Etikettarkiv: Zecira Musovic

Svenska cupen, 2 omgång

De fem cupmatcherna i eftermiddags resulterade i inte mindre än 28 mål varav 13 gjordes i Göteborg och i derbyt mellan Jitex och KGFC där fd svenska mästarna Jitex förnedrades rejält. 0:13 och fyra mål av 22-åriga Amanda Johnsson Haahr och tre av finska landslagsspelaren Emma Koivisto. KGFC spelade med samma lag som för en vecka sedan slog Växjö med 1:0.

Linköping fick en mycket sen kvittering av Växjö på hemmaplan och det innebär att LFC måste vinna den avslutande gruppmatchen mot KGFC för att gå till semifinalen i cupen. Linköping spelade med nyförvärvet Julia Ashley på högerbackspositionen (vad säger de som var på plats om hennes första match?) istället för Linn Bogren. Annars var det samma lag som slog Jitex med 4:1 förra veckan. Stina Blackstenius satt inte ens på bänken i dag. Växjö har fått ytterligare ett godkänt resultat mot ett topplag och släppte alltså in bara två mål borta mot KGFC och LFC. Erin McLeod vaktade målet med Moa Edrud på bänken. Katie Fraine var inte med för andra gången nu. (Någon i Kronobergs län som vet status på henne?)

Rosengård gjorde vad man skulle och vann lätt som en plätt med 4:0 i Kalmar. Utropstecknet var förstås 16-åriga Hanna Bennison som gjorde två mål. Jonas Eidevall spelade utan Caroline Seger och lät mittfältet styras av Ebba Wieder, Bennison och Johanna Rytting Kaneryd där alltså Rytting Kaneryd som 97:a var äldst, skönt. Även i målet blev det ett byte. Zecira Musovic vilades och Emma Lind fick stå. Detta lär bli annorlunda i början av mars. Då måste FCR slå starka Kristianstads DFF för att gå till semifinalen.

KDFF hade inga problem att besegra LB07 med 3:0 hemma. Nyförvärver Svava Ros Gudmundsdottir gjorde sitt fjärde tävlingsmål i andra matchen. Blir intressant att se vad hon kan uträtta mot toppmotstånd i Malmö sedan.

Det mest positiva som Eskilstuna kan ta med sig till tredje omgången är att man vände ett 0:2 underläge, men sedan får man också säga att det får inte hända ett topplag att ligga under med 0:2 efter 50 minuter mot ett lag från Elitettan.

I morgon spelas ett Stockholmsderby mellan Elitettorna Hammarby och AIK (kl. 13.00 Hammarby IP). Jag föredrar dock temperaturerna på Tele2Arena och ska se Djurgården – KIF Örebro i morgon.

Jitex BK – Kopparbergs/Göteborg FC (0:4) 0:13
0:1 Pauline Hammarlund (3.), 0:2 Pauline Hammarlund (5.), 0:3 Amanda Johnsson Haahr (23.), 0:4 Vilde Bøe Risa (35.), 0:5 Emma Koivisto (48.), 0:6 Amanda Johnsson Haahr (51.), 0:7 Amanda Johnsson Haahr (53.), 0:8 Beata Kollmats (57.), 0:9 Julia Zigiotti (63.), 0:10 Amanda Johnsson Haahr (65.), 0:11 Elin Rubensson (75.), 0:12 Emma Koivisto (79.), 0:13 Emma Koivisto (87.)

Linköpings FC – Växjö DFF (0:0) 1:1
1:0 Kosovare Asllani (73.), 1:1 Elin Karlsson (92.)

IFK Kalmar – FC Rosengård (0:3) 0:4
0:1 Hanna Bennison (11.), 0:2 Johanna Rytting Kaneryd (15.), 0:3 Hanna Bennison (29.), 0:4 Lise Marie Utland (68.)

Kristianstads DFF – Limhamn Bunkeflo (1:0) 3:0
1:0 Rita Chikwelu (7.), 2:0 Svava Ros Gudmundsdottir (54.), 3:0 Josefine Rybrink (68.)

IK Uppsala fotboll – Eskilstuna United (1:0) 2:4
1:0 Cassandra Korhonen (28.), 2:0 ? (49.), 2:1 Julia Tunturi (53.), 2:2 Lisa Dahlkvist (61.), 2:3 Felicia Karlsson (75.), 2:4 Loreta Kullashi (75.)

Annonser

Truppen till Algarve

Mellan den 27 februari och 6 mars spelar Sverige tre landskamper vid Algarvekusten i Portugal. Alldeles nyss har Peter Gerhardsson presenterat truppen.

Cajsa Andersson, Hedvig Lindahl, Zecira Musovic

Dessa tre lär bli våra VM-målvakter om inga skador händer med Lindahl som solklar etta.

Sandra Adolfsson, Jonna Andersson, Nathalie Björn, Mia Carlsson, Magdalena Eriksson, Nilla Fischer, Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant

Nio backar där alla förutom Fischer var med i Sydafrika. Anna Oskarsson fortfarande borta pga skada har en chans att spela sig til VM efter Algarve. Om Jessica Samuelsson hinner bli frisk återstår att se.

Anna Anvegård, Kosovare Asllani, Stina Blackstenius, Hanna Folkesson, Lina Hurtig, Sofia Jakobsson, Madelen Janogy, Mimmi Larsson, Elin Rubensson, Olivia Schough, Caroline Seger, Julia Zigiotti Olme.

I Sydafrika var Filippa Angeldahl, Julia Karlernäs, Julia Roddar och Fridolina Rolfö med i truppen. Roddar och Rolfö är skadade. Karlernäs spelade 90 minuter i går mot AIK, det gjorde även Angeldahl i lördags mot Jitex.

Med Algarve-truppen kommer vi förstås en VM-trupp väldigt näta. Två spelare som hade en mycket bra säsong 2018 verkar inte längre förekomma i Gerhardssons planer: Rebecka Blomqvist och Nina Jakobsson.  I Blomqvists fall satsar Gerhardsson på Larsson och Blackstenius istället. Jakobsson har spelat forward i Piteås senaste matcher, men kan ju även spela centralt bakom anfallarna, men Gerhardsson tycker nog att han har Asllani och skadade Rolfö plus Rubensson som borde vara självklar för framtiden.

Vi lär knappast se några nya spelare inför VM. Även Loreta Kullashi ses nog som en framtidsspelare snarare som en VM-spelare i förbundskaptenens kalkyl.

Tävlingssäsongen har börjat

Kosovare Asllani inleder tävlingssäsongen med hattrick i svenska cupen

I dag börjar tävlingssäsongen med de första gruppspelsmatcherna i Svenska cupen. Här kommer resultaten och lite statistik om hur de damallsvenska lagen spelade.

FC Rosengård – Limhamn Bunkeflo (0:0) 3:0
1:0 Anja Mittag (46.), 2:0 Fiona Brown (80.), 3:0 Fiona Brown (91., straff)

Rosengård: Zecira Musovic, Glodis Viggosdottir, Edina Filekovic, Nathalie Björn, Fiona Brown, Iva Landeka (87. Hanna Benison), Caroline Seger, Ebba Wieder (92. Nelli Lilja), Sanne Troelsgaard, Lise Marie Utland (67. Johanna Rytting Kaneryd), Anja Mittag

LB07: Vera Varis, Sofia Wännerdahl, Rebecka Persson, Malin Winberg, Hanna Persson, Doriane Pau (71. Amanda Kander), Erin Gunther, Mia Persson (87. Elina Lenir), Beatrice Persson, Nathalie Hoff Persson (77. Andrea Thorisson), Elise Lang Nilsson. 

IK Uppsala – Djurgården (1:1) 1:2
0:1 Hanna Folkesson (18.), 1:1 självmål (38.), 1:2 Ariam Gebreyohannes (92.)

Djurgården: Jennifer Pelley, Portia Boakye, Gudrun Arnadottir, Ingibjörg Sigurdardottir, Kim Sundlöv, Ogonna Chukwudi (61. Olivia Schough), Sheila van den Bulk, Hanna Folkesson, Irma Helin (82. Wilma Sjöholm), Mia Jalkerud (82. Ariam Gebreyohannes), Malin Diaz.

Eskilstuna United – KIF Örebro (0:0) 4:0
1:0 Vaila Barsley (47.), 2:0 Vaila Barsley (57.), 3:0 Tia Hälinen (91.), 4:0 Linn Vickius (92.)

Eskilstuna:Emelie Lundberg, Petra Johansson, Shannon Woeller, Vaila Barsley, Julia Tunturi (63. Cajsa Åkerberg), Fanny Andersson, Lisa Dahlkvist, Tia Hälinen, Loreta Kullashi (79. Matilda Plan), Kaisa Collin (73. Linn Vickius), Felicia Karlsson

KIF Örebro: Mimi Paulsson-Febo, Maja Regnås, Linnéa Svensson, Frida Abrahamsson, Jonna Dahlberg (76. Emilia Andersson), Emma Kullberg, Elin Rombing, Elin Bengtsson (69. Alicia Reyes Burgus Hiis), Emma Lindén, Heather Williams, Sara Lilja Vidlund. 

