Etikettarkiv: Becky Edwards

De 10 bästa i världen

 

DSC07797

Blir Carli Lloyd världens bästa spelare – igen?

I går har FIFA släppt sin lista på tip spelare som de anser var världens bästa år 2016. Här kommer den:

Lucy Bronze, Deyna Castellanos, Pernille Harder, Samantha Kerr, Carli Lloyd, Dzsenifer Marozsan, Lieke Martens, Viviane Miedema, Wendie Renard, Jodie Taylor.

”Tävlingen” om att vara världens bästa är alltid omdiskuterat, det är nästan aldrig rättvist, men det är ett fint samtalsämne där man kan instämma, avfärda, bli glad eller arg, det är något som engagerar med andra ord och då är det i slutändan bra för fotbollen.

Det första namnet som jag vill stryka är Carli Lloyd. USA:a landslag har torskat både i She-Believes-Cup och Tournament-of_Nations på hemmaplan och inte heller har Carli dominerat NWSL med sitt spel i Houston Dash eller i FA WSL med Manchester City. Ändå får Lloyd ses som en av favoriterna för att vinna priset.

Det andra namnet som skall bort på min lista är Marozsan. Där har jag redan hamnat i bråk med några tyska fans på Twitter som har läxat upp mig att Marozsan blev årets spelare både i Frankrike och Tyskland. Men det visste jag själv om. Jag stryker Dzsenifer Marozsan eftersom hon har spelat ett jättedåligt EM där hon inte förmådde att leverera när det gällde som mest. Hon torskade när hon skulle lyfta hennes lag som i och för sig borde vunnit medalj med den talang som finns där. Därmed inte sagt att Marozsan har inte kapaciteten att vara en av världens bästa. Dessutom är hon en mycket angenäm samtalspartner kommer jag ihåg från den intervju jag fick göra med henne när hon var kvar i Frankfurt. Men man måste prestera när det gäller. Dominerar hon VM 2019 sätter jag henne direkt upp på topp 3 med glädje.

Det finns några som tycker att venezuelanska Deyna Castellanos borde inte vara med på listan, men jag har sedan Marta för 14 år sedan inte sett en lika talangfull spelare som fullständigt dominerar sin årskull. Castellanos är väldig teknisk, blixtsnabb och har ett skott som, få andra, hon är bra på fasta situationer och redan nu en ledare. Man kan säkert diskutera henne, men jag tycker att det är ett fint inslag att nominera världens största talang till världens bästa spelare även om hon sedan faller bort när vi går till topp 3. Castellanos soim fyllde 18 i april är även en kändis framför allt i Sydamerika. Hennes Instagram följs av 792 000 personer. Jämför detta med en annan av toppfavoriterna till FIFA Player Award 2016 – EUROs bästa spelare Lieke Martens som ”bara” följs av 156 000 personer. (Detta inspirerar till att göra en artikel om vem som är populärast på sociala medier.)

Lite smakprov på Castellanos som förhoppningsvis spelar i Europa någon vacker dag. Just nu spelar och studerar hon på Florida State University (där bl a Katrin Schmidt, Mami Yamaguchi, Sanna Talonen, Kirsten van de Ven och Becky Edwards spelade).

Om man nu ska ha en annan spelare från europamästarna Holland så skulle jag byta Miedema (som jag gillar skarpt som forward, om bara Sverige hade sin egen Miedema…närmast kommer nog Marija Banusic som dock var utfryst från landslaget) mot Jackie Groenen som fullständigt dominerade mittfältet under EM. Vilken spelare hon är. Eller för den delen tycker jag att även Shanice van de Sanden var konstant bra under EM.

Jodie Taylor gjorde tre mål mot Skottland och jag är lite tveksam till att detta räcker för att bli en av världens bästa tip spelare. Eftersom skytteligavinsten grundas på en hattrick i en match mot ett av EMs sämre lag. Miroslav Klose vann visserligen skytteligan i herr-VM 2002, men även han gjorde hattrick i första matchen mot Saudi-Arabien (en match som Tyskland vann med 8:0). Taylor är onekligen bra men Top 10?

Sam Kerr har jag inte sett så ofta. Hon spelar för Sky Blue i amerikanska NWSL och gjorde hattrick mot Japan nyligen i Tournament of Nations (där hennes Australien vann alla tre matcher mot Brasilien, USA och Japan).

