Får Steffi Jones fortsätta?

DSC09400Tyskland har vunnit åtta EM-guld, två VM-guld och en guldmedalj i OS i Rio. Att förlora en kvartsfinal i ett EM är minst sagt en katastrof när det var 24 år sedan man senast förlorade en utslagningsmatch i den tävlingen.

Hur går diskussionen i Tyskland? Jag har läst tidningar, lyssnat på intervjuer och läst de viktigare inläggen på olika internet-sidor.

Låt oss börja med förbundskaptenen. Steffi Jones hade tränarutbildningen, men hon hade aldrig tränat ett lag innan hon fick uppdraget att ta ansvar för Europas bästa damlag genom tiderna. Det är ett ganska ovanligt beslut av en federation och Daniel Meuren från ansedda Frankfurter Allgemeine Zeitung menar att DFB visste detta och att Jones har försökt att inleda en stor förändring ”från en mycket framgångsrik omstöllningsfotboll som grundades på en extrem taktisk och defensiv disciplin till en mer offensiv fotboll grundad på bollinnehav”. Denna förändring anser Steffi Jones är nödvändig om Tyskland även fortsättningsvis vill vara ett av världens bästa lag och md sikt på VM 2019.

Eftersom förbundet medvetet satsade på henne, så förtjänar hon en andra chans, menar Meuren. Och konstaterar att den nya tränaren har förändrat stämningen i laget till det positiva för att främja självansvar och kreativitet. Samtidigt kritiserar Meuren flera fel som Jones har begått.

Hon verkar sakna konsten att förbereda sitt lag mentalt på bästa möjliga sätt, skriver han. ”Sedan bytte hon för många spelare på för många positioner inför kvartsfinalen så att det framkom aldrig någon startelva. Laget har vid ingen tidpunkt under turneringen förmedlat intrycket att det är mogen för en topprestation. Att man missade så otroligt många målchanser var en följd.”

Fd världsspelaren Inka Grings, numera själv tränare för ett herrlag i Köln, säger att laget var alldeles för ung och oerfaren för att klara pressen och att man visste att Steffi Jones själv har ingen erfarenhet som tränare. Men sedan säger hon att även Jones har gjort fel: ”Hon har bytt för mycket, försökt för mycket. Det kan man inte göra in en stor turnering. Speciellt, när du har ett lag utan erfarenhet, behöver du säkerhet. Med säkerheten får du också en rytm i själv spelet,” säger hon till tidningen Kölner Stadt-Anzeiger

Men Grings är även kritisk mot spelarna: ”Det som jag tycker är skrämmande att det finns spelare som säger att beslutsamheten och viljan har saknats. Det får inte hända i en kvartsfinal – oavsett om du är 12 eller 35 år gammal. Den som inte brinner i en EM-kvartsfinal borde fråga sig om hon ska vara i landslaget.”

Inka Grings förordar att man utökar tränarteamet med personer som har mer arbetslivserfarenhet som tränare. Detta är nödvändigt på den nivån och inte minst med de krav som Tyskland har.

Gamla Turbine-Potsdam-legenden Bernd Schröder som för övrigt släppte sin autobiografi ”Ein Trainerleben für den Frauenfußball” (Ett tränarliv för damfotbollen) förra veckan säger att det inte fanns en hierarki inom laget. I en intervju med Märkische Allfgemeine Zeitung säger han att att alla spelare hade ungefär samma mentalitet och att såg i kroppsspråket att det inte fanns någon som tog taktpinnen i handen.

”Spelarmaterialet räcker till,” säger Schröder. ”Det räcker för att komma åtminstone till finalen. I gruppspelet hade man kunnat spela in laget. Men där byttes det för mycket och så får du ingen hierarki..”

Schröder kritiserar även lagkaptenen Dzsenifer Marozsan: ”Man kan inte säga att hon ledde laget. Hon klarade inte av detta och jag tycker att hon är en fantastisk fotbollsspelare. Tabea Kemme från Turbine hade gått ut och fällt två spelare, detta saknades.”

Och han accepterar inte att laget ska ha varit för ung.