Kopparbergs/Göteborg FC – Växjö DFF (0:0) 1:0
1:0 Julia Zigiotti Olme (66.)

KGFC: Jennifer Falk, Natalia Kuikka, Emma Pennsäter, Taylor Leach, Emma Koivisto, Vilde Bøe Risa, Julia Zigiotti Olme (80. Karin Lundin), Filippa Curmark, Elin Rubensson, Pauline Hammarlund (62. Amanda Johnsson Haahr), Rebecka Blomqvist.

Växjö DFF: Erin McLeod, Nellie Karlsson, Osinachi Ohale, Jennie Nordin, Elin Karlsson, Stina Lennartsson (70. Amanda Persson), Emmi Alanen (55. Frida Boriero), Alexandra Jonasson, Sandra Lindkvist (70. Elin Nilsson), Anna Anvegård, Ritah Kivumbi. 

Jitex BK – Linköpings FC (0:3) 1:4
0:1 Kosovare Asllani (9.), 0:2 Kosovare Asllani (29.), 0:3 Kosovare Asllani (37.), 1:3 Nora Rönnfors (82.), 1:4 Mimmi Larsson (84.)

LFC: Emma Holmgren, Lisa Lantz, Elin Landström, Lina Hurtig (59. Wilma Thörnkvist), Emma Lennartsson (K), Mimmi Larsson, Linn Bogren (59. Sabina Ravnell), Filippa Angeldahl, Dajan Hashemi (76. Alva Selerud), Kosovare Asllani, Anna Rakel Petursdottir

IFK Kalmar – Kristianstads DFF (0:5) 1:7
0:1 Mia Carlsson (11.), 0:2 Rita Chikwelu (15.), 0:3 Svava Ros Gudmundsdottir (16.), 0:4 Svava Ros Gudmundsdottir (32.), 0:5 Anna Welin (38.), 1:5 Amanda Johansson Prakt(53.), 1:6 Thordis Hroenn Sigfusdottir (57.), 1:7 Svava Ros Gudmundsdottir (64.)

KDFF: Brett Maron, Mia Carlsson, Sif Atladottir, Therese Ivarsson, Thordis Hroenn SigfusdottirAnna Welin, Rita Chikwelu (61. Tilda Persson), Alice Nilsson (70. Sofia Hagman), Josefine Rybrink, Svava Ros Gudmundsdottir, Evelina Duljan (46. Maja Bodin)

Ljusdal – Hammarby IF (1:2) 2:3
1:0 Matilda Wennberg (21.), 1:1 Emma Jansson (21.), 1:2 Klara Folkesson (25.), 2:2 Ellika Persson (59.), 2:3 Lawlaw Nazeri (70.)

Hammarby startade matchen med: Jonna Andersson, Julia Ekholm, Ellen Gibson, Elin Bergkvist, Alice Ruda, Hanna Lundkvist, Felicia Saving, Emilia Larsson, Emma Jansson, Lawlaw Nazeri, Klara Folkesson.

En blick tillbaka på Damallsvenskan 2018

Egentligen var det här inlägget tänkt för december 2018. Det skulle runda av säsongen som gått och som slutade med några riktiga överraskningar som knappast någon hade förväntat sig i april förra året när den damallsvenska upptaktsträffen hölls på Norra Latin i centrala Stockholm. Men så hann jag inte riktigt och nu ser jag att detta är bloggens 1000:e inlägg sedan starten den 1 juli 2016, dagen då webbsidan http://www.damfotboll.com annonserade sitt slut.

Jag börjar med en tistel. Till Svenska fotbollsförbundet. När jag vill bläddra tillbaka och se match efter match som Piteå spelat i fjol upptäcker jag att hemsidan för svensk fotboll har blivit ännu sämre. Den 30 maj 2018 bytte svenskfotboll.se skepnad och söker man där efter fjolårets matcher hittar man inte de längre. För de damallsvenska säsongerna som man kunnat se under fliken tidigare år finns nu endast svenska mästare, publiksnitt och skyttedrottningar kvar.

Den gamla sidan hittar man dock lyckligtvis fortfarande när man googlar efter den, men där fotbollsförbundet skriver så euforiskt om att man slår upp portarna till en ny tid står också att de gamla sidorna finns kvar under ”en tid framöver” utan att specificera om det blir ett, tio eller hundra år. Men än så länge hittar man mer uppgifter om damfotbollens historia i Sverige här. Det vore skamligt om detta arkiv skulle försvinna.

Sedan är det ju det där med assist, spelare som spelar fram till mål. Den är urdålig och inte alls pålitlig. Det vet alla som har sett mer än en match ifjol att någon gång noteras assist, en annan gång görs inte det. Jag vet inte vem som är ansvarig för att notera assist, men antar att förbundet har lagt den uppgiften på klubbarna. Där borde EFD, SvFF och de enskilda klubbarna prata om när de har sina överläggningar om vad som kan bli bättre.

När jumbotippade nykomlingen IFK Kalmar ledde med 1:0 genom ett mål av Shade Pratt inför lite mer än 1.000 personer på LF Arena med mer än en halvtimme spelat skulle nog inte många Pitebo satsat en tusenlapp på att de skulle fira föreningens första SM-guld sex månader och tolv dagar senare när hemmalaget inför då 3 778 personer vann med hela 6:1 över Växjö DFF.

Men Piteå vände och vann den där första matchen mot Kalmar och egenskapen man redan visade då, att komma tillbaka ur ett underläge har nog präglat Piteås år mycket och gett en styrka som inget annat lag hade i samma utsträckning.

Några veckor efter upptaktsvinsten ringde jag upp Damallsvenskans yngsta lagkaptén, Piteås Ellen Löfqvist och pratade med henne om en sju matcher lång svit med trepoängare. Då sa hon väldigt ödmjukt att det visst behövdes lite flyt för att vinna 21 poäng på sju matcher. Löfqvist sa då till mig att tränaren Stellan Carlsson som kunde inte vara med i början av säsongen hade etablerat ett sätt att arbeta och spela som satt i många spelare eftersom man i stort sett har behållit ganska många spelare under de senaste åren.

Och visst låg en del av den fantastiska framgången som Piteå välförtjänt hade i detta. Kontinuitet och en tränare som som få andra kan utveckla unga spelare, förädla dem om man får säga så. Sverige har bra förbundskaptener, men Stellan Carlsson skulle nog vara en mycket bra sådan, lite grand som en svensk variant på tysken Horst Hrubesch som på förbundsnivå har år efter år utvecklat spelare.

Piteå ledde Damallsvenskan efter sju omgångar och just i den sjunde omgången spelades en av ett par nyckelmatcher. Piteå gästade regerande mästarna Linköpings FC och låg under med 0:1 efter ett mål av Natasha Dowie med bara lite mer än en kvart kvar.

” När vi hamnar i underläge blir vi inte ängslig för det utan vi kan köra på och göra vår grej, eftersom vi vet att vårt spelsätt väl ger frukt och försöker vi några gånger så kommer det till slut bli mål,” hade Ellen Löfquist sagt i intervjun.

Och så blev det i Linköping. Julia Karlernäs kvitterade och Cecilia Edlund som hade kommit in i 64:e avgjorde matchen till Piteås fördel i 93:e matchminuten.

Sen kom midnattssolsmatchen och ”seriefinalen” som inte var en seriefinal med facit i handen. Unga, hungriga Piteå mötte Sveriges bästa lag under 2010-talet som dock kom med ”bara” två andraplatser i rad och som ville tillbaka på tronen. En mycket jämn match där Piteå dock inte lyckades skapa mycket och där Rosengårds hungrigaste spelare avgjorde: danskan Sanne Troelsgaard gjorde matchens enda mål. Och Piteå började vackla.

Man fortsatte nämligen att förlora:

9:e omgången: 1:2 hemma mot Kristianstad
10:e omgången: 1:4 (!) borta mot Vittsjö

Dock FC Rosengård som hade vunnit seriefinalen kunde inte dra nytta av Piteås förluster. Man gjorde precis likadant:

9:e omgången: 1:2 hemma mot Linköping
10:e omgången: 1:2 borta mot Hammarby

och när Piteå kom på spår igen med en arbetsseger (2:1) över Limhamn Bunkeflo, tappade Malmölaget ytterligare två poäng mot Växjö hemma (1:1).

Det var nog i efterdyningarna av ”seriefinalen” som serien 2018 förlorades för Rosengård. Efter man vunnit toppmatchen tappade man åtta poäng på tre matcher. Game over.

