Månadsarkiv: september 2016

Snart uppehåll för landskamper

Snart spelas de första landskamperna efter OS. Pia Sundhage fick göra en ändring i hennes trupp. Lina Hurtig som skulle ha varit med för första gången sen länge hade maximal otur och skadade sig. Hennes ersättare blir Piteås Josefin Johansson. Troligtvis kommer även Lotta Schelin att få lämna återbud. Hon spelar inte i morgon mot Vittsjö. I gårdagens träning fick hon ont i vaden efter en smäll och till och med åka till akuten.

TILLÄGG: Rosengård har en egen läkare som fixade en tid för röntgen till Lotta Schelin endast en timme efter incidenten.

Tränare Jack Majgaard Jensen till Sydsvenska Dagbladet: – Har fått besked att inget var brutet, utan det var en kraftig stukning som sitter högt upp.

Så kanske måste hon även avstå från landskamperna, men vi får se. I Rosengård äör i alla fall Gaelle Engamanouit fit for fight igen efter flera månaders uppehåll. Förhoppningsvis kan vi se henne i morgon.

På alla håll ska det spelas EM-kval nästa vecka. Englands tränare Mark Sampson har mönstrat en trupp åter igen utan Anita Asante. Men han har tydligen råd, England vann VM-brions förra året. Anita är dock en av Damallsvenskans allra bästa mittfältare och det är lite sorgligt att hon ändå inte duger till landslagsspel i England. Sista gången jag skriver det här.

Den engelska truppen för matcherna mot Estland hemma och Belgien borta:

Mål: Karen Bardsley (Manchester City), Siobhan Chamberlain (Liverpool), Rebecca Spencer (Chelsea).

Backar: Laura Bassett (Notts County), Lucy Bronze (Manchester City), Gilly Flaherty (Chelsea), Steph Houghton (Manchester City), Claire Rafferty (Chelsea), Alex Scott (Arsenal), Demi Stokes (Manchester City), Casey Stoney (Arsenal), Fara Williams (Arsenal).

Mittfält:  Mille Bright (Chelsea), Karen Carney (Chelsea), Isobel Christiansen (Manchester City), Jade Moore (Notts County), Jordan Nobbs (Arsenal), Jo Potter (Notts County), Jill Scott (Manchester City).

Forwards: Danielle Carter (Arsenal),  Rachel Daly (Houston Dash), Gemma Davison (Chelsea), Nikita Parris (Manchester City).

23 år gamla Millie Bright är för första gången med i A-landslaget. Matchen mot Estland spelas på Notts Countys hemmarena, Meadow Lane.

Tysklands nya förbundskapten Steffi Jones har tagit ut sin första trupp och fick ersätta Saskia Bartusiak, Annike Krahn och Melanie Behringer som avslutade sina landslagskarriärer, men fortsätter i klubbarna Frankfurt, Leverkusen och München.

Tyskland ska möte Ryssland (borta) och Ungern (hemma). Och Jones har tagit ut tre nya spelare: Mittfältarna Laura Dallmann och Jacqueline Klasen från SGS Essen och anfallaren Hasret Kayikci från SC Freiburg. Även Jones fick en del återbud: Pauline Bremer som inte togs med till OS av Silvia Neid var i Steffi Jones’ trupp, men är nu skadad. För henne kommer Sara Doorsoun-Khajeh (SGS Essen) med till Ryssland. Och Felicitas Rauch ersätts av Leonie Maier som var med iu Rio, men alltså inte ursprungligen i Steffi Jones första trupp.

I går kväll blev det känt att Frankrike byter förbundskapten. Philippe Bergeroc fick sluta efter ytterligare en stor besvikelse för det franska landslaget. Man förlorade som bekant 0:1 mot Kanada i kvartsfinalen. Efterträdaren blir nu 43-årige Olivier Echouafni. Han spelade själv för AS Monaco och har tidigare tränat herrlagen Amiens och Sochaux.

