerade med stensikten på väg mot bussen. Endast Lotta Schelin kunde svälja besvikelsen och prata )

addo

African dance – Elizabeth Addo och Tabitha Chawinga firar mål på stopptid

Djurgården – Kvarnsveden 1:2 (6 maj; Kvarnsveden tappade Johanna Axfeldt efter ett tidigt rött kort och låg under, men Tabitha Chawinga gjorde två mål efter två fina passningar av Ama Pele aka Elizabeth Addo. Med den matchen i minnet förstår jag inte hur ett lag som kunde spela en så pass bra fotboll som den som KIK presterade på Stadion den dagen behöver gå ner till Elitettan. Jag pratade kort med Addo efter matchen och kommer ihåg målfirandet på tilläggstid mellan Addo och Chawinga.)

33707952863_48bfabcc1c_k

Josefin Johansson på Zinkensdamms IP

Hammarby – Piteå 0:1 (7 maj. Ingen välspelad match och jag tvivlade starkt på Hammarbys chanser att vara kvar i Damallsvenskan. Men det finns få lag som är så pass bra att spela på resultat som Piteå. Efter deras mål var matchen i princip avgjort.)

33852691463_c36382be86_k

Fantastisk försvarsinsats från Alexandra Lindberg och Hammarby mot Anja Mittag och Rosengård

Hammarby – Rosengård 1:0 (14 maj. En nyckelmatch. Nyckelmatch för Hammarby där Julia Zigiotti Olme gjorde ett av flera viktiga mål, men även för Rosengård som innan alla spelarflytt inte förmådde att göra mål på Hammarby. Den förlusten gjorde väldigt ont, men visade egentligen också att det skulle bli svårt att vinna SM-guld trots 15:4 avslut. I Hammarby kämpade alla för alla, suverän laginsats. Jag snackade med Cathrine Dahlström inför och med Alexandra Lindberg [matchens gigant] efter matchen).

33976036033_bf9dea54d5_k

Amanda Ilestedt hoppar högre än Cajsa Andersson i en match där Rosengård hade en drömstart utan like

Linköpings FC – FC Rosengård 0:3 (20 maj; En suverän seger för Rosengård som visade klass och gjorde två snabba mål i fjärde och femte minuten som dödade matchen. Skillnaden under resterande 80 minuter var inte så stor. Men efter den matchen kändes det att allt var möjligt igen. Jag pratade kort med en väldigt ledsen lagkapten Magdalena Eriksson som gjorde årets tabbe när hon inte var fullt koncentrerad vid ett bollmottagande, något som Lotta Schelin utnyttjade iskallt.)

mich

Michaela Johnsson gör 1:0 till LB07 mot Hammarby

Hammarby – Limhamn Bunkeflo 1:2 (25 maj. LB07 vann pga av att man spelade en fin, snabb kombinationsfotboll och var vassare än Bajen trots nästan lika många avslut. Vårsäsongen var LB07s, höstsäsongen ägdes av Hammarby som blev bästa nykomling i år till slut. Jag pratade med Michaela Johnsson som gjorde LB07s första mål och som tyvärr försvann från klubben efter interna problem under hösten.)

34572091944_60e3e16499_k

Kristine Minde gör 3:1 till LFC mot Kvarnsveden

Linköpings FC – Kvarnsvedens IK 3:2 (18 juni. Åter igen ett exempel på att Kvarnsveden spelade riktig bra fotboll och ibland, som Julia Roddar bekräftade senare i år för mig, hade man en låg lägstanivå. Två mål av Chawinga. Jag var egentligen inställd på derby mellan Hammarby och Djurgården (0:2) den dagen, men försökte samtidigt få en telefonintervju med (i mitt tycke) världens bästa fotbollsspelare Pernille Harder för att höra hennes tankar efter flera månader i Wolfsburg och inför EM. Pernille svarade att visst kunde vi prata i telefon, men vi skulle också kunna göra en intervju face2face i Linköping. Så satt jag ner med den damallsvenska skyttedrottningen från 2016 före och sedan med den blivande skyttedrottningen Tabitha efter matchen. Att Linköping även vann sådana matcher rätt säkert, bidrog starkt till deras guld.)

