Etikettarkiv: Leonie Maier

Andersson och Eriksson ut, Rubensson och Berglund in

34621624486_3cd9925326_k

Emma Berglund är tillbaka i landslaget efter att Magdalena Eriksson lämnade återbud

Peter Gerhardsson fick återbud pga skada från Petra Andersson och Magdalena Eriksson till den första landslagssamlingen han ansvarar för. Istället kontaktade han Elin Rubensson som alltså tar Anderssons plats och Emma Berglund som tar Erikssons plats.

I Tyskland har Steffi Jones kallat sin första trupp efter EM-fiaskot mot Danmark i Rotterdam. Hon fortsätter att satsa på nya namn. Men ett välkänt namn är tillbaka: Simone Laudehr gör comeback efter 13 månaders uppehåll pga skada.

Här kommer den tyska truppen som ska möta Slowenien senare i september.

Laura Benkarth, Carina Schlüter, Almuth Schult

Anna Blässe, Kristin Demann, Johanna Elsig, Kathrin Hendrich, Leonie Maier, Babett Peter, Felicitas Rauch, Carolin Simon, Joelle Wedemeyer

Sara Däbritz, Linda Dallmann, Sara Doorsoun, Tabea Kemme, Simone Laudehr, Lina Magull, Dzsenifer Marozsan

Svenja Huth, Mandy Islacker, Hasret Kayikci, Lea Schüller

Noterbart är att Lisa Weiss tappade målvaktsplatsen till förmån av 20-åriga Schlüter. Att Arsenals Josephine Henning har strukits och att Jones istället satsar på 21-åriga Wedemeyer. Jag förstår inte vad Jones har för problem med Pauline Bremer som ju bytte klubb från Lyon till Manchester City och som tydligen är bra nog för att ersätta Lucy Bronze i det engelska laget, men inte räcker till tyska landslaget varken till EM eller nu.

Lena Goeßling hamnade nu utanför och Jones sa att både hon och Alexandra Popp såsom Melanie Leupolz ska hitta tillbaka till den gamla formen i klubben innan de är aktuella igen för landslaget.

 

 

 

 

 

Annonser

Får Steffi Jones fortsätta?

DSC09400Tyskland har vunnit åtta EM-guld, två VM-guld och en guldmedalj i OS i Rio. Att förlora en kvartsfinal i ett EM är minst sagt en katastrof när det var 24 år sedan man senast förlorade en utslagningsmatch i den tävlingen.

Hur går diskussionen i Tyskland? Jag har läst tidningar, lyssnat på intervjuer och läst de viktigare inläggen på olika internet-sidor.

Låt oss börja med förbundskaptenen. Steffi Jones hade tränarutbildningen, men hon hade aldrig tränat ett lag innan hon fick uppdraget att ta ansvar för Europas bästa damlag genom tiderna. Det är ett ganska ovanligt beslut av en federation och Daniel Meuren från ansedda Frankfurter Allgemeine Zeitung menar att DFB visste detta och att Jones har försökt att inleda en stor förändring ”från en mycket framgångsrik omstöllningsfotboll som grundades på en extrem taktisk och defensiv disciplin till en mer offensiv fotboll grundad på bollinnehav”. Denna förändring anser Steffi Jones är nödvändig om Tyskland även fortsättningsvis vill vara ett av världens bästa lag och md sikt på VM 2019.

Eftersom förbundet medvetet satsade på henne, så förtjänar hon en andra chans, menar Meuren. Och konstaterar att den nya tränaren har förändrat stämningen i laget till det positiva för att främja självansvar och kreativitet. Samtidigt kritiserar Meuren flera fel som Jones har begått.

Hon verkar sakna konsten att förbereda sitt lag mentalt på bästa möjliga sätt, skriver han. ”Sedan bytte hon för många spelare på för många positioner inför kvartsfinalen så att det framkom aldrig någon startelva. Laget har vid ingen tidpunkt under turneringen förmedlat intrycket att det är mogen för en topprestation. Att man missade så otroligt många målchanser var en följd.”

Fd världsspelaren Inka Grings, numera själv tränare för ett herrlag i Köln, säger att laget var alldeles för ung och oerfaren för att klara pressen och att man visste att Steffi Jones själv har ingen erfarenhet som tränare. Men sedan säger hon att även Jones har gjort fel: ”Hon har bytt för mycket, försökt för mycket. Det kan man inte göra in en stor turnering. Speciellt, när du har ett lag utan erfarenhet, behöver du säkerhet. Med säkerheten får du också en rytm i själv spelet,” säger hon till tidningen Kölner Stadt-Anzeiger

Men Grings är även kritisk mot spelarna: ”Det som jag tycker är skrämmande att det finns spelare som säger att beslutsamheten och viljan har saknats. Det får inte hända i en kvartsfinal – oavsett om du är 12 eller 35 år gammal. Den som inte brinner i en EM-kvartsfinal borde fråga sig om hon ska vara i landslaget.”

