Etikettarkiv: Pauline Hammarlund

Intervju: Hilda Carlén

hilda

Hilda Carlén (Foto: Anders Henrikson)

Hilda Carlén hade huvudrollen i söndagens drama i åttondelsfinalen i Svenska cupen då hennes Piteå besegrade Eskilstuna United med 4:3 efter straffar. Hilda räddade inte en och inte två utan tre straffar.

I Damallsvenskans nordligaste stad ”Pite” är Carlén inte bara sedan i söndags en av flera faktorer som har gjort Piteå If till ett topplag. Ett lag som slutade 3:a 2015 och 4:a 2016. Ett lag som två år i rad har tappat spelare såsom Pauline Hammarlund och Irma Helin och som ändå kunnat fortsätta på den högsta nivån i svensk damfotboll.

Det finns flera anledningar till detta – ett skäl är säkert att man har kunnat behålla stommen i defensiven med Hilda Carlén mellan stolparna. 64 seriematcher har det blivit sedan hon kom hit till säsongen 2014 och förblir hon skadefri talar mycket för att Carlén har 86 matcher i PIF-tröjan när sommar har blivit höst.

Hilda Carléns moderklubb är Öja FF i Ystad som enligt Google Maps ligger 1455 km söder om Piteå. Åker man söderut från Ystad hamnar man efter 1455 km i utkanten av Milano. Sverige är ett avlångt land brukar man säga.

Fotboll på elitnivå började Hilda spela i LdB FC Malmö. Då det begav sig hade hon dock en viss Thora Helgadottir framför sig och inte många spelminuter att vänta.

Intervjun med Hilda Carlén tillkom innan cuprysaren mot Eskilstuna.

Hur hamnade du i Piteå egentligen?

9531001443_2be0e40138_k

Hilda Carlén spelade i Hammarby år 2013. Tröjnumret 91 motsvarar hennes födelseår

”Jag spelade i Hammarby i Elitettan 2013 och efter den säsongen tyckte jag det var dags att ta steget upp i allsvenskan. Piteå var den klubben som visade intresse så därför bestämde jag mig att gå dit. Självklart velade jag lite eftersom det var en lång flytt men trots det så ville jag ju spela i allsvenskan och Piteå gav ett bra intryck så valet blev inte så svårt trots allt. Jag har utvecklats enormt mycket under tiden jag bott i Piteå. Jag har utvecklat mitt ledarskap och tar för mig mer och mer både på och utanför planen. Samtidigt har jag fått lära mig att man inte kan leva på sin talang hur länge som helst, utan det gäller att träna stenhårt för att bibehålla sina kvalitéer.”

Säsongen 2017 har preci börjat, det är din fjärde i klubben. Var nånstans i Tabellen kommer vi att se Piteå?

”Vi har redan fått ihop vårt lag väldigt bra, vi har en bra harmoni i gruppen och trivs bra tillsammans. Att spekulera i hur säsongen kommer att gå är lite för tidigt tycker jag. Vi har enbart mött pojklag och Eskilstuna

Det är för övrigt något som jag alltid hört norrifrån. Att sammanhållningen i Piteå är väldigt bra och att spelarna har en bra kontakt med varandra även utanför LF Arena. Redan fd målvakten Stephanie Labbé som jag träffade och fikade med för sex år sen på Storgatan berättade om att det är kul att folk känner igen spelarna på gator och torg och att damfotbollen verkligen syns i stan.

En annan sak som har lett till att klubben har ett gott rykte bland unga spelare är förstås att många talanger har förbättrat sig enormt mycket och tagit nästa steget i karriären i norr. Stellan Carlsson blev bl a därför valt till årets tränare 2016. Piteå IF ”förädlar” spelare. Varför är ni så bra på det?

stellan

Stellan Carlsson på Stockholms Stadion 2016

”Piteå IF Damfotboll har som du säger en förmåga att förädla spelare. Vår ledarstab är skickliga att hitta unga svenska talanger och sedan få ut max av dem. Stellan är väldigt tydlig med hur vi ska spela och har en förmåga att få alla att förstå att vi måste göra allt tillsammans för att kunna mäta oss med dem bästa. Självklart är det tufft för de flesta unga spelarna att ta steget och flytta upp hit, men när man väl varit här på besök så förstår man bättre. Klubben är extremt noggranna med att ta hand om de spelare som kommer. Det är många personer här uppe som jobbar för klubben utan att få en enda krona, och detta gör de bara för att de brinner för damfotbollen.”

Att brinna för damfotbollen gör man verkligen i Piteå. Jag kommer mycket väl ihåg mitt enda besök hittills på LF Arena och minns hur engagerad alla var som jag mötte från klubbens ordförande till de frivilliga som sålde kaffe och korv, en atmosfär av gästvänlighet som jag tyckte var lite speciell. Har du fått kaffe? Nej. Vi fixar det direkt. Ska du intervjua spelare efter matchen. Jo, den och den. Självklart ska vi fixa detta direkt.

Vi byter ämnet och kommer till landslaget. Där Pia Sundhage har tagit ut Hedvig Lindahl, Zecira Musovic och Hilda till den Truppen som ska resa till Portugal och Algarve snart.

Hur många gånger har du varit där nu och vad är din målsättning med landslaget och även på sikt fram till VM 2019?

”Det blir andra gången för mig, förra året hade vi ju OS-kval vid den tiden. Min första målsättning är att ta en plats i truppen till EM, det gäller för mig att göra en bra första halva av serien och visa att jag är en av de tre som ska med. I höst får vi en ny förbundskapten och nya tankesätt. Det är svårt att spekulera om VM 2019 redan nu. Mitt fokus ligger i första hand på klubben och EM i sommar.”

Det är förståeligt att en fotbollsspelare inte pratar om målsättningar så långt fram i tiden som 2019. Men frågan syftade förstås lite på om Hilda Carlén kommer att försöka allt för att vara #1 i ett litet längre perspektiv. Något som tiden kommer att utvisa helt enkelt.

Hedvig Lindahl som fyller 34 den 29 April i år sa senast på Fotbollsgalan i Stockholm i november att hon har inga planer på att lägga av och att hon kan tänka sig spela fotboll i landslaget så länge kroppen håller och så länge tränaren tycker att hon är #1. Generationsbytet på målvaktsposten kan dröja ett par år. Men den lär komma förr eller senare och Carlén är redo.

Nånting om Australien, Kina och Nederländerna – lagen som Sverige möter i Algarve?