Här har man sammanställt hennes första 37 mål i den amerikanska ligan:

 

 

 

Skönt att två backar är med i listan. Både Renard och Bronze är de kanske bästa spelarna på sin position.

Personligen väljer jag bland dessa tiop spelare mellan Harder och Martens och med lite marginal går min röst till Pernille Harder som fullständigt dominerade Damallsvenskan 2016. Som sedan fortsatte att spela stort i nya klubben Wolfsburg där hon gick rakt in i startelvan och bl a avgjorde finalen i tyska cupen på egen hand. Sedan kom Pernille till EM där hon vände matchen mot Tyskland från 0:1 till 2:1 och verkligen uppfyllde allt vad man önskar sig av en anfører (lagkapten på danska). Lieke Martens kommer strax efter, både som Rosengårds bästa spelare efter Marta lämnade föreningen och som den som var (en av flera) tongivande i Hollands landslag. Jag hoppas att Rosengård fått en rejäl slant utav FC Barcelona för att rycka henne.

Saknar jag någon?

Marta har åter igen etablerat sig i amerikansk fotboll. Hon lyfter Orlando Pride så mycket att laget efter en dålig start (utan henne) närmar sig slutspelet. Det är Martas fjärde klubb i USA och alle har sportsligt profiterat mycket av henne. Så länge hon spelar har nog Marta Vieira da Silva en stadig plats bland världens top 10, antar jag.

Jag var mycket besviken av Ada Stolsmo Hegerberg under EM, men i Lyon bildar hon en fruktansvärt effektiv offensiv med Eugenie Le Sommer.

Borde inte en svenska vara med?

Nej, tyvärr inte. Sverige har inte längre spelare som spelar i yppersta världsklass. Bäst för tillfället är nog Hedvig Lindahl, men det finns inte en målvakt på listan och även Lindahl har nog inte gjort en helt felfri EM turnering i Holland. Efter Hope Solo och Nadine Angerer är världen nog i behov av en ny supermålvakt. Sedan håller jag även backen Jessica Samuelsson väldigt högt, men det betyder inte att jag ser henne just nu bland världens bästa tio spelare. Kanske kommer Arsenal London att lyfta hennes spel ytterligare ett eller två snäpp.

Nilla Fischer, Caroline Seger och Lotta Schelin är nog inte längre i den yppersta eliten, men fortfarande väldigt viktigt för det svenska landslaget i en tid där det nya bygget inte har påbörjats. Samtidigt måste de vara medvetna om att de kommande åren blir den tidsperioden då vi sakta men säkert ska hitta deras efterträdare.

En som definitivt kan ta steget till världseliten är Stina Blackstenius. Det blir spännande att se henne spela UWCL i Montpellier. Den 1 september lottas sextondelsfinalen.

 

 

Annonser

Intervju: Alice Nilsson (Kristianstads DFF)

Alice

Alice Nilsson framför Berns i Stockholm (Foto: Anders Henrikson)

Efter fem omgångar ligger Kristianstads DFF på jumboplatsen. 12:a. I en serie som efter fem omgångar verkar ovanligt jämnt mellan sju lag. Där en vinst kan göra att du studsar upp i tabellen. Där en förlust kan medföra att du rasar ner. Laget har förstärkt sig inför säsongen med Rita Chikwelu, Ogonna Chukwudi och Becky Edwards. Tre spelare med både rutin och hög arbetskapacitet. Ändå så har man förlorat fyra matcher och bara vunnit en.

 

Kvällstidningar är ute efter häftiga rubriker och när KDFF förlorade 1:2 i Stockholm mot Djurgården i söndags använde Kvällsposten ordet kris i rapporteringen med blick på skånskornas tabellplats.

Jag pratade med Kristianstads lagkapten Alice Nilsson och ville först veta om det råder kris trots att man har seriens 6:e basta målskillnad med 5:6.

”Jag skulle inte kalla det för någon kris men vi ligger sist vilket vi absolut inte är nöjda med,” svarar Alice Nilsson.

Offensivt har KDFF tappat Johanna Rasmussen (Linköpings FC) och Ida Guehai (Levante / Spanien), men  efter ett tungt ekonomiskt år verkar situationen ha blivit bättre. Det är även Alice inne på.