Jag var lite överraskad att USA inte sparkade Jill Ellis efter den katastrofala insatsen i Rio och den snöpliga förlusten mot Sverige, även den i kvarten. Men Ellis får fortsätta och kanske offrade man Hope Solo istället. Ellis gav en lång intervju på US Soccers hemsida där hon bland annat säger att Solos avstängning skedde på grund av alla företeelser kring henne. Ellis säger att man har sagt fler gånger till Solo att det här måste vara sista gången det händer nånting och att ”Fegisgate” i Rio blev droppen. Som bekant har Hope Solo meddelat för någon vecka sedan att hon inte kommer att spela för Seattle Reign den här säsongen. Ett time-out för 35-åringen som mycket väl kan bli en ”long goodbye”. Kommer hon tillbaka?

Om förlusten mot Sverige säger Ellis: ”När du kommer fram till straffar, så tappar du lite kontroll, det blir 50-50. Vi har förstås tränat straffar och vi hade våra toppspelare därute och vi hade förtroende i spelarna. Ibland hänger det på en målvakts spektakulär räddning eller momentets tryck. Det är ett tufft sätt att förlora på. Kommande från VM var det Sverigematchen som jag tänkte mest på, eftersom vi kämpade hårt för att bryuta deras motstånd, att skapa chanser.  Den här gången tycker jag att vi hade mycket mer chanser, men i slutändan förvaltade vi inte våra straffar och vi gav bort en chans. Med tanke på utveckling tror jag att vi utvecklades från Sverigematchen i VM till Sverigematchen i OS och vad det här sista resultatet säger är att vi måste bli ännu bättre. När en dag tar slut så vinner man en match i straffområdet, i din egen eller i din motståndares och du måste vara knivskarp där. Det är nu det som några spelare tar med sig. Att förvalta våra chanser, att vara vass i straffområdet det är skillnaden och det är den stora läxan från OS.”

Hela intervjun med Jill Ellis finns här.

Truppen som hon har tagit ut för landskamperna mot Holland och Thailand innehåller inga nya namn. Målvakterna är Ashlyn Harris och Alyssa Naeher.

 

 

 

,

Annonser

Två halvor och två straffar

Jag missade omgång 15 i Damallsvenskan. Mycket jobb just nu och när jag slutligen kom hem i onsdags hade Lotta Schelin redan nickat in 2-1 till Rosengård på övertid.

Vi börjar där. I Malmö. Rosengård tog alltså ledningen efter en av de konstigaste straffarna jag sett i år. För mig är det helt klart Marta som går in i försvararen och KGFC som borde fått en frispark. Det känns sorgligt att Damallsvenskan ”drabbas” av uppenbara felbedömningar. Straffen som Pernilla Latsson dömde är definitivt ingen straff och skulle kunna användas i undervisningssyften om ”straff eller inte straff”.

En vecka innan hade Tess Olofsson dömt straff på Stockholms stadion, straffen för Piteå som min intervjupartner Irma Helin satte till 1:1 för bortalaget. Jag har tittat på situationen ett antal gånger och kan inte lista ut vad som ska ha hänt.

Därmed inte sagt att Marta eller Irma Helin inte ska sätta sina straffar eftersom de kanske eller troligtvis var orättvist dömda. Det är klart att man som straffläggare ska förvalta chansen man får.

Men samtidigt kan jag önska mig att domarna fick i uppdrag att skriva ner varför de dömde straff i matchrapporten och att den blir en offentlig handling.

Nej, den här gången hade Rosengård maximal tur med straffen och sedan när L8 nickade (!) in segermålet mot sitt fd svenska lag i 91:a matchminuten. ”Das Glück der Tüchtigen” säger man i Tyskland ”de duktigas tur” och alla behöver ha det ibland. I onsdags var det Rosengårds tur.

Linköping fortsatte målgörandet. Gjorde ytterligare fyra stycken, den här gången mot bottentruppen Umeå som ser förvirrad och vilse ut i försvaret. Svårt att se hur UIK ska kunna klara sig kvar i Damallsvenskan.