Inka Grings förordar att man utökar tränarteamet med personer som har mer arbetslivserfarenhet som tränare. Detta är nödvändigt på den nivån och inte minst med de krav som Tyskland har.

Gamla Turbine-Potsdam-legenden Bernd Schröder som för övrigt släppte sin autobiografi ”Ein Trainerleben für den Frauenfußball” (Ett tränarliv för damfotbollen) förra veckan säger att det inte fanns en hierarki inom laget. I en intervju med Märkische Allfgemeine Zeitung säger han att att alla spelare hade ungefär samma mentalitet och att såg i kroppsspråket att det inte fanns någon som tog taktpinnen i handen.

”Spelarmaterialet räcker till,” säger Schröder. ”Det räcker för att komma åtminstone till finalen. I gruppspelet hade man kunnat spela in laget. Men där byttes det för mycket och så får du ingen hierarki..”

Schröder kritiserar även lagkaptenen Dzsenifer Marozsan: ”Man kan inte säga att hon ledde laget. Hon klarade inte av detta och jag tycker att hon är en fantastisk fotbollsspelare. Tabea Kemme från Turbine hade gått ut och fällt två spelare, detta saknades.”

Och han accepterar inte att laget ska ha varit för ung.

”I elvan som spelade mot Danmark hade vi Lena Goessling (31), Anna Blässe (30), Babett Peter (29), Isabel Kerschowski (29) och Anja Mittag (32). Det är väldigt rutinerade spelare. Att det är ett ungt lag är för mig en bortförklaring. Den åldersmässiga blandningen var helt ok, men inte när det gäller karaktär.”

I forumet till webbsidan womensoccer.de finns det hittills 74 kommentarer till Tysklands tidiga sorti från EURO 2017.

Rätt många skriver att de tycker att det är helt ok att Europa kommer att få en ny mästare för första gången sidan 1993. Men nästan alla är ändå besvikna över lagets prestation. DFB kritiseras för det naiva beslutet att en rookie skulle ta fulla ansvaret för laget. Steffi Jones får kritik för alldeles för många byten (se ovan) och att hon möjligtvis är för snäll.

Sedan diskuteras en del spelare och då är det många som tycker att Dzsenifer Marozsan inte motsvarade de höga förväntningarna man hade på henne och att Jones beslut att göra henne till lagkapten inte var smart. De skulle helst se en annan spelare få kaptensbindeln.

Lena Goessling och Anja Mittag får mycket kritik och en hel del skriver att båda har sin bästa tid bakom sig. Goessling borde aldrig spelat mittback och några undrar varför Jones lät spela Mittag medan Mandy Islacker är skyttedrottningen från Bundesliga.

Jag har nu tittat på alla fyra matcher Tyskland spelat och här får ni antalet spelminuter som Jones gav till sina spelare. Alla 20 utespelare fick speltid. Ingen startelva spelades två gånger.

Almuth Schult 90+90+90+90= 360
Babett Peter 90+90+90+90= 360
Dzsenifer Marosan 90+90+90+90 = 360
Sara Däbritz 90+90+68+90 = 338
Kristin Demann 90+90+90+62 = 333
Anja Mittag 65+90+75+90 = 320
Anna Blässe 73+0+90+90 = 253
Mandy Islacker 51+79+45+28 = 203
Carolin Simon 90+0+90+0= 180
Isabel Kerschowski 0+90+0+90 = 180
Lena Goessling 0+0+90+90 = 180
Linda Dallmann 0+88+0+88 176
Lina Magull 90+2+22+45 = 159
Sara Doorsoun 0+0+90+46 = 136
Josephine Henning 90+45+0+0= 135
Leonie Maier 17+90+0+0 = 107
Hasret Kayikci 25+0+45+0 = 70
Kathrin Hendrich 0+45+0+0 = 45
Svenja Huth 39+0+0+0 = 39
Tabea Kemme 0+0+15+0 = 15
Lena Petermann 0+11+0+2 = 13

Mitt eget facit? Tyskland är inte längre oslagbar. Tråkigt att Steffi Jones nu måste igenom stålbadet, men den tyska damfotbollen har sedan länge inte spelat överlägsen. 2011 kom redan den stora vändpunkten då ett lag som bara fick vinna sin tredje VM-titel i rad och inget annat föll i kvartsfinalen mot Japan i Wolfsburg.

Två år senare vann Silvia Neid EM i Sverige och  rumplade igenom gruppspelet med en vinst, en oavgjort och en förlust mot Norge, Sedan vann man tre matcher med 1:0 mot Italien, Sverige och Norge i finalen. Där norskorna fick två straffar som Nadine Angerer räddade. Det var Angerer som tog EM-guld 2013 och inga diskussioner om spelstilen och spelarna uppstod. Framgången var ju där.

VM 2015 nådde man semifinalen, men förlorade både mot USA i semin och för allra första gången mot England i matchen om bronset. Åter igen visade Neids Tyskland upp ett mediokert spel, men gick långt.