Hammarby – Kopparbergs/Göteborg FC 0:0 (23 augusti. En ganska chansfattig match, lyckligtvis var det sommar. Båda lagen kämpade mot nedflyttningen och så här efter säsongen en viktig poäng för båda.)

36756503492_bf67fdc023_k

Madeleine Stegius och Sejde Abrahamsson i Stockholmsderbyt

Djurgården – Hammarby 1:0 (30 augusti. Djurgården brukar vinna de flesta derbyn mot Bajen. Så även i år med sex poäng och utan baklängesmål.

36958769876_ef9895e321_k

Brianne Reeds spektakulära inkast

Hammarby – Kvarnsveden 2:1 (9 september. På grund av sådana matcher hamnade Kvarnsveden på elfte plats. Man kontrollerade matchen i den första halvleken, missade chanser, tog ledningen och tillät motståndaren att kriga in sig i matchen… Onödig förlust med sena mål.)

Djurgården – Limhamn Bunkeflo 2:1 (23 september. Mia Jalkerud är en av Sveriges bästa forwards. Nu har jag sagt det och hon borde vara på gränsen till landslaget. Det som Jalkerud har och som de flesta andra inte har är en naturlig instinkt var bollen kommer att hamna. Får Mia ett läge, så blir det väldigt ofta mål. En targetforward, inget muskelpaket som Abby Wambach som kastar in sig (o bollen) i mål utan snarare en Gerd Müller typ. Men samtidigt som hon gör många mål (11 i år) är detta också Djurgårdens problem. De skulle behöva en annan som kan göra lika många för att öka farligheten och minska avståndet till topplagen.)

37476048301_2709dcf7cf_k

Kosovare Asllani kom tillbaka till Sverige efter sommaren. Hon borde vinna Diamantbollen 2017. 

Djurgården – Linköpings FC 1:2 (1 oktober. En match som Linköping kontrollerade och där de gjorde det som fick göras för att ta tre poäng. Kristine Minde gjorde första målet för Linköping, en mycket underskattad spelare som med all rätt blev korad till Linköpings bästa sett under hela året. Jag fattar inte hur Fotbollsgalans eminenta jury åter igen kunde förbise henne när man nominerade bästa spelarna. Anna Oskarsson nickade in 2:0 och Oskarssons rekrytering samt omskolning från yttermittfältare till högerback är ett litet genidrag eftersom här där Jessica Samuelsson verkade lämnade ett stort hål efter flytten till London kan hennes värsta konkurrent om platsen i landslaget komma ifrån.)

24163772808_df16baa083_kHammarby – KIF Örebro 6:1 (14 oktober. Hammarbys befrielse och Örebros debakel. KIF Örebro var inget lag och Hammarby var ett av Damallsvenskans mest sammansvetsade lag i år. Med dunderfiaskot på Zinkensdamm var säsongen och 13 års närvaro i Damallsvenskan över.)

mad

Unstoppable. Briljant match av Madelen Janogy på Stockholms stadion

Djurgården – Piteå IF 1:5 (12 november. Nästan en månad utan livefotboll mellan mina sista två matcher i serien i år.  En övertygande prestation av höstsäsongens bästa svenska fotbollslag. Piteå ”vann” omgångarna 12-22 och Madelen Janogy avslutade säsongen med ett löfte. Jag har aldrig sett henne bättre och hon skulle mycket väl kunna bli ytterligare en i en lång rad spelare som förädlas av succétränaren Stellan Karlsson för att en vacker dag flytta söderut till Linköping eller Malmö.

 

 

 

 

 

Rytting Kaneryd till Rosengård

36119326973_db38367a9a_kNär Djurgården i går kväll tweetade att Johanna Rytting Kaneryd lämnar Djurgården efter två säsonger tänkte jag direkt att hon skulle vara en fantastisk värvning för FC Rosengård.

Den snabba och unga mittfältaren passar perfekt till det vad den nye tränaren Jonas Eidevall sa i flera intervjuer med Sydsvenska Dagbladet och Expressen. Att han vill att Rosengård ska satsa på high speed fotboll. Och jag antar även att Eidevall redan fick ett inflytande på värvingnar, något som föregångaren och fd chefen Jack Majgaard Jensen enligt egen utsago inte hade.

För elva minuter sedan tweetade Rosengård att min magkänsla var helt rätt.

