Loreta Kullashi: ”Jag hoppas att det fortsätter så här.”

Foto: Anders Henrikson

Damfotbollsåret 2018 har precis börjat och är blott 39 dagar gammal. Om vi skulle göra som NWSL och rösta fram månadens spelare, så skulle den utnämningen tveklöst gå till 18-åriga Loreta Kullashi som numera spelar för Eskilstuna United.

Den 21:januari i matchen Sydafrika – Sverige byttes hon in för Elin Rubensson och mindre än 120 sekunder senare gjorde hon första målet i första landskampen. Det blev ett till och Sverige vann med 3:0. Drömdebut är nog en rubrik som vi såg i många tidningar dagen efter.

Men Kullashi har inte ”bara” slagit till i den matchen. Det finns ju en anledning varför hon fick komma med till Sydafrika. I somras bytte hon klubb och flyttade från Skytteholms IP och AIK i Solna till Tunavallen och United i Eskilstuna. Elitettan mot Damallsvenskan.

Vanligtvis tar det en viss tid innan man har vant sig vid att tempot i högsta serien är mycket snabbare och att det fysiska motståndet är snäppet starkare. Det blev tio matcher, varav nio från start och sex mål, ett facit som ledde henne till Peter Gerhardssons landslag.

I tisdags ringde jag upp Loreta i Eskilstuna och fick en exklusiv pratstund med Sveriges största anfallstalang under 20 år.

Vad säger du om den smått otroliga utveckling som du har tagit under det senaste halvåret?

”Det kändes ju rätt att ta steget från AIK och spela i Allsvenskan och utvecklas mer och det tycker jag att jag har gjort. Jag hoppas att det fortsätter så här. Det har varit lärorikt. Jag försöker ju hela tiden att utvecklas. Jag spelade ju inte i Allsvenskan och fick inte riktigt chansen att uppvisa mig där när jag spelade i AIK, men nu när jag väl kom till Eskilstuna.”

Många säger ju att steget är så stort från Elitettan till Allsvenskan, men det kändes ganska lätt för dig?

”Nu har jag ju haft möjligheten att spela med äldre genom landslaget också och det har ju också varit lärorikt.”

Vad tror du att vi kan förvänta oss av Eskilstuna United i år?

”Jag tror mycket på det här laget och tror att vi kan gå långt. Matchen som vi spelade nyss [mot Hammarby, 2:1] spelade vi med tre forwards, där var det Mimmi Larsson, Felicia Karlsson och jag som spelade. Det är inte spikat hur vi ska spela, men nu hade vi tre forwards och det kändes bra offensivt att v är många som kan göra mål.”

Efter många år med Viktor Eriksson som tränare har Eskilstuna nu fått Jonas Björkgren som jobbade med Kvarnsveden i fjol. Vad har förändrats?

”En hel del. Vi spelar på ett helt annorlunda sätt. Vi spelar inte med trebackslinjen utan vi spelar annorlunda. Många i mitt lag har ju haft Viktor ett tag så de var säkert vana med honom men jag hade honom ett halvår bara. För mig är det därför ingen stor skillnad.”

Du föddes i Helsingfors 1999. Hur länge bodde du i Finland?

”Jag bodde där i sex år. Jag kommer inte ihåg så mycket eftersom jag var jätteliten.”

Sedan dök du ju upp i en förening som heter Snöstorp i Halmstad och det var där som du började med klubbfotboll?

””Ja, innan det spelade jag faktiskt i Kristianstad ett år med killar, Näsby IF heter dem. Bara ett år, sedan flyttade vi till Halmstad och då blev Snöstorp Nyhem FF min moderklubb där jag spelade på riktigt med tjejer.”

Hur kom det sig att du hamnade i Solna och AIK?

”Vi mötte AIK med Snöstorp i Gothia Cupen och sen spelade vi mot dem och deras tränare fick veta att vi hade planer på att flytta till Stockholm och då ville han att jag skulle börja i AIK eftersom han tyckte att jag var bra i den matchen. De ville värva mig och så blev det AIK.”

i AIK blev det succé för Loreta Kullashi och det blev matcher för Sveriges U17, U19 och till och med D23 laget och sedan, i januari A-landslaget. Väldigt ofta är Loreta yngst i gruppen. 2016 bar det iväg på hennes dittills längsta resa. Calle Barrling kallade henne till sin trupp för U20-VM som spelades i Papua Nya Guinea eller PNG som landet kallas av grannarna. Alla matcher spelades i Port Moresby och Nordkorea blev världsmästare efter 3:1 mot Frankrike i finalen.

Sverige hamnade i en grupp med värdlandet (6:0), men även med blivande världsmästarna Nordkorea och Brasilien. För Loreta blev det 23 minuter mot Brasilien i sista matchen. Hon kom in för Linköpings Tove Almqvist. 

”Det började inte så bra för mig där för jag hade problem med ljumsken och fick rehabba de första dagarna där. jag var inte riktigt redo för att spela. Det var en otrolig upplevelse. Jag har aldrig vart i det landet och det var ju helt annorlunda och det var kul att jag fick hoppa in mot Brasilien, men vi tog oss ju inte vidare, lite synd.”

I januari 2017 för exakt ett år sen nästan var du i norra England och provspelade för Manchester City.

”Precis, jag var där och besökte klubben. Det var kul att se vilka goda förutsättningar de har, de hade det nästan lika bra som herrarna med arenan och plan och sådär. Väldigt proffsigt.”

Är det något som du drömmer om, att spela som proffs utomlands i en av de stora europeiska föreningarna?

””Ja, det är ett av mina mål att någon gång i framtiden spela i ett sådant lag.”

Ett år efter resan till Manchester åkte du då till Sydafrika och stod på Taffelberget utanför Kapstaden med A-landslaget. Vad ser man därifrån?

”Man såg verkligen allt, det var häftigt. Vi såg även arenan som vi skulle spela på och det var roligt.”

Och sen blev det två mål i första matchen…

”Jag var ju jättenervös innan, så det var skönt att få göra mål så snabbt i början där.  Jag hade ju redan mött några av spelarna i landslaget i Allsvenskan. Alla var jättetrevliga och tog hand om mig mycket väl.”

Hur kommer det att gå vidare för dig, ska du bara fortsätta i A-landslaget eller ska du även spela F19 där du ju är ett riktig äss.

”Det får vi se, det är inget jag bestämmer över.”

Du bor ensam nu i Eskilstuna, ett stort steg?

”Ja, det är det ju. Jag bytte ju även skola, men det gick jättebra. Det är lärorikt att bo själv. Sen är det ju inte långt från Stockholm, jag kan ju åka dit och hälsa på.”

Vad gör du när du inte spelar fotboll i Eskilstuna?

”Det blir ju inte så mycket förutom fotboll, jag går ju i skolan, kommer från skolan och sen träning, plugga lite och sådär. Mest plugg.”

Loreta Kullashi är med stor säkerhet en av spelarna som det gäller att följa extra noga. När jag skriver ner intervjun och var hon sagt snubblar jag över att hon ofta säger att någonting har varit ”lärorikt”. Och det låter bra. Hon är en spelare som vill hela tiden lära sig och utvecklas känns det som.

 

 

 

Annonser

De nominerade till Fotbollsgalan 2017 är – kommenterad version

Mia Persson är nominerad till MVP (Damallsvenskans mes värdefulla spelare)

Dagen efter mina nomineringar till Fotbollsgalan kom juryns. Juryn har i år en lite annan sammansättning. Pia Sundhage och Lilie Persson byttes ut och Peter Gerhardsson och Magnus Wikman kom in. Eftersom även Anneli Andersén och Calle Barrling är med ligger tonvikten fortfarande på SvFF och därmed också landslagen.

De andra medlemmarna är: Victoria Sandell, Johanna Frisk, Malin Swedberg och Frida Östberg. 

Nu finns alltså inte längre journalister med i juryn utan endast SvFF:s ledningsteam och fd spelare, numera experter samt Victoria som är anställd hos EFD. Tråkigt att varken Marcus Bühlund som kommenterar mycket damfotboll på damfotboll.tv och många internationella damfotbollsmatcher på Eurosport eller bloggarkollegan Johan Rydén är med.

Här kommer juryns nomineringar med mina kommentarer:

Årets målvakt: Hilda Carlén, Gudbjörg Gunnarsdottir, Hedvig Lindahl. 

Inga kommentarer eftersom jag hade precis samma spelare.

Årets back: Faith Ikidi, Jessica Samuelsson, Linda Sembrant. 

Jag hade Mia Carlsson istället för Linda Sembrant eftersom Mia har spelat en mycket stabil säsong i Kristianstad som lett henne till landslaget där hon gjorde två helt godkända matcher från start mot Kroatien och Ungern. Sembrant är även hon mycket stabil i landslaget, i Montpellier har jag sett inte mycket av henne.

Årets mittfältare: Kosovare Asllani, Claudia Neto, Sanne Troelsgaard

Troelsgaard var riktigt bra i Rosengård, men ännu bättre i det danska landslaget. Asllani tog jag inte med eftersom hon spelade endast åtta matcher i Damallsvenskan fram till nomineringstillfället. Neto spelade 15 matcher och är och förhoppningsvis förblir Linköpings motor, spindeln i nätet. Nu kom ju nyheter i veckan att hennes säsong är över pga knäskadan och jag hoppas att hon skriver nyttt kontrakt med de blivande svenska mästarna.

Mitt val på mittfältet var förutom Neto Kvarnsvedens Julia Roddar som liksom Mia Carlsson genom en säsong med väldig hög lägstanivå har spelat upp sig till landslaget efter flera år som hon hade försvunnit från radarn. Förutom Roddar hade jag även norska Kristine Minde på min lista, en spelare som ofta underskattas av ”experter”, men som har en ytterst viktig roll i klubben. Inte minst under de senaste veckorna har Minde gjort en hel del viktiga mål, det mest spektakulära kanske mot Kristianstad nyligen efter en löpning på drygt 60 meter. Men med juryns sammansättning tenderar man att föredra svenska spelare.

Årets anfallare: Stina Blackstenius, Tabitha Chawinga, Lieke Martens. 

Helt oförstående är jag inför detta. Som sagt tenderar juryn till att nominera svenska spelare. Jag förstår att man inte kan förbise Tabitha som bara öser in mål, men Martens är nominerad i fel kategori. I Malmö har hon varit yttermittfältare och inte forward. Martens spelade elva matcher som mittfältare innan hon drog till EM och blev världsstjärna för att sedan fortsätta till FC Barcelona. Tyvärr har juryn låst sig fullständigt här. Om de nu inte ger Martens utmärkelsen Årets forward kommer de att se väldigt fåniga ut eftersom Martens blev både Europas och Världens bästa spelare på sistone. Därmed stänger man ut Chawinga som är i särklass säsongens bästa forward. Mycket dåligt jobb här, tycker jag.

Istället för Martens hade jag nominerat Linda Sällström eftersom ”the flying Finn” spelar sitt livs bästa säsong och är tvåa i skytteligan med en stabil och jämn målproduktion under hela säsongen. Lägg till för både Chawinga och Sällström att de inte spelar för toppklubbar vilket gör deras prestationer ännu mer värdefullt.

Istället för Blackstenius tycker jag att Marija Banusic bör belönas för hennes bästa säsong hittills. I Banusic har vi en unik talang, en av väldigt få svenska anfallare som är ingen djupledslöpare utan snarare en teknisk spelare som är hur bra som helst på frisparkar. Precis som Carlsson och Roddar ser jag här en lovande utveckling. Stina var en av väldigt få som levererade normalform under EM, men utmärkte sig inte speciellt mycket utöver detta.

Årets mest värdefulla spelare: Filippa Angeldahl, Tabitha Chawinga, Mia Persson

Några undrar varför Chawinga är med här trots att Kvarnsveden kanske åker ur. Jo, därför att utan Chawinga hade Kvarnsveden troligtvis haft ett stort problem att göra mål vilket hade lett till betydligt färre poäng. Att de överhuvudtaget har en chans att hänga kvar får de nog ärligt talat tacka Tabitha för.

Angeldahls nominering överraskar lite, men visst har hon spelat en mycket stabil säsong i Hammarby. Ändå tycker jag att just Hammarby inte var beroende av en enda spelare utan att det i just detta fall är laget som skulle kunna nomineras till den mest värdefulla spelaren. Angeldahl var riktigt bra, men det var också Catherine Dahlström, Alexandra Lindberg, Sejde Abrahamsson, Anna Oscarsson, Madeleine Tegström mm. Men Filippa noteras för sex assist på den tveksamma assistligan (tveksamt, eftersom många asists inte räknas in här…) och toppar statistiken tillsammans med Lova Lundin (Kvarnsveden) och Ali Riley (Rosengård).