OS 2016 blev det ett sensationellt OS-guld. Gruppspelet var åter igen inte alls övertygande. Vinst med 6:1 över Simbabwe, men sedan klarade man väldigt lyckosamt 2:2 mot Australien som var nära att vinna och förlorade mot Kanada. Kina, Kanada och Sverige var sedan en rätt bekväm väg till en guldmedalj där man inte behövde möta Frankrike, USA eller Brasilien. Inga diskussioner uppstod, endast på olika forum. Rubrikerna var stora och det första OS-guldet ett faktum.

Med bakgrund av detta fick Steffi Jones en väldig tung börda. Att ta över ett landslag som var regerande europamästare och regerande olympisk mästare, men som hade marginalerna med sig trots mediokert spel i en del år.

Uppdraget är förstås att fortsätta vinna. Det gick inte bra. Steffi Jones vill väldigt mycket. Hon ville förändra det sociala vardagliga livet i laget vilket hon har gjort. Spelarna får mycket mer värme och uppskattning. Är detta anledningen för att det gick åt skogen? Knappast.

Hon har definitivt bytt för mycket. Inte skapat säkerhet. Kanske trodde hon att hennes trupp var så pass bra att rotationen skulle fungera som det gör i många stora fotbollslag numera. Men spelarmaterialet klarar inte detta än så länge.

Dzsenifer Marozsan är tillsammans med klubbkompisen Ada Hegerberg turneringens stora besvikelse. Båda räknas bland världens bästa fotbollsspelare just nu och uppenbarligen har vi haft fel och gett dem för mycket beröm. De har nog någonting att bevisa under den kommande säsongen.

Marozsan skulle leda laget och hon gjorde det inte. Niels Nielsen sa till oss efter matchen mot Tyskland att han förväntade sig att lagets ledande spelare som Pernille Harder skulle träda fram efter det tidiga baklängesmålet och samla trupperna och slå tillbaka och att han var väldigt glad att hon gjorde det. Marozsan kom aldrig upp i den rollen. Det är därför Pernille Harder går före Dzsenifer Marozsan. En nummer 10 som axlade ansvaret. Det gjorde inte Maro.

Tyskland hade väldigt svårt att sätta sina chanser. Man gjorde fem mål i turneringen. Två hånadsväckande målvaktstavlog av Italiens Laura Giuliani och Danmarks Stine Lykke Pedersen och tre straffar.

Jag förstår inte heller att Steffi Jones lät Anja Mittag spela alla matcher. Anja var världsklass när hon kom till Malmö 2012. Flytten från Potsdam där hon till slut hade hamnat i en kris som bl a ledde till att Silvia Neid inte tog ut henne till hemma-VM 2011 gjorde henne så gott. Tre säsonger med fantastiska mål, härliga framspelningar och välförtjänta priser på svenska fotbollsgalor följde.

Sedan ville hon tydligen ut till den stora världen igen, till ett satsande PSG i Paris där hon gjorde ett tiotal mål, men aldrig kom upp till samma nivå som hon hade visat tidigare. Hon ville bort från Paris och på något sätt lyckades man att komma ut ur kontraktet och arrangera ett nytt med tyska storlaget VfL Wolfsburg. Men även där blev det allt annat än bra och Anja fick sitta på bänken mycket den sista tiden. Och så kom Rosengård med öppna armar och ville ha tillbaka henne. Det blev en lycklig återkomst när Wolfsburg släppte henne före tid, men sportsligt har hon än så länge inte kunnat komma upp i samma nivå som under den magiska tiden 2012-2014.

Någon har skrivit att man alltid vill ha en spelare som Mittag på plan, eftersom hon kan ju plötsligt få till något genistråk. Men tyvärr har hon inte det momentum som till exempel Jodie Taylor har för England. Det var ett stort avbräck för Tyskland att Svenja Huth skadade sig i första matchen. Men jag tror ärligt sagt inte att det hade hjälpt om hon hade fortsatt.

Efter Birgit Prinz, Inka Grings, och jo, Celia Sasic har man helt enkelt ingen målspottare längre. VM-kvalet borde kunna fungera med Island och Tjeckien som farligaste motståndare. Och fram till 2019 kan Steffi Jones arbeta på många olika fronter och hon lär få stöd av apparaten.

Jag skrev att förlusten är bra för tysk damfotboll och Ariane Hingst svarade på Twitter vad som kan vara bra med detta. Jag vidhåller det. Vi vann mycket på tur 2013 och 2016 och många nödvändiga frågor diskuterades inte i guldets glans. Nu kan ingen förneka längre att det måste hända något.

 

 

 

 

EURO 2017 – spelarna grupp B – Tyskland

34311247601_97133613cb_k

Anja Mittag gör mål mot Eskilstuna. Hon avgjorde EM-finalen 2013 med sitt mål mot Norge på Friends Arena. En gång till i Enschede?