”Inför detta år har vi fått goda förutsättningar och bra stöttning ifrån sponsorer och supportrar. Det är nu vårt ansvar att leverera tillbaka och vi tar detta personligt. Alla måste verkligen ge det lilla extra alla dagar i veckan för att vi ska börja vinna matcher. Stämningen i laget är fortfarande bra och tron finns där. Som du säger har vi släppt in lite mål och spelat många bra halvlekar men det räcker inte om man inte gör jobbet i 90+ minuter. Så det är vad som krävs framöver.”

Ni har förlorat fyra matcher, men ändå var alla dessa uddamålsförluster.

”Jag upplever att vi haft väldigt olika halvlekar i matcherna där vi spelat väldigt bra ena halvleken och haft ett övertag i chanser och bollinnehav men att vi också har spelat halvlekar på väldigt låg nivå och därför blivit straffade. Vi har inte varit riktigt lika aggressiva och effektiva i det offensiva straffområdet som våra motståndare.”

30045314640_b7cb7dd7b6_k

Ogonna Chukwudi (th i KIF-tröjan förstärker KDFF i år)

Detta stämmer väl på matchen i Stockholm som jag tittat på lite i efterhand på damallsvenskan.tv. Första halvleken gör Djurgården sina mål och är det bättre laget, den andra är nästan helt och hållet Kristianstads som pressar starkt och satsar allt för att kvittera.

 

Men vad måste hända nu för att vända trenden och för att vinna matcher?

”Vi behöver fortsätta att tro på vår spelidé och ge det lilla extra. Alla behöver vara matchvinnare i vårat lag och se sig som målgörare,” säger Alice.

Damallsvenskan 2017 ser väldig jämn ut. Det finns fem lag i topp och sju i mitten känns det som. alla kann slå alla, nästan, eller hur?

”Jag håller absolut med. Denna årets upplaga av damallsvenskan kan bli den mest roliga och spännande på länge. Jag tror att det krävs fler poäng än vanligt för att hålla sig kvar och alla kan slå alla.”

Ni ser ju åtminstone på pappret starkare ut än i fjol känns det som.

”Det är svårt att jämföra nu och då men vi har fått bättre förutsättningar i år med mer rutin och stabilitet. Vi har många nya spelare som är bolltrygga men vi har även tappat många duktiga spelare. Det gäller att få ihop det som lag nu också vilket kan ta tid.”

Själv är du inne på din åttonde säsong i klubben. trots att du är endast 23 år gammal. Vad gör klubben så speciell för dig?

”KDFF är min moderklubb och jag har alltså spelat här i alla mina år,” säger Alice Nilsson.

”Jag har trivts otroligt bra i alla ungdomslag jag spelat i och haft ambitiösa tränare som trott på mig. Det är en familjär känsla i klubben som gett mig en trygghet och därför älskar jag att gå till Vilan varje dag. Vi har en del trogna supportar och eldsjälar i klubben som man får väldigt mycket energi av. Att även se alla småtjejer som växer fram i klubben är väldigt roligt och inspirerande och det berör mig mycket. Sen är stämningen i mitt lag med ledarstab fantastisk och det finns så mycket hjärta i det alla gör. Ambitionerna som finns lockar mig.”

Nu på lördag kommer Hammarby som precis har slagit Rosengård. Känns som en riktig tuff match för båda lagen?

”Det kommer bli en väldigt tuff match,” instämmer Nilsson.

”Hammarby är ett spelande lag med många tekniskt duktiga och även fysiskt starka spelare. Vi är ute efter revansch och de kommer med självförtroende efter segern mot rosengård så det blir en härlig match. Jag tror att det kommer bli en ganska fysisk match.”

 

 

 

 

 

 

 

De bästa utländska spelarna i Damallsvenskan

DSC08521

Självklart platsar Tabitha Chawinga i mitt All-Star-lag med de bästa utländska spelarna i Damallsvenskan 

För några veckor sedan konstaterade jag att det finns mycket färre utländska spelare än på länge i Damallsvenskan 2017.

Men vilka är de bästa. Vilka skulle jag sätta ihop till ett lag som varför inte skulle kunna heta Stockholm United och slåss om poäng och publik i mitt närområde och Allsvenskan.

Jag väljer ett lag som spelar 4-4-2 och tror att vi skulle vinna ett par pinnar under en säsong.

Gudbjörg Gunnarsdottir står mellan stolparna. Hon är seriens bästa målvakt. Erin McLeod kommer så småningom att bli en tuff konkurrens om platsen i startelvan, men Gunnarsdottir har klart mer matchpraxis.