Kvarnsveden gjorde ett väldigt snyggt ledningsmål mot Eskilstuna genom Megan Toohey som fick en bra passning av Tiffany Weimer som i sin tur fick en bra passning av Tabitha Chawinga. Fler chanser för hemmalaget, men lika många för bortalaget. Kvarnsveden kommer att hålla sig kvar är min magkänsla, de skapar mycket även om de får tillåta mycket också.

Nästan lika uddlöst som Umeå ser Mallbacken ut just nu och där har ni de två lagen som kommer att flyttas en trappa nedåt till Elitettan. Mallbacken får alldeles för många baklängesmål och är inte kapabel att skapa egna chanser. Det Mallbacken som jag såg i Stockholm i våras som visserligen förlorade 1-2, men ändå såg bra ut, har försvunnit. Självförtroendet är bortblåst. Djurgården däremot som vann med 3-0 på Strandvallen kommer att avsluta säsongen i den övre halvan.

Halvorna. Två gånger sex har vi i Damallsvenskan. Sträcket går där mellan sexan och sjuan. Göteborg med en match mindre spelad än de andra är sexa med fem poäng före Vittsjö på en sjunde plats. Jag tror inte att något av lagen i den nedre halvan kommer att sluta i den övre halvan när resterande sju matcherna är spelade.

 

 

Intervju: Irma Helin

28766799694_4b14df688e_k

Irma Helin tillbaka på Stockholms stadion (1 september 2016)

Piteå är med i kampen om bronsmedaljen som kallas lilla silvret i Sverige. Tredje platsen är – åter igen – en möjlighet. I går vann Piteå sin hemmamatch på LF Arena med 2:1 över Vittsjö. En poäng efter fjolårstvåan Eskilstuna ligger man nu och ska spela ett Norrlandsderby på söndag – mot gamla storlaget Umeå IK är Piteå på söndag storfavorit.

Inför Vittsjömatchen ringde jag upp Irma Helin, Piteås 22-åriga mittfältare, en spelare som kommer från Stockholm och har flyttat 85 mil norrut förra året. Precis som Pauline Hammarlund och Emilia Appelquist före henne, två spelare som även dem kom från Stockholm och återvände söderut som landslagsspelare som tog en silvermedalj i Rio.

För en vecka sedan kom Irma tillbaka till sitt Stockholm och tillbaka till sitt Djurgården där hon tidigare har spelat innan flyttlasset kom och hon bytte den blåa mot en röd tröja. Hur kändes det att komma tillbaka och hur var den kvällen?

”Jag har ju varit i Djurgården länge,” berättar Irma, ”jag började först i Älvsjö som ju var vårt farmarklubb. Sen gjorde jag min första träning med Djurgården när jag var tio ich min första träningsmatch med Djurgården när jag var 13. Så det var många år sen. Nu var det första gången jag kom tillbaka till Stockholms stadion och det var speciellt såklart. Jag var nervös innan, men det blev riktigt roligt att komma dit med Piteå som också efter den förhållandevis korta tiden ligger mig riktigt varmt om hjärtat. Det var kul, häftigt och roligt.”

Men nervositeten försvann när matchen sparkades igång?

”Så är det ju. Jag brukar ofta vara lite nervös inför matcher, men det är en ganska skön nervositet, men nu var det ännu mer förväntningar på matchen. Det var lite extra kul, jag längtade mer att den skulle dra igång.”

Och sedan kom den situationen där du skulle lägga en straff mot din gamla lagkompis Gudbjörg Gunnarsdottir. 

Irma Hellin

Matchens lirare på Stadion (Foto: Anders Henrikson)

”Gugga och jag har spelat i samma lag flera år och jag vet att hon är en väldigt duktig målvakt och jag visste att jag var tvungen att lägga den bra, annars skulle hon rädda den. Vi bytte ut ett leende där innan jag la straffen, men det var skönt att se att den fick in.”