Rosengårds startelva mot AIK 2015

När jag jämför startelvorna som avslutade säsongen 2015 och de som avslutade säsongen 2018 ser jag att Piteå har fem spelare kvar: Faith Ikidi, Nina Jakobsson, Emelie Lövgren, Ronja Aronsson och June Pedersen. I FC Rosengårds startelva som förlorade 2:4 i Göteborg i oktober 2018 är det inte en enda spelare kvar som startade guldmatchen mot Linköpings FC (5:0) tre år tidigare. Kathrin Längert, Amanda Ilestedt, Ali Riley, Anita Asante, Emma Berglund, Sara Björk Gunnarsdottir, Natasa Andonova, Marta, Lina Nilsson, Josee Belanger och Sofie Pedersen har alla lämnat klubben eller slutat med fotbollen. Visst, man har fått in många landslagsspelare istället, men kontinuitet ser annorlunda ut. Och det är förstås inte Rosengårds fel, det är den internationella marknaden som drar. Den dåvarande startelvans spelare finns numera i USV Jena, Turbine Potsdam, Chelsea Women, PSG, VfL Wolfsburg, FC Barcelona, Orlando Pride och Juventus.

Piteå vann SM-guldet eftersom man fortfarande hade en mycket bra defensiv och kanske fortfarande Damallsvenskans smartaste värvningspolitik. Att byta målvakter med Linköping, Cajsa Andersson in och Hilda Carlén ut har varit genialt. Andersson kom med två SM-guld till Norrland och hon gjorde hattrick och vann ett tredje, en framgång som ledde henne raka vägen in i A-landslaget där hon i veckan fick debutera mot Sydafrika borta. Att Hilda Carlén skulle bli gravid och missa största delen av säsongen var sedan otur för Linköping och bra att det inte hände Piteå. Dock förstås är den berättelsen ingenting man kunde ana i förväg.

Nina Jakobsson sa så här till mig när jag gjorde en längre intervju med henne i augusti om klubbens sätt att välja spelare: ”Man väljer spelarna väldigt noga här. Alla ska ha rätt karaktär och alla ska vilja spela den fotbollen som vi spelar här. Det är inte bara att man tittar på kvalitéer fotbollsmässigt. ”

Defensiven är alltid nyckeln till framgång och jag har pratat med en spelare i fjol som tycker att Piteå spelar väldig en väldigt enkel och tråkig fotboll. Men definitivt har Piteå utvecklat även sitt offensiva spel och jag håller inte med spelaren. Det är faktiskt ett nöje att se hur laget arbetar och gör att urverket fungerar.

Ronja Aronsson, med sina 21 år redan en veteran i Damallsvenskan efter åtta säsongers spel sa så här till mig om spelsättet: ”Försvarsspelet är nånting som vi har jobbat med Stellan väldigt mycket och det här senaste året har vi byggt ut vårt anfallsspel. Det resulterar ju såklart i fler poäng när man kan avgöra fler matcher och inte bara stänger ner matcher, nu kan vi avgöra dem.”

I Piteås trupp 2018 är det nog Cajsa Andersson, Ronja Aronsson, Nina Jakobsson, Ellen Löfqvist, Madelen Janogy och Julia Karlernäs som har spelat i landslaget eller som kommer att få en chans (efter VM?) just nu.

Piteå vann ytterligare ett guld – i publikligan. 1999 åskådare snittade mästarna vilket betydde klar seger även i denna ”tävling”. Snittet är mer än dubbelt så stort som hela seriens.

Att Göteborg blev tvåa var ingen överraskning. Jag hade ju tippat de som tvåa inför säsongen, men mycket på grund av att laget hade fått in världsstjärnan Christen Press som sedan lämnade efter halva säsongen för Utah Royals. Det är en stor bedrift vad tränaren Marcus Lantz har uträttat under en enda säsong i klubben. Med Stefan Rehn var KGFC mycket nära Elitettan i slutet av 2017 och ett år senare efter 4:2 segern över FC Rosengård på Ullevi kvalificerade sig Göteborg till Champions League, för första gången sedan 2011. Endast två spelare är kvar eller (var) tillbaka från det året: Catrine Johansson och Olivia Schough. 

Lantz gjorde Göteborg till ett spelande lag och matchen borta mot Eskilstuna som jag bevittnade på Tunavallen (3:1 till Göteborg) visade att bitarna började falla på plats. Christen Press spelade inte från start i den matchen och den visade sig vara hennes sista, men i ett kortare samtal efter slutsignalen sa hon att det var en glädje att titta på hur mycket av det man hade nötat på och arbetat med började fungera i verkligheten.

Två mycket starka målvakter med Jennifer Falk och holländska Loes Geurts som spelade sig tillbaka till landslaget var grunden för framgången, men Lantz har lyckats med att koppla ihop lagdelarna ett snabbt agerande kollektiv. Julia Roddar och Elin Rubensson kan mycket väl bli landslagets centrala mittfält om ett par år med Rubensson som ledstjärna. Hennes femårskontrakt som hon skrev på blev också en signal för andra spelare. Här satsar en klubb på sin kanske viktigaste nyckelspelare – det är ett utropstecken även för andra som kanske funderat att lämna.

Anfallet med Julia Zigiotti Olme och även hon landslagsdugliga Rebecka Blomqvist lät inte glömma Christen Press, men blev en fullgod ersättare för henne. Tydligen är en av Lantz styrkor också att ha en bra dialog med spelarna om vad de förställer sig och vad som de ska göra på planen.

” …jag har ju haft bra år tidigare och fått spela ganska mycket. Men den känslan att få göra det som jag är bäst på, det som jag känner att jag vill göra, det är det jag har fått göra i år och det känns så himla bra. Jag har ju längtat efter det också och när det går så som det har gått nu både för laget och för mig så är det väldigt, väldigt kul att spela,” sade Rebecka i en intervju med mig i augusti 2018. I slutet av serien gjorde Pauline Hammarlund comeback i Göteborg och med besked.

I KGFC är det Jennifer Falk, Julia Roddar, Elin Rubensson, Julia Zigiotti, Rebecka Blomqvist och Pauline Hammarlund som nu eller framöver kan vara intressant för landslagsspel.

I en mycket spännande final föll FC Rosengård från första platsen och SM-guld till lilla silvret och utan Champions League plats. Man hade besegrat Piteå veckan innan med 1:0 och tagit över serieledningen. Jag ville trösta den bästa svenska backen de senaste åren, Piteås Faith Ikidi (som dock spelar för Nigerias landslag eftersom hon blev svenska först efter ett antal år här), men hon var inte alls ledsen och på bästa humör. Kanske visste hon vad som skulle komma några dagar senare?

När Rosengård satt i förarsätet efter två år i vilka Linköpings FC snodde skånskorna på det guldet som de verkade ha prenumererat på, klarade man inte av att ta trepoängaren inför 4400 på Ullevi trots att man enligt tränaren Jonas Eidevalls fasta övertygelse spelade den klart bästa fotbollen i Sverige.

Att det var Elin Rubensson som med hennes 1:0 och 2:0 ledde Göteborg på vägen mot Champions League måste ha svidit enormt i Erling Nilsson och Therese Sjögran. Just denna Elin Rubensson som fotbollsfostrades i LdB FC Malmö och som inte räckte till 2014 satte två djupa naglar i Rosengårds kista. Så kan det gå.

Rosengård spelade alldeles för ojämn även 2018 och hade en hel del dippar. När man slagit Piteå i Kiruna förlorade man mot både Linköping och Hammarby och när man slog Piteå ännu en gång kunde man inte heller ta chansen och fick fyra (!) baklängesmål i Göteborg.

Inte nog med det så blev det en kanske ännu smärtsammare kväll i Malmö och sedan i Prag när man sa hej då till Champions League mot Slavia Prag, en klubb som definitivt inte har mer resurser än FCR. No excuse to lose. Det budskapet hade LdB FC Malmö på tröjorna en gång i tiden. Det var då.

FC Rosengård vann Svenska cupen. för tredje gången i rad. Hemmamatchen med en hemmadomare som bor på cykelavstånd till Malmö IP vanns med 1:0 genom, just det hungrigaste Sanne Troelsgaard. Det spelade ingen roll att Olofsson dömde matchen, FCR var klart bättre än ett Linköping som sedan vann båda matcher i serien mot konkurrenten.

Rosengård hade seriens klart bästa målskillnad, inte minst tack vara två matcher där man förnedrade Eskilstuna United (9:0) och IFK Kalmar (10:0). Man hade maximal otur när den bästa värvningen Johanna Rytting Kaneryd korsbandskadades inför säsongen. När assisterande tränaren Malin Levenstad skulle göra comeback som mittback slet av hälsenan. Inför säsongen 2018 ändrade Rosengård faktiskt sin rekryteringspolitik. Man förlängde med Zecira Musovic och sa därmed hejdå till Erin McLeod och tyvärr även hennes fru Ella Masar McLeod.. Att man satsade på en ung och lovande målvakt var helt rätt och att sedan värva Rytting Kaneryd och sedan Natalie Björn och Nellie Lilja väckte förhoppningen att klubben åter igen skulle kunna bli intressant för inhemsla svenska talanger. Åren innan var det mest färdiga utländska spelare som kom till Rosengård. Men nu, när detta inte ledde till framgång och även pengarna inte fanns i samma utsträckning som förut och när stora nordiska talanger som Sara Björk Gunnarsdottir och Pernille Harder inte längre sökte sig ett par år till Damallsvenskan och Malmö eller Linköping fick man ändra sitt förhållningssätt.