Jag väljer June Pedersen främst för hennes alldeles unika kvalitéer i fasta situationer. Det finns INGEN farligare spelare vid hörnor i Sverige och även i Europa (?). Ikidi är i en klass för sig. Hade hon aldrig spelat A-landskamper för Nigeria skulle hon vara helt ohotad i den svenska backlinjen. Passet har hon ju numera också. På mittfältet balanserar Anita Asante en annars mycket offensiv formation med Portugals suveröna playmaker Claudia Neto och med Kristine Minde och Lieke Martens. Hade varit skönt med Martens och Neto centralt och Minde och Elizabeth Addo på kanterna, men det skulle vara alldeles för offensivt.

Framåt är Chawinga helt klart numero uno och jag väljer just nu Ella Masar McLeod med lagkamraten Anja Mittag mycket nära startelvan. Linda Sällström är min joker bakom Chawinga. Hon kommer in efter 70 minuter och springer sönder ett trött försvar. En spelare som skulle göra fler mål i mitt lag.

Vad tycks om laget? Den kan alltid ändras på den ena eller andra positionen, men jag tror att vi skulle säkra damallsvenska kontraktet med den truppen.

lineup (2)

 

 

 

 

Antalet utländska spelare minskar – Skåne har flest

Rosgard

Rosengård på delad första plats när det gäller antalet utländska spelare i truppen – Vittsjö och Kristianstad delar ledningen med FCR och har även dem sju utländska spelare

Pia Sundhage borde vara glad. Hon har många gånger kritiserat att det enligt hennes uppfattning fanns för många ”mediokra utländska spelare” i serien och sagt att det borde finnas fler svenskor som sedan gynnar landslagets utveckling. Bloggen kan i dag konstatera att antalet utländska spelare i Damallsvenskan har minskat avsevärt.

Med KIF Örebro och Hammarby IF DFF finns det till och med två klubbar i Damallsvenskan som uteslutande består av svenska medborgare.

2013 spelade 69 utländska spelare i Damallsvenskan – 2017 är det endast 51. Siffran har alltså minskat med hela 18 spelare vilket motsvarar mer än 25%. Jag vågar gissa att det allmänt ansträngda ekonomiska läget i många klubbar har lett till besparingar. Utländska spelare är dyrare än inhemska som ofta pluggar eller jobbar vid sidan av fotbollen. Den genomsnittliga inkomsten för en damfotbollsspelare låg på mindre än 10.441 kr i månaden enligt Svenska fotbollsförbundet. Samtidigt finns det inget TV-avtal som har gett klubbarna en fast summa pengar så länge det fanns fram till 2015. Ett tredje skäl är förmodligen också att andra ligor i Europa börjar konkurrera om spelare: Frankrike och England betalar de högsta lönerna, Tyskland lockar med förstklassiga träningsförhållanden i toppklubbarna medan även Spanien har börjat satsa. Snart kommer även Real Madrid att bygga ett damlag.

Damallsvenskan har fått säga adjö till några klasspelare som vi har förlorat till ”kontinenten”. Främst vill jag nämna Sara Björk Gunnarsdottir och Pernille Harder som båda återfinns i Wolfsburg.

De flesta utländska spelarna har två lag i Skåne: Vittsjö och Rosengård har flest med åtta stycken var, följd av Linköping och Kvarnsveden med sex var. Rosengård, Vittsjö, Kristianstad och Limhamn Bunkeflo tillsammans har 25 utländska spelare.

Jag har listat fem spelare som även har fått svenska pass genom åren. De står i parentes, men räknas inte. Sif Atladottir, Rita Chikwelu, Faith Ikidi, Marta och Katrin Schmidt. De står i parentes eftersom de blev fotbollsspelare i hemländerna innan de kom hit.

Då får vi väl också titta på vilka länder som har flest spelare i Damallsvenskan.

De utländska spelarna kommer från 20 olika länder. Finland och USA ligger i topp med sju spelare, därefter kommer Danmark med sex och Island med fem spelare. Skottland har fyra spelare i Damallsvenskan och då har jag räknat Vaila Barsley som skotska sedan hon tagits ut i Skottlands landslag nyligen och tackat ja.