Tränar ni egentligen mycket straffar i Piteå eller tidigare i Djurgården?=

”Vi vet ju i Piteå vem det är som slår straffar. Nu är det June [Pedersen] och jag, oftast June, men vi har två straffskyttar. June första och jag andra. Då vet man ju att om det blir straff och kanske June kan släppa den till mig ibland eller om hon är skadad elelr vad som helst då är det ju min tur. Man lägger några i träningen, men det är inte så att man prioriterar att skjuta straffar varje dag. Oftast är det ju mest att behålla kylan oh inte bli alltför nervös och då brukar det ordnar sig.”

I detta fall var det ju så att ni kände varandra bra.

”Jo, jag tänkte att hon visste vart jag brukar lägga den och hon gick ju åt rätt håll också, men jag tänkte också att Gugga har haft så många motståndare att hon kanske inte riktigt kommer ihåg exakt var jag brukar lägga den. Hon slängde sig åt rätt håll i alla fall.”

Irma Helin spelar sin andra säsong i Piteå, var en del av laget som blev trea i fjol och därmed nådde klubbens bästa placering någonsin. Varför lämnade hon den stora huvudstaden och drog till lilla Piteå?

”De hade hört av sig redan året innan, men då valde jag att vara kvar i Djurgården. Men jag har alltid hört mycket positivt om Piteå av de som varit här och sedan bestämde jag mig  att efter det året tar nästa steget i min karriär och Djurgården låg ju i Elitettan då, då var det dags för mig att spela Allsvenskan igen. Så var jag i lite olika klubbar som hade visat intresse, men till slut var det Piteå som lämnade bäst avtryck med sin organisation, tränare och spelare och det har ju blivit bra. Allting som jag trodde blev även så med träningstempo, tränare och organisation. Det var i slutändan ett relativt enkelt val trots att det är så långt ifrån hemma, det är väl den enda nackdelen.”

När Piteå kom in i Damallsvenskan 2008 åkte de direkt ut igen året efter och när de sedan åter igen kom tillbaka 2010 så blev det två 10:e platser i rad. Sedan dess har man dock först nått en 6:e plats, sedan blivit 9:a för att kliva upp ordentligt i fjol och även i år är det tveklöst ett stabilt lag på övre halvan. Det har hänt saker i Piteå, onekligen.

29356684566_bf38fd7263_k

Irma Helin och Emilia Appelquist. ‘Millan’ spelade till sig en landslagsplats i Piteå

”När Stellan [Carlsson] och Leif Strand kom in i organisationen har de som jag förstått påbörjat en resa. Första året var det tungt, men förra året blev det en tredje plats och nu är vi upp och fightas där igen. De har jobbat i tre, fyra år, men det är kanske nu som det bär frukt. Man har en bra organisation, man har en tränare som är extremt professionell och man har bra människor runt klubben och det visar sig nu att det de har byggt ger utdelning.”

Jag själv kommer mycket väl ihåg mitt enda besök på LF Arena för några år sedan och att det fanns en ganska speciell stämning där med en stor publik som kan sitt lag. Publiken är ju mycket större än på alla Stockholms arenor.

”Tyvärr är det så när det gäller Stockholm. Man skulle ju önska sig att Stockholm hade samma intresse då, men det är verkligen speciell att gå ut på LF Arenan och ha så stor publik och även när man går ut på stan så får man ju prata med folk höger och vänster om matcherna. Piteå-Tidningen är mycket involverad i oss, jag håller med dig, det är en speciell känsla att spela fotboll på LF.”

En del föredetta och nuvarande spelare har berättat samma sak att folk bryr sig när ni är ute på stan.

”Så är det. Man vänjer sig ganska snabbt. Till exempel i dag var jag med i radion och så rågade jag en man om vägen  eftersom jag inte hittade riktigt till studion och då svarade han och sa ‘Lycka till i morgon!’ och jag bara ‘Jaha.’ och så sa han att han är på varhe match såklart.

