Linköping sparkar Walfridson

Linköping var chanslös mot Manchester City – endast tränarens fel?

Linköpings FC har i dag sparkat sin nye tränare Marcus Walfridson. ”You’re fired!” hette det efter endast tre omgångar i Damallsvenskan där laget vann en match, kryssade en gång och förlorade en match. Lägg till två förluster i UWCL-kvartsfinalen mot Manchester City, 0:2 och 3:5 där Damallsvenskans sista representant var lika chanslös som FC Rosengård mot Chelsea Ladies i höstas.

Walfridson har alltså förlorat en enda match, den mot Vittsjö GIK, som han och laget kanske borde ha vunnit och förlorar jobbet. Det låter tufft. Vanligtvis måste en tränare förlora ett par matcher i rad för att få sparken.

Om Jonas Björkgren hade fått sparken i Eskilstuna efter att hans lag fullständigt kollapsade (0:9) mot FC Rosengård hade nog alla förstått. Men Walfridson har ändå vunnit fyra poäng mer än Björkgren och det är han som kan anmäla sig på Arbetsförmedlingen.

Men visst kände vi inte igen det lag som förlorade 2:3 mot Vittsjö och hade tur när man kryssade 1:1 mot medaljkandidaten Kristianstad. Redan i cupmatchen mot Göteborg på Linköpings Arena i mars var KGFC det bättre laget och Linköping räddade sig med ett oavgjort och fjolårets meriter till semifinalen.

”Alla som har sett oss har väl insett att vi har underpresterat ganska kraftigt under lite längre tid,” säger klubbens ordförande Christer Mård till Fotbollskanalen.

Jo, men det beror ju inte minst på att man har tappat Claudia Neto och Kristine Minde, två av klubbens i särklass viktigaste spelare för att inte lista alla andra som också har lämnat. När man lyssnar på Mård ser det ut som att klubbledningen utnämner sin numera fd tränare som syndabock för det som gick fel i mars och april.

Redan i november, för endast fem månader sedan, sparkade Linköpings FC en tränare som hade ett treårskontrakt, Kim Björkegren, som precis vunnit SM-guld med truppen (då inkl Minde och Neto).

Endast fem månader senare rivs ännu ett treårskontrakt och man undrar ju vem som bär ansvaret för dessa relativt långa kontrakt och om klubben inte måste betala avgångsvederlag till båda tränarna.

Marcus Walfridson kom från Norge till Linköping och han var mer eller mindre okänt inom damfotbollsvärlden. Vem har rekryterat honom? Och på vilka grunder? Det som jag ogillar lite i det som skedde i dag är att man lägger hela ansvaret på personen Walfridson.

Själv säger han: ”Att träna ett elitdamlag har varit en stor kulturkrock för mig och ansvaret som både tränare och sportchef har blivit tungt, därför väljer jag att lämna LFC.”

Ansvaret har blivit för tungt säger han och pratar om kulturkrockar. Kulturkrockar mellan Norge och Sverige eller mellan herr och dam eller mellan fotboll och elitfotboll?

”Han känner att han kommit lite till vägs ände med sitt tränarskap. Och som vi skriver; det är en stor omställning att ha gått från att vara herrtränare till damtränare och han känner väl att han inte har fått ut allt som han borde, så han har absolut inte bett om mer tid,” säger Christer Mård till Fotbollskanalen. Med detta sagt tror jag inte att det finns många klubbar som är intresserade att skriva kontrakt med Marcus Walfridson när han själv ska ha sagt att han kom till vägs ände efter endast några få månader.

Är det så stora skillnader mellan att vara herrtränare och damtränare? Det finns många som har klarat den uppgiften galant.

Utbildningen har han ju, det finns en A-licens från UEFA. Precis den som även tyska Steffi Jones har. Steffi som även hon rekryterades till toppfotbollen (Tysklands landslag) utan att ha några egentliga meriter från att träna ett topplag. Och Steffi som även hon fick lämna, men efter många fler matcher och efter att hon hade fått en andra och till och med en tredje chans.

Marcus Walfridson fick inte ens en andra chans. Nånting måste ha varit mellan honom och spelarna. Några av spelarna var även djupt missnöjda med Kim Björkegren, nu var de även missnöjda med Valfridson och han är den andra tränaren inom mindre än ett halvår som spelarna var missnöjda med och som sedan fick sparken.

Klubben har nu hittat en ersättare i IFK Norrköpings Henrik Jensen. Han blir den femte dansken inom truppen med Janni Arnth, Maja Kildemoes, Nicoline Sørensen och Johanna Rasmussen. Jensen har jobbat i Norrköping på ungdomssidan. Han lovordas nu som den ideala tillfälliga lösningen och man blir ju lite rädd när man kommer ihåg hur både Björkegren och Walfridson hyllades som perfect match. men någonting måste man ju göra förstås. Långsiktigt vill man söka efter en annan tränare.

Anna Oskarssons bollkastande i Kristianstad som gav henne det andra gula och det röda kortet. Marija Banusics missnöje när hon blev utbytt. Bara två tecken av att nånting var fel med stämningen. Nu säger även Kosovare Asllani att Walfridson hade det tufft ”i den här miljön”. Detta tyder ju på att han kanske inte riktigt visste hur han skulle hantera ett topplag med alla dess karaktärer. Det finns en blogg på WordPress (samma plattform som den här alltså) där Marcus Walfridson skriver mycket om fotboll och ledarskap.

”In order to go from a lower level to a higher level your players need to make better decisions and execute these decisions better. In other words, the quality of their football actions needs to improve. A higher quality football action is better communication (non-verbal & verbal), better decision making and execution of that decision,” skriver Walfridson.

Som vi alla vet finns en stor skillnad mellan teori och praktik.

Jag hoppas att både laget hittar tillbaka till ett bättre spel och att Marcus Walfridson hittar nånting som passar honom mycket bättre. Men att tro att allting bara berodde på fel tränare känns fel.