”Det är tre spännande lag vi får möta. Jag har varit med och mött alla tre och vet att det kommer bli tuffa matcher oavsett vilka vi möter.  Kul att få möta tre lag från olika kontinenter! ”

Jag har pratat med en hel del andra målvakter inom damfotbollen och mycket ofta kommer svar som Manuel Neuer och Oliver Kahn när man frågar efter förebilder, något som glädjer en tysk. Det är den spelande målvakten som Neuer som har förändrat målvaktens roll känns det som för mig. Vem är Hilda Carléns förebild och hur blir en tjej som hon fotbollsmålvakt i en familj som nästan uteslutande har sysslat med handboll?

”Det var Tomas Ravelli som fick mig att bli målvakt. Jag var med min far på en tävling som hette ”superstars” och där fick jag träffa honom och han blev såklart en förebild när jag var lite mindre. Just nu har jag faktiskt ingen direkt förebild, jag tycker dock att Hedvig är en väldigt duktig målvakt och försöker titta på henne så mycket som möjligt när vi är iväg med landslaget. Jag har mycket att lära från henne!
Jag spelade handboll tills jag var 15. Då började handbollen och fotbollen krocka med varandra och det var dags för mig mig att välja sport. I samma veva hörde dåvarande Ldb FC Malmö av sig och då blev valet ganska enkelt.”

 

 

 

 

 

 

 

 

Fotbollsgalan närmar sig

Om lite mer än tre veckor är det åter igen dags att bege sig till Globen (eller Ericsson Globe som den officiellt heter numera) och vara med i vimlet bakom scenen där den mest vanliga frågan till vinnarna i god gammal svensk tradition är ”Hur känns det?”.

”Det känns väldigt bra.” kommer de flesta spelarna att säga och sedan tar vi en del fina bilder, även med herrarnas vinnare och efter diamantbollen är överlämnad till Sveriges bästa fotbollsspelare är säsongen över.

I går kväll fick vi ta del av nomineringarna av den jury som til nästan 50% består av personer som står på SvFF:s lönelista, något jag har kritiserat genom åren. Lägg till Victoria Sandell Svensson (EFD) som fd landslagsspelare och det är inte osannolikt att nomineringarna är lite svenskdominerad trots flera dussin utländska toppspelare i Damallsvenskan. Det är ju förstås solklart att till exempel Pia Sundhage och Lillie Persson måste försöka rättfärdiga sina uttagningar till landslaget med nomineringar till Fotbollsgalan. Och varför ska ungdomslandslagens tränare Anneli Andersén och Calle Barrling rösta emot Sundhage och Persson?

Här kommer de nominerade och lite (uppgivna) kommentarer:

Målvakt: Hilda Carlén, Jennifer Falk, Hedvig Lindahl

Det är alltså möjligt att nominera utländska spelare (som även kallas ”importer” av de som vill ha så få som möjligt) till alla kategorier förutom ”genombrott” och ”diamantbollen”. I den senare kategorin får vi bara veta vem som vinner. Det är alltid möjligt att nominera svenskor som spelar utomlands. Jag skulle hellre se att Fotbollsgalan handlar om Damallsvenskans bästa spelare, att den alltså blir en fest för ligan. Sedan borde Diamantfotbollen tilldelas en svensk spelare oavsett var hon lirar. Den utmärkelsen kommer ju även från annat håll.

30306492056_11418ee46b_k

Damallsvenskans bästa målvakt Gudbjörg Gunnarsdottir (Djurgården) är inte nominerad till Fotbollsgalan

Jag saknar Damallsvenskans klart bästa målvakt: Gudbjörg Gunnarsdottir från Djurgården. Hon har en klar del i Djurgårdens succéår och har åtminstone i hemmamatcherna jag har sett på Stadion (förutom tre såg jag alla) gjort fenomenala räddningar, ibland räddat en eller två poäng. Löjligt att hon  saknas. ”Gugga” borde konkurrera om utmärkelsen med Lindahl. Och enligt mina regler borde isländskan få den som seriens bästa.

Back: Nilla Fischer, Jessica Samuelsson, Linda Sembrant.

28028710966_0a851cfef1_k

Flest assist i Damallsvenskan räcker inte för Fotbollsgalan: Jonna Andersson (Linköping)

Nilla Fischer har inte spelat en toppsäsong, varken i landslaget eller i klubben. Samuelsson är en solklar vinnare här, bäst bland de nominerade. Eftersom jag tycker att det är främst Damallsvenskan som borde ha fest den 21 november lägger jag till Jonna Andersson (som fortfarande leder den dåligt skötta assistligan) och Emma Berglund. 

Mittfält: Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Marta

Spelade Seger en enastående säsong? I PSG? I landslaget? Eller nomineras hon eftersom hon pga gamla meriter? Marta ska självklart vinna i denna konkurrens, men jag antar nästan att Lisa Dahlkvists straffar mot USA och Brasilien räcker för att vinna statyn. Marta var suverän, men det finns en annan mittfältare som jag tycker har gjort en lika bra säsong trots att hon inte hamnar så mycket i strålkastarljuset. Svensk mästarinna har hon dock blivit nyligen och lett sitt Portugal till dess allra första slutturnering. Jag snackar förstås om Claudia Neto som har en viktig del i ett SM-guld, sin klubbs första sedan 2009. Medan Marta spelade bra, spelade stundtals fantastiskt, men står där med endast Svenska cupen och den nu äntligen avskaffade Supercupen.

Anfall: Stina Blackstenius, Tabitha Chawinga, Pernille Harder

Där har juryn räknat mål. Och överraskande att förbundskaptenerna inte fick igenom sina favoriter Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och Olivia Schough. Det är den kategorin i vilken jag håller med juryn. Priset borde gå till Harder som gjort flest mål, näst flest assist och vars spel på det hela sett ligger på en annan nivå än både Blackstenius och Chawinga trots att de är fantastiska kandidater.

MVP: Tabitha Chawinga, Pernille Harder, Marta

Även här tycker jag att det är helt ok att välja dessa tre. Utan Chawinga skulle Kvarnsveden spela åter igen i Elitettan 2017. Utan Harder hade Linköping slutat tvåa. Utan Marta hade Rosengård slutat tvåa, vilket dem också gör. Utifrån det så borde det alltså stå mellan Chawinga och Harder. Egentligen vill jag att båda ska få priset, men eftersom Harder redan är årets forward så är Chawinga seriens mest värdefulla spelare. På ett hörn vill jag ge en extra utmärkelse till nyförvärven Elisabeth Addo och framför allt Tiffany Weimer som lyfte Kvarnsveden och som gav Chawinga det utrymme som hon behövde.

