Etikettarkiv: Linda Sembrant

Blackstenius till Montpellier

31842823261_6ae6749ae5_kÅret 2016 har varit Linköpings FCs klart bästa sedan 2009 då man vann sitt första SM-guld. Om inte ännu bättre. Obesegrat gick man genom hela säsongen och hade slutligen tio (!) poäng mer än betydligt resursstarkare FC Rosengård.

Men sedan november har Linköping tappat en hel del tunga pjäser: Pernille Harder drog till Wolfsburg där hon ska försöka få det ultimativa genombrottet i en av världens bästa lag. Det blir inte lätt att få en plats i startelvan i ett lag med 25 spelare i världsklass. Men Harder måste nog försöka ta nästa steget.

Innan Harder-dealen blev officiellt, briserade Rolfö-bomben. 23-åriga Fridolina skrev på för tyska mästarna Bayern München. Lyckas Bayern att slå ut PSG i vårens kvartsfinal kan Fridolina Rolfö få möta Rosengård i semifinalen. Just nu ligger Bayern tvåa i Bundesliga, fem poäng bakom överraskande serieledarna Turbine Potsdam med en match mer spelad än rivalen VfL Wolfsburg, två poäng bakom.

När Peter Gerhardsson skrällde som Sveriges nya förbundskapten efter Pia Sundhage andades nog många LFC-supportrar ut och trodde att mannen bakom SM-guldet, tränaren och sportchefen Martin Sjögren skulle stanna i Östergötland. Men i december kom nästa skräll. Sjögren som antingen inte var första valet för SvFF eller som valde bort SvFF skrev på i Oslo och ska leda Norge och världens bästa fotbollsspelare Ada Stolsmo Hegerberg in i EM-turneringen i juli/augusti. Det var Linköpings kanske största tapp, trots Harder, trots Rolfö.

Stina Blackstenius’ kontrakt löpte ut och vi alla trodde nog att hon skulle lämna och hamna hos en av Europas största klubbar Lyon, PSG, Bayern eller Wolfsburg som ju köper (nästan) alla lovande spelare som finns på kontinenten.

Enligt uppgifter i SVT väljer Blackstenius dock att gå till ett ”svensklag”, HSC Montpellier där hon gör sällskap med Sofia Jakobsson och Linda Sembrant. Montpellier vill utmana PSG och Lyon, hittills ser det bra ut med endast tre poäng bakom serieledande PSG och med lika många poäng som Lyon som dock har en match mindre spelad än Montpellier. Det är en toppklubb som Blackstenius prövar sina vingar i, men jag befarar att de åtråvärda UWCL-platserna går till de två stora även 2017/18. Och med det skulle Blackstenius inte spela UWCL nästa säsong som hon hade kunnat göra i LFC.

Ekonomiskt är detta säkert ett bra beslut, men än så länge har den franska ligan tre mycket goda lag medan resten åter igen ligger minst 12 poäng bakom trion. Där är Damallsvenskan jämnare och likaså Bundesliga i Tyskland.

 

 

 

Ada Stolsmo Hegerberg världens bästa

31096893134_35710cb6a7_hDet händer inte mycket så här års inom damfotbollens värld om man inte vänder blicken mot avlägsna länder som Australien eller Japan. Även silly season har gått in i en liten paus under mellandagarna och vi väntar fortfarande på en del svar inför nästa säsong. Jag återkommer till detta.

Men börja vill jag i dag med att engelska The Offside Rule dagen före julafton har sett ut världens 100 bästa fotbollsspelare. En jury, bestående av 30 damfotbollsexperter, däribland Kelly Smith, Matt Beard, Martin Sjögren, Hope Powell, Tom Sermanni och lilla jag (en stor ära  att jag fått vara med i denna krets) har röstat fram sina respektive 100 bästa. Det fanns en lista på lite mer än 100 spelare, men vi fick lägga till namn om vi tyckte att någon saknades. Det tog mig flera timmar att ranka och ordna och till slut blir det förstås lite orättvist på en del positioner, men resultatet som helhet är bra, tycker jag, främst på de första 20 platserna.

Världens bästa spelare 2016 är enligt juryns uppfattning norska Ada Stolsmo Hegerberg som kom till Olympique Lyon 2015 och bara öst in mål sedan dess. I ligan, i cupen och även i Champions League. Jag röstade själv på Hegerberg som jag hade tur att träffa och prata med ett par gånger under EURO 2013 i Kalmar, Norrköping och sedan i Stockholm. Redan då fick jag en uppfattning om henne att jag sällan hade träffat en lika målmedveten och ambitiös och mogen 18-åring som dessutom briljerade genom sin snabbhet. En mycket vältränad ung kvinna dessutom.

10649467546_87c18805f6_kÄven juryns 2:a var min personliga tvåa. Marta Vieira da Silva. I sina bästa stunder är Marta fortfarande världens bästa fotbollsspelare. Det fascinerande är att hon efter alla dessa 13 år som man har sett henne på den internationella fotbollsscenen har gnistan kvar, kärleken till fotbollen. Hennes överlägsenhet gentemot andra har minskat lite, inte för att hon har presterat sämre utan för att damfotbollen har utvecklats och det finns en hel del spelare som kan göra det svårt för Marta. I Tyskland visslar många när hon spelar där, något som jag som har träffat henne och andra som spelat med och mot henne, inte förstår. Det kanske finns en hel del avundsjuka att man trots många framgångar i Tyskland och trots en Birgit Prinz aldrig haft en spelare som kan tillföra magi till spelet. Det kan Marta som jag alltid har mött som en mycket ödmjuk person. Christen Press har berättat min favorithistoria med Marta. I UWCL-semifinalen mot Birmingham City brände hon en straff och Press och de andra i Tyresö märkte att det kokade inom Marta, inte för att hon var sur pga av ett mål som hon missade som individ utan för att hon kände att hon hade svikit laget. ”Marta pratade nästan aldrig engelska på fotbollsplanen, men hon gjorde det i slutet av den matchen när hon spelade väggspel med mig och sköt 3:0. Efterår sprang hon upp i min famn och sa ‘Thank you.'” Det om lagspelaren Matta som ville gottgöra det som hon uppfattade som ett svek mot laget.