Rytting Kaneryd har skrivit på för två år (2018 och 2019). I pressmeddelandet citeras hon: ”Jag känner mig stolt och glad över att ha skrivit på för FC Rosengård. Det ska bli otroligt motiverande och utvecklande att få träna med dom bästa i Sverige. Känner att det här blir en bra utmaning för mig att ta ytterligare steg i min karriär.”

Det är såklart ett bra beslut av Johanna. Ett flytt utomlands hade varit alldeles för tidigt och spelmässigt passar hon bäst till antingen Linköping eller FCR. Men ännu viktigare är värvningen för det nya Rosengård som ska byggas.

Efter att man bestämt sig för Musovic och valt bort Erin McLeod. Sedan sa Eidevall ”Jag behöver inte ha spelare som hade ett namn i går. De får gärna ha ett namn i dag men framför allt ska de ha ett namn i morron.” Då är Rytting Kaneryd definitivt ett viktigt steg.

Vi kan nog förvänts oss några fler satsningar från Malmöklubben Rosengård inför den kommande säsongen.

När det gäller Djurgården är det också tydligt nu att Malin Diaz har rekryterats för att ersätta Johanna Rytting Kaneryd.

Majgaard Jensens fd assisterande Jonas Eidevall tillbaka i Malmö

Jonas Eidevall är tillbaka som huvudtränare vid Malmö IP. Efter säsongen 2014 slutade Eidevall och gick till danska Lyngby BK där han blev assisterande tränare till en viss Jack Majgaard Jensen. Båda fick sparken 2015 varefter Majgaard Jensen blev huvudtränare i Rosengård och Eidevall jobbade i Helsingborg. När klubben för några veckor sedan gick skilda vägar med Majgaard Jensen hoppade Malin Levenstad in som huvudtränare.

Levenstad ska nu bli assisterande bakom Eidevall. ”Jag är jättestolt och glad över att vara här. Känns extra bra att kunna betala tillbaka till klubben som en gång gav mig chansen,” säger Jonas Eidevall till Sydsvenska Dagbladet.

”Både jag och Malin har erfarenheter av Jonas. Vi har fått massa förfrågningar, Vi är ett populärt lag. Jag vet hur han var som tränare och har han utvecklats från det ser jag alla möjligheter att för honom att lyckas,” säger sportchefen Therese Sjögran till Sydsvenskan.

Åter igen ett personalbeslut där man förlitar sig på det goda gamla man känner, har värdesatt och kommer ihåg. Ändå så är Eidevall endast 34 år gammal och kanske lyckas han anknyta till den tid som hittills varit hans bästa inom karriären. Efter två för klubben snarare mediokra säsonger utan SM-guld behövs dock även en del förnyelse för att kunna skapa något nytt. Så har han utvecklats sedan 2014 finns alla möjligheter att lyckas…

EDIT: I en intervju med Kvällsposten, Expressens skånska gren, är Eidevall som vanligt mycket energisk och tydlig: ”Jag behöver inte ha spelare som hade ett namn i går. De får gärna ha ett namn i dag men framför allt ska de ha ett namn i morron.”

Eidevall säger vidare att Rosengård är ett vinnande lag och att man satsar på inget annat än SM-guld. När det gäller rekryteringen av nya spelare, så säger han så här till Kvällsposten: ”Vi ska vara duktiga i rekryteringen av nya spelare. Jag har förstått att det är ett förändrat landskap ute i Europa med större klubbar och större plånböcker än vad FC Rosengård har. Därför måste vi hitta spelarna innan de större klubbarna gör det, framförallt här hemma i Sverige. Rekryteringen är en nyckelbit.”

Betyder detta att Jonas Eidevall får ett inflytande över vilka spelare som rekryteras till Malmö? Hans fd chef och föregångare på jobbet Jack Majgaard Jensen har ju lite sorgsen sagt att han hade inget inflytande på klubbens inköpspolitik. Men att Eidevall nu får det är en grundförutsättning för att lyckas.

Att Erin McLeod och makan Ella Masar McLeod lämnar Malmö har vi fått höra i veckan. McLeod vill tillbaka till det kanadensiska landslaget som snart spelar två matcher mot USA i San José (Kalifornien) och Vancouver (British Columbia). Masar tweetade i går att hon inte är nöjd med hur klubben skötte deras avsked, men att hon är proffs och tänker leverera till slutet: