Inför Damallsvenskan 2019

Det är snart dags för seriepremiär. Vi har sett en långdragen Silly Season där Djurgården och Rosengård skrev kontrakt med spelare in i det sista och fortfarande är det möjligt att rekrytera nya medarbetare till de 12 lagen i Sveriges högsta serie.

Hur blir det då? Jag missar årets upptaktsträff eftersom jobbet för mig till London den veckan, men seriepremiären kommer jag sedan att bevittna på Tunavallen i Eskilstuna.

Vem är årets bästa nyförvärv? Vad tycker ni?

Är det någon av hemvändarna Stina Blackstenius (Montpellier till Linköping) eller Jessica Samuelsson (Arsenal till Rosengård) eller senare under året Nilla Fischer (Wolfsburg till Linköping?

Eller är det någon av spelarna som bytte klubb inom Damallsvenskan, t.e. Mimmi Larsson (Eskilstuna till Linköping), Ogonna Chukwudi (Kristianstad till Djurgården), Olivia Schough (Göteborg till Djurgården) eller är det kanske Tove Almqvist (Linköping till Vittsjö)?

Till sist har vi utländska spelare som kom till Damallsvenskan utifrån: Hailie Mace (Rosengård) och Julia Ashley (Linköping) skulle egentligen spela tillsammans i Sky Blue, men valde både två att göra en ”Press” (Christen Press vägrade i fjol att flytta till Houston Dash och tillbringade våren i Göteborg för att sedan ansluta sig till Utah Royals). En annan amerikanska som har gjort en del mål under försäsongen också är Summer Green som hamnade i Vittsjö. Från Norge kom Vilde Risa (Göteborg) och Svava Ros Gudmundsdottir (Kristianstad), den senare öste in mål under försäsongen och spelade fram till båda KDFF:s mål i Piteå senast.

Någon av dessa spelare lär det nog vara – årets nyförvärv. Eller blir det Hanna Folkesson eller Erin McLeod?

I år ska jag inte skriva 12 inlägg inför Damallsvenskan utan ett enda inlägg där ni får se vem som vinner SM-guld. Egentligen får ni se hur de flesta klubbarna INTE kommer att avsluta säsongen. I fjol hade jag mycket fel. Rätt hade jag när jag siade att KGFC slutar tvåa och IFK Kalmar sist. Men jag trodde att Rosengård skulle vinna SM-guld och Piteå såg jag på en sjätte plats.

I år tror jag faktiskt att det blir Kopparbergs/Göteborg FC som tar SM-guld. Spelmässigt är det KGFC som spelar den bästa fotbollen i Damallsvenskan. Marcus Lantz har lyft laget enormt och man har kunnat behålla de flesta spelare, bara Olivia Schough lämnade, därför kom norska Risa och finska Kuikka. Känns väldigt stabilt med Elin Rubensson som lagets stjärna och med stortalanger som Rebecka Blomkvist (A-landslaget??) och Julia Zigiotti Olme. Laget har mognat ännu mer och jag tror och hoppas att även Pauline Hammarlund blir allt starkare igen.

Den andra Champions League platsen går till Piteå IF. Mästarna och silvermedaljören byter alltså platserna. Det är dessa två lag vars personalstomme inte har förändrats i stort sett. Piteå har alla spelare ombord som tog SM-guld i fjol och som ändå inte lär få åka med till VM med undantag för Madelen Janogy. Men varken Julia Karlernäs, Ronja Aronsson eller Nina Jakobsson lär vi se i VM och även Cajsa Andersson sitter lös när Peter Gerhardsson senast valde Jennifer Falk från Göteborg före Andersson för landskamperna mot Tyskland och Österrike. Aronsson hade kunnat vara ett utmärkt alternativ att testa när man har ett litet högerbackproblem i landslaget. Hanna Glas spelar inhoppsvis i PSG och Anna Oskarsson och Jessica Samuelsson behöver komma tillbaka efter längre eller långa skadeuppehåll. Men tillbaka till serien. Piteå har erfarenheten och är väldigt svårt att slå även i år.