Melanie Behringer hamnar på 3:e plats tack vare sin roll i årets OS där hon vann skytteligan och ledde ett inte direkt glänsande tyskt lag till första OS-guldet.

Platserna 4-20:

4. Kim Little (Seattle Reign, Melbourne City)
5. Dzsenifer Marozsan (1.FFC Frankfurt, Olympique Lyon)
6. Christine Sinclair (Portland Thorns)
7. Carli Lloyd (Houston Dash)
8. Wendie Renard (Olympique Lyon)
9. Tobin Heath (Portland Thorns)
10. Lucy Bronze (Manchester City)
11. Amandine Henry (Olympique Lyon / Portland Thorns)
12. Anja Mittag (PSG / VfL Wolfsburg)
13. Pernille Harder (Linköpings FC)
14. Eugénie Le Sommer (Olympique Lyon)
15. Camille Abily (Olympique Lyon)
16. Lotta Schelin (Olympique Lyon / FC Rosengård)
17. Alex Morgan (Orlando Pride)
18. Alexandra Popp (VfL Wolfsburg)
19. Hedvig Lindahl (Chelsea Ladies)
20. Ramona Bachmann (VfL Wolfsburg)

Ytterligare svenska resp damallsvenska och fd damallsvenska placeringar bland Top 100:

26. Vero Boquete (PSG)
29. Caroline Seger (PSG /Lyon)
31. Stina Blackstenius (Linköpings FC)
36. Christen Press (Chicago Red Stars)
37. Nilla Fischer (VfL Wolfsburg)
40. Hope Solo (Seattle Reign)
43. Lydia Williams (Houston Dash / Melbourne City)
46. Sara Björk Gunnarsdottir (FC Rosengård / VfL Wolfsburg)
50. Lieke Martens (FC Rosengård)
56. Manon Melis (Seattle Reign)
58. Ali Krieger (Washington Spirit / Orlando Pride)
74. Sofia Jakobsson (Montpellier)
75., Claudia Neto (Linköpings FC)
76. Lisa DeVanna (Melbourne City / Orlando Pride)
77. Ashlyn Harris (Orlando Pride)
78. Lisa Dahlkvist (PSG / KIF Örebro)
82. Linda Sembrant (Montpellier)
86. Jennifer Hermoso (FC Barcelona)
90. Tabitha Chawinga (Kvarnsvedens IK)

25 av världens bästa 100 spelare har någon gång spelat i Damallsvenskan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fotbollsgalan närmar sig

Om lite mer än tre veckor är det åter igen dags att bege sig till Globen (eller Ericsson Globe som den officiellt heter numera) och vara med i vimlet bakom scenen där den mest vanliga frågan till vinnarna i god gammal svensk tradition är ”Hur känns det?”.

”Det känns väldigt bra.” kommer de flesta spelarna att säga och sedan tar vi en del fina bilder, även med herrarnas vinnare och efter diamantbollen är överlämnad till Sveriges bästa fotbollsspelare är säsongen över.

I går kväll fick vi ta del av nomineringarna av den jury som til nästan 50% består av personer som står på SvFF:s lönelista, något jag har kritiserat genom åren. Lägg till Victoria Sandell Svensson (EFD) som fd landslagsspelare och det är inte osannolikt att nomineringarna är lite svenskdominerad trots flera dussin utländska toppspelare i Damallsvenskan. Det är ju förstås solklart att till exempel Pia Sundhage och Lillie Persson måste försöka rättfärdiga sina uttagningar till landslaget med nomineringar till Fotbollsgalan. Och varför ska ungdomslandslagens tränare Anneli Andersén och Calle Barrling rösta emot Sundhage och Persson?

Här kommer de nominerade och lite (uppgivna) kommentarer:

Målvakt: Hilda Carlén, Jennifer Falk, Hedvig Lindahl

Det är alltså möjligt att nominera utländska spelare (som även kallas ”importer” av de som vill ha så få som möjligt) till alla kategorier förutom ”genombrott” och ”diamantbollen”. I den senare kategorin får vi bara veta vem som vinner. Det är alltid möjligt att nominera svenskor som spelar utomlands. Jag skulle hellre se att Fotbollsgalan handlar om Damallsvenskans bästa spelare, att den alltså blir en fest för ligan. Sedan borde Diamantfotbollen tilldelas en svensk spelare oavsett var hon lirar. Den utmärkelsen kommer ju även från annat håll.

30306492056_11418ee46b_k

Damallsvenskans bästa målvakt Gudbjörg Gunnarsdottir (Djurgården) är inte nominerad till Fotbollsgalan

Jag saknar Damallsvenskans klart bästa målvakt: Gudbjörg Gunnarsdottir från Djurgården. Hon har en klar del i Djurgårdens succéår och har åtminstone i hemmamatcherna jag har sett på Stadion (förutom tre såg jag alla) gjort fenomenala räddningar, ibland räddat en eller två poäng. Löjligt att hon  saknas. ”Gugga” borde konkurrera om utmärkelsen med Lindahl. Och enligt mina regler borde isländskan få den som seriens bästa.

Back: Nilla Fischer, Jessica Samuelsson, Linda Sembrant.

28028710966_0a851cfef1_k

Flest assist i Damallsvenskan räcker inte för Fotbollsgalan: Jonna Andersson (Linköping)

Nilla Fischer har inte spelat en toppsäsong, varken i landslaget eller i klubben. Samuelsson är en solklar vinnare här, bäst bland de nominerade. Eftersom jag tycker att det är främst Damallsvenskan som borde ha fest den 21 november lägger jag till Jonna Andersson (som fortfarande leder den dåligt skötta assistligan) och Emma Berglund. 

Mittfält: Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Marta

Spelade Seger en enastående säsong? I PSG? I landslaget? Eller nomineras hon eftersom hon pga gamla meriter? Marta ska självklart vinna i denna konkurrens, men jag antar nästan att Lisa Dahlkvists straffar mot USA och Brasilien räcker för att vinna statyn. Marta var suverän, men det finns en annan mittfältare som jag tycker har gjort en lika bra säsong trots att hon inte hamnar så mycket i strålkastarljuset. Svensk mästarinna har hon dock blivit nyligen och lett sitt Portugal till dess allra första slutturnering. Jag snackar förstås om Claudia Neto som har en viktig del i ett SM-guld, sin klubbs första sedan 2009. Medan Marta spelade bra, spelade stundtals fantastiskt, men står där med endast Svenska cupen och den nu äntligen avskaffade Supercupen.

Anfall: Stina Blackstenius, Tabitha Chawinga, Pernille Harder

Där har juryn räknat mål. Och överraskande att förbundskaptenerna inte fick igenom sina favoriter Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och Olivia Schough. Det är den kategorin i vilken jag håller med juryn. Priset borde gå till Harder som gjort flest mål, näst flest assist och vars spel på det hela sett ligger på en annan nivå än både Blackstenius och Chawinga trots att de är fantastiska kandidater.

MVP: Tabitha Chawinga, Pernille Harder, Marta

Även här tycker jag att det är helt ok att välja dessa tre. Utan Chawinga skulle Kvarnsveden spela åter igen i Elitettan 2017. Utan Harder hade Linköping slutat tvåa. Utan Marta hade Rosengård slutat tvåa, vilket dem också gör. Utifrån det så borde det alltså stå mellan Chawinga och Harder. Egentligen vill jag att båda ska få priset, men eftersom Harder redan är årets forward så är Chawinga seriens mest värdefulla spelare. På ett hörn vill jag ge en extra utmärkelse till nyförvärven Elisabeth Addo och framför allt Tiffany Weimer som lyfte Kvarnsveden och som gav Chawinga det utrymme som hon behövde.

Årets genombrott: Cajsa Andersson, Ellen Löfkvist, Johanna Rytting Kaneryd

2015 var Stina Blackstenius, Pauline Hammarlund och Michelle de Jongh nominerade. Blackstenius vann. 2014 handlade det om Malin Diaz Pettersson, Magdalena Ericsson och Fridolina Rolfö med Diaz som vinnare. Man har tagit med en målvakt i år vilket jag tycker är fint, men jag hade hellre sett en annan, nämligen Zecira Musovic. Visst är det Andersson som vinner SM-guld, kommandes från lilla Älta, MEN Musovic som var avsett för bänken i Rosengård, först bakom världsmålvakten Erin McLeod som skadade sig svårt i allra första matchen och sedan bakom Sofia Lundgren, Musovic fick rycka in och har spelat 12 av 20 möjliga matcher som startande målvakt. Lägg till att hon var skadad de första veckorna och att hon nu spelar även Champions League. Men för juryn har Musovics bedrift kanske varit en självklarhet som de inte lagt märke till. För mig har hon fått sitt genombrott i år. Ifjol gjorde hon toppmatcher mot Wolfsburg och vissa ville se henne redan i Kanada 2015, men när tränaren Jack Majgaard anlände till Sverige och Malmö fick Zecira nöja sig med bänken och titta på tyska Kathrin Längert. I år är det självklart att hion står. Det kvalificerar henne för mig till en nominering till årets genombrott. Och där borde hon kanske till och med vinna med udda målet mot Rytting Kaneryd.

Årets tränare: Yvonne Ekroth, Stellan Karlsson, Martin Sjögren

Alla tre är värdiga nominerade. Ekroth är uppstickaren, ingen förväntade sig att Djurgården skulle gå så bra. Karlsson är förädlaren, tränaren som har utbildat flera talanger och gjort landslagsspelare utav dem: Emilia Appelqvist, Irma Helin, Pauline Hammarlund, Hilda Carlén. Han har gjort Piteå till ett topplag. Sjögren är Sundhages efterträdare (tråkigt om det inte skulle fungera), han har för andra gången byggt ett mästarlag genom klokt agerande. Jag saknar ett fjärde namn, men vill dock inte stryka någon av de tre nominerade: Jonas Björkgren (Kvarnsveden) har gjort ett jobb som ingen, verkligen ingen av oss så kallade experter trodde var möjligt: Kvarnsveden är kvar i Damallsvenskan även nästa år. Jag kommer väl ihåg Upptaktsträffen på Berns i våras där många småfnissade åt Kvarnsveden som trodde att det skulle fungera med en trupp utan nyförvärv från Damallsvenskan.Som fnissade åt när Björkgren och lagkapten Denise Sundberg berättade om att ordet ”dåligt” var förbjuden i Borlänge och att de trodde att det skulle hjälpa dem att vara bra. Och var och en av dessa fyra tränare skulle vara en värdig vinnare.

Diamantbollen till slut. Här finns inga nominerade. Men förstås är Hedvig Lindal en kandidat som de flesta favoriserar. Hon har stor andel i att landslaget tog OS-silver i somras. Men jag kan även tänka mig att Lisa Dahlkvist kan vara hennes stora utmanare i år. Det var hennes straffar och främst den mot USA som vi kommer ihåg mest när fotbollsåret 2016 läggs till handlingarna. Vinner Dahlkvist, så borde hon skicka en väönlig hälsning till Hope Solo. Deras kommunikation i OS-kvarten var en härlig show.

P.S.: Jag vill gärna se ytterligare en kategori, nämligen årets nyförvärv. Det skulle vara spännande att se och belöna en spelare som har fullföljt eller överträffat alla förväntningar man hade när hon rekryterades. Priset går till Ella Masar McLeod såklart. Nominerad förutom henne är i min lilla egna kategori Tiffany Weimer och Mimmi Larsson. 

 

 

Danmark klassen bättre än silverlaget

pernilla

Pernille Harder är Damallsvenskans bästa spelare. Hennes Danmark blev för stark för Sverige

Jag såg inte hela matchen, bara andra halvleken. Kanske var den första halvleken riktigt bra. Men uppriktigt sagt tror jag inte på det. Det jag såg var ett uddlöst svenskt lag, ett motiverad, aggressivt Danmark som vann totalt rättvist.