Här får ni hela listan, lagen rankad efter fjolårets tabell:

Linköpings FC (6): Janni Arnth (DK), Maja Kildemoes (DK), Claudia Neto (P), Johanna Rasmussen (DK), Emmaliina Tulkki (FIN), Kristine Minde (NOR)

FC Rosengård (8): Erin McLeod (CAN), Ali Riley (USA/NZL), Anita Asante (ENG), Sofie Junge Pedersen (DK), Ella Masar McLeod (USA), Anja Mittag (GER), Iva Landeka (KRO),  Sanne Troelsgaard (DK), Lieke Martens (NL)

Eskilstuna United (4):  Glodis Perla Viggosdottir (ISL), Vaila Barsley (ENG/SCO), Ingrid Schjelderup (NOR), Fiona Brown (SCO)

Piteå IF (1): June Pedersen (NOR), (Faith Ikidi Michael [NIG/S])

Kopparbergs/Göteborg FC (4): Adelina Engman (FIN), Sarah Teegarden (USA), Savannah Levin (USA), Annahita Zamanian (FRA)

Djurgårdens IF (5): Gudbjörg Gunnarsdottir (ISL), Hallbera Gisladottir (ISL), Annika Kukkonen (FIN), Michelle Wörner (GER), Sheila van den Bulk (NED)

Vittsjö GIK (8): Shannon Lynn (SCO), Chandra Bednar (CAN), Ifeoma Dieke (SCO), Emmi Alanen (FIN), Ngozi Okobi (NIG), Rachel Mercik (USA), Linda Sällström (FIN), Hannah Wilkinson (NZL)

KIF Örebro: inga utländska spelare

Kvarrnsvedens IK (6): Robyn Decker (USA), Melisa Hasanbegovic (BOS), Armisa Kuc (MON), Elisabeth Addo (GHA), Lara Ivanusa (SLV), Tabitha Chawinga (MAL)

Kristianstads DFF (5): Lorca van de Putte (BEL), Ogonna Chukwudim (NIG), Becky Edwards (USA), Brett Maron (USA), Tine Schryvers (BEL), [Rita Chikwelu, Sif Atladottir]

IF Limhamn Bunkeflo (4): Anna Björk Kristjánsdóttir (ISL), Iina Salmi (FIN), Evelina Parikka (FIN), Cecilia Pedersen (DK)

Hammarby IF FF: inga utländska spelare.

Hör av er med kommentarer om jag har glömt någon. Jag har gått efter klubbarnas hemsidor som inte alltid är dagsfärska.

Efter finalen

15639621736_ccd9bf5bb5_k

Vi har vant oss vid bilden av jublande tyskor. Här Luisa Wensing och Alex Popp efter 2-1 mot Sverige i Örebro 2014

Klockan är 06:08 i Rio de Janeiro när jag nu börjar det här inlägget. Jag undrar om alla svenska spelare som förlorade gårdagens final mot Tyskland sover. Eller om det finns några eller någon som inte sovit alls. Som ännu inte blickar tillbaka med endast stolthet och glädje på turneringen utan som är fortfarande mycket besviken och arg efter förlusten och missnöjd med silvermedaljen. Jag hoppas att några inte kunde somna.

Jag var besviken. Jag var arg. Jag var missnöjd. Och riktigt släppa kan jag inte det. Men det känns bättre än för 10 timmar sen.

Pia Sundhage överraskade oss. Hon gav upp det strikt defensiva taktiska upplägget. Hon förändrade ett vinnande lag, även om man ska never change a winning team. Hon satt Emilia Appelqvist och Stina Blackstenius på bänken. Två spelare som har jobbat kopiöst mycket och gjort en kanonmatch mot Brasilien. Blackstenius var Sveriges farligaste anfallare i hela turneringen och är tillsammans med Fridolina Rolfö också just nu den svenska forwarden med störst framtidsperspektiv. Pia har, efter långa diskussioner i tränarteamet antar jag, bestämt att Appelqvist och Blackstenius ska bänkas till fördel för Sofia Jakobsson och Olivia Schough. Den trion vars anfallsspel inte fungerade de senaste matcherna var plötsligt den som skulle vinna guldmedaljen. Jag måste direkt lägga till att jag tycker att Lotta Schelin gjorde en mycket bra match. De två andra var inte riktigt lika bra dock, Jakobsson saknar just nu det sista lilla extra medan Schough brände Sveriges två allra största chanser på ett alldeles för enkelt sätt.