Tredje platsen och skånska mästerskapet går i år till Elisabet Gunnarsdottir och Kristianstads DFF. Även KDFF fick behålla de flesta av spelarna förutom Chukwudi och duktiga Becky Edwards. Samtidigt fick man in en så talangfull forward som Svava Rós Gudmundsdottir som var en av de mest uppmärksammade spelarna under försäsongen. Fråga Rosengård och Piteå vars cupdrömmar krossades under aktiv medverkan av isländskan. KDFF:s och Piteås spel bygger på ett väldigt fysiskt, klassiskt svenskt (eller isländskt) sätt att spela fotboll. Piteå är lite bättre i sista trededelen och det blir spännande att se om det är Gudmundsdottir eller Janogy som för flest mål i år.

Att Rosengård och Linköping spelar om fjärde platsen hade nog ingen siat om för tre år sedan. Sveriges bästa lag under ett helt decennium hade sin storhetstid när de ”klassiska” herrklubbarna ute i Europa (VfL Wolfsburg, Bayern München, Chelsea Ladies, PSG, Montpellier HSC, FC Barcelona m fl) inte hade påbörjat sin mer eller mindre stora satsning på Europatoppen. Men den kom och i Spanien, England, Tyskland och Frankrike (snart även i lika utsträckning i Italien) behövde man spelare för att stärka sin ställning och kunna tävla om nationella mästerskap och kronan i Europa (som dock kommer att stanna i Lyon ytterligare ett år).

Sportchefer riktade sina blickar bland annat till Sverige och Damallsvenskan och Malmö och Linköping och just dessa lag tappade nästan alla sina internationella stjärnor: Lieke Martens (Barcelona), Pernille Harder (Wolfsburg), Sara Björk Gunnarsdottir (Wolfsburg), Fridolina Rolfö (Bayern), Ali Riley (Chelsea), Magdalena Eriksson (Chelsea), Emma Berglund (PSG), Jonna Andersson (Chelsea), Amanda Ilestedt (Potsdam), Claudia Neto (Wolfsburg), Ella Masar (Wolfsburg), Kristine Minde (Wolfsburg), Natasa Andonova (PSG, sedan Barcelona), Janni Arnth (Arsenal)…

Att återhämta sig från detta är inte enkelt, speciellt när den utländska konkurrensen även dammsuger marknaden på de största talangerna. I både Rosengård och Linköping finns det hemvändare: Caroline Seger, Anja Mittag, Jessica Samuelsson, Kosovare Asllani och Stina Blackstenius – spelare på hög internationell nivå som av olika skäl bestämde sig för att komma tillbaka till Sverige. Både Rosengård och Linköping har varsin spelare som egentligen vill spela i USA och som troligtvis inte kommer att finnas kvar om ett år, kanske även inte ens efter sommaruppehållet om deras agenter lyckas knyta ihop en ”deal” jämförbar den som Christen Press fick ifjol. Både FCR och LFC har några av Sveriges mest talangfulla spelare: Zecira Musovic, Natalie Björn, Johanna Rytting Kaneryd, Emma Holmgren, Anna Oskarsson, Filippa Angeldahl. Och båda har duktiga utländska spelare som Fiona Brown, Sanne Troelsgaard, Frida Maanum och Dajan Hashemi. Lägg till ambitionerade tränarna Jonas Eidevall och Olof Unogård.

Jag ser Rosengård lite starkare än Linköping sett under en hel säsong och det är därför FCR kommer att ta fjärdeplatsen.

Djurgården ser många som väldigt starkt i år, men de har råkat ut för två tunga avbräck. Korsbandsskadorna på Sheila van den Bulk och Kim Sundlöv. Djurgården har åter igen haft en mycket stor omsättning på spelare: 10 in och 8 ut. Vi har sett genom åren att det är lagen med kontinuitet som vinner i längden. Förstärkningarna som Djurgården hämtade – Chukwudi och Schough och Folkesson är visst mycket bra. Men att tappa Julia Spetsmark är väldigt tungt. Även om Spetsmark inte verkar ha en chans att komma in i A-landslaget tror jag att hon är en bättre målskytt än Schough. Att släppa Maddie Bauer var fel, hon spelade väldigt stabilt på mittfältet i fjol, nu får man en helt ny spelare i Stephanie Malherbe som kommer att behöva tid. Sjätte platsen är nog det bästa som Djurgården kan sikta på. Man borde satsa på att spela ihop ett lag som sedan stannar tillsammans för ett par år. Talangerna finns i truppen, men 18 spelare är en alldeles för stor omsättning.