Kanske saknades för många spelare: Nilla Fischer, Elin Rubensson, Lotta Schelin och Linda Sembrant. Jämfört med OS-finalen var det alltså fyra förändringar, tre av dem i backlinjen där Amanda Ilestedt, Emma Berglund och Jonna Andersson kom in. Istället för Lotta kom Emilia Appelquist in, Kosovare Asllani flyttades fram.

Kanske saknades motivationen för ett Sverige mot grannlandet Danmark som spelade för och fick sin EM-biljett. Sverige var dåligt. Danskorna var giftiga och hade man inte vetat bättre så hade man nog gått ut ifrån att det var de rödklädda som hade spelat ett framgångsrikt OS. Medan de blågula hade haft några tunga år bakom sig med ett bittert icke-deltagande i VM 2015 och ett mediokert EM 2013 där man visserligen vann bronsmedaljen, men saknade ett offensivt spel.

Ett offensivt spel som Sverige inte hade i går. Jag håller med vad Johan Rydén skriver. Sofia Jakobsson och Olivia Schough är jättetrevliga och bra fotbollsspelare. Men just nu är de inte spelare som borde starta en match för Sverige. Schough har aldrig varit en målskytt, något som jag tycker är en forwards främsta uppgift. Något där jag tydligen har en helt annan uppfattning som Pia Sundhage som inte verkar tro att det är viktigt.Vi behöver inte bra fotbollsspelare utan de bästa i vårt landslag.

Det är ju inte så att Sverige inte hade alternativ i lilla Viborg. På bänken satt nämligen Pauline Hammarlund och Stina Blackstenius. I skytteligan för Damallsvenskan leder Blackstenius just nu med betryggande 16:3 mot Schough. Hammarlund har nätat åtta gånger.

Pia Sundhage kommer definitivt fortsätta som förbundskapten. Någon förnyelse är alltså inte att vänta. I videointervjun med förbundet säger hon att hon ska fokussera på anfallsspelet fram till EM. Det gjorde vi väl även inför VM 2015?

Jämför man med OS-guldmedaljörerna Tyskland där Steffi Jones spelade matchen mot Ryssland i helgen med endast två spelare som vann över Sverige i Rio har Pia alltså endast valt fyra nya. Och dessa mest eftersom Fischer, Schelin, Sembrant och Rubensson var inte tillgängliga.

Personligen hade jag velat se ett experimenterande Sverige. Jag hade hellre sett Hilda Carlén i mål och få lite mer internationell erfarenhet på A-landslagsnivån. Jag hade hellre sett Magdalena Eriksson som mittback för en gångs skull även i landslaget. Jag hade gett Hanne Gråhns en match från start. I Sverige kan startelvans spelare vara bergsäkra på att de spelar. Även det leder till en viss avsaknad av motivation i en match som åtminstone för deras individuella situation är betydelselös.

Vi diskuterar inte fotbollens framtid i Sverige. Det har till viss del sin grund att vi har en konsenskultur där det är ganska opopulärt att ha avvikande åsikter, diskussion med olika åsikter uppfattas ofta som ”bråk”. Men väldigt ofta så är det sakliga, men tuffa diskussioner som gör det möjligt att ta ytterligare ett steg. Ett steg som kanske saknas ibland för att vinna den där sista matchen, att göra det där avgörande målet i finalen eller medaljmatchen.

Nu fortsätter vi på den gamla goa vägen till Holland 2017 och jag misstänker att det blir ytterst svårt att vinna EM-guld mot ett Tyskland i förnyelse med en modig förbundskapten, mot ett Frankrike med en ny förbundskapten (tredje gången gillt?) och mot ett England som jag tror blir det lag som kan utmana Tyskland på allvar om Europatronen.

 

 

Intervju: Vaila Barsley

13652609_10153924913797830_346857627_n

Arkivbild: Anders Henrikson

I morgon kväll börjar Damallsvenskan även för Eskilstuna United och motståndarna i Vittsjö GIK. För nästan två månader sedan skrev ”Tunas” lagkapten Vaila Barsley ett känslofyllt inlägg på Facebook och vände sig mot att bli kallad import. En del tidningar återgav hennes hela brev eller delar av den. Jag ville prata med Barsley om detta. I veckan blev samtalet äntligen av. Först åkte hon på en välförtjänt semester och sedan åkte även jag (precis som hon hade gjort) både till Rom och Florens, men låg liksom en vecka efter…

Vaila kom till Sverige och Eskilstuna samma år som irländska Louise Quinn. Och Tuna hade fått två långa mittbackar (båda är 1,83 m om angivelserna stämmer) som var en bidragande orsak till att laget avancerade till Damallsvenskan och sedan även figurerade i Damallsvenskans topp.

  • Det var skönt att vi hade ett uppehåll, det var lagom långt med tre veckor, men samtidigt är det skönt att man är tillbaka.

För drygt två månader sedan skrev du på Facebook om ”importer” till Damallsvenskan och du motsatte dig starkt. Nånting måste ha hänt som gjorde dig arg och gjorde att du skrev detta. Vad hade hänt?

  • Jo, det var i vår lokala tidning, E-kuriren. De hade en artikel om att klubben har hämtat Chloe Lagazo från Australien och någon skrev i kommentarsfältet och frågade varför vi hämtar ytterligare en ”import”. Säkerligen har vi tillräckligt med talanger. Och det har hänt tidigare också att folk har skrivit till den lokala tidningen eller på Eskilstuna Uniteds Facebook-sida och de klagade på att vi har spelare importerat från andra länder och andra orter i Sverige. Och det hade hänt så många gånger och ingen spelare har verkligen reagerat tidigare. Så hade jag ett samtal med Viktor (Eriksson), vår tränare och undrade om det var ok om jag skrev nånting. Jag kände att det var dags arr säga nånting och folk borde förstå även vår sida av historien. Så det var det som startade detta.

Jag tycker att ordet ”import” har en mycket negativ laddning, man importerar varor, men inte människor.

  • Jag förstod det som alla var ”importerade” om man nu inte ursprungligen var från Eskilstuna. Vi är lyckliga att ha Emelie Lundberg i vårt lag och Elin Wahlström och även lycklig att Sara Thunebro kom tillbaka för två år sen. Och det är den positiva sidan som jag ser det. Vi har skapat ett så pass bra lag att spelare som Sara Thunebro kunde komma hem och spela på den högsta nivån som hon ville göra. Jag tror inte att den här konversationen aldrig skulle kunna komma upp i herrfotbollen. Om du tittar på Man United, ibland kommer kritik när de inte får igenom tillräckligt många spelare genom akademin. Men ingen av deras akademispelare är från Manchester. De kommer alla från andra städer eller andra länder. Det är en fullständig annan sak i herrarnas och damernas fotboll.

In Linköping sägs det att man ska ha en blandning av lokala eller regionala spelare med spelare från andra delar av Sverige plus spetskompetens från andra länder.

  • Det finns ju en regel som säger att man ska ha minst nio spelare som är svenskfostrad i truppen och jag tycker att det är suveränt, eftersom, det ska vara en majoritet svenska spelare som spelar i den här serien, men jag tycker att det är bra att ha spelare från andra länder som tar hit en annan sorts fotboll. Om du ser Marta, det finns ingen svensk spelare som spelar som hon och hon är briljant för serien. Så jag tycker att det gör ligan bättre om du har en del utländska spelare som spelar här.

Du har ju själv varit och spelat i en del länder. Du har bott ganska länge i USA, eller hur?

  • Ja, jag fick ett stipendium i samband med fotbollen där. Jag spelade där borta i fyra år, men sen började jag jobba som redovisningskonsult. Sen började jag sakna att spela fotboll. Jag spelade även en sommar på Island och sen kom jag till Sverige för att göra en proffskarriär.

Du spelade även i Irland?

  • Jag spelade med min lagkamrat Louise Quinn. Hennes iriska lag [Peamount United] var i UWCL-kvalet och de behövde en extra spelare och jag skrev på för hennes klub för en vecka ungefär bara för att spela kvalet med dem. Så jag spelade aldrig i Irland, men med laget i ett annat land [Bosnia-Herzegovina].

När jag letade efter lite info om dig såg jag att du är född i Boston, Lincolnshire. Och när jag såg det kom jag ihåg att 75% av befolkningen i Boston röstade för att lämna EU i somras. Har du någon idé varför det finns så många som är emot EU där?

  • Jag är bara född där och vi lämnade när jag var ett år gammal. Jag bor närmare till Norwich var min familj finns nu. Så jag vet inte riktigt vad folk tycker i den delen av England, men Brexit är definitivt inte hur jag ville att det skulle ha slutat. Det kommer att ta flera år tills det är klart. De har inte ens börjat att ställa ansökan för att sedan ha förhandlingar.Men jag var ganska upprört när jag förstod. Bara för mig själv: Jag har flyttat runt en del och det är bra att det är så enkelt att resa och spela i Europa och nu vet du inte vilka regler eller lag som kommer att stiftas och om den fria rörligheten för människor kommer att fortsätta eller inte. Beroende av hur det kommer att gå kan jag tänka mig att söka svensk medborgarskap för att öven fortsättningsvis ha möjligheten att röra mig.

Låt oss prata om Eskilstuna. Det är din fjärde säsong och eftersom du har varit där så länge nu, antar jag att du gillar staden och klubben.

  • Ja, det var jättekul redan under första året. Vi var i Elitettan och ingen förväntade sig någonting av oss. Jag kommer ihåg att jag sa till Viktor inför säsongen ‘vi kommer att gå upp, jag har en bra känsla’ och han skrattade och det gjorde även tjejerna. Men när säsongen fortskred tänkte även dem, ‘oh, vi kan faktiskt göra det’. Så det var härligt att redan under första året kunna göra något så bra för staden och för laget. Och sen när vi spelade i Damallsvenskan var det klart att vi ville stanna kvar.  Jag gillar staden och det är verkligen en hel del stöd i stan. Vi har en fantastisk grupp människor som kommer till våra matcher. Tuna12, fanklubben som vi har, de gör ett helt grymt jobb, speciellt när vi åker till bortamatcher som är inte så långt bort, i Örebro eller Stockholm. Ibland lyckas vi att mer fans än hemmalaget och det är otroligt.

Ni har ju en snitt på drygt 2000 eller fler hemma. Jag var på matchen mot Rosengård och där kom 2400 och det är verkligen imponerande speciellt när man jämför med alla andra lag som kanske har 700 eller som kämpar för att få 400 till matcherna.

  • Det är lite chockerande för Rosengård som har ett fantastiskt lag som har så många grymma startspelare med stora namn. Det är lite trist att de inte har så mycket stöd som de skulle förtjäna, förstår du vad jag menar? Visst, de har konkurrens eftersom de är i en så stor stad med så många andra lag. Och det är kanske nånting där vi har en fördel. Vi har ett handbollslag här, men vi är enda fotbollslaget som spelar i högsta serien.

Och sen blev du lagkapten också vilket är en ära.

  • Ja, det är det. Jag har alltid varit någon som pratar mycket på fotbollsplanen, försöker att hjälpa andra att bli bättre, jag har en hel del passion för det jag gör. Jag tog ingen ledarroll när jag var här första året, jag gjorde bara det som jag skulle göra på planen om jag är lagkapten eller inte. Sedan gav Viktor mig kaptensbindeln när vi började spela i Damallsvenskan vilket var en stor ära och verkligen cool att få göra detta.

Förra säsongen var ju hur bra som helst för er, ni gick till Champions League. Men nu har ni haft en del förändringar. Ni är tre, men en hel del efter Rosengård och Linköping.

  • Ja, jag tycker att så här långt är det lite av en besvikelse. Vi hade ett så gott år ifjol. Vi hade några skador i år vilket var ett problem och kämpade att kunna få ut vår bästa startelva i varje match, få lite stabilitet. Jag tror att det var en fördel ifjol att vi hade samma startelva i nästan varje match. Men jag hoppas på att andra halvan av säsongen är bättre och framgångsrikt. Vi får spelare tillbaka efter skador, det finns en större konkurrens om startplatserna, vi har Chloe från Australien, en annorlunda spelare med en annorlunda mentalitet. Jag tror att det blir en spännande fortsättning för oss och förhoppningsvis kan vi plocka några extrapoäng och komma närmare topp två. Men man måste ju hoppas på att även andra lag tar poäng av dem.