Pia överraskade oss. Hon beslöt att anfalla istället för att försvara i första hand. Och Silvia Neid som ledde Tyskland en sista gång innan nu Steffi Jones får ta över europamästarna och olympiska mästarna Tyskland, hon beslöt att inte försöka dominera spelet som USA och Brasilien gjorde mot Sverige. Tyskorna började ganska återhållsamt, de försökte locka ut Sverige att spela ett öppet spel. Och Neid lyckades. Sverige gick in i den tyska fällan.

Det blev en öppen match. En match som tyskorna älskar. En match som Tyskland brukar vinna. En match som Tyskland vann.

Nu skriver alla svenska tidningarna om den stora silverbragden och hur nöjda vi ska vara. Läser man Tomas Petterssons krönika i Expressen inför och efter finalen skulle man inte tro att de skrivits av samma person. Inför finalen skrev han att det är Tyskland som ska gråta på fredagkväll. Han skriver att Tyskland är en äcklig ärkefiende. Timmen efter finalen är han så nöjd, så nöjd trots att de hemska tyskorna har vunnit ännu en gång. Sorry?

Jag har genom åren intervjuat många fotbollsspelare. En hel del amerikanska sådana. Ali Krieger, Meghan Klingenberg, Christen Press, Becky Edwards, Megan Mischler… De skulle definitivt inte känna sig som segrare efter en förlust i en olympisk final. Jag kommer inte ihåg vem av dem som sade att ”Silver is for losers”. Ett amerikanskt tankesätt som jag inte förstod då, men som jag känner mig lite mer bekväm med. Eftersom man har förlorat en tävling när man får en silvermedalj runt halsen. Nu blir jag missförstådd, men jag är inte klar än.

Pia har vågat allt. Hon gjorde det redan i matchen mot Kina när hon tio minuter före slutsignalen när det stod 0:0 och alla visste att det blir USA om Sverige inte gör mål signalerade åt Caroline Seger att spelarna skulle ta det lugnt. Att de skulle satsa på att möta USA.

Pia chansade mot USA med en defensivtaktik som ledde till Hope Solos berömda utspel om att Sverige var ett gäng fegisar. Nej, Hope, det var de inte. De var väldigt, väldigt modiga. De vågade att låta den amerikanska anfallsmaskinen med den största aggressiviteten som brukar finnas i världens damfotboll rulla anfall efter anfall mot dem och försökte försvara sig. Försvara sig i 90, sedan i 120 minuter. I förhoppningen om att få den ena chansen att kontra in ett mål. Eller i värsta fall gå till straffar. Laget växte så oerhört i den matchen. Alla, alla spelade för varandra. Det gjorde de visst tidigare också, men intensiteten av detta ökade avsevärt, tycker jag. Sverige kom med ett försvarsspel som de inte spelat många gånger tidigare. ”Fart och fläkt”-Pia hade blivit ”Parkera bussen”-Pia eftersom hon visste att en öppen match skulle leda till en förlust. Hon trodde att chanserna var större om hon lät tjejerna parkera bussen. Hon vann. Sverige vann och kickade ut motståndaren som Tyskland aldrig skulle ha besegrat. Jag kan tänka mig att tyskorna först den kvällen trodde att guld verkligen var en möjlighet.

Pia chansade mot Brasilien. Vi spelade samma tråkiga, spännande spel. Parkerade bussen istället för fart och fläkt. Sverige vann. Gick till final efter att ha besegrat de två största favoriterna. Tyskland vann mot Simbabwe, Kina och Kanada.

Sedan chansade Pia åter igen i finalen. Hon trodde kanske det vi alla trodde. Att Tyskland är inte samma Tyskland som för ett år sen. Mycket sämre än för tre, fem, tio år sen. En backlinje där Saskia Bartusiak och Annike Krahn står för förra seklets fotboll. De har blivit äldre, de är långsamma. Hon ville utöva press på Leonie Maier antar jag. Trycka den farliga ytterbacken tillbaka. Överraska och vinna. Medan Neid räknade med bussen. En timme innan match förstod Neid att Sundhage inte skulle parkera bussen. Hon fick den svenska laguppställningen och såg förändringarna och visste att det här skulle bli annorlunda.

Pia chansade och förlorade. Trots det var Sverige så nära. Hade bollen vid de två tillfällen som Schough missade hamnat hos en Blackstenius eller Pauline Hammarlund… Hade Linda Sembrant inte haft den störst möjliga oturen att pricka in självmålet. Man vinner som ett lag och förlorar som ett lag. Ansvaret ligger hos förbundskaptenen. Hon var nöjd, så nöjd. I alla fall utåt.