Årets genombrott: Cajsa Andersson, Ellen Löfkvist, Johanna Rytting Kaneryd

2015 var Stina Blackstenius, Pauline Hammarlund och Michelle de Jongh nominerade. Blackstenius vann. 2014 handlade det om Malin Diaz Pettersson, Magdalena Ericsson och Fridolina Rolfö med Diaz som vinnare. Man har tagit med en målvakt i år vilket jag tycker är fint, men jag hade hellre sett en annan, nämligen Zecira Musovic. Visst är det Andersson som vinner SM-guld, kommandes från lilla Älta, MEN Musovic som var avsett för bänken i Rosengård, först bakom världsmålvakten Erin McLeod som skadade sig svårt i allra första matchen och sedan bakom Sofia Lundgren, Musovic fick rycka in och har spelat 12 av 20 möjliga matcher som startande målvakt. Lägg till att hon var skadad de första veckorna och att hon nu spelar även Champions League. Men för juryn har Musovics bedrift kanske varit en självklarhet som de inte lagt märke till. För mig har hon fått sitt genombrott i år. Ifjol gjorde hon toppmatcher mot Wolfsburg och vissa ville se henne redan i Kanada 2015, men när tränaren Jack Majgaard anlände till Sverige och Malmö fick Zecira nöja sig med bänken och titta på tyska Kathrin Längert. I år är det självklart att hion står. Det kvalificerar henne för mig till en nominering till årets genombrott. Och där borde hon kanske till och med vinna med udda målet mot Rytting Kaneryd.

Årets tränare: Yvonne Ekroth, Stellan Karlsson, Martin Sjögren

Alla tre är värdiga nominerade. Ekroth är uppstickaren, ingen förväntade sig att Djurgården skulle gå så bra. Karlsson är förädlaren, tränaren som har utbildat flera talanger och gjort landslagsspelare utav dem: Emilia Appelqvist, Irma Helin, Pauline Hammarlund, Hilda Carlén. Han har gjort Piteå till ett topplag. Sjögren är Sundhages efterträdare (tråkigt om det inte skulle fungera), han har för andra gången byggt ett mästarlag genom klokt agerande. Jag saknar ett fjärde namn, men vill dock inte stryka någon av de tre nominerade: Jonas Björkgren (Kvarnsveden) har gjort ett jobb som ingen, verkligen ingen av oss så kallade experter trodde var möjligt: Kvarnsveden är kvar i Damallsvenskan även nästa år. Jag kommer väl ihåg Upptaktsträffen på Berns i våras där många småfnissade åt Kvarnsveden som trodde att det skulle fungera med en trupp utan nyförvärv från Damallsvenskan.Som fnissade åt när Björkgren och lagkapten Denise Sundberg berättade om att ordet ”dåligt” var förbjuden i Borlänge och att de trodde att det skulle hjälpa dem att vara bra. Och var och en av dessa fyra tränare skulle vara en värdig vinnare.

Diamantbollen till slut. Här finns inga nominerade. Men förstås är Hedvig Lindal en kandidat som de flesta favoriserar. Hon har stor andel i att landslaget tog OS-silver i somras. Men jag kan även tänka mig att Lisa Dahlkvist kan vara hennes stora utmanare i år. Det var hennes straffar och främst den mot USA som vi kommer ihåg mest när fotbollsåret 2016 läggs till handlingarna. Vinner Dahlkvist, så borde hon skicka en väönlig hälsning till Hope Solo. Deras kommunikation i OS-kvarten var en härlig show.

P.S.: Jag vill gärna se ytterligare en kategori, nämligen årets nyförvärv. Det skulle vara spännande att se och belöna en spelare som har fullföljt eller överträffat alla förväntningar man hade när hon rekryterades. Priset går till Ella Masar McLeod såklart. Nominerad förutom henne är i min lilla egna kategori Tiffany Weimer och Mimmi Larsson. 

 

 

Intervju: Magdalena Ericsson

28322023691_545e71b7dc_kÄven Linköpings lagkapten är mittback. Magdalena Ericsson har fyllt 23 år för en månad sedan. Magda spelar sin fjärde säsong i LFC, kom till Östergötland som 19-åring. Hon Tog steget till landslaget med Martin Sjögren som tränare, missade VM 2015 i Kanada, men åkte till Rio och OS i år och kom hem med en silvermedalj runt halsen.

Två gånger vann Ericsson svenska cupen med LFC, men det stora målet för henne och lagkamraterna, det är att åter igen hämta SM-guldet till Linköping. Enda gången det begav sig var år 2009. Ingen är kvar av det forna mästerlaget som innehöll namn som Caroline Seger, Jessica Landström, Sofia Lundgren, Charlotte Rohlin förstås, Faith Ikidi och Tilda Heimersson. Linköping har startat om, en gång (2012) värvade man stjärnor som Nilla Fischer, Manon Melis och Lisa DeVanna, men den ekonomiska ansträngningen blev för stor och året efter satsade man på att bli av med dyra spelare på lönelistan och istället skapa en blandning av regionala talanger (t.e. Stina Blackstenius Tove Almqvist, Jonna Andersson, Jessica Samuelsson), unga toppspelare som ville ta nästa steget (Ericsson, Pernille Harder, Pauline Hammarlund, Jennie Nordin) och mer rutinerade utländska spelare såsom Linda Sällström, Marianne Gajhede Knudsen och Renée Slegers. 

Inte alla lyckades och lämnade föreningen, men de flesta blev guldkorn som utgör dagens stomme.

Och på söndag kan guldkornen ta ett jättekliv mot SM-guld. Vid hemmaseger skulle det med fem poängs marginal på Rosengård nästan vara avgjort.

En match som fotbollsfantasterna, men säkert också lagen har sett fram emot sen länge. Eller hur, Magdalena Ericsson?

”Självklart har man tänkt lite extra på den här matchen hela året,” svarar hon. ”Jag har sett det som extra motivation, att se till att denna match blev just den seriefinal som den har blivit. Självklart har det varit otroligt viktigt för oss att fokusera på en match i taget. Det är det som har gjort att vi presterat på en jämn nivå hela året och satt oss i en bra sits inför seriefinalen.”

En match i taget, det har blivit en självklarhet inom fotbollen, oavsett om man spelar i den högsta eller den lägsta serien. Eller som gamle tyske tränaren Sepp Herberger lär ha sagt på 1950-talet: ”Den tuffaste motståndaren som finns är alltid den som man möter härnäst!” Nu är det dags.

Hur måste man förbereda sig om man ska slå Rosengård? Två offensiva lag möts där ingen lär parkera bussen.