Men ni har ju tappat viktiga spelare också. Ni förlorade Gaelle Engamanouit till Rosengård, Petra Larsson and Sofie Persson slutade och ni har fått in många nya. Jag tycker att Linköping är så starkt i år eftersom de fick behålla nästan hela laget.

  • Ja, och det var också mycket bra av dem att ändra spelsystemet. Med Pernille Harder, Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius. Har man sådana spelare ska de vara på plan. Jag tycker att det var väldigt viktigt för dem att ändra spelsystemet. Jag är inte överraskad att det går bra för dem.

Vittsjö blir den första matchen i serien nu på söndag och ni förlorade nere i Skåne. Vad tycker du nu?

  • Jag vet inte varför, men det är alltid en tuff match för oss att spela där nere mot dem. Det låter galet, men vi är så vana vid att spela på konstgräs och när man sedan byter till naturgräs är det lite psykologiskt. Men vi spelade inte bra den dagen. Förhoppningsvis blir det en bra match på hemmaplan med spelarna som kommer tillbaka och tre poäng till oss.

Snart är det även Champions League på Tunavallen.

  • Det ser jag verkligen fram emot.

Med 2000 i en vanlig seriematch, om ni får bra motstånd borde det kunna bli 3-4000?

  • Ifjol när vi spelade den sista hemmamatchen  mot Göteborg så hade vi 6500 och jag tror vi hade nästan lika mycket när vi mötte Rosengård i fjol. Jag tycker definitivt att det blir mycket publik för den matchen (i UWCL). Förhoppningsvis får vi ett bra lag som gör en spännande match. Vi är oseedade, chanserna att spela mot ett topplag är ganska stora. Men det är härligt att kanske få spela mot några av de bästa i Europa.

En OS-fråga till en back. Sverige spelade väldigt defensiv mot både USA och Brasilien och fick en hel del kritik. Även i VM i Kanada såg man rätt allmänt många lag spela mycket försvarsorienterat. Några har sett en negativ utveckling i damfotbollen i VM och i OS.

  • Jag tycker att det kan vara tråkigt för den vanliga fotbollssupportern som har inte en stor förståelse av spelet. Men för någon som förstår hur svårt det är att taktiskt organisera ett försvar och få alla med på tåget för att nå samma mål. Jag tycker att dfet var fenomenalt. Jag älskade att se Sverige – USA och Sverige – Brasilien. Som försvarare älskade jag hur Sverige försvarade. Alla gånger där Nilla (Fischer) eller Linda Sembrant tacklade tänkte jag ‘yes, brilliant!’ För mig var det härligt och båda matcherna var riktigt fina. Men jag kan förstå att det är svårt för en den ena eller andra supportern.

 

 

 

 

Tre matcher spelades på lördagen i Damallsvenskan. Två mycket viktiga matcher bland de sista fyra i tabellen: Kvarnsveden vann inte oväntat (efter sommarens förstärkningar) med 2:1 borta mot Umeå (trots Hanna Folkessons comeback, men annars med tränarbute och spelartapp). Målen gjordes Das Pflegeportal nya Tiffany Weimer och Tabitha Chawinga efter assist av Weimer.

Kristianstad räckte ett enda mål av Mia Karlsson borta mot Mallbacken och nu ser det beckmörkt ut för både Umeå och Mallbacken.

Ett mål i allra sista sekunden sänkte KIF Örebro på LF Arena i Piteå efter att man ledde med 1:0. Men Piteå var det bättre laget och lyckades vända underläge till en trepoängare.

Efter finalen

15639621736_ccd9bf5bb5_k

Vi har vant oss vid bilden av jublande tyskor. Här Luisa Wensing och Alex Popp efter 2-1 mot Sverige i Örebro 2014

Klockan är 06:08 i Rio de Janeiro när jag nu börjar det här inlägget. Jag undrar om alla svenska spelare som förlorade gårdagens final mot Tyskland sover. Eller om det finns några eller någon som inte sovit alls. Som ännu inte blickar tillbaka med endast stolthet och glädje på turneringen utan som är fortfarande mycket besviken och arg efter förlusten och missnöjd med silvermedaljen. Jag hoppas att några inte kunde somna.

Jag var besviken. Jag var arg. Jag var missnöjd. Och riktigt släppa kan jag inte det. Men det känns bättre än för 10 timmar sen.

Pia Sundhage överraskade oss. Hon gav upp det strikt defensiva taktiska upplägget. Hon förändrade ett vinnande lag, även om man ska never change a winning team. Hon satt Emilia Appelqvist och Stina Blackstenius på bänken. Två spelare som har jobbat kopiöst mycket och gjort en kanonmatch mot Brasilien. Blackstenius var Sveriges farligaste anfallare i hela turneringen och är tillsammans med Fridolina Rolfö också just nu den svenska forwarden med störst framtidsperspektiv. Pia har, efter långa diskussioner i tränarteamet antar jag, bestämt att Appelqvist och Blackstenius ska bänkas till fördel för Sofia Jakobsson och Olivia Schough. Den trion vars anfallsspel inte fungerade de senaste matcherna var plötsligt den som skulle vinna guldmedaljen. Jag måste direkt lägga till att jag tycker att Lotta Schelin gjorde en mycket bra match. De två andra var inte riktigt lika bra dock, Jakobsson saknar just nu det sista lilla extra medan Schough brände Sveriges två allra största chanser på ett alldeles för enkelt sätt.

Pia överraskade oss. Hon beslöt att anfalla istället för att försvara i första hand. Och Silvia Neid som ledde Tyskland en sista gång innan nu Steffi Jones får ta över europamästarna och olympiska mästarna Tyskland, hon beslöt att inte försöka dominera spelet som USA och Brasilien gjorde mot Sverige. Tyskorna började ganska återhållsamt, de försökte locka ut Sverige att spela ett öppet spel. Och Neid lyckades. Sverige gick in i den tyska fällan.