Pia ska vara nöjd. Alla spelare ska vara nöjda. I dag lite tveksamt nöjda. På måndag när vi tar emot laget på Kungsträdgården ska vi alla vara nöjda och glada över silvret. Det är en bedrift som de svenska herrarna är ljusår ifrån. Damlandslaget är det bästa fotbollslag som detta land har.

Vi måste hylla Pia Sundhage!! Tre gånger riskerade hon allt. Två gånger vann hon segrar som de flesta av oss inte trodde var möjliga. En gång riskerade hin allt och förlorade. Och det blev ett silver. Med 48 timmars avstånd blir det sött, tro mig.

Ändå ska den stora framgången signerat Pia Sundhage inte förhindra en diskussion om svensk damfotbolls framtid. Om hur vi ska spela. Om hur vi ska utnyttja vårt spelarmaterial till fullo. Om hur vi ska utbilda barn och ungdomar. Efter fyra år har duon Sundhage/Lillie Persson skänkt oss en fantastisk silvermedalj (med 48 timmars avstånd till det). En av de största framgångarna i svensk fotbollshistoria. En medalj som Zlatan Ibrahimovic aldrig kunde drömma om i hans våtaste drömmar.

Men hur ser spelet ut efter fyra år? Har Sundhage/Persson lett den svenska fotbollen vidare på en ny bana? Har de utvecklat spelet? Ska de vara kvar?

Vi blickar tillbaka på en fantastisk turnering som började väldigt darrigt. Sverige är ett landslag som har blivit vän med sin begränsning. Vi kan inte spela öppen match mot USA eller Brasilien och borde inte ha gjort det mot Tyskland. Är det så eller finns det möjligheter inom truppen som är oprövade? Används en spelare som Elin Rubensson på bästa möjliga sätt? Var hör hon hemma? Borde inte Magdalena Eriksson spela mittback även i landslaget? Borde vi inte satsa på Rolfö/Blackstenius istället för Jakobsson/Schough (som spelade finalen). Får vi ut der bästa och mesta av Kosovare Asllani som borde vara en världsspelare och som aldrig, aldrig skulle ha bytts ut igår? Har vi, i klubbarna och i landslaget, verkligen gjort allt vi kunde för att utveckla två stora talanger som Lina Hurtig och Marija Banusic på bästa möjliga sätt? Talanger som har potential att bli världsspelare dem med som vi just nu håller på att slarva bort. Vad kan man göra för att hjälpa deras potential att blomma ut?

Det är fullt rimligt att fira silvermedaljen. Vilken härlig framgång. Men det ska inte hindra oss från att prata och tänka öppet om framtiden. Eftersom vi var så nära att vinna guld. Och jag är lite rädd att det kan ta ytterligare 13 år till den nästa stora finalen. Eller ännu längre om vi bara nöjer oss med det som var. Diskussionen om svensk damfotbolls framtid börjar på måndag, hoppas jag.

Och en sak till. Kära SvFF, ni måste utnyttja faktumet att en stor del av befolkningen i landet har sett våra tjejer förlora en final, och ja, VINNA ett silver. I går var de förlorare och hela landet sörjde. I dag och framöver är de vinnare.

Och damfotbollen behöver ett skjuts, det behöver marknadsföring. För att vi får lite mer folk ute på de damallsvenska arenorna. Att vi kan höja publiksnittet. Ge tjejerna i landslaget och alla andra den uppmärksamhet de förtjänar. Vi snackar världens näst bästa landslag!!

När Sverige vann brons i VM 2011 dröjde det åtta månader till nästa hemmamarch. Helt omöjligt dåligt var detta. Att man struntade i att utnyttja tillfället att marknadsföra laget och damfotbollen.

Kära SvFF, titta i FIFA-kalendern nu och ge oss en match mot USA på Friends, mot Tyskland i Göteborg, mot Frankrike i Malmö! Visa upp detta fantastiska landslag som ni kan skryta med. Spill inte hela pulvret (OBS! Tyskt uttryck översatt till svenska, men ni fattar nog poängen) till en ”nationalarena” i Göteborg utan låt landslaget spela för hela Sverige. En bra marknadsföring och ni får 15-20.000 till Friends om silvermedaljörerna möter USA på Friends. Think and dream big!

På måndag ska damlandslaget komma till Kungsan i Stockholm. Vi ses där!