Mitt under säsongen tappade man Ali Riley till Chelsea Women, en karaktärsspelare av stor vikt för hela projektet Rosengård. Samtidigt förlängde Troelsgaard sitt kontrakt med ytterligare ett år. Ebba Wieder är ett stort plus från säsongen som gått. Jag hoppas att man vårdar och främjar denna unga spelare, men det känns ju lite som att man har inget annat val. Det är andra tider än när man lät Elin Rubensson dra till Göteborg. Wieder lär nog stanna och hennes roll i laget kommer att växa.

Anja Mittag gjorde en fantastisk comeback och vann skytteligan. När hon hade sina bästa år i Malmö och sedan drog till PSG respektive Wolfsburg hade hon tappat mycket av den explosivitet och det självförtroende hon hade innan. Hon hamnade på bänken och när det var klart att hon inte skulle bli en startspelare i urstarka Wolfsburg, förmedlade hennes agent
Dietmar Ness henne tillbaka till Sverige. Där det började lite svajigt, men i år var Mittag tillbaka och hon gjorde 17 mål och vann seriens skytteliga för tredje gången. Årets forward blev grädden på moset på Fotbollsgalan.

Fortfarande är Caroline Seger oerhört viktigt på och utanför fotbollsplanen. Hon är en ledare som få andra och hon är fortfarande väldigt bra på att hålla bollen och åtnjuter mycket respekt av lagkamrater och motståndare.

Men både när det gäller Mittag och Seger undrar jag lite grand om de verkligen har den stora hungern kvar? Den hunger som spelare som Karlernäs, Aronsson och Jakobsson hade i Piteå eller Blomqvist, Zigiotti och Rubensson i Göteborg? Är det samma motivation som driver dessa spelare vecka efter vecka?

Även Zecira Musovic hade några dippar i år och några bollar som alldeles för lätt hittade vägen förbi henne. Hon avstannade nästan i sin utveckling i ett år och det har säkert med det att göra att hela laget hade nog samma situation. Fortfarande tror jag att Musovic borde bli Hedvig Lindahls efterträdare om sådär 4-5 åt. Zecira har talangen, hon har ödmjukheten och hon är en mycket intelligent kvinna samtidigt som hon är en mycket bra personlighet som står för fotbollens positiva värdegrund. Ökar lagets säkerhet och trygghet kommer även hennes säkerhet att öka.

Det var nog snarare framåt där Rosengård sumpade sina chanser. Anja gjorde 17 mål, men hade hon inte kunnat göra 34? Eller borde hon ha gjort 23? Mittag var inte ensam om att bränna chanser, det blev till ett signum för Rosengård som Jonas Eidevall inte kunde ändra någonting på. FCR hade bästa målskillnaden, jag tror även att de hade flest skott på mål och ännu fler överlägsen utanför mål. Det är ju en mycket avgörande anledning varför det blev endast en tredjeplats. Till den nya säsongen letar man efter en forward som ska öka konkurrensen, men nu med februari runt hörnet gapar den platsen fortfarande tom i truppen.

Bakom FCR slutade Kristianstads DFF på fjärde platsen. Inte helt oväntat. Beta Gunnarsdottir har byggt projektet under de senaste tio åren och hon har skapat ett lag som kan slå alla andra i serien, men som inte riktigt räckte till för att ta SM-guld. Det SM-guld som Gunnarsdottir år efter år gav ut som hennes målsättning på Upptaktsträffen i vår.

Precis som Piteå, så har även KDFF och Beta valt ut spelare på mycket mer än bara fotbollskriterier. Det är karaktärer som Gunnarsdottir har byggt sitt lag och dess framgång på, Sif Atladottir förstås som är kanske tränarens förlängda arm på planen, backen Mia Carlsson, lagkaptenen Alice Nilsson, målskyttar som Therese Ivarsson och Amanda Edgren. Precis som Piteå spelar KDFF säkert inte brasilianskt fotboll, men det är lagbygget och de mycket väl fördelade rollerna som imponerar. De nio poäng som Piteå har mer beror kanske på att norrlänningarna har de lite bättre spelarna på en del positioner. Vi får se hur detta kommer att fortsätta och om KDFF kan attackera ytterligare en placering. I år vann man för första gången över Rosengård och hade med Evelina Duljan en mycket talangfull spelare som så småningom kan bli landslagsaktuell.

Att Linköping hade ett mellanår och slutade på en femte plats är i sig ingen överraskning. Inget annat lag har tappat så många bra spelare de senaste två säsongerna: Marianne Gajhede Knudsen, Stina Blackstenius, Claudia Neto, Fridolina Rolfö, Jessica Samuelsson, Pernille Harder, Kristine Minde, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson, Renée Slegers och Marija Banusic.

Kim Björkegren hade tagit SM-guld med LFC 2017, egentligen mot alla odds och ändå fick han gå. Han gick den långa vägen till Kina och Beijing Phoenix och han tog Marija Banusic med sig. Istället kom fotbollsfilosofen Marcus Walfridsson och tydligen fungerade detta samarbete inte alls. Mellan spelarna och tränaren. Även den tränaren fick gå och plötsligt hade klubben gjort bort sig och hade tre tränare på lönelistan. Björkegren, Walfridsson och lagkaptenen Janni Arnths sambo Henrik Jensen. Det var Jensen som gav självförtroendet tillbaka och som vände en mycket negativ trend.

Men Jensen hade annat att göra i Danmark och slutligen kom Olof Unogård till Östgötaslätten, en man som hade ett mycket gott rykte från tiden i Hammarby där han hade avskedats under väldigt konstiga omständigheter innan säsongen ens hade börjat. Unogård mötte några av sina gamla Bajen spelare: Filippa Angeldahl och Anna Oskarsson som båda spelade i den blåa LFC-tröjan. Speciellt Oskarsson var ett plus i LFC, men det var också Kosovare Asllani. Asllani som kom tillbaka, som kom hem efter sina år i Paris och Manchester eftersom hon ville vara nära släkten. Livet är kort och den tid vi har med våra närmaste är mer värd än något annat sa hon i en mycket läsvärt intervju under året.

Ett av fem mål för Manchester City Women på Linköpings arena

Jag såg Linköping i två UWCL-matcher under 2018. Under våren mötte de Manchester City Women och under hösten blev det Paris Saint Germains. Det blev två hemmaförluster som visade rätt så bra att de stora utländska klubbarna har gått om Sverige och dess toppklubbar. Manchester spelade en klinisk perfekt match i den första halvleken och det blev liksom boom, boom, bang och City ledde med 4:0 innan Linköping kom tillbaka och förlorade till slut med ”bara” 3:5. Även mot PSG var det en ok prestation, men skillnaden, den syntes tydligt.

Sen saknade man även marginalerna. Mot Piteå förlorade man i 93:e minuten, sådana matcher hade man avgjort i 93:e minuten både 2016 och 2017. Hur hade säsongen slutat för LFC om man hade haft målsprutan Natasha Dowie kvar? Där är vi framma vid pengaproblemet. Med tre tränare på lönelistan hade man helt enkelt inte råd att betala Dowie även för andra halvan av säsongen. Istället blev ett ett sabbatshalvår för Natasha medan Linköping saknade sin kliniska målskytt som säkert hade gett Anja Mittag en rejäl match om den gyllene skon. Detta kallas nog mismanagement på engelska och får helt enkelt inte hända, speciellt när man får vända varenda krona som man spenderar.

Under de första åtta ,matcherna i Damallsvenskan 2018 förlorade LFC mot Vittsjö, LB07 och Piteå och spelade oavgjort mot Kristianstad och Djurgården. Man tappade hela 13 poäng. 2017 tappade Linköping tre poäng på de första åtta matcherna (0:3 hemma mot Rosengård) och 2016 tappade man bara två poäng (1:1 borta mot Rosengård). Men det var inte bara starten utan egentligen under hela säsongen som det fick upp och ner för mästarna.

Eskilstuna var även dem en av årets stora besvikelser. Även om laget till slut lämnade den elfte platsen som man hade under långa stunder i den första halvan av säsongen och slutade sexa.

Det var både skadebekymmer (i den katastrofala 0:9 matchen mot Rosengård var HELA backlinjen skadat och fick ersättas; framåt saknade man Loreta Kullashi himla mycket under många matcher) och missnöje med tränaren Jonas Björkgren som ledde till en mardrömsstart. Björkgren sparkades och spelaren Felicia Karlssons pappa Munken tog över rodret på Tunavallen och spelet blev så småningom bättre och stabil och man tog de nödvändiga poängen. Oklart om det var nödvändigt att avskeda tränaren eftersom många skador ställde till det.