Mia Persson är förstås mycket viktig för LB07, hon är lagkaptén och motor i ett lag som spelade en mycket bättre säsong än de flesta förväntade sig. Jag hade Sällström på min lista eftersom hon har bidragit mycket till många poäng för sitt Vittsjö och eftersom det skulle se beckmörkt ut i Vittsjö utan hennes mål i år. Claudia Neto var min tredje kandidat eftersom Linköping spelar först riktigt riktigt bra när portugisiskan är frisk och gör show på mittfältet.

Årets genombrott: Filippa Angeldahl, Tove Almqvist, Loretta Kulashi

Jag tycker att det är för tidigt att snacka genombrott i Kulashis fall efter ett par bra matcher i Damallsvenskan. Jag vidhåller att Ebba Wieder gjorde en fantastisk säsong i en klubb som satsade mest på äldre rutinerade spelare lyckades hon att slå sig in i startelvan där hon figurerade som ordinarie bredvid storheter som Anja Mittag, Caroline Seger, Anita Asante och Ella Masar. 

Angeldahl istället för min kandidat Julia Zigiotti Olme är ok, jag bestämde mig själv faktiskt mellan dessa två och föll för Zigiottis avgörande mål mot Rosengård (1:0) och Eskilstuna (1:0). Jag såg denna kategori dock inte endast i gult och blått och tycker att Maja Kildemoes (fyllde 21 i år) gjorde en suverän första säsong i Damallsvenskan, spelat i startelvan samt spelat en riktigt bra EM-turnering också. Almqvists genombrott kom redan i fjol.

Anders Johansson tar över landslaget

Anders Johansson var tränare för Djurgården 2009

Vittsjös nuvarande assisterande tränare och Djurgårdens förre tränare Anders Johansson tar över det svenska F19 landslaget från och med årsskiftet 2017/2018. Det meddelar Svenska fotbollsförbundet på sin hemsida

Av artikeln framgår också att Pia Sundhages fd assisterande tränare Lilie Persson har fått jobb som spelarutvecklingschef dam/flick på förbundet, en befattning vars jobbeskrivning skulle vara intressant att läsa mer om.

Persson var ju tänkt att ta över U23-landslaget, men detta lag tränas just nu av Anneli Andersén och Calle Barrling, men så småningom kommer Ulf Kristiansson att ta över det jobbet.  Kristiansson tillträder den 1 januari, men tar över laget först sommaren 2018 när Calle Barrling fyller 65 och avslutar sitt uppdrag.

 

Svensk U23 mot Norge i Gävle

Formstarka, omskolade högerbacken Anna Oskarsson platsade ännu inte i A-landslaget, men är med i U23 mot Norge

Jag missar tyvärr båda A-landslagsmatcherna mot Danmark i Göteborg och Ungern i Borås pga resor i jobbet och likaså blir det ingen utflykt till Gävle för att se Sverige U23 möta Norge.

Calle Barling och Anneli Andersén har tagit följande 18 spelare till den matchen:

Matilda Haglund, Emma Holmgren

Emelie Andersson, Ronja Aronsson, Nathalie Björn, Anna Oskarsson, Emma Pennsäter, Amanda Persson, Sofia Wännerdahl

Tove Almqvist, Fanny Andersson, Filippa Angeldahl, Anna Anvegård, Elin Bragnum, Michelle de Jong, Malin Diaz, Pauline Hammarlund, Emma Jansson

Jag noterar att Malin Diaz är tillbaka i landslaget, om än inte i A-landslaget. Hennes uppehåll från spel i blågult är alltså över nu när Pia Sundhage har slutat och kritiserar spelare i Damallsvenskan för att inte träna tillräckligt mycket (vi återkommer till det).

Nathalie Björn och Tove Almqvist platsade inte i A-laget vid det här tillfället, men får prova U23 istället. Och Pauline Hammarlund är tillbaka, men just nu räcker det inte för A-laget. Klubben håller på att ramla ut ur Damallsvenskan och då är det svårt att utmärka sig som anfallare.

 

Silly Season med Helin och Harder

Irma Helin på väg till Tyskland?

Just nu befinner sig Irma Helin i närheten av Rödelheimer Landstrasse nära till Brentanobadet i Frankfurt. Det är alldeles för kallt för att ta ett dopp även i Tyskland, men damfotbollsvänner vet att klubben 1.FFC Frankfurt håller till i området.