Ny förbundskapten. Nytt sätt att leda. Nya spelare. Utan Annike Krahn och Saskia Bartusiak och Melanie Behringer. Aldrig har chansen varit större sedan lääänge att sno Tyskland på EM-guldet. Verkligen? Jag tror att de är inte storfavoriter, men att de kan vinna – precis som en rad andra. Istället för målvaktsgiganten Nadine Angerer som befinner sig precis som jag i Portland just nu, så har Tyskland numer mittfältsgiganten Dzsenifer Marozsan. Hon som skickade ut Sverige ur EM 2013. Hon som är två klasser bättre nu än då.

Steffi Jones strök lite överraskande Pauline Bremer (Olympique Lyon) ur sin trupp på 29 spelare. Alexandra Popp är skadad och Tyskland kommer att sakna sitt svar på Abby Wambach i turneringen.

Målvakter

#1 Almuth Schult (VfL Wolfsburg)
#12 Laura Benkarth (SC Freiburg)
#21 Lisa Weiss (SGS Essen)

Backar

#2 Josephine Henning (Olympique Lyon)
#3 Kathrin Hendrich (1.FFC Frankfurt)
#4 Leonie Maier (Bayern München)
#5 Babett Peter (VfL Wolfsburg)
#6 Kristin Demann (Bayern München)
#7 Carolin Simon (SC Freiburg)
#14 Anna Blässe (VfL Wolfsburg)
#17 Isabel Kerschowski (VfL Wolfsburg)

Mittfältare

#8 Lena Goessling (VfL Wolfsburg)
#10 Dzsenifer Marozsan (Olynmpique Lyon)
#13 Sara Däbritz (Bayern München)
#15 Sara Doorsoun (SGS Essen)
#16 Linda Dallmann (SGS Essen)
#20 Lina Magull (SC Freiburg)
#22 Tabea Kemme (Turbine Potsdam)

Forwards
#9 Mandy Islacker (1.FFC Frankfurt)
#11 Anja Mittag (FC Rosengård)
#18 Lena Petermann (SC Freiburg)
#19 Svenja Huth (Turbine Potsdam)
#23 Hasret Kayikci (SC Freiburg)

Tyskland – Brasilien 3:1

TysklandTyskland vann sitt EM-genrep mot Brasilien (#8 på FIFA:s världsranking och en placering före Sverige) i Sandhausen med 3:1.

Linda Dallmann, Hasret Kayikci och Leonie Maier stod för de tyska målen och Ludmila kvitterade kort efter pausen för Brasilien som fick spela utan sin storstjärna Marta som inte släpptes av arbetsgivaren Orlando Pride.

Jag såg större delen av matchen som blev en frukostmatch i min lilla stuga i Portland. Tyskland hade många målchanser, Kayikci träffade stolpen två gånger och Brasiliens mål var en tavla av målvakten Almuth Schult som tyvärr inte är i närheten av hennes föregångare Nadine Angerer. 

Matchens lirare i det tyska laget var dock lagkaptenen Dszenifer Marozsán. Hon styrde det tyska spelet och har sedan hon kom till Lyon och sedan hon blev lagkapten för Tyskland höjt sig rejält till en av världens absolut bästa spelare. En av EM:s stjärnor såklart.

5469 såg Tysklands match i Sandhausen som var genrepet för Sverige-matchen i EM. TV-experten Nia Künzer (just det, hon som nickade in Tysklands Golden Goal mot Sverige i VM-finalen 2003) håller Tyskland som guldfavoriter även i den kommande turneringen.

”Det finns en rad bra lag som kommer till Holland, men ärligt talat finns det inget lag som verkligen skrämmer mig. Jag tror att Tyskland och Frankrike kan mötas på väg till finalen och den matchen vinner vi,” säger Künzer.

Steffi Jones var nöjd med att Tyskland spelade sig fram till många chanser. Hon är en mycket mer avslappnad chef än föregångaren Silvia Neid vars framgångar borde sätta press på henne. Men Jones är inte den typ människa som låter stressen ta över.

Tysklands startelva: Almuth Schult – Anna Blässe, Kristin Demann, Babett Peter, Carolin SimonSara Däbritz – Linda Dallmann, Lina Magull – Dzsenifer Marozsan – Svenja Huth, Hasret Kayikci.

 

Steffis första match med ett nytt Tyskland

I går kväll spelade Tyskland för första gången med nya förbundskaptenen Steffi Jones på bänken. I Moskva blev det en aldrig hotad 4:0 seger. Inte helt oväntad leder Tyskland sin EM-kvalgrupp med en målskillnad på 34:0 och på 21 poäng. En mindre sensation skulle det vara om man ens släppte in ett baklängesmål nästa vecka mot Ungern borta. Hemmamatchen mot Ungern vann Tyskland med 12:0.

Men viktigare än segern är nog att det blev en hel del förändringar jämför med den ytterst framgångsrika Neid-eran som tog slut med segern över Sverige i OS-finalen.