En besvikelse var ju även Djurgården som många hade sett som en medaljkandidat. Det blev en åttonde plats. Men även i Stockholm hade Joel Riddez en ganska lång skadelista och laget kom aldrig riktigt i gång och under långa stunder och månader var det teoretiskt möjligt att Djurgården skulle kunna hamna i Elitettan. Räddningen kom rätt så sent efter 2:0 hemma mot Vittsjö i tredje sista omgången. Mia Jalkerud började att göra mål igen, men framför allt höjde sig Djurgår’n tack vara hemvändare Julia Spetsmark som hade lämnat Manchester och förstärkte Djurgården under ett för henne personligen framgångsrikt halvår.

Mycket sämre gick det för lokalrivalen Hammarby IF. Laget som var serieledare efter två matcher och 4:2 över LB07 samt 3:1 i Göteborg. Även Bajen hade tre tränare under året. Först Olof Unogård som avskedades, sedan kom fd assisterande förbundskaptenen Ann-Helen Grahm som ledde Hammarby till serieledningen, men sedan fem förluster i rad. Den 4 juni tackade Grahm för sig och sa upp sig efter vad hon sa ”oacceptabla åsikter inom spelartruppen som gör det omöjligt att leda laget”. Sådant brukar aldrig komma ut, men det är lätt att spekulera att det måste ha varit mycket tufft för Grahm att efterträda den mycket populäre Unogård som sas upp av styrelsen eftersom han påstås överskred sina kompetenser när han värvade nya spelare. 30-årige Isak Dahlin efterträdde så småningom Grahn och fick spela utan Julia Zigiotti efter sommaren. 20-åringen som skulle bli A-landslagsspelare i Göteborg saknades mycket i matcherna under hösten.

Trots att man aldrig stod på nedflyttningsplats under de första 21 omgångarna blev det sorti ur Damallsvenskan. Vittsjö räddade sig själv och sköt Hammarby ner genom att vinna 3:0 på den nya Kanalplan. Ombyggnaden av arenan lönade sig verkligen. Det blev stor publiktillströmning och Bajen som slutade på nästsista plats i tabellen blev tvåa efter dubbelmästarna Piteå i publikligan.

Lotta Ökvist kom från Orlando till Hammarby efter sommaren och gjorde ett antal bra matcher. Det var roligt att få se en världsspelare som Elise Kellond-Knight, även om hon inte kunde skapa underverk. Ett avbräck var säkert att duktiga högerbacken Catherine Dahlström blev korsbandskadad trots att Amanda Johansson spelade bra. Dahlström är en av spelarna som ska vara på planen för Hammarby, precis som lagkaptenen Olga Ekblom. Emma Jansson har ännu inte fått ut hela sin talang, men även hon sken ibland med sin fina skotteknik.

När man hämtar in förstärkning mitt under säsongen är det viktigt att välja noggrant. Milica Mijatovic och Lauren Kaskie kom, men kändes inte som spelare som verkligen tillförde det lilla extra för att kunna dra ifrån lagen som kämpade om en plats i nästa års serie. Nu har Bajen tappat Emma Holmgren, Elise Kellond-Knight och Olga Ekblom samt mittbacken Sejde Abrahamsson och veteranen Madeleine Tegström. Återtåget till Damallsvenskan kommer inte vara given. Stockholm skulle behöva ett nytt lag för att vara med i toppen. Stockholm United som signaturen The Observer brukar kräva eller min östtyska variant Dinamo Stockholm eller Traktor Stockholm.

Växjö var som väntat en bra nykomling, tyvärr strömmade folk inte direkt till Myresjöhus Arena i Småland. Publiksnittet hamnade på 552 personer, endast Kalmar och LB07 var ännu sämre. Det var ett spelande Växjö med storstjärnan Anna Anvegård som inte bara blev årets genombrott utan som spelade sig också till landslaget. Sjunde platsen är en framgång för ett nytt lag i serien. Nu väntar det svåra andra året.

Vittsjö tappade storstjärnan Linda Sällström efter halva säsongen och många trodde att det skulle bli beckmörkt på Vittsjö IP i den svenska provinsen, men många spelare reste sig ur skuggan och höjde sig till nästa nivå, bland dem förstås landslagsspelaren Sandra Adolfsson, men inte minst Clara Markstedt och Michelle DeJongh. Vittsjö blev 9:a efter segern mot Hammarby, men egentligen var man mycket bättre när man spelade det man kan. En mycket väl organiserat lagmaskin med spetsegenskaper.

Även LB07 var nära att ramla ur serien och klarade sig med skräcken i behåll på tionden plats. Efter man förlorat hemma med 1:3 mot Hammarby trodde nog alla att Malmö skulle tappa ett lag medan Stockholm skulle ha båda kvar. Men LB07 vann fyra av sina fem sista matcher och dessa 12 poäng gjorde att man hade slutligen två fler än Hammarby. Det var dock på gränsen och spelartappen som man har upplevt sedan dess talar om ett svårt 2019 som väntar.

Bottenlaget IFK Kalmar vann en match borta mot Vittsjö (tala om lägstanivå där) och förlorade tjugoen. Man var helt enkelt inte rustat för Damallsvenskan och när målskytten Amanda Fredriksson korsbandskadades och ingen ersättare hämtades var det klart hur det skulle sluta. Efter 0:2 mot Djurgården förklarade Ifeoma Dieke för mig att ändå skulle säsongen utveckla spelarna eftersom man kan även utvecklas genom att spela mot så bra motstånd varje vecka.

Säsongen 2018 var den mest spännande säsongen på länge. Tre lag kunde vinna SM-guld inför den sista omgången och även kampen om att undvika den elfte platsen var dramatiskt in i det sista. En anledning är förstås att Sverige har tappat gentemot ligorna i Frankrike, Tyskland, Spanien och England, ja, tydligen även gentemot Tjeckien.

Klubbarna har helt enkelt inte längre rad att hämta internationella klasspelare som en gång i tiden. Hela 2010-talet vars sista säsong står framför dörren i april har vi gradvis förlorat mark. Att som FC Rosengård krävde staten och/eller kommuner går in med skattepengar och hjälper bevara eller återupprätta den svenska damfotbollens starka ställning är förstås helt fel. Det är inte statens uppgift att pumpa in pengar i verksamheter som är proffsiga. Det är en annan sak när det gäller idrottsanläggningar för allmänheten. Rosengårds analys var ett förtvivlat försök med facit i handen efter tre missade SM-guld och sorti ur Champions League att ”gör(a) svensk damfotboll stor igen”. Man skulle kunna trycka keps med den meningen och dela ut dem under våren. En förståelig längtan till de goda gamla tiderna när ett samtal från Sverige till Diois Riachos kunde få världens bästa spelare till Umeå och glömma vintern.

Damallsvenskan kommer inte att kunna konkurrera mer med de allra bästa och mäste inte heller göra det för att vara attraktivt. Det blir intressant att se om de stora herrklubbarna även här kommer i längden att gå in i damfotbollen. IFK Göteborg, Malmö FF. Kommer AIK en gång i tiden satsa mer på damerna än man gjort tidigare. Hur långt skulle man kunna komma? Säkert aldrig så långt att på allvar kunna hota Chelsea eller Wolfsburg eller Lyon.

Dam- och herrfotbollen kommer långsamt närmare varandra. Väldigt långsamt när det gäller samma lön för samma arbete och andra frågor, snabbare i andra avseenden. Det började för ett par år sedan när Pia Sundhage klagade på att det spelar så många utländska tjejer i Damallsvenskan. Då hade hon förbisett det faktum att det spelar väldigt många utländska killar i de flesta europeiska ligorna och att damfotbollen egentligen var på samma väg. Nu såg vi att herrklubbarna fattat att en damverksamhet kan transportera mycket av klubbens varumärke som helhet. Och vips så ser vi många stora in i verksamheten: Real Madrid och Manchester United började i fjol, många andra har kommit vidare.

Damallsvenskan kommer även i fortsättningen att se de bästa svenska spelarna. De allra bästa kommer troligtvis att lämna landet ännu tidigare än de gjort på senare år. Detta innebär att landslaget kommer fortfarande vara en av de bästa 10-12 i världen. Vi kommer fortsättningsvis att se en hel del utländska spelare i Damallsvenskan. De är kanske inte lika bra längre, eller så har vi tur och får in spelare som Julia Ashley för ett par månader eftersom någonting i hemlandet inte passar just nu. Ifjol hade vi Kellond-Knight och Dowie och Press. De kommer och går och ger oss lite glans.

Vad är det som skapar framgång och topplag? Det är förstås framför allt hårt arbete av spelare, ledare och alla som jobbar omkring. Men Piteås SM-guld visar att utöver det så är det bra att ha kontinuitet i truppen och i ledningen. Att man väljer nya spelare inte främst efter deras spetsegenskaper utan lika mycket efter deras karaktär. Passar de in i truppen, passar de in i klubbens filosofi. Ronja Aronsson sa till bloggaren att Piteå har inga stjärnor i truppen eller så är det 21 stjärnor. Den kollektiva tanken blir kanske starkare i en tid där de flesta inte längre har råd att ha 2-3 stjärnor i truppen. Även Kopparbergs/Göteborg FC har ju ingen självklar stjärna i laget trots att man har ett antal landslagsspelare.