”I elvan som spelade mot Danmark hade vi Lena Goessling (31), Anna Blässe (30), Babett Peter (29), Isabel Kerschowski (29) och Anja Mittag (32). Det är väldigt rutinerade spelare. Att det är ett ungt lag är för mig en bortförklaring. Den åldersmässiga blandningen var helt ok, men inte när det gäller karaktär.”

I forumet till webbsidan womensoccer.de finns det hittills 74 kommentarer till Tysklands tidiga sorti från EURO 2017.

Rätt många skriver att de tycker att det är helt ok att Europa kommer att få en ny mästare för första gången sidan 1993. Men nästan alla är ändå besvikna över lagets prestation. DFB kritiseras för det naiva beslutet att en rookie skulle ta fulla ansvaret för laget. Steffi Jones får kritik för alldeles för många byten (se ovan) och att hon möjligtvis är för snäll.

Sedan diskuteras en del spelare och då är det många som tycker att Dzsenifer Marozsan inte motsvarade de höga förväntningarna man hade på henne och att Jones beslut att göra henne till lagkapten inte var smart. De skulle helst se en annan spelare få kaptensbindeln.

Lena Goessling och Anja Mittag får mycket kritik och en hel del skriver att båda har sin bästa tid bakom sig. Goessling borde aldrig spelat mittback och några undrar varför Jones lät spela Mittag medan Mandy Islacker är skyttedrottningen från Bundesliga.

Jag har nu tittat på alla fyra matcher Tyskland spelat och här får ni antalet spelminuter som Jones gav till sina spelare. Alla 20 utespelare fick speltid. Ingen startelva spelades två gånger.

Almuth Schult 90+90+90+90= 360
Babett Peter 90+90+90+90= 360
Dzsenifer Marosan 90+90+90+90 = 360
Sara Däbritz 90+90+68+90 = 338
Kristin Demann 90+90+90+62 = 333
Anja Mittag 65+90+75+90 = 320
Anna Blässe 73+0+90+90 = 253
Mandy Islacker 51+79+45+28 = 203
Carolin Simon 90+0+90+0= 180
Isabel Kerschowski 0+90+0+90 = 180
Lena Goessling 0+0+90+90 = 180
Linda Dallmann 0+88+0+88 176
Lina Magull 90+2+22+45 = 159
Sara Doorsoun 0+0+90+46 = 136
Josephine Henning 90+45+0+0= 135
Leonie Maier 17+90+0+0 = 107
Hasret Kayikci 25+0+45+0 = 70
Kathrin Hendrich 0+45+0+0 = 45
Svenja Huth 39+0+0+0 = 39
Tabea Kemme 0+0+15+0 = 15
Lena Petermann 0+11+0+2 = 13

Mitt eget facit? Tyskland är inte längre oslagbar. Tråkigt att Steffi Jones nu måste igenom stålbadet, men den tyska damfotbollen har sedan länge inte spelat överlägsen. 2011 kom redan den stora vändpunkten då ett lag som bara fick vinna sin tredje VM-titel i rad och inget annat föll i kvartsfinalen mot Japan i Wolfsburg.

Två år senare vann Silvia Neid EM i Sverige och  rumplade igenom gruppspelet med en vinst, en oavgjort och en förlust mot Norge, Sedan vann man tre matcher med 1:0 mot Italien, Sverige och Norge i finalen. Där norskorna fick två straffar som Nadine Angerer räddade. Det var Angerer som tog EM-guld 2013 och inga diskussioner om spelstilen och spelarna uppstod. Framgången var ju där.

VM 2015 nådde man semifinalen, men förlorade både mot USA i semin och för allra första gången mot England i matchen om bronset. Åter igen visade Neids Tyskland upp ett mediokert spel, men gick långt.

OS 2016 blev det ett sensationellt OS-guld. Gruppspelet var åter igen inte alls övertygande. Vinst med 6:1 över Simbabwe, men sedan klarade man väldigt lyckosamt 2:2 mot Australien som var nära att vinna och förlorade mot Kanada. Kina, Kanada och Sverige var sedan en rätt bekväm väg till en guldmedalj där man inte behövde möta Frankrike, USA eller Brasilien. Inga diskussioner uppstod, endast på olika forum. Rubrikerna var stora och det första OS-guldet ett faktum.