Helin har varit på provträning och ska i skrivande stund se Bundesliga matchen mot MSV Duisburg som ligger på nedflyttningsplats efter åtta omgånger. Irma har i en intervju med P4 sagt att det är en mycket proffsig omgivning i Frankfurt och att lägsta nivån i laget är högre än i Sverige med ett mycket snabbt passningsspel.

Tills 2015 var Frankfurt en av Europas bästa klubbar, sedan lämnade en hel del spelare laget och just nu ligger man på en sjätte plats i Bundesliga, en poäng före uppstickarna SC Sand. MEN – Frankfurt ligger redan sju poäng efter de fem ledande lagen Potsdam, Bayern, Freiburg, Essen och Wolfsburg. Frankfurt kommer med största sannolikhet ha ingen chans att spela om en UWCL plats för 2017/18.

Skriver Irma Helin på lämnar hon en svensk toppklubb som Piteå som in i det sista var med i striden om tredje platsen för ett tyskt mittenlag som visserligen har så väl renommerade spelare som Saskia Bartusiak (34) och Yuki Nagasato kvar. Vill man testa spelet i utlandet är det säkerligen fortfarande en bra klubbadress och inte alla kan platsa i Lyon, PSG, Wolfsburg och Bayern, men jag skulle hellre se Helin i en klubb som spelar om UWCL-platser i Sverige eller England.

Agenter spelar en viktig roll i dagens damfotboll och i elitfotbollen finns knappasgt en sjuttonåring som inte redan har en agent. Eftersom man inte kan ”leva på en spelare” som i herrfotbollen så har damfotbollens rådgivare eller agenter ofta ett eller till och med ett par dussin spelare under kontrakt.

Inte alltid hamnar alla spelare i den bäst möjliga omgivningen. Jag hoppas verkligen att Pernille Harder tar rätt beslut. Jag tycker att hon är en av världens bästa fotbollsspelare som borde ha hamnat i FIFA:s mer eller mindre löjliga list av de 10 bästa som jag inte vill kommentera något vidare här. Pernilles nästa klubbadress måste verkligen leda henne ett steg vidare, beslutet är med andra ord inte enkelt. Jag har förespråkat Wolfsburg eller Lyon, tycker att Manchester City är intressant, men ändå ett halvt steg ner från Linköping. Ett sportsligt bra tredje val oavsett månadslönen som klubbarna lockar med är Portland Thorns i NWSL. Att få spela i ett lag med en nyckelspeklare som Tobin Heath, en världsklassmittfältare som Amandine Henry, med landslagskompisen Nadia Nadim och världsmästarbacken Meghan Klingenberg skulle definitivt vara bra för Harder även om det saknas tävlingar utanför den amerikanska ligan.

I Djurgården lämnar Carolina Mendes. Portugisiskan fick aldrig tillräcklig med speltid trots att hon i grunden borde duga mycket väl för Damallsvenskan. Jag tycker att Mendes har ett utmärkt huvudspel som man borde satsa mer på, men inne i boxen hade Djurgården redan Mia Jalkerud så att det blev en dubblering. Det blir spännande att se hur just Djurgården och nykomlingen och gamla bekantingen Hammarby sköter rekryteringen för nästa säsong.

Eskilstuna United har precis meddelat att det inte blir någon fortsättning för spelarna Emma Jansson, Elena Sadiku och Chloe Logarzo. Tråkigt för Jansson att hon fick spela mot Wolfsburg när Sverige hade kunnat behöva henna i U20-VM i Papua Nya Guinea där Calle Barrling måste lägga upp en bra matchplan  mot Brasilien i morgon för att stanna kvar i turneringen. Vinst är ett måste.

På måndag ska jag till Fotbollsgalan i Stockholm och förhoppningsvis få ett par ”hur känns det”-intervjuer med årets spelare.

 

Fotbollsgalan närmar sig

Om lite mer än tre veckor är det åter igen dags att bege sig till Globen (eller Ericsson Globe som den officiellt heter numera) och vara med i vimlet bakom scenen där den mest vanliga frågan till vinnarna i god gammal svensk tradition är ”Hur känns det?”.

”Det känns väldigt bra.” kommer de flesta spelarna att säga och sedan tar vi en del fina bilder, även med herrarnas vinnare och efter diamantbollen är överlämnad till Sveriges bästa fotbollsspelare är säsongen över.