Ska Damallsvenskan utökas till 14 lag? Många tycker så trots att vi även i fjol hade enbart elva lag som kunde utmana varandra. Tolvte laget Kalmar var chanslös. Nu kommer Kungsbacka DFF och KIF Örebro in i finrummet och vi får se hur långt de kan vara kvar. Jag håller med om att man egentligen borde behöva fler tävlingsmatcher för en större bredd spelare. Vi har 22 sådana plus fyra UWCL-matcher för topplagen plus 8-10 cupmatcher och kanske ytterligare 8-10 landslagsmatcher för de som tillhör den yppersta eliten. 14 lag i Damallsvenskan skulle betyda drygt 280 spelare. Har vi så många som duger? Om man har 60 utländska spelare skulle man alltså behöva 220 svenskfostrade spelare som kan spela på den högsta nivån.

Sverige 2019

Debuterar Cajsa Andersson i morgon?

Inför morgondagens landskamp i Sydafrika som visas i TV12 och på CMore fick Peter Gerhardsson stryka Lina Hurtig, Zecira Musovic och Fridolina Rolfö ur matchtruppen.

Att skadebenägna Hurtig inte kunde spela var redan klar för ett par dagar sedan. Nu meddelade landslagsledningen via hemsidan att även Zecira Musovic och Fridolina Rolfö är borta.

Detta öppnar förstås till en debut i morgon och allt eftersom Cajsa Andersson var redan med i förra samlingen tror jag att hon borde ligga mycket nära till att få spela.

Men frånsett spekulationer om startelvan som Gerhardsson troligtvis redan har skrivit upp och troligtvis även meddelat spelarna: Hur ser Sverige ut inför detta år som innehåller det viktigaste och största som finns för en fotbollsspelare: ett VM som börjar om 137 dagar.

Johan Rydén har skrivit en spännande ”analys” med ”hemsnickrad metod” där han har betygsatt alla svenska insatser under 2018 och delat in spelarna i allt från världsklass till hög nationell klass. Ett inlägg som i skrivande stund har initierat en bitvis het diskussion om spelarnas klass och om de har värderats rätt och mycket annat.

Det är 23 spelare och fyra reserver som Gerhardsson får ta med till Frankrike i sommar. Jag tittar på hur många som sitter säkert och om vem som finns med och vem som finns utanför som fortfarande har en chans att komma in.

Tiden är knapp. Det är ju bara 136 dagar i morgon efter matchen tills Frankrike spelar öppningsmatch mot Sydkorea på Parc des Princes, den y7 juni kl 21.00 fransk och svensk tid.

Målvakter

Är hon frisk och utanskada spelar Hedvig Lindahl alla matcher i VM

Bara en plats är helt säkert. Om inget händer och kära vänner, inget får hända, så står Hedvig Lindahl i nästan alla ,matcher som Sverige kommer att spela i VM i år. Jag säger nästan alla eftersom Peter Gerhardsson borde låta sin andra målvakt spela mot USA om man redan vunnit matcherna mot Chile och Thailand och är klara för åttondelen. Och bara ifall.

Viggy som hon kallas åtminstone ”hemma” i London är en av världens bästa målvakter i dag och det är faktiskt lite skrämmande att avståndet mellan Lindahl och alla andra är så stort.

Skrämmande eftersom fotbollsspelare kan skadas och den risken ökar faktiskt vanligtvis ju längre man kommer upp i åren. Den 29 april fyller Lindahl 36 och inget talar i dagsläge emot att hon inte även spelar nästnästa VM i Australien eller någon annanstans 2023 och hotar italienaren Dino Zoffs rekord att spela ett VM i 40-årsåldern.

På sistone har Emma Hayes, Chelseas tränare satsat närmast uteslutet på Lindahl trots den starka konkurrensen som finns där med ytterligare två landslagsmålvakter i Carly Telford och Ann-Kathrin Berger.

Vem är Sveriges tvåa?

Zecira Musovic var det åtminstone i antalet insatser i landslaget efter dåvarande tvåan Hilda Carlén blev gravid (hon födde en son i december, stort grattis!). Men Zecira blandar och ger för mycket och måste definitiv höja sin lägstanivå ett par växlar för att kunna beträda den internationella scenen på högsta nivån.

Cajsa Andersson ser jag just nu som tvåa efter Lindahl, men både Musovic, Andersson och Jennifer Falk är långt ifrån internationell klass. De får ju inte heller många internationella matcher längre. I morgon är ett sällsynt tillfälle. Men sedan är det Cajsa Andersson som får spela Champions League långt efter VM. Jag tror nästan att Sveriges andra målvakt, vem det nu är eller blir framöver de närmaste åren borde satsa på att spela i ett lag som kvalar in till UWCL eller att spela utomlands för att samla internationell rutin på en annan nivå.

Vi har ju en målvakt utomlands, nämligen Stefanie Öhström, 32-åringen som spelar sin åttonde (!) säsong i Italien, sedan 2016 för Fiorentina i en av världens vackraste städer, Florens. Men även om Öhrström spelar väldigt bra tycker man i landslagsledningen kanske att den italienska ligan inte håller måttet jämfört med Frankrike, England, Spanien, Tyskland och Sverige.

Sammanfattningsvis har vi en målvakt i världsklass, men saknar en klassmålvakt som självklar tvåa. Det är ett problem som tidigare landslagsledningar har bidragit till genom att inte ge regelbundna insatser till de som ligger bakom Lindahl. Så får vi helt enkelt konstatera att Sveriges landslag, det nionde landslaget i världen skulle inte kunna matcha fjolårets tionde lag i Damallsvenskan som i Sabrina D’Angelo och Shannon Lynn har två klassmålvakter som båda två kunde byta av varandra utan problem. Målvakterna bakom Lindahl har ett stort potential, men de är inte där än.

Backar

Magdalena Eriksson blir bara bättre och är endast 25 år

Det pågår en intensiv diskussion om Nilla Fischer är fortfarande världsklass eller inte. Faktum är att hon är lagkapten i ett av världens bästa klubblag VfL Wolfsburg och att FIFPRO har ställt upp henne i sin världselva. Men samtidigt lämnar hon Wolfsburg efter våren och när hon spelar VM-öppningsmatchen för svensk del mot Chile har hon redan sin sista match i den gröna Wolfsburg-tröjan bakom sig. Fischer fyller 35 i augusti och annars än på målvaktssidan spelar åldern snabbare en viktig roll. Nilla Fischer är inte den snabbaste av mittbackarna och det finns mittbackar som är mycket bättre i spelet framåt.

Trots detta skulle jag som svensk förbundskapten alltid ha henne på plan eftersom hennes personlighet, rutin och hennes fysik i dueller en mot en är mycket avgörande och viktig för Sverige. Den som följer efter henne som landslagets framtida försvarschef spelar ju redan med henne: Magdalena Eriksson. Magda har gjort flera steg framåt sedan hon spelar i Chelsea och hon blir bättre med varje månad. En ledare har hon redan varit i Linköping där hon var en omtyckt lagkapten. Nu har ju Eriksson skrivit på för ytterligare tre år i London, men hon hade varit en fantastisk ersättare för Fischer i Wolfsburg…

Linda Sembrant är lika klar som tredje back i det svenska laget. Lagkapten i Montpellier HSC och en mycket stabil spelare som väldigt sällan gör avgörande misstag.

Då har vi Fischer – Eriksson – Sembrant. Om man nu väljer att spela med en trebackslinje. På så sätt blir tidigare ytterbackar yttrar på mittfältet.

Där har vi som första alternativet Jonna Andersson på vänsterkanten. Även Jonna har gått framåt i London och profiterat mycket av spelet i den engelska ligan och livet i London.

Ibland är det som händer utanför planen minst lika viktig som det som händer på konst- eller naturgräset.

Liv och spel utomlands utvecklar personligheten. En starkare person blir i de flesta av fallen även en starkare fotbollsspelare.

Anna Oskarsson – omskolad till högerback är nära en VM-plats

Högerpositionen är fortfarande öppen. Där tävlar ju Anna Oskarsson med Hanna Glas just nu, men jag skulle alltid vänta på Jessica Samuelsson. Hon har haft mycket otur under hennes utlandsäventyr hittills. Som spelare i LFC var hon på väg att bli en av världens bästa högerbackar och det var hon framför Fischer som jag höll som Sveriges bästa back innan fötterna ställde till det för Jessica.

Så fort någon av de tre ovan nämnda mittbackarna skadas eller skulle hamna i en formsvacka, kan man direkt plocka fram Amanda Ilestedt. På ett hårsmån ligger hon bakom dessa tre och då Fischer är nio år äldre och Sembrant sex behöver hon nog ha lite tålamod. Hennes tid kommer.