Växjö ligger precis efter och det är nog dem som spelar med Djurgården och Eskilstuna om sjätte platsen. Erin McLeod är tillbaka i Sverige och hon stod under hela försäsongen då Katie Fraine opererade sig och behöver fortfarande tid för att komma tillbaka. Sedan kommer Växjö att ha två av seriens bästa målvakter (precis som Göteborg). Anna Anvegård är Växjös största ”asset” och vi får även se vad som händer med Jelena Cancovic. Rosengård ville ha henne och hon ville till Rosengård, men Växjö har sagt nej. Gör 23-åringen sitt jobb som hon ska eller kommer hon att spela sämre pga missnöje? Avståndet till Eskilstuna blir inte stor.

Mimmi Larsson, som jag inte nämnde ovan när jag skrev om Linköping, är nog den största förlusten som Eskilstuna har att beklaga. Larsson verkar trivas tillsammans med Kosovare Asllani på fotbollsplanen och det är nog Larsson och Kristianstads Gudmundsdottir som har imponerat mycket under försäsongen. Eskilstuna får satsa på Loreta Kullashi när det gäller målskyttet och det är dags att hon kommer tillbaka efter ett sensationellt första år och ett annat år som blev lite medioker, framför allt pga skador.

Det är möjligt att Vittsjö GIK når fram till sjätte platsen och VGIK kommer att tävla med Djurgården, Växjö och Eskilstuna i en kvartett efter toppkvintetten. Men precis som i Djurgården där det finns en tradition av stora spelaromsättningar finns nog samma vana i Vittsjö. Sju in och fem ut om vi inte räknar Linda Sällström som ju lämnade efter vårsäsongen 2018. Även här i norra Skåne har vi ett mycket bra målvaktspar med Skottlands Shannon Lynn och Kanadas Sabrina D’Angelo. Jag hoppas att europamästarduon Michelle De Jongh och Tove Almqvist blir ett samtalsämne och ett radarpar under kommande säsong. För Almqvist kan det bli en nystart. Klara Markstedt började måla ordentligt i slutet av förra säsongen och nya amerikanska Summer Green dök upp regelbundet i målprotokollet under försäsongen. Vittsjö kommer säkert att ha klarat nytt kontrakt mycket tidigare än i fjol – då man gjorde det i 22:a och sista omgången och skickade Hammarby till Elitettan.

Återstår de sista tre. Trion som gör att jag fortfarande tycker att Damallsvenskan inte alls är mogen för 14 lag. Avståndet till nian Vittsjö (eller Djurgården, Växjö , Eskilstuna) lär nämligen bli mer än sex poäng till slut.

LB07 har tappat många viktiga spelare: Anna Welin, Rakel Hönnudottir och Anna Björk Kristjansdottir. Man har inte riktigt fått likvärdiga ersättare. Det gör att LB07 får kämpa om överlevnad i högsta serien. Lycka till för duktiga tränaren Renée Slegers. Det är skönt att se ytterligare en kvinna i chefsrollen på bänken, men det blir en hård prövning för henne. Jag tror att LB07 kan klara sig på en poäng eller målskillnad mot

nykomlingen KIF Örebro. 2019 kan bli det år då båda nykomlingarna får åka ned med hissen, nes till Elitettan igen. Stor omsättning i klubben, faktiskt lika stor som i Djurgården med 18 förändringar. Men kvalitén sett på det hela är mycket mindre än i Stockholmsklubben. Bakom Örebro hamnar endast

Kungsbacka DFF sim lyckades med ett spelaromsättningsvärde på 20 om jag inte missade någon. 12 in och 8 ut betyder att man spelar med ett mer eller mindre helt nytt lag. Det blir två derbyn mot KGFC i år, men jag tror inte att det blir en enda poäng i dessa matcher. De 12 förstärkningar räcker inte för att säkra kontrakt.

Båda nykomlingar får åka tillbaka och om det inte är ett bevis på att vi är inte mogna för 14 klubbar i Damallsvenskan vet jag inte vad som bevisas skall. Det blir dock en spännande säsong – åter igen med fem lag som kan vinna SM-guld, fyra som tävlar om mittenplatserna och tre som kämpar mot nedflyttning.