I går kväll fick vi ta del av nomineringarna av den jury som til nästan 50% består av personer som står på SvFF:s lönelista, något jag har kritiserat genom åren. Lägg till Victoria Sandell Svensson (EFD) som fd landslagsspelare och det är inte osannolikt att nomineringarna är lite svenskdominerad trots flera dussin utländska toppspelare i Damallsvenskan. Det är ju förstås solklart att till exempel Pia Sundhage och Lillie Persson måste försöka rättfärdiga sina uttagningar till landslaget med nomineringar till Fotbollsgalan. Och varför ska ungdomslandslagens tränare Anneli Andersén och Calle Barrling rösta emot Sundhage och Persson?

Här kommer de nominerade och lite (uppgivna) kommentarer:

Målvakt: Hilda Carlén, Jennifer Falk, Hedvig Lindahl

Det är alltså möjligt att nominera utländska spelare (som även kallas ”importer” av de som vill ha så få som möjligt) till alla kategorier förutom ”genombrott” och ”diamantbollen”. I den senare kategorin får vi bara veta vem som vinner. Det är alltid möjligt att nominera svenskor som spelar utomlands. Jag skulle hellre se att Fotbollsgalan handlar om Damallsvenskans bästa spelare, att den alltså blir en fest för ligan. Sedan borde Diamantfotbollen tilldelas en svensk spelare oavsett var hon lirar. Den utmärkelsen kommer ju även från annat håll.

Damallsvenskans bästa målvakt Gudbjörg Gunnarsdottir (Djurgården) är inte nominerad till Fotbollsgalan

Jag saknar Damallsvenskans klart bästa målvakt: Gudbjörg Gunnarsdottir från Djurgården. Hon har en klar del i Djurgårdens succéår och har åtminstone i hemmamatcherna jag har sett på Stadion (förutom tre såg jag alla) gjort fenomenala räddningar, ibland räddat en eller två poäng. Löjligt att hon  saknas. ”Gugga” borde konkurrera om utmärkelsen med Lindahl. Och enligt mina regler borde isländskan få den som seriens bästa.

Back: Nilla Fischer, Jessica Samuelsson, Linda Sembrant.

Flest assist i Damallsvenskan räcker inte för Fotbollsgalan: Jonna Andersson (Linköping)

Nilla Fischer har inte spelat en toppsäsong, varken i landslaget eller i klubben. Samuelsson är en solklar vinnare här, bäst bland de nominerade. Eftersom jag tycker att det är främst Damallsvenskan som borde ha fest den 21 november lägger jag till Jonna Andersson (som fortfarande leder den dåligt skötta assistligan) och Emma Berglund. 

Mittfält: Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Marta

Spelade Seger en enastående säsong? I PSG? I landslaget? Eller nomineras hon eftersom hon pga gamla meriter? Marta ska självklart vinna i denna konkurrens, men jag antar nästan att Lisa Dahlkvists straffar mot USA och Brasilien räcker för att vinna statyn. Marta var suverän, men det finns en annan mittfältare som jag tycker har gjort en lika bra säsong trots att hon inte hamnar så mycket i strålkastarljuset. Svensk mästarinna har hon dock blivit nyligen och lett sitt Portugal till dess allra första slutturnering. Jag snackar förstås om Claudia Neto som har en viktig del i ett SM-guld, sin klubbs första sedan 2009. Medan Marta spelade bra, spelade stundtals fantastiskt, men står där med endast Svenska cupen och den nu äntligen avskaffade Supercupen.

Anfall: Stina Blackstenius, Tabitha Chawinga, Pernille Harder

Där har juryn räknat mål. Och överraskande att förbundskaptenerna inte fick igenom sina favoriter Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och Olivia Schough. Det är den kategorin i vilken jag håller med juryn. Priset borde gå till Harder som gjort flest mål, näst flest assist och vars spel på det hela sett ligger på en annan nivå än både Blackstenius och Chawinga trots att de är fantastiska kandidater.

MVP: Tabitha Chawinga, Pernille Harder, Marta

Även här tycker jag att det är helt ok att välja dessa tre. Utan Chawinga skulle Kvarnsveden spela åter igen i Elitettan 2017. Utan Harder hade Linköping slutat tvåa. Utan Marta hade Rosengård slutat tvåa, vilket dem också gör. Utifrån det så borde det alltså stå mellan Chawinga och Harder. Egentligen vill jag att båda ska få priset, men eftersom Harder redan är årets forward så är Chawinga seriens mest värdefulla spelare. På ett hörn vill jag ge en extra utmärkelse till nyförvärven Elisabeth Addo och framför allt Tiffany Weimer som lyfte Kvarnsveden och som gav Chawinga det utrymme som hon behövde.