Då har vi redan sju backar för Frankrike. Blir det åtta eller nio?

Sandra Adolfsson, Natalie Björn och Mia Carlsson finns där och alla befinner sig nere i Kapstaden just nu. I skrivande stund har de snarare en roll som bänkspelare om inte någon av de ovan nämnda blir skadad eller sjuk.

Kan Emma Berglund komma tillbaka? Skadan har kastat tillbaka henne ännu mer än Jessica Samuelsson och just nu känns VM långt borta, men når hon tillbaka till sin fina form hon hade under många år kan hon förstås konkurrera med Amanda Ilestedt om den fjärde mittbacksposten.

Ronja Aronssons tid kommer troligtvis först efter VM med blick mot EM 2021 i England. Men Piteås högerback är ett riktigt löfte och det blir spännande att få följa henne i Damallsvenskan och i Champions League.

Mittfältare och anfall

Med tre målvakter och åtta backer finns det alltså plats för ytterligare 12 spelare som ska plugga lite francais pour la survie till sommaren. Det är verkligen urtråkigt att Lotta Schelin inte får avsluta sin landslagskarriär på det som varit hennes hemmaplan under den mest framgångsrikaste delen av hennes karriär.

Men till årets lag och de som är mer eller mindre klara för VM.

Lagkapten Seger är lagets självklara ledare

Caroline Seger är en av nyckelspelarna som Sverige inte klarar sig utan. Kanske till och med nyckelspelaren. Jag läste i en intervju häromdagen att Seger är lite ledsen över att hon aldrig blev världens bästa fotbollsspelare. Hon fanns ju bland världens bästa en gång i tiden, men det är ganska länge sedan. Även om hon är absolut självklar i både Sverige och FC Rosengård så är hon inte längre i den form som någon gång har skapat hennes rykte som gjorde att spelare som Veronica Boquete ville spela med just henne i Tyresö FF. Den sista tiden i Lyon var hon en spelare som fick 25-30 minuter som mest och efter denna upplevelse som säkert inte var lätt att smälta gjorde hon det rätta och flyttade hem till Sverige och hemtrakterna i Skåne.

I ett FC Rosengård som tappade toppositionen i Europa de senaste åren och som till och med föll mot ett lag som Slavia Prag i Champions League är Seger nog den tongivande personligheten. Hon kan hålla ihop ett lag både utanför och på planen och hennes utåtgående och direkta personlighet är av stor vikt även för landslaget. Men hon ger sällan impulser för det offensiva spelet medan hon är mycket bra på att hålla i bollen och spela den i sidled eller bakåt. Men för Sverige fortfarande en avgörande spelare. Finns den ultimativa hungern kvar, den som både Jack Majgaard Jensen och Erling Nilsson har efterlyst i uttalanden utan att nämna någon spelare vid namn? jag vet inte, men jag tror att det svenska landslaget är bättre lämpad för att fördela uppgifter och roller.

En annan spelare som är oerhört viktigt för laget är Djurgårdens senaste landslagsförvärv Olivia Schough. Hon har själv sagt att det kanske är hennes bästa egenskap att göra andra bra och att hon gärna skulle nämna en annan egenskap som hennes bästa.

Många journalister och även spelare har länge undrat om Olivia Schough ska vara med i ett urval av Sveriges bästa. Hennes målsnitt är ganska blygsam för att vara forward, hennes assister har dock ökat avsevärt ifjol i Göteborg. Varför jag vill ha med henne?

Jag har någon gång jämfört Olivia Schough med tysken Lukas Podolski, en spelare som åtminstone i hans sista turneringar åkte med för att gör andra bra. För att han skapar en stämning även utanför planen, i omklädningsrummet, vid gemensamma måltider och under fritiden som lyfter hela gruppen till en ny nivå. Schough är en människa som gör att alla i hennes omgivning mår bättre.

Men det är ju inte allt. Även på fotbollsplanen är hon full av energi, ger allt för laget och den gemensamma framgången och springer ofantligt mycket.

Där finns det kanske och sannolikt även andra som står utanför landslaget och undrar, men det är helhetsbilden som avgör. Och räknar man ihop att Schough är en av Sveriges 30-35 bästa, men den i särklass bästa personligheten att lyfta humöret inte bara av gruppen utan även av individer, så är hon alltid med.

Fotboll är ingen naturvetenskap, hár gamle tysken Bernd Schröder (han som tränare Turbine Potsdam i mer än 40 år och gjorde det fd DDR-laget till en europeisk stormakt) sagt.

De bästa elva spelarna spelar inte nödvändigtvis den bästa fotbollen tillsammans. Det gäller att hitta den rätta blandningen av spelare och personligheter.

Den tredje självklara spelaren är Kosovare Asllani. Det är ett nöje att se hur Asllani har utvecklats från en stortalang som kunde säga att hon inte tittade mycket på damfotbollen under fritiden för att den är så dålig till en spelare som kan dra med hela sitt lag och leda och samtidigt ha starka åsikter om kvinnors rättigheter och damfotbollens behov och orättvisorna gentemot den av UEFA eller FIFA. Asllani har blivit #10 i svenska landslaget, en roll som även Fridolina Rolfö skulle kunna ta, men Frido är tyvärr småskadad rätt så ofta. Jag skulle önska Rolfö att få tre helt skadefria år och sedan är hon en av världens bästa 50 spelare, kanske till och med övre halvan. Båda är självklara i VM-truppen.

Då återstår alltså åtta platser.

Ytterligare två gå till franskduon Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson. Båda spelar numera bättre i Sverige än i klubblaget Montpellier HSC och speciellt i Blackstenius fall undrar man ju om klubbytet från Linköping till Montpellier i längden varit bra för henne. En del talar för att hon lämnar Montpellier för Linköping igen vilket skulle kännas lite som ett byte nedåt. Med tanke på hennes kapacitet borde hon nog fortsätta utomlands så gärna jag skulle se henne i Damallsvenskan igen. Men kanske är hon en person som helt enkelt behöver lite mer tid hemma med släkt och vänner innan det är dags igen att packa ryggsäcken.

Sofia Jakobsson närmar sig 100 landskamper nu och har blivit en stabil och pålitlig spelare. Hennes comeback under 2018 var starkt och jag tror att vi kan förvänta oss mer av henne i år. Forwardsituationen i Montpellier med sju anfallare är som den är och inte lätt för de båda svenskorna.

Nu har Marija Banusic kommit till Frankrike och åter igen håller jag tummarna att hon får sitt stora genombrott. Tekniskt sett en av Sveriges största talanger (nånsin?), men hon behöver en tränare som står bakom henne och som ger henne mycket förtroende. Med Kim Björkegren fungerade det mycket bra i Linköping. Banusic lär det ha mycket svårt att komma in i truppen om hon nu inte börjar ösa in mål med detsamma i Montpellier.

En frisk Elin Rubensson är förstås en självklar landslagsspelare även i ett VM. Det var nog ett av LdB FC Malmös största fel att låta dra henne till Göteborg när hon inte räckte till att spela i startelvan i ett lag som var stjärnspäckad. Man satsade då helt enkelt inte tillräckligt på en av klubbens största egna talanger någonsin. Några år senare, rättare sagt i oktober 2018 svarade Elin med två mål som var upptakten till att hennes föredetta klubb missade spel i Champions League. Det måste svida enormt att se hennes fantastiska framgångar och inse att man borde behållit henne, samtidigt som man förstås är glad för henne. Rubensson bara växer och framtiden är hennes. Jag ser henne i ett utländskt lag 2020 om hon så vill och maken vill flytta till England eller Tyskland. Göteborg kan få en bra slant tack vara det femåriga avtalet man skrev med henne.

På anfallarsidan ser det just nu mycket bra ut för både Anna Anvegård och Mimmi Larsson. Larsson är Blackstenius-kopian för Gerhardsson medan Anvegård är en klassisk centerforward nästan utan konkurrens om inte Banusic spelar den rollen som kanske skulle passa henne bäst.

20 spelare är klara. Återstår tre stycken.

Här finns det ett antal x eller y.

Hanna Folkesson eller Julia Roddar? Jag skulle säga Roddar just nu, men marginalerna är små.

Lina Hurtig eller Julia Zigiotti Olme? Hurtig är lika skadebenägen som Rolfö och har extremt känsliga fötter och är en annan spelartyp än tekniska Zigiotti.

Filippa Angeldahl eller Julia Karlernäs eller Nina Jakobsson? Här ligger nog Karlernäs kanske bäst till eftersom Angeldahl nominerades ”bara” som ersättare för sjuka Rubensson. Nina Jakobsson är en personlig favorit för att hon kan hålla bollen framme och är en enorm stark huvudspelare (något som även Karlernäs klarar av). Men tiden rinner ut för henne. Om hon inte är med i Algarve är det nog kört när det gäller VM.