21173168988_e2da1430bb_k”Vi har tittat, analyserat och lärt oss mycket av vår senaste match mot Rosengård, i cupfinalen,” berättar Magdalena Ericsson. ”Vi känner oss mer förberedda inför detta möte och denna gång är det vi som har stöd av vår hemmapublik. Det tror jag kommer ge oss mycket självförtroende. Men vi är medvetna om att det kommer bli en jämn tuff kamp som det alltid är mot Rosengård.”

Ödmjukhet är alltid ett krav och en nyckel till succé. Aldrig underskatta en situation eller en motståndare. Ingen av dessa lag kommer dock att göra detta.

Hur laddar man batterierna? Emma Berglund har berättat att hon kommer att följa samma rutin som i varenda match. Inget speciellt. För en del spelare är musik ett  verktyg att komma in i den riktiga stämningen för match.

Vad gör Magdalena?

”Personligen har jag som jag sa tidigare tittat och analyserat mycket över det senaste mötet med Rosengård. Sedan har denna vecka handlat mycket om att återhämta sig fysiskt efter en period med många tuffa matcher tätt inpå varandra. Så jag har laddat med att vila helt enkelt.”

Motståndarna Rosengård kunde inte vila mycket i veckan. Man mötte isländska Breidablik, men startspelare som Anita Asante och Ella Masar började på bänken, spelade endast 21 resp 27 minuter. Fick gult kort båda två under de korta inhoppen.

Förra året hette Rosengårds utmanare Eskiltuna United. Nu är det Linköping. Varför spelar ni en så utomordentlig säsong 2016?

”Först och främst spelar vi en ännu mer offensiv fotboll i år där vi involverar fler spelare i anfallsspelet,” örklarar Magda. ”Det har gjort att vi gjort mycket mål och skapat många chanser för att göra mål. Jag tycker även att man har kunnat se en stor individuell utveckling på många av våra spelare. Till exempel så ligger Stina [Blackstenius] tvåa i skytteligan och även Jonna [Andersson] har tagit stora kliv som ytterback och leder damallsvenskans passningsliga. Dessa individuella kliv leder till att vi som lag totalt sett har blivit bättre än förra året och håller en jämnare nivå.”

 

 

Danmark klassen bättre än silverlaget

pernilla

Pernille Harder är Damallsvenskans bästa spelare. Hennes Danmark blev för stark för Sverige

Jag såg inte hela matchen, bara andra halvleken. Kanske var den första halvleken riktigt bra. Men uppriktigt sagt tror jag inte på det. Det jag såg var ett uddlöst svenskt lag, ett motiverad, aggressivt Danmark som vann totalt rättvist.

Kanske saknades för många spelare: Nilla Fischer, Elin Rubensson, Lotta Schelin och Linda Sembrant. Jämfört med OS-finalen var det alltså fyra förändringar, tre av dem i backlinjen där Amanda Ilestedt, Emma Berglund och Jonna Andersson kom in. Istället för Lotta kom Emilia Appelquist in, Kosovare Asllani flyttades fram.

Kanske saknades motivationen för ett Sverige mot grannlandet Danmark som spelade för och fick sin EM-biljett. Sverige var dåligt. Danskorna var giftiga och hade man inte vetat bättre så hade man nog gått ut ifrån att det var de rödklädda som hade spelat ett framgångsrikt OS. Medan de blågula hade haft några tunga år bakom sig med ett bittert icke-deltagande i VM 2015 och ett mediokert EM 2013 där man visserligen vann bronsmedaljen, men saknade ett offensivt spel.

Ett offensivt spel som Sverige inte hade i går. Jag håller med vad Johan Rydén skriver. Sofia Jakobsson och Olivia Schough är jättetrevliga och bra fotbollsspelare. Men just nu är de inte spelare som borde starta en match för Sverige. Schough har aldrig varit en målskytt, något som jag tycker är en forwards främsta uppgift. Något där jag tydligen har en helt annan uppfattning som Pia Sundhage som inte verkar tro att det är viktigt.Vi behöver inte bra fotbollsspelare utan de bästa i vårt landslag.

Det är ju inte så att Sverige inte hade alternativ i lilla Viborg. På bänken satt nämligen Pauline Hammarlund och Stina Blackstenius. I skytteligan för Damallsvenskan leder Blackstenius just nu med betryggande 16:3 mot Schough. Hammarlund har nätat åtta gånger.

Pia Sundhage kommer definitivt fortsätta som förbundskapten. Någon förnyelse är alltså inte att vänta. I videointervjun med förbundet säger hon att hon ska fokussera på anfallsspelet fram till EM. Det gjorde vi väl även inför VM 2015?

Jämför man med OS-guldmedaljörerna Tyskland där Steffi Jones spelade matchen mot Ryssland i helgen med endast två spelare som vann över Sverige i Rio har Pia alltså endast valt fyra nya. Och dessa mest eftersom Fischer, Schelin, Sembrant och Rubensson var inte tillgängliga.

Personligen hade jag velat se ett experimenterande Sverige. Jag hade hellre sett Hilda Carlén i mål och få lite mer internationell erfarenhet på A-landslagsnivån. Jag hade hellre sett Magdalena Eriksson som mittback för en gångs skull även i landslaget. Jag hade gett Hanne Gråhns en match från start. I Sverige kan startelvans spelare vara bergsäkra på att de spelar. Även det leder till en viss avsaknad av motivation i en match som åtminstone för deras individuella situation är betydelselös.

Vi diskuterar inte fotbollens framtid i Sverige. Det har till viss del sin grund att vi har en konsenskultur där det är ganska opopulärt att ha avvikande åsikter, diskussion med olika åsikter uppfattas ofta som ”bråk”. Men väldigt ofta så är det sakliga, men tuffa diskussioner som gör det möjligt att ta ytterligare ett steg. Ett steg som kanske saknas ibland för att vinna den där sista matchen, att göra det där avgörande målet i finalen eller medaljmatchen.

Nu fortsätter vi på den gamla goa vägen till Holland 2017 och jag misstänker att det blir ytterst svårt att vinna EM-guld mot ett Tyskland i förnyelse med en modig förbundskapten, mot ett Frankrike med en ny förbundskapten (tredje gången gillt?) och mot ett England som jag tror blir det lag som kan utmana Tyskland på allvar om Europatronen.

 

 

Djurgården och Abby

28986801414_7292410c88_k

Emilia Appelquist gör succé även i Djurgården

I söndags var jag på Stadion. Alltid en upplevelse. Att vandra på löparbanan och samma mark där de Olympiska spelen hölls för 104 år sedan. Jag älskar arenan och historien. När man kommer in och passerar tornet så ser man alla stadionrekord som har satts genom åren. Dansken Wilson Kipketer sprang världsrekord på 800 m här år 1997 på smått otroliga 1:41,73. Snabbaste kvinna på samma distand på Stadion var Mozambiques Maria Mutola ett år senare än Kipketer. Hon behövde 1:56,71.