Årets genombrott: Cajsa Andersson, Ellen Löfkvist, Johanna Rytting Kaneryd

2015 var Stina Blackstenius, Pauline Hammarlund och Michelle de Jongh nominerade. Blackstenius vann. 2014 handlade det om Malin Diaz Pettersson, Magdalena Ericsson och Fridolina Rolfö med Diaz som vinnare. Man har tagit med en målvakt i år vilket jag tycker är fint, men jag hade hellre sett en annan, nämligen Zecira Musovic. Visst är det Andersson som vinner SM-guld, kommandes från lilla Älta, MEN Musovic som var avsett för bänken i Rosengård, först bakom världsmålvakten Erin McLeod som skadade sig svårt i allra första matchen och sedan bakom Sofia Lundgren, Musovic fick rycka in och har spelat 12 av 20 möjliga matcher som startande målvakt. Lägg till att hon var skadad de första veckorna och att hon nu spelar även Champions League. Men för juryn har Musovics bedrift kanske varit en självklarhet som de inte lagt märke till. För mig har hon fått sitt genombrott i år. Ifjol gjorde hon toppmatcher mot Wolfsburg och vissa ville se henne redan i Kanada 2015, men när tränaren Jack Majgaard anlände till Sverige och Malmö fick Zecira nöja sig med bänken och titta på tyska Kathrin Längert. I år är det självklart att hion står. Det kvalificerar henne för mig till en nominering till årets genombrott. Och där borde hon kanske till och med vinna med udda målet mot Rytting Kaneryd.

Årets tränare: Yvonne Ekroth, Stellan Karlsson, Martin Sjögren

Alla tre är värdiga nominerade. Ekroth är uppstickaren, ingen förväntade sig att Djurgården skulle gå så bra. Karlsson är förädlaren, tränaren som har utbildat flera talanger och gjort landslagsspelare utav dem: Emilia Appelqvist, Irma Helin, Pauline Hammarlund, Hilda Carlén. Han har gjort Piteå till ett topplag. Sjögren är Sundhages efterträdare (tråkigt om det inte skulle fungera), han har för andra gången byggt ett mästarlag genom klokt agerande. Jag saknar ett fjärde namn, men vill dock inte stryka någon av de tre nominerade: Jonas Björkgren (Kvarnsveden) har gjort ett jobb som ingen, verkligen ingen av oss så kallade experter trodde var möjligt: Kvarnsveden är kvar i Damallsvenskan även nästa år. Jag kommer väl ihåg Upptaktsträffen på Berns i våras där många småfnissade åt Kvarnsveden som trodde att det skulle fungera med en trupp utan nyförvärv från Damallsvenskan.Som fnissade åt när Björkgren och lagkapten Denise Sundberg berättade om att ordet ”dåligt” var förbjuden i Borlänge och att de trodde att det skulle hjälpa dem att vara bra. Och var och en av dessa fyra tränare skulle vara en värdig vinnare.

Diamantbollen till slut. Här finns inga nominerade. Men förstås är Hedvig Lindal en kandidat som de flesta favoriserar. Hon har stor andel i att landslaget tog OS-silver i somras. Men jag kan även tänka mig att Lisa Dahlkvist kan vara hennes stora utmanare i år. Det var hennes straffar och främst den mot USA som vi kommer ihåg mest när fotbollsåret 2016 läggs till handlingarna. Vinner Dahlkvist, så borde hon skicka en väönlig hälsning till Hope Solo. Deras kommunikation i OS-kvarten var en härlig show.

P.S.: Jag vill gärna se ytterligare en kategori, nämligen årets nyförvärv. Det skulle vara spännande att se och belöna en spelare som har fullföljt eller överträffat alla förväntningar man hade när hon rekryterades. Priset går till Ella Masar McLeod såklart. Nominerad förutom henne är i min lilla egna kategori Tiffany Weimer och Mimmi Larsson. 