För det första så hette lagkaptenen inte längre Saskia Bartusiak (som la av landslagsspel efter OS-guldet) utan Anja Mittag. Sedan spelade inte Almut Schult i det tyska målet utan Lisa Weiss. Linda Dallmann debuterade på mittfältet och fick spela 90 minuter. Av den startelva som började mot Sverige i OS fanns endast Anja Mittag och Leonie Maier kvar.

Det viktigaste dock: Tyskland spelade inte Silvia Neids fotboll. Snabba, korta passningar, bollinnehavsfotboll kännetecknade spelet och det blev tydligt att Jones har skrivit en tysk fotbollsstrategi tillsammans med herrarnas fotbollsfilosof Hansi Flick för några år sedan. Ambitionen är ju att Tyskland ska spela ungefär samma fotboll på herr- och damsidan om några år. I motsats till Joachim ”Jogi” Löw hade dock Steffi Jones två forwards på plan, Anja Mittag och Potsdams Svenja Huth. Ryssland var chanslös i den första halvleken och tyskorna kombinerade på ett sätt som om de har spelat på detta sätt sedan barnsben.

Först under den andra halvleken när Ryssland försökte hålla siffrorna nere och parkerade bussen på bästa svenska sättet och låste de tyska passningsvägar blev det svårare för Jones’ lag.

”Jag tycker att vi spelade riktigt bra in den första halvleken. Vi hade fina kombinationer och rörde oss mycket väl,” säger Kathrin Hendrich. ”Vi gjorde det onödigt svårt under andra halvleken, var för stressade i en del situationer och gjorde det enkelt för ryskorna att vinna bollar och göra omställningar. Men slutligen tycker jag att vi vann välförtjänt med 4:0.”

”Inget baklängesmål, fyra mål för oss, första vinsten för Steffi, det är ju bra,” sammanfattar Anja Mittag kortfattat. ”De unga spelarna har försökt göra det som vi hade planerat. Fyra mål, tre poäng, vi leder gruppen. Nu ser vi fram emot Ungern och hoppas kunna undvika några fel vi gjorde i dag.”

”Vi ville sätta press på ryskorna från första minuten och jag tycker det lyckades vi bra med,” analyserar Lena Goessling. ”Jag tycker att vi hade en hel del fina kombinationer under den första halvleken och tycker att vi kan bli ännu bättre. Vi vet vad vi kan götra bättre. Allting var nytt nu. Vi har tagit emot så mycket de senaste dagarna träffade en hel del nya spelare och att allt inte passar till 100% än, är ju klart. De unga spelarna har tränat mycket engagerad och spelat bra.”

Goessling får åka hem efter matchen i Moskva medan laget åker via Wien till Ungern. Lena fick tillstånd av Steffi Jones eftersom hon inte har haft en paus sedan OS.

Min österrikiske kollega tillika damfotbollsexperten Philipp Eitzinger tweetade det här som jag vill avsluta inlägget med:

 

Snart uppehåll för landskamper

Snart spelas de första landskamperna efter OS. Pia Sundhage fick göra en ändring i hennes trupp. Lina Hurtig som skulle ha varit med för första gången sen länge hade maximal otur och skadade sig. Hennes ersättare blir Piteås Josefin Johansson. Troligtvis kommer även Lotta Schelin att få lämna återbud. Hon spelar inte i morgon mot Vittsjö. I gårdagens träning fick hon ont i vaden efter en smäll och till och med åka till akuten.

TILLÄGG: Rosengård har en egen läkare som fixade en tid för röntgen till Lotta Schelin endast en timme efter incidenten.

Tränare Jack Majgaard Jensen till Sydsvenska Dagbladet: – Har fått besked att inget var brutet, utan det var en kraftig stukning som sitter högt upp.

Så kanske måste hon även avstå från landskamperna, men vi får se. I Rosengård äör i alla fall Gaelle Engamanouit fit for fight igen efter flera månaders uppehåll. Förhoppningsvis kan vi se henne i morgon.

På alla håll ska det spelas EM-kval nästa vecka. Englands tränare Mark Sampson har mönstrat en trupp åter igen utan Anita Asante. Men han har tydligen råd, England vann VM-brions förra året. Anita är dock en av Damallsvenskans allra bästa mittfältare och det är lite sorgligt att hon ändå inte duger till landslagsspel i England. Sista gången jag skriver det här.

Den engelska truppen för matcherna mot Estland hemma och Belgien borta:

Mål: Karen Bardsley (Manchester City), Siobhan Chamberlain (Liverpool), Rebecca Spencer (Chelsea).

Backar: Laura Bassett (Notts County), Lucy Bronze (Manchester City), Gilly Flaherty (Chelsea), Steph Houghton (Manchester City), Claire Rafferty (Chelsea), Alex Scott (Arsenal), Demi Stokes (Manchester City), Casey Stoney (Arsenal), Fara Williams (Arsenal).