I söndags spelade Djurgården mot Kopparberg/Göteborgs FC och vann med 2:1. På svenskfotboll.se står publiksiffran: 343 personer. Det var omgångens sämsta siffra. På svenskfotboll står fortfarande i dag att Mia Jalkerud gjorde 2:0 till Djurgården. Svenska fotbollsförbundet sköter statistiken för Damallsvenskan. Tyvärr är den allt annat än bra. Mia är en förträfflig måltjuv, men Djurgårdens andra mål gjordes av Mias föredetta lagkompis Freja Hellenberg, numera Göteborg, och det var ett klassiskt självmål. Jalkeruds inlägg hade aldrig gått in. Jag kommer även ihåg ett mål som tillräknades Anja Mittag för några år sedan som hon inte hade gjort.

SvFF har även en ”passningsliga” på hemsidan som Linköpings Jonna Andersson leder suveränt med 10 poäng. Men den statistiken måste vi ta med en nypa salt eftersom många assists på de 12 damallsvenska arenorna aldrig hamnar i statistiken.

28986862774_fb20dffa53_k

Många tycker att Jennifer Falk borde få en kallelse till A-landslaget

Om Djurgården gjorde något mål överhuvudtaget i söndags är tveksamt. 1-0 gjordes av Hanna Lundqvist enligt den norska domaren Tone Lise Berghöi som fick förlita sig i sitt beslut på linjedomaren Alexander Öhnedal. Öhnedal stod i linje med spelet när han reste flaggan och signalerade för mål när Jennifer Falk kämpade med bollen. Precis som Öhnedal stod jag inte rätt på andra sidan strax bakom sidolinjen. Magkänslan säger att bollen var inte i mål, men vi har inga målkameror och TV-bilden hjälper inte. Tråkigt att Öhnedal som säkert är en fantastisk domare kommer från Värmdö dvs Stockholms län. Ingen tror att han är partisk, men man borde undvika att ha någon i domarteamet som kommer från samma stad som ett av lagen. Bara för säkerhets skull. har man råd att bekosta resan för två norska domare borde man ha råd med en linjedomare från Uppsala, Västerås eller Norrköping.

Till matchen då. Djurgården spelade bra, riktigt bra och vann välförtjänt. Vilken nykomling de är!! De kan till och med sluta bättre än Tyresö år 2011. Då var de nykomlingar och laget som hade spelare som Kirsten van de Ven, Line Röddik Hansen och Katrin Schmidt slutade på en fjärde plats. Djurgården dominerade mot Göteborg som var mycket sämre än mot Rosengård nyligen. Pauline Hammarlund gjorde visserligen 2-1, men KGFC var aldrig riktigt nära att kvittera. Djurgården kan bli trea och laget förtjänar mer än 343 åskådare!! Efter uppehållet spelar DIF borta mot Linköping och LFC får akta sig noga för att inte tappa poäng.

Nu sitter LFC i förarsätet sägs det, men de har Djurgården hemma och Göteborg borta, två riktigt tuffa matcher. Jag tror fortfarande att Rosengård har den bättre truppen och de kan fördela spelet på många medan LFC är mycket beroende på Pernille Harder. 

I bottenstriden har Kvarnsveden värvat klokt och framför allt fd AIK-spelaren Tiffany Weimer levererar. Tre poäng i Örebro i söndags kan vara ett stort steg till Damallsvenskan 2017. Jag misstänker fortfarande att Umeå och Mallbacken lämnar den högsta serien och att Kristianstad klarar sig undan med blotta förskräckelsen.

Abby Wambach. Vad ska man säga? Abby gick nu ut med att hon har varit alkoholist i flera år, missbrukar läkemedel. Tidningarna skapar även rubriker om att Abby skiljer sig från sin fru Sarah Huffman. Så tråkigt. Hoppas verkligen att denna stora idrottskvinna hittar vägen till ett värdigt liv. Hon och Hope Solo ser inte direkt stabilt ut efter alla dessa år i fotbollen. Jag påminns om Kelly Smith som berättade i sin autobiografi A Footballer’s Story att även hon är alkoholist. Samtidigt är avslöjandet ju också en bra reklam för Wambach’s livshistoria ”Forward: A Memoir” som kommer ut den 1 november. Precis som Bruce Springsteen någon vecka innan ”Born To Run” släpps har pratat om depressioner. Sorgligt framför allt att både Hope och Abby står inför övergången till efter karriären och att det ser rätt så skakigt ut.

 

 

Intervju: Irma Helin

28766799694_4b14df688e_k

Irma Helin tillbaka på Stockholms stadion (1 september 2016)

Piteå är med i kampen om bronsmedaljen som kallas lilla silvret i Sverige. Tredje platsen är – åter igen – en möjlighet. I går vann Piteå sin hemmamatch på LF Arena med 2:1 över Vittsjö. En poäng efter fjolårstvåan Eskilstuna ligger man nu och ska spela ett Norrlandsderby på söndag – mot gamla storlaget Umeå IK är Piteå på söndag storfavorit.

Inför Vittsjömatchen ringde jag upp Irma Helin, Piteås 22-åriga mittfältare, en spelare som kommer från Stockholm och har flyttat 85 mil norrut förra året. Precis som Pauline Hammarlund och Emilia Appelquist före henne, två spelare som även dem kom från Stockholm och återvände söderut som landslagsspelare som tog en silvermedalj i Rio.

För en vecka sedan kom Irma tillbaka till sitt Stockholm och tillbaka till sitt Djurgården där hon tidigare har spelat innan flyttlasset kom och hon bytte den blåa mot en röd tröja. Hur kändes det att komma tillbaka och hur var den kvällen?

”Jag har ju varit i Djurgården länge,” berättar Irma, ”jag började först i Älvsjö som ju var vårt farmarklubb. Sen gjorde jag min första träning med Djurgården när jag var tio ich min första träningsmatch med Djurgården när jag var 13. Så det var många år sen. Nu var det första gången jag kom tillbaka till Stockholms stadion och det var speciellt såklart. Jag var nervös innan, men det blev riktigt roligt att komma dit med Piteå som också efter den förhållandevis korta tiden ligger mig riktigt varmt om hjärtat. Det var kul, häftigt och roligt.”

Men nervositeten försvann när matchen sparkades igång?