 

 

FIFA har påbörjat sitt ‘legacy’ arbete i Papua Nya Guinea

Port Moresby, huvudstaden i Papua Nya Guinea

I november börjar U20-VM i Papua Nya Guinea (13 november – 3 december). För det svenska landslaget innebär det spel mot värdnationens landslag, Brasilien och Nordkorea. Tyskland vann den senaste upplagan av VM som spelas vartannat år genom att besegra Nigeria med 1:0 efter förlängning i Kanada. 2018 spelas turneringen i Frankrike. Vart fjärde år spelas den alltså numera i samma land som får den stora VM-turneringen ett år senare.

För 2016 stod valet mellan Sverige och Papua Nya Guinea och FIFA valde att förlägga den till PNG som landet kallas i regionen. det blir en lång resa för Calle Barrling och hans lag som vann EM-titeln (F19) i Israel förra året. Minst två byten blit det, troligtvis i Dubai och Manila. Den snabbaste förbindelsen tar drygt 28 timmar, den får man dock inte på båda resvägar.

Det talas 852 olika språk i Papua Nya Guinea som täcks till den största delen av regnskogar. Sju miljoner bor på öarna, många av dem fortfarande utanför de få städerna som finns. Det handlar om en av världens fortfarande mest outforskade länder där der finns en del små folkgrupper som har inte kontaktats av andra, dvs som lever helt ostörd i regnskogen.

Resan till Papua Nya Guinea blir med andra ord ett livs äventyr för det svenska landslaget.

Nu har FIFA börjat sitt ”legacy programme” i PNG. För varenda värdland försöker FIFA hjälpa till med ett utvecklingsprojekt.

I Papua Nya Guinea arbetar vi med att hjälpa till att stärka kvinnors väg från ungdom till elit i och med att vi jobbar med att utveckla ledarskap, berättar Mayi Cruz Blanco som är FIFA Senior Women’s Football Development Manager för FIFA:s hemsida.

Carolina Morace som bland annat har varit tränare för Italiens och Kanadas landslag och som numera jobbar för FIFA har precis avslutat en kurs för kvinnor som ska bli tränare i Papua Nya Guinea.

I söndags började även programmet ”Live Your Goals” med ett fotbollsläger där FIFA försöker att få unga tjejer från Papua Nya Guinea att börja spela fotboll. Mer än 200 tjejer deltar i ”Live Your Goals”.

En annan sak som man försöker marknadsföra är FIFA’s 11 For Health: spela fotboll, respektera tjejer och kvinnor, skydda dig för HIV och play football, respect girls and women, protect yourself from HIV and tuberkolos, ta inte droger eller alkohol använd myggnät över sängen, tvöätta dina händer, drick rent vatten, ät balanserat, vaccinera dig, ta dina ordinerade läkemedel och fair play.

Jag tycker att allt det negativa som för det mesta skrivs om FIFA är på sin plats. Världsfotbollsförbundet är en organisation som styrs med väldigt lite insyn och många förfärliga skandaler har svärtat ner dess rykte med all rätt. Men samtidigt är projekt som de ovan nämna nånting som sker mer i det tysta och får alldeles för lite uppmärksamhet. Vi klagar på gubbarna som styr och det ska vi också göra, men vi borde även hylla det utvecklingsarbete som sker t.e. i Papua Nya Guinea.

Respekt för tjejer och kvinnot känns som väldigt angeläget i PNG. Nätet är full med information om hur utsatt kvinnor är i Papua Nya Guinea. The Guardian har skrivit om att två tredjedelar av kvinnorna i relationer blir misshandlad. Små, små framsteg har gjorts. Sedan 2013 är våld i hemmet olagligt, men vägen till hem utan våld är troligtvis fortfarande mycket svårt.

”Våld i hemmet är epidemisk och tas inte på allvar av regeringen,” säger dock Judy Atkinson som jobbar på We Al-li, en NGO från Australien. Atkinson är professor emeritus i medicin och har specialisierat sig på ‘trauma related issues stemming from the violence of colonisation” (trauma relaterade problem som härrör från kolonialiseringens våld).

Enligt Amnesty International, varannan kvinna i Papua Nya Guinea har blivit våldtagen och 60% av alla män skryter med att de har varit med i en gruppvåldtäkt. Och Human Rights Watch betecknar Papua Nya Guinea som en av världens farligaste platser när man är tjej eller kvinna.

Förhoppningsvis kan FIFAs arbete nu och VM senare i år bidra lite till en förändring. Samridigt känns det som om att alla deltagande spelare och deras ledare inte kommer att kunna röra sig så fritt som man hade kunnat göra om VM hade spelats i Sverige.