Det låter ju riktigt kul och det verkar så att damfotbollen i lite mindre orter får ett större erkännande.

”Så är det ju. Det är samma sak i Vittsjö där det varit stort intresse och Eskilstuna, men det jag längtar till är att hela Damallsvenskan får det här uppsvinget, men det är en lång väg att vandra.”

Som fotbollsspelare från Stockholm måste man någon gång ta steget ut och flytta från stan för att utvecklas. Det har även Magdalena Ericsson sagt när jag pratade med henne i våras.

”Jag känner ju så. Man älskar att vara i Stockholm, men de här 1,5 åren i Piteå har verkligen gjort att jag har tagit de steg som jag ville ta och jag tror att det hade varit svårt i Stockholm oavsett om man tränar mycket själv, så kommer det ju mer naturligt i en omgivning som är lite proffsigare i Linköping, i Rosengård, i Eskilstuna eller i Piteå.”

Man tänkte ju att när Pauline Hammarlund (Göteborg) och Emilia Appelquist (Djurgården) lämnade Piteå att det nästan skulle vara omöjligt att upprepa tredje platsen, men nu är ni nära trots detta att göra det igen.

”Så är det. Det är jätteduktiga spelare, men det är alltid så när duktiga spelare lämnar, så får några andra kliva fram. Jag tycker att vi som lag har fått ihop det riktigt bra trots att två duktiga spelare har försvunnit till andra klubbar.”

Andra får kliva fram, säger Irma. Och när jag nu skriver ner detta så slår mig tanken att en av dessa som fick kliva ännu mer fram är just Irma Helin. Hon tar mer ansvar som förra året och har blivit än mer tongivande bland de röda. Irma har det alltid snackats om som en av Stockholms stora talanger på senare år och i det gamla Djurgården som låg i Elitettan kunde hon definitivt inte komma vidare. I Piteå har Helin tagit fler än ett kliv. Och har säkerligen blivit ännu mer intressant för andra, inte minst sitt gamla Djurgården som spelar en utomordentlig bra säsong. Men jag väljer att inte ta upp detta. istället vill jag veta lite mer om hennes egna ambitioner, vart hon vill komma med fotbollen. Hon som är 22 år gammal och spelar i D23-landslaget som dock inte har så många matcher och inget riktigt mästerskap att spela om.

”Det är väl klart att mitt mål är A-landslaget,” säger Irma. Det var inte så klart för mig, men det är skönt att höra. Nu är det ett år kvar att spela i D23, men nästa år måste jag såklart börja satsa på A-landslaget, det är mitt n ästa mål och jag hoppas att det blir nästa steg i min karriär.Sen vet jag inte riktigt var jag ska va, det är otroligt bra träning i Piteå. Men jag måste ta hänsyn till mina mål när jag tar ett sånt beslut.”

Framöver kan Irma mycket väl tänka sig att testa att spela i en utländsk liga. När jag berättar om ett samtal med Kosovare Asllani för några veckor sedan där hon berömde anläggningarna i Manchester så instämmer Irma Helin: ”Ja gud, vi har ju varit där på träningsläger med Piteå och det är det coolaste jag sett. Det är hästlängder före Sverige måste jag säga.”

Livet i Piteå är ju kanske lite annorlunda än när man bor i Stockholm. Irma är uppvuxen i huvudstaden, hur känns det utanför fotbollslivet?

”Jag är ju en storstadstjej från början och jag får säga så att jag inte tror att jag ska bilda familj i Piteå direkt, det vill jag göra i Stockholm. Det är dock fantastiskt att vara här som fotbollsspelare, men skönt att komma hem ibland också och känna storstadspulsen. Men här har vi jättebra lagsammanhållning och man är mycket med sina kompisar i laget och det är jättekul.”