Det blev en öppen match. En match som tyskorna älskar. En match som Tyskland brukar vinna. En match som Tyskland vann.

Nu skriver alla svenska tidningarna om den stora silverbragden och hur nöjda vi ska vara. Läser man Tomas Petterssons krönika i Expressen inför och efter finalen skulle man inte tro att de skrivits av samma person. Inför finalen skrev han att det är Tyskland som ska gråta på fredagkväll. Han skriver att Tyskland är en äcklig ärkefiende. Timmen efter finalen är han så nöjd, så nöjd trots att de hemska tyskorna har vunnit ännu en gång. Sorry?

Jag har genom åren intervjuat många fotbollsspelare. En hel del amerikanska sådana. Ali Krieger, Meghan Klingenberg, Christen Press, Becky Edwards, Megan Mischler… De skulle definitivt inte känna sig som segrare efter en förlust i en olympisk final. Jag kommer inte ihåg vem av dem som sade att ”Silver is for losers”. Ett amerikanskt tankesätt som jag inte förstod då, men som jag känner mig lite mer bekväm med. Eftersom man har förlorat en tävling när man får en silvermedalj runt halsen. Nu blir jag missförstådd, men jag är inte klar än.

Pia har vågat allt. Hon gjorde det redan i matchen mot Kina när hon tio minuter före slutsignalen när det stod 0:0 och alla visste att det blir USA om Sverige inte gör mål signalerade åt Caroline Seger att spelarna skulle ta det lugnt. Att de skulle satsa på att möta USA.

Pia chansade mot USA med en defensivtaktik som ledde till Hope Solos berömda utspel om att Sverige var ett gäng fegisar. Nej, Hope, det var de inte. De var väldigt, väldigt modiga. De vågade att låta den amerikanska anfallsmaskinen med den största aggressiviteten som brukar finnas i världens damfotboll rulla anfall efter anfall mot dem och försökte försvara sig. Försvara sig i 90, sedan i 120 minuter. I förhoppningen om att få den ena chansen att kontra in ett mål. Eller i värsta fall gå till straffar. Laget växte så oerhört i den matchen. Alla, alla spelade för varandra. Det gjorde de visst tidigare också, men intensiteten av detta ökade avsevärt, tycker jag. Sverige kom med ett försvarsspel som de inte spelat många gånger tidigare. ”Fart och fläkt”-Pia hade blivit ”Parkera bussen”-Pia eftersom hon visste att en öppen match skulle leda till en förlust. Hon trodde att chanserna var större om hon lät tjejerna parkera bussen. Hon vann. Sverige vann och kickade ut motståndaren som Tyskland aldrig skulle ha besegrat. Jag kan tänka mig att tyskorna först den kvällen trodde att guld verkligen var en möjlighet.

Pia chansade mot Brasilien. Vi spelade samma tråkiga, spännande spel. Parkerade bussen istället för fart och fläkt. Sverige vann. Gick till final efter att ha besegrat de två största favoriterna. Tyskland vann mot Simbabwe, Kina och Kanada.

Sedan chansade Pia åter igen i finalen. Hon trodde kanske det vi alla trodde. Att Tyskland är inte samma Tyskland som för ett år sen. Mycket sämre än för tre, fem, tio år sen. En backlinje där Saskia Bartusiak och Annike Krahn står för förra seklets fotboll. De har blivit äldre, de är långsamma. Hon ville utöva press på Leonie Maier antar jag. Trycka den farliga ytterbacken tillbaka. Överraska och vinna. Medan Neid räknade med bussen. En timme innan match förstod Neid att Sundhage inte skulle parkera bussen. Hon fick den svenska laguppställningen och såg förändringarna och visste att det här skulle bli annorlunda.

Pia chansade och förlorade. Trots det var Sverige så nära. Hade bollen vid de två tillfällen som Schough missade hamnat hos en Blackstenius eller Pauline Hammarlund… Hade Linda Sembrant inte haft den störst möjliga oturen att pricka in självmålet. Man vinner som ett lag och förlorar som ett lag. Ansvaret ligger hos förbundskaptenen. Hon var nöjd, så nöjd. I alla fall utåt.

Pia ska vara nöjd. Alla spelare ska vara nöjda. I dag lite tveksamt nöjda. På måndag när vi tar emot laget på Kungsträdgården ska vi alla vara nöjda och glada över silvret. Det är en bedrift som de svenska herrarna är ljusår ifrån. Damlandslaget är det bästa fotbollslag som detta land har.

Vi måste hylla Pia Sundhage!! Tre gånger riskerade hon allt. Två gånger vann hon segrar som de flesta av oss inte trodde var möjliga. En gång riskerade hin allt och förlorade. Och det blev ett silver. Med 48 timmars avstånd blir det sött, tro mig.

Ändå ska den stora framgången signerat Pia Sundhage inte förhindra en diskussion om svensk damfotbolls framtid. Om hur vi ska spela. Om hur vi ska utnyttja vårt spelarmaterial till fullo. Om hur vi ska utbilda barn och ungdomar. Efter fyra år har duon Sundhage/Lillie Persson skänkt oss en fantastisk silvermedalj (med 48 timmars avstånd till det). En av de största framgångarna i svensk fotbollshistoria. En medalj som Zlatan Ibrahimovic aldrig kunde drömma om i hans våtaste drömmar.

Men hur ser spelet ut efter fyra år? Har Sundhage/Persson lett den svenska fotbollen vidare på en ny bana? Har de utvecklat spelet? Ska de vara kvar?

Vi blickar tillbaka på en fantastisk turnering som började väldigt darrigt. Sverige är ett landslag som har blivit vän med sin begränsning. Vi kan inte spela öppen match mot USA eller Brasilien och borde inte ha gjort det mot Tyskland. Är det så eller finns det möjligheter inom truppen som är oprövade? Används en spelare som Elin Rubensson på bästa möjliga sätt? Var hör hon hemma? Borde inte Magdalena Eriksson spela mittback även i landslaget? Borde vi inte satsa på Rolfö/Blackstenius istället för Jakobsson/Schough (som spelade finalen). Får vi ut der bästa och mesta av Kosovare Asllani som borde vara en världsspelare och som aldrig, aldrig skulle ha bytts ut igår? Har vi, i klubbarna och i landslaget, verkligen gjort allt vi kunde för att utveckla två stora talanger som Lina Hurtig och Marija Banusic på bästa möjliga sätt? Talanger som har potential att bli världsspelare dem med som vi just nu håller på att slarva bort. Vad kan man göra för att hjälpa deras potential att blomma ut?