Tabellen ska ju tippas inför en säsong och i de tre definierade grupper kan det bli ändringar, men jag är ändå ganska säker på att grupperna stämmer.

  1. Kopparbergs/Göteborg FC
  2. Piteå IF
  3. Kristianstads DFF
  4. FC Rosengåtd
  5. Linköpings FC
  6. Djurgården
  7. Växjö DFF
  8. Eskilstuna United
  9. Vittsjö GIK
  10. LB07
  11. KIF Örebro
  12. Kungsbacka DFF

11 thoughts on “Inför Damallsvenskan 2019

  1. Martin

    Tror du kan ligga nära i ditt tips men skulle själv byta plats på KDFF och Piteå samt FCR och LFC. Piteå hade väldigt mycket flyt ifjol och man kan rimligtvis inte vinna lika många matcher med uddamålet, KDFF känns väldigt starkt både defensivt och offensivt och kommer bli om möjligt ännu jobbigare att möta i år än tidigare. Att tippa Göteborg som etta känns rimligt även om jag undrar vad som skulle hända om Rubensson som jag ser som seriens enskilt viktigaste spelare skulle bli skadad.

    Vad gäller LFC och FCR så är det två lag som kan bli väldigt bra och kanske t o m blanda sig i toppstriden redan i år men där det nog krävs ett år när man förhoppningsvis får behålla sin stomme för att åter bli slagkraftiga 2020. För LFC kommer också ekonomin att hänga som ett svart moln över föreningen och det kan komma att bli en störningsmoment. Att LFC i mitt tips trots detta kommer snäppet före bygger på att man är starkare på målvaktssidan (oavsett vem av Haglund/Holmgren som står), att nyförvärven överlag har övertygat under försäsongen samt att de f d F19-spelarna också gjort bra ifrån sig och kommer vara redo att ta plats i laget på allvar i år.

    Gilla

  2. AM

    Ja, van den Bulk och Sundlöv kan bli tunga tapp för Djurgården. I dagens träningsderby mot AIK (Elitettan) blev det förlust på hemmaplan med 1-2.

    Gilla

  3. Agneta

    Det skulle varit kul om du varit på Valhalla idag och sett Kif Örebro slå Kopparberg/Göteborg FC med 4-2.

    Gilla

    1. Rainer Inläggets författare

      Jag tror ändå att Göteborg hämtar sig från denna träningsmatch. Om KIF:s pussel fungerar får vi se. Jag har KIF i sluttrion och visst kan de bli 10:a också. Och Göteborg ser jag som favorit i toppkvintetten, men äcen dem kan såklart bli trea… Tendensen sett över 22 matcher lär bli rätt.

      Gilla

  4. The Observer

    Det lag som lyckas upprepa Piteås inledning förra säsongen med full pott efter sju omgångar har alla möjligheter att gå hela vägen. Jag tror dock det blir svårt för alla lag, inte minst Piteå. Att dela in serien i sektioner är nog klokt. Att i detalj säga vilket lag som hamnar exakt var är extremt svårt, vilket visade sig redan 2018. Det lär inte bli lättare i år. Med rätt tunna trupper överlag och därmed litet ”reservkapital” på bänken kan skadeläget komma att avgöra till slut. Till det ska också läggas hur spel i WCL påverkar KGFC och PIF – blir det lyft eller sänke för dem och deras spel och placeringar i allsvenskan?

    KGFC får nog bära favoritskapet, oavsett om de vill eller inte. En sak är säker – det finns två lag som var extremt missnöjda med placeringen 2018 – Rosengård och Linköping. De borde båda vara mycket revanschsugna. Frågan är om de kommer att vara tillräckligt jämna och effektiva för att komma i topp igen. Försäsongen har inte gett några entydiga positiva svar. Det återstår också att se om PIF:s guld var en engångsföreteelse eller om de kommer att tillhöra yttersta toppen i år också. Att ta SM-guld en gång är svårt, att göra det två år i rad är betydligt svårare, nu när alla lag är rejält varnade. Du tippar KDFF på tredjeplats. Jag tror det lika gärna kan bli femte eller sjätte.

    Om man bara ser till geografi och spridning av elitdamfotboll över landet vore det bättre om KIF Örebro klarade kontraktet och LB07 åkte ur. Fyra Skånelag är minst ett för mycket och två Malmölag är också ett för mycket (åtminstone av publikintresset att döma). Jag förstår om det morras i Skåne när jag skriver så, men – tough shit….