Mittfält:  Mille Bright (Chelsea), Karen Carney (Chelsea), Isobel Christiansen (Manchester City), Jade Moore (Notts County), Jordan Nobbs (Arsenal), Jo Potter (Notts County), Jill Scott (Manchester City).

Forwards: Danielle Carter (Arsenal),  Rachel Daly (Houston Dash), Gemma Davison (Chelsea), Nikita Parris (Manchester City).

23 år gamla Millie Bright är för första gången med i A-landslaget. Matchen mot Estland spelas på Notts Countys hemmarena, Meadow Lane.

Tysklands nya förbundskapten Steffi Jones har tagit ut sin första trupp och fick ersätta Saskia Bartusiak, Annike Krahn och Melanie Behringer som avslutade sina landslagskarriärer, men fortsätter i klubbarna Frankfurt, Leverkusen och München.

Tyskland ska möte Ryssland (borta) och Ungern (hemma). Och Jones har tagit ut tre nya spelare: Mittfältarna Laura Dallmann och Jacqueline Klasen från SGS Essen och anfallaren Hasret Kayikci från SC Freiburg. Även Jones fick en del återbud: Pauline Bremer som inte togs med till OS av Silvia Neid var i Steffi Jones’ trupp, men är nu skadad. För henne kommer Sara Doorsoun-Khajeh (SGS Essen) med till Ryssland. Och Felicitas Rauch ersätts av Leonie Maier som var med iu Rio, men alltså inte ursprungligen i Steffi Jones första trupp.

I går kväll blev det känt att Frankrike byter förbundskapten. Philippe Bergeroc fick sluta efter ytterligare en stor besvikelse för det franska landslaget. Man förlorade som bekant 0:1 mot Kanada i kvartsfinalen. Efterträdaren blir nu 43-årige Olivier Echouafni. Han spelade själv för AS Monaco och har tidigare tränat herrlagen Amiens och Sochaux.

Jag var lite överraskad att USA inte sparkade Jill Ellis efter den katastrofala insatsen i Rio och den snöpliga förlusten mot Sverige, även den i kvarten. Men Ellis får fortsätta och kanske offrade man Hope Solo istället. Ellis gav en lång intervju på US Soccers hemsida där hon bland annat säger att Solos avstängning skedde på grund av alla företeelser kring henne. Ellis säger att man har sagt fler gånger till Solo att det här måste vara sista gången det händer nånting och att ”Fegisgate” i Rio blev droppen. Som bekant har Hope Solo meddelat för någon vecka sedan att hon inte kommer att spela för Seattle Reign den här säsongen. Ett time-out för 35-åringen som mycket väl kan bli en ”long goodbye”. Kommer hon tillbaka?

Om förlusten mot Sverige säger Ellis: ”När du kommer fram till straffar, så tappar du lite kontroll, det blir 50-50. Vi har förstås tränat straffar och vi hade våra toppspelare därute och vi hade förtroende i spelarna. Ibland hänger det på en målvakts spektakulär räddning eller momentets tryck. Det är ett tufft sätt att förlora på. Kommande från VM var det Sverigematchen som jag tänkte mest på, eftersom vi kämpade hårt för att bryuta deras motstånd, att skapa chanser.  Den här gången tycker jag att vi hade mycket mer chanser, men i slutändan förvaltade vi inte våra straffar och vi gav bort en chans. Med tanke på utveckling tror jag att vi utvecklades från Sverigematchen i VM till Sverigematchen i OS och vad det här sista resultatet säger är att vi måste bli ännu bättre. När en dag tar slut så vinner man en match i straffområdet, i din egen eller i din motståndares och du måste vara knivskarp där. Det är nu det som några spelare tar med sig. Att förvalta våra chanser, att vara vass i straffområdet det är skillnaden och det är den stora läxan från OS.”

Hela intervjun med Jill Ellis finns här.

Truppen som hon har tagit ut för landskamperna mot Holland och Thailand innehåller inga nya namn. Målvakterna är Ashlyn Harris och Alyssa Naeher.

 

 

 

,

Efter finalen

15639621736_ccd9bf5bb5_k

Vi har vant oss vid bilden av jublande tyskor. Här Luisa Wensing och Alex Popp efter 2-1 mot Sverige i Örebro 2014

Klockan är 06:08 i Rio de Janeiro när jag nu börjar det här inlägget. Jag undrar om alla svenska spelare som förlorade gårdagens final mot Tyskland sover. Eller om det finns några eller någon som inte sovit alls. Som ännu inte blickar tillbaka med endast stolthet och glädje på turneringen utan som är fortfarande mycket besviken och arg efter förlusten och missnöjd med silvermedaljen. Jag hoppas att några inte kunde somna.

Jag var besviken. Jag var arg. Jag var missnöjd. Och riktigt släppa kan jag inte det. Men det känns bättre än för 10 timmar sen.