Till slut pratade vi lite om långa resor till bortamatcher som Piteå alltid har om man nu inte tar bussen ner till Umeå. Ibland är det två flyg till exempel när man ska till Malmö, berättar Irma, men man har skaffat sig en bra rutin och är sällan tidigare än en halv timme före flygets avgång vid gaten. ”Det är ganska bra. Hellre flyger jag en timme än att åka buss i många timmar.” Och inget är värre än att ha en lång bussresa hem framför sig när man har fått stryk någon annanstans i Sverige. Det är vi helt överens om.

Det är kul att prata med Irma Helin, hon är även en av dem som jag tycker skriver de mest läsvärda tweets på Twitter. Följa henne där så kommer ni inte att ångra er.

 

 

 

Sofia Lundgren skadad

20605520999_18a839fa87_k

Sofia Lundgren i fjol spelandes för Hammarby DFF

Rosengårds säsong 2016 går till historien som säsongen med målvaktsbekymmer. Att man hade tre mycket goda målvakter, men att sällan mer än en av dem var riktigt skadefritt och kunde spela. Att Erin McLeod försvann tidigt kommer ni ihåg. Att Zecira Musovic skadade sig och försvann under ett antal veckor också. Vad bra att man då kunde förlita sig på Sofia Lundgren som hade bytt Stockholm mot Malmö för att vakta målet för Sveriges bästa fotbollslag.

Lundgren som har haft diskbråck (precis som undertecknad) och kämpat länge för att bli frisk igen. Nu känns ryggen igen, men det heter att det är muskulära problem och inget med diskarna. Ändå så kommer Sofia att saknas ett antal veckor och alla i klubben hoppas på att inget händer med Musovic. Transferfönstret är stängt och det finns ingen möjlighet att hämta någon ny. Vilket ju kanske vore för mycket med tanke på att man har tre målvakter. 16-åriga Beatrice Jihag är just nu backup för Musovic. Hon spelar för Rosengårds F19-lag. Deras första målvakt är 17-åriga Olivia Elofsson. Även hon är skadad…

Frankfurt och Potsdam leder

16752563767_de25b05845_k

Wolfsburgs tränare Ralf Kellermann är revanschsugen

Goda gamla tider i Tysklands Frauen-Bundesliga?

Tabellen leds nämligen av 1.FFC Frankfurt före Turbine Potsdam. Frankfurt körde över nykomlingarna Borussia Mönchengladbach med hela 8:0 medan Potsdam vann borta mot Hoffenheim med 3:0.

Favoriterna är dock titelförsvarande Bayern München och UWCL-finalisterna VfL Wolfsburg. Båda tappade dock två poäng mot starkt motstånd. Bayern hemma mot SC Freiburg, en klubb som har förädlat många spelare (bl a Melanie Leupolz och Sara Däbritz) och som just nu verkar vara Södra Tysklands motsvarighet till Norra Sveriges Piteå IF. Ett lag i den första halvan av tabellen med en stark utveckling av spelare som dock varken kan utmana topplagen på riktigt och som förlorar spelarna man fostrat och vidareutvecklat efter ett tag.

Om Freiburg är Piteå, då kan SC Sand vara Eskilstuna? Den lilla tyska staden har satsat på allvar på sitt damfotbollslags utveckling och i dag förmådde ”varghonorna” som spelarna i Wolfsburg brukar kallas på den egna hemsidan (”die Wölfinnen”)  inte spräcka nollan av Sand.

Sand och Freiburg kommer precis som Essen och Frankfurt och Potsdam konkurrera om platserna 3-7 i årets upplaga av Bundesliga. Bundesliga efter OS-guldet. Publiksnittet av den första omgången låg på 977 åskådare, det sämsta snittet för en startomgång sedan 2012/13. Och det alltså efter ett olympiskt guld. Inte bara Sverige har problem att ta till vara av sina framgångar. Eller så har landslagets framgång helt enkelt ingen inverkan på serien.