    Gilla

  5. Jan Holgersson

    Du tippar att nykomlingarna åker ur och drar då slutsatsen att 14 lag skulle vara för många i allsvenskan. Kanske borde man spela först? Annars kan man ju ändra i tipset och dra motsatt slutsats.

    Gilla

    1. Rainer Inläggets författare

      I fjol hade vi elva lag som höll damallsvensk klass. IFK Kalmar var tyvärr helt chanslös eftersom de hade ingen möjlig att göra investeringarna man måste kunna göra för att få en trupp som kan klara jobbet. Kalmar förlorade 21 av 22 matcher och hamnade 25 poäng under sträcket.
      Visst ska de spela först men att tippa hur det går är ju en kär tradition och det blir inga ändringar i detta inlägg och jag låter mig gärna motbevisas att Damallsvenskan borde omfatta 14, 16 eller till och med 18 lag. Men i dagsläge är jag mycket tveksam att vi har 14 verksamheter som kan pumpa in pengar och 14 trupper som har damallsvensk standard. Målsättningen borde ju vara att alla kan slå alla. Inför säsongen tycker jag att nio lag kan slå varandra i tävlingsmatcher. Örebros vinst i Göteborg i all ära, men det var ingen tävlingsmatch. Men kanske är det som några bedömare skrivit att KIF höjde sig med alla importer som nu finns på plats. När jag såg de mot Djurgården (0:4) i Svenska cupen räckte en mycket genomsnittlig match för Djurgården att totalt dominera tillställningen. Den som lever får se.

      Gilla

      1. Jan Holgersson

        Tippa kan man, visst. Jag menade bara att börja dra slutsatser om antalet lag i allsvenskan utifrån ett tips är att dra det hela för långt.

        Frågan är också om det var ekonomi som knäckte Kalmar? Hade de mindre pengar än alla andra klubbar? Om ekonomi skulle vara det avgörande för framgång hade hursomhelst aldrig Piteå vunnit guld.

        Gilla

      2. Rainer Inläggets författare

        Ekonomi borde vara avgörande för framgång, men ibland finns det lyckligtvis utrymme för överraskningar som Leicester City i England (herrar) och Piteå IF i Sverige. I längden borde ekonomiska satsningar ”vinna”. Rosengård är egentligen piskad pga detta att vinna guldet varje år.

        Gilla

  6. Gert

    Ditt tips är väl ungefär så realistiskt som ett tips kan bli. Och jag håller med om att det är smart att dela in lagen i tre olika grupper. Men tips är ju alltid tips och mycket kan hända som förändrar bilden. Kanske skulle jag vilja gardera mig ytterligare och säga att något av lagen Djurgården, Växjö och Vittsjö möjligtvis kan skrälla och slå sig in topp fem. Vilket skulle betyda att niondeplatsen är vikt för Eskilstuna? För att sticka ut hakan ytterligare säger jag att guldstriden står mellan Kopparbergs/Göteborg, LFC och Rosengård. KDFF då? Ja, kanske, även om jag har svårt att se att laget har riktigt samma toppkvalitet som de tre andra lagen. Piteå? Svårt att säga men jag skulle nog bli förvånad om man lyckas upprepa förra säsongens bedrift.
    Problemet för topplagen i mitt tips är att de har, precis som The Observer mycket riktigt påpekar, ganska tunna trupper och därmed är känsliga för skador. Läste t ex att Seger inte kunde spela i Rosengårds genrep mot LB07 p g a känning i låret. Det kan ju så klart vara en ren försiktighetsåtgärd att man valde att vila henne. Men vad händer om det skulle visa sig vara av det allvarliga slaget?

    Gilla

    1. Rainer Inläggets författare

      Det stämme med tunna trupper. Det visar ju också att marginalerna är små för de svenska lagen. En långtidsskada för Seger, Rubensson eller Asllani skulle bli katastrofalt för FCR, KGFC eller LFC. Knock on wood att det inte händer, men vi är långt ifrån Wolfsburg eller Lyon som båda skulle ha spelare som kan täcka upp efter Harder eller Marozsan även om båda är top 10 spelare.

      Gilla

Kommentarer inaktiverade.