Pia Sundhage överraskade oss. Hon gav upp det strikt defensiva taktiska upplägget. Hon förändrade ett vinnande lag, även om man ska never change a winning team. Hon satt Emilia Appelqvist och Stina Blackstenius på bänken. Två spelare som har jobbat kopiöst mycket och gjort en kanonmatch mot Brasilien. Blackstenius var Sveriges farligaste anfallare i hela turneringen och är tillsammans med Fridolina Rolfö också just nu den svenska forwarden med störst framtidsperspektiv. Pia har, efter långa diskussioner i tränarteamet antar jag, bestämt att Appelqvist och Blackstenius ska bänkas till fördel för Sofia Jakobsson och Olivia Schough. Den trion vars anfallsspel inte fungerade de senaste matcherna var plötsligt den som skulle vinna guldmedaljen. Jag måste direkt lägga till att jag tycker att Lotta Schelin gjorde en mycket bra match. De två andra var inte riktigt lika bra dock, Jakobsson saknar just nu det sista lilla extra medan Schough brände Sveriges två allra största chanser på ett alldeles för enkelt sätt.

Pia överraskade oss. Hon beslöt att anfalla istället för att försvara i första hand. Och Silvia Neid som ledde Tyskland en sista gång innan nu Steffi Jones får ta över europamästarna och olympiska mästarna Tyskland, hon beslöt att inte försöka dominera spelet som USA och Brasilien gjorde mot Sverige. Tyskorna började ganska återhållsamt, de försökte locka ut Sverige att spela ett öppet spel. Och Neid lyckades. Sverige gick in i den tyska fällan.

Det blev en öppen match. En match som tyskorna älskar. En match som Tyskland brukar vinna. En match som Tyskland vann.

Nu skriver alla svenska tidningarna om den stora silverbragden och hur nöjda vi ska vara. Läser man Tomas Petterssons krönika i Expressen inför och efter finalen skulle man inte tro att de skrivits av samma person. Inför finalen skrev han att det är Tyskland som ska gråta på fredagkväll. Han skriver att Tyskland är en äcklig ärkefiende. Timmen efter finalen är han så nöjd, så nöjd trots att de hemska tyskorna har vunnit ännu en gång. Sorry?

Jag har genom åren intervjuat många fotbollsspelare. En hel del amerikanska sådana. Ali Krieger, Meghan Klingenberg, Christen Press, Becky Edwards, Megan Mischler… De skulle definitivt inte känna sig som segrare efter en förlust i en olympisk final. Jag kommer inte ihåg vem av dem som sade att ”Silver is for losers”. Ett amerikanskt tankesätt som jag inte förstod då, men som jag känner mig lite mer bekväm med. Eftersom man har förlorat en tävling när man får en silvermedalj runt halsen. Nu blir jag missförstådd, men jag är inte klar än.

Pia har vågat allt. Hon gjorde det redan i matchen mot Kina när hon tio minuter före slutsignalen när det stod 0:0 och alla visste att det blir USA om Sverige inte gör mål signalerade åt Caroline Seger att spelarna skulle ta det lugnt. Att de skulle satsa på att möta USA.

Pia chansade mot USA med en defensivtaktik som ledde till Hope Solos berömda utspel om att Sverige var ett gäng fegisar. Nej, Hope, det var de inte. De var väldigt, väldigt modiga. De vågade att låta den amerikanska anfallsmaskinen med den största aggressiviteten som brukar finnas i världens damfotboll rulla anfall efter anfall mot dem och försökte försvara sig. Försvara sig i 90, sedan i 120 minuter. I förhoppningen om att få den ena chansen att kontra in ett mål. Eller i värsta fall gå till straffar. Laget växte så oerhört i den matchen. Alla, alla spelade för varandra. Det gjorde de visst tidigare också, men intensiteten av detta ökade avsevärt, tycker jag. Sverige kom med ett försvarsspel som de inte spelat många gånger tidigare. ”Fart och fläkt”-Pia hade blivit ”Parkera bussen”-Pia eftersom hon visste att en öppen match skulle leda till en förlust. Hon trodde att chanserna var större om hon lät tjejerna parkera bussen. Hon vann. Sverige vann och kickade ut motståndaren som Tyskland aldrig skulle ha besegrat. Jag kan tänka mig att tyskorna först den kvällen trodde att guld verkligen var en möjlighet.

Pia chansade mot Brasilien. Vi spelade samma tråkiga, spännande spel. Parkerade bussen istället för fart och fläkt. Sverige vann. Gick till final efter att ha besegrat de två största favoriterna. Tyskland vann mot Simbabwe, Kina och Kanada.

Sedan chansade Pia åter igen i finalen. Hon trodde kanske det vi alla trodde. Att Tyskland är inte samma Tyskland som för ett år sen. Mycket sämre än för tre, fem, tio år sen. En backlinje där Saskia Bartusiak och Annike Krahn står för förra seklets fotboll. De har blivit äldre, de är långsamma. Hon ville utöva press på Leonie Maier antar jag. Trycka den farliga ytterbacken tillbaka. Överraska och vinna. Medan Neid räknade med bussen. En timme innan match förstod Neid att Sundhage inte skulle parkera bussen. Hon fick den svenska laguppställningen och såg förändringarna och visste att det här skulle bli annorlunda.