Med bakgrund av detta fick Steffi Jones en väldig tung börda. Att ta över ett landslag som var regerande europamästare och regerande olympisk mästare, men som hade marginalerna med sig trots mediokert spel i en del år.

Uppdraget är förstås att fortsätta vinna. Det gick inte bra. Steffi Jones vill väldigt mycket. Hon ville förändra det sociala vardagliga livet i laget vilket hon har gjort. Spelarna får mycket mer värme och uppskattning. Är detta anledningen för att det gick åt skogen? Knappast.

Hon har definitivt bytt för mycket. Inte skapat säkerhet. Kanske trodde hon att hennes trupp var så pass bra att rotationen skulle fungera som det gör i många stora fotbollslag numera. Men spelarmaterialet klarar inte detta än så länge.

Dzsenifer Marozsan är tillsammans med klubbkompisen Ada Hegerberg turneringens stora besvikelse. Båda räknas bland världens bästa fotbollsspelare just nu och uppenbarligen har vi haft fel och gett dem för mycket beröm. De har nog någonting att bevisa under den kommande säsongen.

Marozsan skulle leda laget och hon gjorde det inte. Niels Nielsen sa till oss efter matchen mot Tyskland att han förväntade sig att lagets ledande spelare som Pernille Harder skulle träda fram efter det tidiga baklängesmålet och samla trupperna och slå tillbaka och att han var väldigt glad att hon gjorde det. Marozsan kom aldrig upp i den rollen. Det är därför Pernille Harder går före Dzsenifer Marozsan. En nummer 10 som axlade ansvaret. Det gjorde inte Maro.

Tyskland hade väldigt svårt att sätta sina chanser. Man gjorde fem mål i turneringen. Två hånadsväckande målvaktstavlog av Italiens Laura Giuliani och Danmarks Stine Lykke Pedersen och tre straffar.

Jag förstår inte heller att Steffi Jones lät Anja Mittag spela alla matcher. Anja var världsklass när hon kom till Malmö 2012. Flytten från Potsdam där hon till slut hade hamnat i en kris som bl a ledde till att Silvia Neid inte tog ut henne till hemma-VM 2011 gjorde henne så gott. Tre säsonger med fantastiska mål, härliga framspelningar och välförtjänta priser på svenska fotbollsgalor följde.

Sedan ville hon tydligen ut till den stora världen igen, till ett satsande PSG i Paris där hon gjorde ett tiotal mål, men aldrig kom upp till samma nivå som hon hade visat tidigare. Hon ville bort från Paris och på något sätt lyckades man att komma ut ur kontraktet och arrangera ett nytt med tyska storlaget VfL Wolfsburg. Men även där blev det allt annat än bra och Anja fick sitta på bänken mycket den sista tiden. Och så kom Rosengård med öppna armar och ville ha tillbaka henne. Det blev en lycklig återkomst när Wolfsburg släppte henne före tid, men sportsligt har hon än så länge inte kunnat komma upp i samma nivå som under den magiska tiden 2012-2014.

Någon har skrivit att man alltid vill ha en spelare som Mittag på plan, eftersom hon kan ju plötsligt få till något genistråk. Men tyvärr har hon inte det momentum som till exempel Jodie Taylor har för England. Det var ett stort avbräck för Tyskland att Svenja Huth skadade sig i första matchen. Men jag tror ärligt sagt inte att det hade hjälpt om hon hade fortsatt.

Efter Birgit Prinz, Inka Grings, och jo, Celia Sasic har man helt enkelt ingen målspottare längre. VM-kvalet borde kunna fungera med Island och Tjeckien som farligaste motståndare. Och fram till 2019 kan Steffi Jones arbeta på många olika fronter och hon lär få stöd av apparaten.

Jag skrev att förlusten är bra för tysk damfotboll och Ariane Hingst svarade på Twitter vad som kan vara bra med detta. Jag vidhåller det. Vi vann mycket på tur 2013 och 2016 och många nödvändiga frågor diskuterades inte i guldets glans. Nu kan ingen förneka längre att det måste hända något.

 

 

 

 

1 tanke på “Får Steffi Jones fortsätta?

  1. Pingback: En damfotbollsresa genom Nordeuropa | En blogg om internationell damfotboll

Kommentarer är stängda.