”Så är det ju. Jag brukar ofta vara lite nervös inför matcher, men det är en ganska skön nervositet, men nu var det ännu mer förväntningar på matchen. Det var lite extra kul, jag längtade mer att den skulle dra igång.”

Och sedan kom den situationen där du skulle lägga en straff mot din gamla lagkompis Gudbjörg Gunnarsdottir. 

Irma Hellin

Matchens lirare på Stadion (Foto: Anders Henrikson)

”Gugga och jag har spelat i samma lag flera år och jag vet att hon är en väldigt duktig målvakt och jag visste att jag var tvungen att lägga den bra, annars skulle hon rädda den. Vi bytte ut ett leende där innan jag la straffen, men det var skönt att se att den fick in.”

Tränar ni egentligen mycket straffar i Piteå eller tidigare i Djurgården?=

”Vi vet ju i Piteå vem det är som slår straffar. Nu är det June [Pedersen] och jag, oftast June, men vi har två straffskyttar. June första och jag andra. Då vet man ju att om det blir straff och kanske June kan släppa den till mig ibland eller om hon är skadad elelr vad som helst då är det ju min tur. Man lägger några i träningen, men det är inte så att man prioriterar att skjuta straffar varje dag. Oftast är det ju mest att behålla kylan oh inte bli alltför nervös och då brukar det ordnar sig.”

I detta fall var det ju så att ni kände varandra bra.

”Jo, jag tänkte att hon visste vart jag brukar lägga den och hon gick ju åt rätt håll också, men jag tänkte också att Gugga har haft så många motståndare att hon kanske inte riktigt kommer ihåg exakt var jag brukar lägga den. Hon slängde sig åt rätt håll i alla fall.”

Irma Helin spelar sin andra säsong i Piteå, var en del av laget som blev trea i fjol och därmed nådde klubbens bästa placering någonsin. Varför lämnade hon den stora huvudstaden och drog till lilla Piteå?

”De hade hört av sig redan året innan, men då valde jag att vara kvar i Djurgården. Men jag har alltid hört mycket positivt om Piteå av de som varit här och sedan bestämde jag mig  att efter det året tar nästa steget i min karriär och Djurgården låg ju i Elitettan då, då var det dags för mig att spela Allsvenskan igen. Så var jag i lite olika klubbar som hade visat intresse, men till slut var det Piteå som lämnade bäst avtryck med sin organisation, tränare och spelare och det har ju blivit bra. Allting som jag trodde blev även så med träningstempo, tränare och organisation. Det var i slutändan ett relativt enkelt val trots att det är så långt ifrån hemma, det är väl den enda nackdelen.”

När Piteå kom in i Damallsvenskan 2008 åkte de direkt ut igen året efter och när de sedan åter igen kom tillbaka 2010 så blev det två 10:e platser i rad. Sedan dess har man dock först nått en 6:e plats, sedan blivit 9:a för att kliva upp ordentligt i fjol och även i år är det tveklöst ett stabilt lag på övre halvan. Det har hänt saker i Piteå, onekligen.

29356684566_bf38fd7263_k

Irma Helin och Emilia Appelquist. ‘Millan’ spelade till sig en landslagsplats i Piteå

”När Stellan [Carlsson] och Leif Strand kom in i organisationen har de som jag förstått påbörjat en resa. Första året var det tungt, men förra året blev det en tredje plats och nu är vi upp och fightas där igen. De har jobbat i tre, fyra år, men det är kanske nu som det bär frukt. Man har en bra organisation, man har en tränare som är extremt professionell och man har bra människor runt klubben och det visar sig nu att det de har byggt ger utdelning.”

Jag själv kommer mycket väl ihåg mitt enda besök på LF Arena för några år sedan och att det fanns en ganska speciell stämning där med en stor publik som kan sitt lag. Publiken är ju mycket större än på alla Stockholms arenor.

”Tyvärr är det så när det gäller Stockholm. Man skulle ju önska sig att Stockholm hade samma intresse då, men det är verkligen speciell att gå ut på LF Arenan och ha så stor publik och även när man går ut på stan så får man ju prata med folk höger och vänster om matcherna. Piteå-Tidningen är mycket involverad i oss, jag håller med dig, det är en speciell känsla att spela fotboll på LF.”

En del föredetta och nuvarande spelare har berättat samma sak att folk bryr sig när ni är ute på stan.

”Så är det. Man vänjer sig ganska snabbt. Till exempel i dag var jag med i radion och så rågade jag en man om vägen  eftersom jag inte hittade riktigt till studion och då svarade han och sa ‘Lycka till i morgon!’ och jag bara ‘Jaha.’ och så sa han att han är på varhe match såklart.

Det låter ju riktigt kul och det verkar så att damfotbollen i lite mindre orter får ett större erkännande.

”Så är det ju. Det är samma sak i Vittsjö där det varit stort intresse och Eskilstuna, men det jag längtar till är att hela Damallsvenskan får det här uppsvinget, men det är en lång väg att vandra.”

Som fotbollsspelare från Stockholm måste man någon gång ta steget ut och flytta från stan för att utvecklas. Det har även Magdalena Ericsson sagt när jag pratade med henne i våras.

”Jag känner ju så. Man älskar att vara i Stockholm, men de här 1,5 åren i Piteå har verkligen gjort att jag har tagit de steg som jag ville ta och jag tror att det hade varit svårt i Stockholm oavsett om man tränar mycket själv, så kommer det ju mer naturligt i en omgivning som är lite proffsigare i Linköping, i Rosengård, i Eskilstuna eller i Piteå.”

Man tänkte ju att när Pauline Hammarlund (Göteborg) och Emilia Appelquist (Djurgården) lämnade Piteå att det nästan skulle vara omöjligt att upprepa tredje platsen, men nu är ni nära trots detta att göra det igen.

”Så är det. Det är jätteduktiga spelare, men det är alltid så när duktiga spelare lämnar, så får några andra kliva fram. Jag tycker att vi som lag har fått ihop det riktigt bra trots att två duktiga spelare har försvunnit till andra klubbar.”

Andra får kliva fram, säger Irma. Och när jag nu skriver ner detta så slår mig tanken att en av dessa som fick kliva ännu mer fram är just Irma Helin. Hon tar mer ansvar som förra året och har blivit än mer tongivande bland de röda. Irma har det alltid snackats om som en av Stockholms stora talanger på senare år och i det gamla Djurgården som låg i Elitettan kunde hon definitivt inte komma vidare. I Piteå har Helin tagit fler än ett kliv. Och har säkerligen blivit ännu mer intressant för andra, inte minst sitt gamla Djurgården som spelar en utomordentlig bra säsong. Men jag väljer att inte ta upp detta. istället vill jag veta lite mer om hennes egna ambitioner, vart hon vill komma med fotbollen. Hon som är 22 år gammal och spelar i D23-landslaget som dock inte har så många matcher och inget riktigt mästerskap att spela om.