Det är fullt rimligt att fira silvermedaljen. Vilken härlig framgång. Men det ska inte hindra oss från att prata och tänka öppet om framtiden. Eftersom vi var så nära att vinna guld. Och jag är lite rädd att det kan ta ytterligare 13 år till den nästa stora finalen. Eller ännu längre om vi bara nöjer oss med det som var. Diskussionen om svensk damfotbolls framtid börjar på måndag, hoppas jag.

Och en sak till. Kära SvFF, ni måste utnyttja faktumet att en stor del av befolkningen i landet har sett våra tjejer förlora en final, och ja, VINNA ett silver. I går var de förlorare och hela landet sörjde. I dag och framöver är de vinnare.

Och damfotbollen behöver ett skjuts, det behöver marknadsföring. För att vi får lite mer folk ute på de damallsvenska arenorna. Att vi kan höja publiksnittet. Ge tjejerna i landslaget och alla andra den uppmärksamhet de förtjänar. Vi snackar världens näst bästa landslag!!

När Sverige vann brons i VM 2011 dröjde det åtta månader till nästa hemmamarch. Helt omöjligt dåligt var detta. Att man struntade i att utnyttja tillfället att marknadsföra laget och damfotbollen.

Kära SvFF, titta i FIFA-kalendern nu och ge oss en match mot USA på Friends, mot Tyskland i Göteborg, mot Frankrike i Malmö! Visa upp detta fantastiska landslag som ni kan skryta med. Spill inte hela pulvret (OBS! Tyskt uttryck översatt till svenska, men ni fattar nog poängen) till en ”nationalarena” i Göteborg utan låt landslaget spela för hela Sverige. En bra marknadsföring och ni får 15-20.000 till Friends om silvermedaljörerna möter USA på Friends. Think and dream big!

På måndag ska damlandslaget komma till Kungsan i Stockholm. Vi ses där!

 

Sverige steget efter Tyskland på den olympiska prispallen

Sverige gick för guld men slutade OS med silver i sin hand. Framåtandan som speglades i startelvan och en lovande indelning betalade sig dåligt när Tyskland drog igång andra halvlek med mål och även satte tvåan i finalen. En halv halvlek med kvitteringsjakt förändrade inte 1-2 innan slutsignalen.    

Från totalförsvaret i kvart och semi gick Sverige ut med en mer offensiv uppställning och satte tonen i finalen. Med tydliga markeringar i duellerna och välfunna positioner på egen planhalva till tryck i kantlöpningarna av snabba yttrar och djupledsspel som vann mark framstod blågult också l så taggat som sina mardrömsmotståndare i mästerskap.

Nio raka förluster, det var för all del då men de flesta i den svenska landslagströjan på Maracanastadion hade någon form av revanchsperspektiv att plocka fram kontra Tyskland. En handfull spelare åkte ur hemma-EM för tre år sedan efter det tunga baklängesmålet, nio namn genomled den tidigt punkterade åttondelen i VM ifjor.

I jämförelse med förra sommaren spelade Sverige så mycket bättre, vågade gå på en lika värdig finalmotståndare.

Tyskland var inte sena med att utjämna i underhållningsvärde , en nick i ribban och en retur där Anja Mittag hade fått nätkänning om hon bara fått bollen på mål. Sverige matchade med en forwardstrio som utmanade men löpte en del offside. Inte det mest bollhållande anfallet men de som fick chansen på topp fick kraftig hjälp av att Kosovare Asllani agerade smart och läste spelet med tålamod.

En hel del hörnor oroade det tyska försvaret som trots allt dominerade i luften, öppet och chansrikt var omdömet med 0-0 efter första halvlek. Betydelsen av ett ledningsmål blev allt tydligare samtidigt som lagen lämnade planen för att diskutera igenom kommande aktioner.

Ett par minuter med positiva intryck förlöpte för svensk del innan ett inspel och en olycklig skarvning fick backlinjen att kapitulera. Dzsenifer Maroszan var klinisk i avslutet från straffområdeslinjen och Hedvig Lindahl fick se bollen segla över sin utsträckta hand, med viss fingerkontakt.

En van Sverigedödare (1-0 i EM 2013, 4-1-målet i VM 2015) slog till med precision och de taktiska justeringarna som skulle ta blågult till kvittering hann inte få fotfäste innan nästa smäll.

Stina Blackstenius kom in som targetforward men hade bara varit på planen i ett par minuter när Maroszan förvaltade en frispark. Linda Sembrants rensning tog fel och 0-2 var ett faktum.

Blackstenius hade emellertid okuvlig energi och när en möjlighet uppenbarade sig gick allt i lås. Kosovare Asllani förstärkte sin starka insats med en öppnande passning, Olivia Schough stod för assisten till Blackstenius hittills viktigaste landslagsmål.

Något märkligt blev Asllani strax därefter utbytt. Sverige fick in ett mer renodlat anfallsnamn i Pauline Hammarlund för en upplösning som bjöd på tvära kast.

Intensiv kvitteringsjakt medan Tyskland gick rätt hårt för 3-1, lyfte upp och bjöd därmed på ytor som fanns men ändå hägrade för Sverige.

Sista fem minuterna kom lägena efter rejäla ruscher, Tyskland täckte dåligt och var nära men bara nära att bli överflyglade.

Två oväntade finalister gjorde upp i en öppen guldduell, Tyskland vann sitt första OS-guld efter USA:s fyra vinster och Norges ena titel tidigare. Ett sammansvetsat Sverige avslutade i en spelarring på Maracana, tomma blickar efter slutsignalen men med turneringens mest äventyrliga resa i behåll.