Jag tror inte heller att Madelen Janogy har särskilt goda chanser att komma med i ett VM-lag. Hon nosar där och hon är med nu, men vi har många skador att täcka för. Långt bort känns just nu fjolårets stora hjältinna Loreta Kullashi som gjorde en drömdebut i matchen mot Sydafrika med två mål. Men skador förstörde hennes säsong i fjol och då är det svårt att hitta tillbaka om man inte redan etablerat sig.

Nej, både Janogy och Kullashi är spelare för tiden efter VM liksom en del andra.

Hur är det med Julia Spetsmark som nu ska spela för ett av världens absolut bästa lag och som kommer att dagligen träna i en av världens bästa omgivningar i North Carolina Courage? Jag tror att det är en stor chans, men att tiden är alldeles för kort. De första matcherna i NWSL kommer att spelas i slutet av mars och det är efter Algarve. Den som inte varit med i Portugal kommer att ha det väldigt, väldigt svårt. Då är det bara tunga skador som kan leda till att någon utifrån kretsen av 30-32 spelare kan komma fram beroende på positionen.

Unga spelare som Ronja Aronsson eller Ellen Löfqvist som var bland de som burit Piteå till ett sensationellt och mycket väl förtjänt SM-guld 2018 lär få vänta till efter VM. Om Sverige inte lyckas kvalificera sig till OS 2020 i Tokyo kan det bli en eller fler som lägger av i landslaget. Klarar Sverige att spela OS nästa år blir det nog först efter EM 2021 tills det nya landslaget endast består av nästan enbart spelare som är födda 1990 och framåt. Till den skaran unga som kommer att knacka på dörren räknar jag även Rosengårds Johanna Rytting Kaneryd och Ebba Wieder, Vittsjös Michelle De Jongh och Göteborgs Rebecka Blomqvist.

Hur som helst blir det ett väldigt spännande landslagsår som inleds i morgon med den officiella matchen mot Sydafrika. Ett år där Sverige kan gå väldigt långt i VM med den kulturen och det spelsättet som Peter Gerhardsson har bytt och som laget verkar tro på och ha förtroende för.

Rosengårds sista match

44945184852_e6804c68ab_kHur som helst hade detta varit FC Rosengårds sista match för i år. Som Caroline Seger uttryckte det inför skulle bortamatchen mot Slavia Prag vara sista chansen att avsluta säsongen med ett bra resultat, med att gå vidare till kvartsfinalen.

I Malmö vann det tjeckiska laget med 3:2 och medan Rosengårds tränare Jonas Eidevall var imponerad av med vilket tempo Slavia körde över hans lag, tyckte några källor som hade sett matchen på plats på Malmö IP att FCR helt enkelt spelade dåligt.

Jag var övertygad om att Rosengård skulle vända. Speciellt efter den tunga förlusten av både SM-guldet och Champions-League-platsen 2019/20. När lagets stjärnor satt besviken på gräsmattan på Ullevi och några grät, så var jag bergsäker på att man skulle vända känslorna från lördag till torsdag och att detta lag med många erfarna och rutinerade pjäser som Seger, Anja Mittag, Simone Boye, Hanna Folkesson, Sanne Troelsgaard och unga talanger som Fiona Brown och Natalie Björn och Zecira Musovic skulle bara storma till kvartsfinalen med en lika hög seger som Wolfsburg eller Chelsea i går.

Det blev annorlunda.

Nu blir det inte Mittag, Seger och Troelsgaard i kvarten utan Morgan Proffitt, Kateřina Svitková och Tereza Kožárová.

Slavia nollade Rosengård och pratar nu om att man önskar sig antingen Barcelona eller Chelsea till kvarten.

Nordens bästa lag kommer från Oslo. LSK Kvinner hetter det.

Therese Sjögran har sagt till Sydsvenskan inför den här matchen att hon är inte färdig än, att hon vill fortsätta.

”Ska vi gå in i det nästa år med samma trupp? Det är kanske inte så smart. Vi ska analysera i november och se vad vi kan hitta på, för någonting måste vi göra,” säger hon till Sydsvenskan. De ska alltså hitta på nåt.

Det låter dock inte som att man vet varför den här säsongen gick åt skogen och varför man missade SM-guldet tre år i rad trots att man alltid hade de största resurserna och den bästa truppen till förfogande. Det låter inte heller som om det finns en strategi.

Jonas Eidevall har gång på gång sagt att hans lag spelade den snabbaste och bästa fotbollen när de fick ut sitt max. Men frågan måste ställas till honom varför han inte förmådde att laget oftare eller jämnt spelade det som han kallar bäst i Sverige. Det är ju hans ansvar att få ut max av sin trupp.

Erling Nilsson, Mr. Rosengård eller Mr. LdB FC Malmö som han kallades, måste fundera nu hur han ska leda laget in till nästa år. Sponsorerna är trogna. Men de blir säkert lite orolig nu efter resultat i Prag. Där skottstatistiken slutade 9:9 trots att FCR hade elva mot tre hörnor.

Dansken Jack Majgaard Jensen påpekade i en intervju i Kvällsposten för några dagar sedan att han hade vunnit fler poäng med laget när han sparkades i fjol än årets upplaga av Rosengård vid samma tidpunkt.

Han har yttrat hård kritik mot några icke namngivna spelare: ”Några spelare är ganska nöjda. De tror de är bäst. Sedan finns där andra spelartyper också, som alltid strävar efter att lära sig mer och bli bättre,” sade Majgaard Jensen och fortsatte:  ”Jag är en tränare som gillar att jobba med spelare som vill utvecklas. Det har ingen betydelse hur gamla de är. Det viktiga är att spelaren vill bli bättre. Tyvärr är det inte så med alla i Rosengård.”

Intressant att även klubbens starke man Erling Nilsson efterlyste just ”hungriga spelare” i en annan intervju med Sydsvenskan när man precis hade förlorat SM-guld.

Ligger nånting i det som Majgaard Jensen påstår?

A-gruppen som jag har kallat den, Olympique Lyon, VfL Wolfsburg, Chelea Women, FC Barcelona, PSG och Bayern München har alla gått till kvartsfinalen.

För första gången i UEFA Women’s League’s och Women’s Cups historia spelas en kvartsfinal utan ett svenskt lag.

 

 

 

Göteborg till Champions League

Elin1

Elin Rubensson gjorde både 1:0 och 2:0 för Göteborg i dag

Jag såg halvmatchen sittandes bredvid och bakom Shannon Lynns mål på Hammarby IP i dag och vilken rysare de blev. Första halvleken var Göteborgs, man började precis som Vittsjö på Hammarby IP med ett snabbt mål och det var ingen annan än Elin Rubensson, hon som inte platsade i LdB FC Malmö när det begav sig, som sände två lilla vykort till sin föredetta klubb: 1:0 och 2:0 genom Göteborgs MVP, en spelare som inte fick en enda nominering av den kompetenta juryn till Fotbollsgalan. Det är Elin Rubensson som har stor del i att hennes KGFC får spela Champions League nästa år.

Inte många trodde nog att Rosengård skulle kunna göra tre mål i andra halvleken, men storfavoriten kvitterade på bara fem minuter. Efter Rubensson gjort det som man kallar ”brace” på engelska och som har ingen svensk motsvarighet (att bli dubbelmålskytt) gjorde Lise Marie Utland samma sak för Rosengård, fast snabbare. Det tog endast fem minuter. Det kändes att de för det mesta väldigt unga spelarna i hemmalaget blev nervösa och gästerna fick övertag och satsade för segern och SM-guld.

Men anfallsvågorna där Anja Mittag gång på gång visade att hon är FCR:s MVP i år mattades av mot slutet när båda lagen blev trötta. Rosengård fick satsa allt på ett segermål och till och med målvakten Zecira Musovic kom fram i hemmalagets straffområde. Jonas Eidevall fick riskera allt och – förlorade allt. Han spelade ju mot Damallsvenskans bästa omställningslag.

blomman

Bollen på väg till Blomqvist och tydligt ser man att Rosengård har två utespelare plus Zecira Musovic före Rebecka Blomqvist

En mycket bra passning av storspelande målvakten (årets målvakt?) Loes Guerts hamnade hos Rebecka Blomqvist i 90:e minuten och hon tvekade inte och avgjorde strax efter att Anja Mittag hade missat ett läge för Rosengård. Rosngårds målvakt Musovic tyckte i efterhand att Blomqvist var offside, men det var hon definitivt inte med flera meters marginal.

Åter igen försökte FCR att forcera, det blev ju fem minuters stopptid, men åter igen kom en omställning och Julia Zigiotti (som saknades inte minst i dag i Hammarby…) prickade in avgörandet.

KGFC till Champions League för första gången sedan Torbjörn Nilssons tider.

Och FC Rosengård (fd LdB FC Malmö och fd Malmö FF) avslutar för första gången sedan 2009 utanför UWCL-platserna. Tidigast 2020/21 kan det bli spel i Europa igen om man nu inte vänder mot Slavia Prag och vinner hela turneringen.