Pia chansade och förlorade. Trots det var Sverige så nära. Hade bollen vid de två tillfällen som Schough missade hamnat hos en Blackstenius eller Pauline Hammarlund… Hade Linda Sembrant inte haft den störst möjliga oturen att pricka in självmålet. Man vinner som ett lag och förlorar som ett lag. Ansvaret ligger hos förbundskaptenen. Hon var nöjd, så nöjd. I alla fall utåt.

Pia ska vara nöjd. Alla spelare ska vara nöjda. I dag lite tveksamt nöjda. På måndag när vi tar emot laget på Kungsträdgården ska vi alla vara nöjda och glada över silvret. Det är en bedrift som de svenska herrarna är ljusår ifrån. Damlandslaget är det bästa fotbollslag som detta land har.

Vi måste hylla Pia Sundhage!! Tre gånger riskerade hon allt. Två gånger vann hon segrar som de flesta av oss inte trodde var möjliga. En gång riskerade hin allt och förlorade. Och det blev ett silver. Med 48 timmars avstånd blir det sött, tro mig.

Ändå ska den stora framgången signerat Pia Sundhage inte förhindra en diskussion om svensk damfotbolls framtid. Om hur vi ska spela. Om hur vi ska utnyttja vårt spelarmaterial till fullo. Om hur vi ska utbilda barn och ungdomar. Efter fyra år har duon Sundhage/Lillie Persson skänkt oss en fantastisk silvermedalj (med 48 timmars avstånd till det). En av de största framgångarna i svensk fotbollshistoria. En medalj som Zlatan Ibrahimovic aldrig kunde drömma om i hans våtaste drömmar.

Men hur ser spelet ut efter fyra år? Har Sundhage/Persson lett den svenska fotbollen vidare på en ny bana? Har de utvecklat spelet? Ska de vara kvar?

Vi blickar tillbaka på en fantastisk turnering som började väldigt darrigt. Sverige är ett landslag som har blivit vän med sin begränsning. Vi kan inte spela öppen match mot USA eller Brasilien och borde inte ha gjort det mot Tyskland. Är det så eller finns det möjligheter inom truppen som är oprövade? Används en spelare som Elin Rubensson på bästa möjliga sätt? Var hör hon hemma? Borde inte Magdalena Eriksson spela mittback även i landslaget? Borde vi inte satsa på Rolfö/Blackstenius istället för Jakobsson/Schough (som spelade finalen). Får vi ut der bästa och mesta av Kosovare Asllani som borde vara en världsspelare och som aldrig, aldrig skulle ha bytts ut igår? Har vi, i klubbarna och i landslaget, verkligen gjort allt vi kunde för att utveckla två stora talanger som Lina Hurtig och Marija Banusic på bästa möjliga sätt? Talanger som har potential att bli världsspelare dem med som vi just nu håller på att slarva bort. Vad kan man göra för att hjälpa deras potential att blomma ut?

Det är fullt rimligt att fira silvermedaljen. Vilken härlig framgång. Men det ska inte hindra oss från att prata och tänka öppet om framtiden. Eftersom vi var så nära att vinna guld. Och jag är lite rädd att det kan ta ytterligare 13 år till den nästa stora finalen. Eller ännu längre om vi bara nöjer oss med det som var. Diskussionen om svensk damfotbolls framtid börjar på måndag, hoppas jag.

Och en sak till. Kära SvFF, ni måste utnyttja faktumet att en stor del av befolkningen i landet har sett våra tjejer förlora en final, och ja, VINNA ett silver. I går var de förlorare och hela landet sörjde. I dag och framöver är de vinnare.

Och damfotbollen behöver ett skjuts, det behöver marknadsföring. För att vi får lite mer folk ute på de damallsvenska arenorna. Att vi kan höja publiksnittet. Ge tjejerna i landslaget och alla andra den uppmärksamhet de förtjänar. Vi snackar världens näst bästa landslag!!

När Sverige vann brons i VM 2011 dröjde det åtta månader till nästa hemmamarch. Helt omöjligt dåligt var detta. Att man struntade i att utnyttja tillfället att marknadsföra laget och damfotbollen.

Kära SvFF, titta i FIFA-kalendern nu och ge oss en match mot USA på Friends, mot Tyskland i Göteborg, mot Frankrike i Malmö! Visa upp detta fantastiska landslag som ni kan skryta med. Spill inte hela pulvret (OBS! Tyskt uttryck översatt till svenska, men ni fattar nog poängen) till en ”nationalarena” i Göteborg utan låt landslaget spela för hela Sverige. En bra marknadsföring och ni får 15-20.000 till Friends om silvermedaljörerna möter USA på Friends. Think and dream big!

På måndag ska damlandslaget komma till Kungsan i Stockholm. Vi ses där!