”Det är väl klart att mitt mål är A-landslaget,” säger Irma. Det var inte så klart för mig, men det är skönt att höra. Nu är det ett år kvar att spela i D23, men nästa år måste jag såklart börja satsa på A-landslaget, det är mitt n ästa mål och jag hoppas att det blir nästa steg i min karriär.Sen vet jag inte riktigt var jag ska va, det är otroligt bra träning i Piteå. Men jag måste ta hänsyn till mina mål när jag tar ett sånt beslut.”

Framöver kan Irma mycket väl tänka sig att testa att spela i en utländsk liga. När jag berättar om ett samtal med Kosovare Asllani för några veckor sedan där hon berömde anläggningarna i Manchester så instämmer Irma Helin: ”Ja gud, vi har ju varit där på träningsläger med Piteå och det är det coolaste jag sett. Det är hästlängder före Sverige måste jag säga.”

Livet i Piteå är ju kanske lite annorlunda än när man bor i Stockholm. Irma är uppvuxen i huvudstaden, hur känns det utanför fotbollslivet?

”Jag är ju en storstadstjej från början och jag får säga så att jag inte tror att jag ska bilda familj i Piteå direkt, det vill jag göra i Stockholm. Det är dock fantastiskt att vara här som fotbollsspelare, men skönt att komma hem ibland också och känna storstadspulsen. Men här har vi jättebra lagsammanhållning och man är mycket med sina kompisar i laget och det är jättekul.”

Till slut pratade vi lite om långa resor till bortamatcher som Piteå alltid har om man nu inte tar bussen ner till Umeå. Ibland är det två flyg till exempel när man ska till Malmö, berättar Irma, men man har skaffat sig en bra rutin och är sällan tidigare än en halv timme före flygets avgång vid gaten. ”Det är ganska bra. Hellre flyger jag en timme än att åka buss i många timmar.” Och inget är värre än att ha en lång bussresa hem framför sig när man har fått stryk någon annanstans i Sverige. Det är vi helt överens om.

Det är kul att prata med Irma Helin, hon är även en av dem som jag tycker skriver de mest läsvärda tweets på Twitter. Följa henne där så kommer ni inte att ångra er.

 

 

 

Efter finalen

15639621736_ccd9bf5bb5_k

Vi har vant oss vid bilden av jublande tyskor. Här Luisa Wensing och Alex Popp efter 2-1 mot Sverige i Örebro 2014

Klockan är 06:08 i Rio de Janeiro när jag nu börjar det här inlägget. Jag undrar om alla svenska spelare som förlorade gårdagens final mot Tyskland sover. Eller om det finns några eller någon som inte sovit alls. Som ännu inte blickar tillbaka med endast stolthet och glädje på turneringen utan som är fortfarande mycket besviken och arg efter förlusten och missnöjd med silvermedaljen. Jag hoppas att några inte kunde somna.

Jag var besviken. Jag var arg. Jag var missnöjd. Och riktigt släppa kan jag inte det. Men det känns bättre än för 10 timmar sen.

Pia Sundhage överraskade oss. Hon gav upp det strikt defensiva taktiska upplägget. Hon förändrade ett vinnande lag, även om man ska never change a winning team. Hon satt Emilia Appelqvist och Stina Blackstenius på bänken. Två spelare som har jobbat kopiöst mycket och gjort en kanonmatch mot Brasilien. Blackstenius var Sveriges farligaste anfallare i hela turneringen och är tillsammans med Fridolina Rolfö också just nu den svenska forwarden med störst framtidsperspektiv. Pia har, efter långa diskussioner i tränarteamet antar jag, bestämt att Appelqvist och Blackstenius ska bänkas till fördel för Sofia Jakobsson och Olivia Schough. Den trion vars anfallsspel inte fungerade de senaste matcherna var plötsligt den som skulle vinna guldmedaljen. Jag måste direkt lägga till att jag tycker att Lotta Schelin gjorde en mycket bra match. De två andra var inte riktigt lika bra dock, Jakobsson saknar just nu det sista lilla extra medan Schough brände Sveriges två allra största chanser på ett alldeles för enkelt sätt.

Pia överraskade oss. Hon beslöt att anfalla istället för att försvara i första hand. Och Silvia Neid som ledde Tyskland en sista gång innan nu Steffi Jones får ta över europamästarna och olympiska mästarna Tyskland, hon beslöt att inte försöka dominera spelet som USA och Brasilien gjorde mot Sverige. Tyskorna började ganska återhållsamt, de försökte locka ut Sverige att spela ett öppet spel. Och Neid lyckades. Sverige gick in i den tyska fällan.

Det blev en öppen match. En match som tyskorna älskar. En match som Tyskland brukar vinna. En match som Tyskland vann.

Nu skriver alla svenska tidningarna om den stora silverbragden och hur nöjda vi ska vara. Läser man Tomas Petterssons krönika i Expressen inför och efter finalen skulle man inte tro att de skrivits av samma person. Inför finalen skrev han att det är Tyskland som ska gråta på fredagkväll. Han skriver att Tyskland är en äcklig ärkefiende. Timmen efter finalen är han så nöjd, så nöjd trots att de hemska tyskorna har vunnit ännu en gång. Sorry?

Jag har genom åren intervjuat många fotbollsspelare. En hel del amerikanska sådana. Ali Krieger, Meghan Klingenberg, Christen Press, Becky Edwards, Megan Mischler… De skulle definitivt inte känna sig som segrare efter en förlust i en olympisk final. Jag kommer inte ihåg vem av dem som sade att ”Silver is for losers”. Ett amerikanskt tankesätt som jag inte förstod då, men som jag känner mig lite mer bekväm med. Eftersom man har förlorat en tävling när man får en silvermedalj runt halsen. Nu blir jag missförstådd, men jag är inte klar än.

Pia har vågat allt. Hon gjorde det redan i matchen mot Kina när hon tio minuter före slutsignalen när det stod 0:0 och alla visste att det blir USA om Sverige inte gör mål signalerade åt Caroline Seger att spelarna skulle ta det lugnt. Att de skulle satsa på att möta USA.

Pia chansade mot USA med en defensivtaktik som ledde till Hope Solos berömda utspel om att Sverige var ett gäng fegisar. Nej, Hope, det var de inte. De var väldigt, väldigt modiga. De vågade att låta den amerikanska anfallsmaskinen med den största aggressiviteten som brukar finnas i världens damfotboll rulla anfall efter anfall mot dem och försökte försvara sig. Försvara sig i 90, sedan i 120 minuter. I förhoppningen om att få den ena chansen att kontra in ett mål. Eller i värsta fall gå till straffar. Laget växte så oerhört i den matchen. Alla, alla spelade för varandra. Det gjorde de visst tidigare också, men intensiteten av detta ökade avsevärt, tycker jag. Sverige kom med ett försvarsspel som de inte spelat många gånger tidigare. ”Fart och fläkt”-Pia hade blivit ”Parkera bussen”-Pia eftersom hon visste att en öppen match skulle leda till en förlust. Hon trodde att chanserna var större om hon lät tjejerna parkera bussen. Hon vann. Sverige vann och kickade ut motståndaren som Tyskland aldrig skulle ha besegrat. Jag kan tänka mig att tyskorna först den kvällen trodde att guld verkligen var en möjlighet.

Pia chansade mot Brasilien. Vi spelade samma tråkiga, spännande spel. Parkerade bussen istället för fart och fläkt. Sverige vann. Gick till final efter att ha besegrat de två största favoriterna. Tyskland vann mot Simbabwe, Kina och Kanada.

Sedan chansade Pia åter igen i finalen. Hon trodde kanske det vi alla trodde. Att Tyskland är inte samma Tyskland som för ett år sen. Mycket sämre än för tre, fem, tio år sen. En backlinje där Saskia Bartusiak och Annike Krahn står för förra seklets fotboll. De har blivit äldre, de är långsamma. Hon ville utöva press på Leonie Maier antar jag. Trycka den farliga ytterbacken tillbaka. Överraska och vinna. Medan Neid räknade med bussen. En timme innan match förstod Neid att Sundhage inte skulle parkera bussen. Hon fick den svenska laguppställningen och såg förändringarna och visste att det här skulle bli annorlunda.

Pia chansade och förlorade. Trots det var Sverige så nära. Hade bollen vid de två tillfällen som Schough missade hamnat hos en Blackstenius eller Pauline Hammarlund… Hade Linda Sembrant inte haft den störst möjliga oturen att pricka in självmålet. Man vinner som ett lag och förlorar som ett lag. Ansvaret ligger hos förbundskaptenen. Hon var nöjd, så nöjd. I alla fall utåt.

Pia ska vara nöjd. Alla spelare ska vara nöjda. I dag lite tveksamt nöjda. På måndag när vi tar emot laget på Kungsträdgården ska vi alla vara nöjda och glada över silvret. Det är en bedrift som de svenska herrarna är ljusår ifrån. Damlandslaget är det bästa fotbollslag som detta land har.

Vi måste hylla Pia Sundhage!! Tre gånger riskerade hon allt. Två gånger vann hon segrar som de flesta av oss inte trodde var möjliga. En gång riskerade hin allt och förlorade. Och det blev ett silver. Med 48 timmars avstånd blir det sött, tro mig.

Ändå ska den stora framgången signerat Pia Sundhage inte förhindra en diskussion om svensk damfotbolls framtid. Om hur vi ska spela. Om hur vi ska utnyttja vårt spelarmaterial till fullo. Om hur vi ska utbilda barn och ungdomar. Efter fyra år har duon Sundhage/Lillie Persson skänkt oss en fantastisk silvermedalj (med 48 timmars avstånd till det). En av de största framgångarna i svensk fotbollshistoria. En medalj som Zlatan Ibrahimovic aldrig kunde drömma om i hans våtaste drömmar.

Men hur ser spelet ut efter fyra år? Har Sundhage/Persson lett den svenska fotbollen vidare på en ny bana? Har de utvecklat spelet? Ska de vara kvar?

Vi blickar tillbaka på en fantastisk turnering som började väldigt darrigt. Sverige är ett landslag som har blivit vän med sin begränsning. Vi kan inte spela öppen match mot USA eller Brasilien och borde inte ha gjort det mot Tyskland. Är det så eller finns det möjligheter inom truppen som är oprövade? Används en spelare som Elin Rubensson på bästa möjliga sätt? Var hör hon hemma? Borde inte Magdalena Eriksson spela mittback även i landslaget? Borde vi inte satsa på Rolfö/Blackstenius istället för Jakobsson/Schough (som spelade finalen). Får vi ut der bästa och mesta av Kosovare Asllani som borde vara en världsspelare och som aldrig, aldrig skulle ha bytts ut igår? Har vi, i klubbarna och i landslaget, verkligen gjort allt vi kunde för att utveckla två stora talanger som Lina Hurtig och Marija Banusic på bästa möjliga sätt? Talanger som har potential att bli världsspelare dem med som vi just nu håller på att slarva bort. Vad kan man göra för att hjälpa deras potential att blomma ut?

Det är fullt rimligt att fira silvermedaljen. Vilken härlig framgång. Men det ska inte hindra oss från att prata och tänka öppet om framtiden. Eftersom vi var så nära att vinna guld. Och jag är lite rädd att det kan ta ytterligare 13 år till den nästa stora finalen. Eller ännu längre om vi bara nöjer oss med det som var. Diskussionen om svensk damfotbolls framtid börjar på måndag, hoppas jag.

Och en sak till. Kära SvFF, ni måste utnyttja faktumet att en stor del av befolkningen i landet har sett våra tjejer förlora en final, och ja, VINNA ett silver. I går var de förlorare och hela landet sörjde. I dag och framöver är de vinnare.

Och damfotbollen behöver ett skjuts, det behöver marknadsföring. För att vi får lite mer folk ute på de damallsvenska arenorna. Att vi kan höja publiksnittet. Ge tjejerna i landslaget och alla andra den uppmärksamhet de förtjänar. Vi snackar världens näst bästa landslag!!

När Sverige vann brons i VM 2011 dröjde det åtta månader till nästa hemmamarch. Helt omöjligt dåligt var detta. Att man struntade i att utnyttja tillfället att marknadsföra laget och damfotbollen.

Kära SvFF, titta i FIFA-kalendern nu och ge oss en match mot USA på Friends, mot Tyskland i Göteborg, mot Frankrike i Malmö! Visa upp detta fantastiska landslag som ni kan skryta med. Spill inte hela pulvret (OBS! Tyskt uttryck översatt till svenska, men ni fattar nog poängen) till en ”nationalarena” i Göteborg utan låt landslaget spela för hela Sverige. En bra marknadsföring och ni får 15-20.000 till Friends om silvermedaljörerna möter USA på Friends. Think and dream big!

På måndag ska damlandslaget komma till Kungsan i Stockholm. Vi ses där!