Wolfsburg var min favorit redan i fjolårets serie, då torskade de gång efter gång, men i år så MÅSTE de bara vinna guld. Volkswagen-koncernen har visst reducerat sitt stöd till fotbollslagen efter skandalerna med avgasvärden som gjorde rubriker i hela världen och som framför allt i USA kommer att leda till skadestånd på flera hundra miljoner euro.

Wolfsburg har ändå värvat nytt. Numera har de alltså fyra föredetta Malmöspelare i truppen. Nilla Fischer, Ramona Bachmann, Sara Björk Gunnarsdottir och Anja Mittag. Bachmann hade en mycket medioker säsong och har hittills endast kunnat övertyga i Damallsvenskan. Även hennes år i USA blev inte bra, men då var hon skadad en hel del. Ralf Kellermann har spelare så det räcker. En himla konkurrens i truppen. Jag hävdar att han skulle ställa upp två startelvor i Damallsvenskan som skulle utmana om SM-guld. Eller vad sägs om ett mittfält där Zsanett Jakabfi, Sara Björk Gunnarsdottir, Anna Blässe, Vanessa Bernauer, Lara Dickenmann, Caroline Graham Hansen, Isabell Kerschowski, Lena Goessling, Elise Bussaglia och Julia Simic konkurrerar om en startplats?

Om inte Wolfsburg kammar hem tyskt ligaguld i år och når minst semifinalen i UWCL, så är nånting fel i den inte ens 100 år gamla mellanstora staden.

Bayern München har vunnit två gånger i rad och visst har Thomas Wörle skapat ett fantastiskt fotbollslag som har tonvikt på defensiven, men ändå en hel del utmärklta offensiva spelare. Melanie Behringer slutade i landslaget, men fortsätter i klubblaget och Leupolz och Däbritz finns här likaså som utmärktya skottiska landslagsspelaren Lisa Evans och Hollands storlöfte Vivienne Miedema. Även Bayern har en stor trupp jämfört med de svenska klubbarna som inte har råd att underhålla en trupp med 25 spelare. Varje träning är en utmaning. Spännande att se hur Bayern klarar sig i årets UWCL efter att man torskade i fjol mot holländska FC Twente pga av borgtamålsregeln utan förlust, men även utan seger.

Bakom dessa två finns det alltså fem lag som jag ser som utmanare om det som kallas lilla silvret här, men som ändå är en värdelös plats eftersom man inte får spela internationellt. Jag hoppas att kunna uppleva att vi får en motsvarighet till Europa League för damerna någon vacker dag, men det lär dröja 10-15 år. Vem ska betala resorna om UEFA fortsätter att satsa 98% av pengarna på herrarna?

Frankfurt leder serien i Tyskland, men deras storhetstid är definitivt över. Mycket smärtsamt. Jag har aldrig riktigt kunnat omfamna Frankfurts policy att helt enkelt köpa upp alla spelare som någon annanstans blivit stor, framför allt Turbine Potsdam har tappat tjej efter tjej från öst till väst genom åren. Sportchefen Siggi Dietrich har ibland fått förhandla med sig själv, då han är klubbens starke man samtidigt som han äger ett företag som representerar spelare. Men på senare år har det gått nedåt i snabb takt, samma takt som förde Wolfsburg och Bayern mot toppen. Nu har Frankfurt tappat många viktiga spelare, bl a Dzsenifer Marozsan till Lyon. Och ännu viktigare för klubbens historia, smått otroliga Kerstin Garefrekes har gått i pension. Frankfurt gick ut med att man ska satsa på ungdomsverksamheten istället. Något som jag hörde från ett visst Umeå IK för inte så länge sen. Ett Umeå som ligger sist i Damallsvenskan. Så snabbt kommer detta inte att hända Frankfurt, men jag skulle bli mkt förvånad om de har en chans mot topplagen.

För Turbine Potsdam blir det en nystart. Mer än 40 år dominerades och tränades laget av den långa gamla mannen, Bernd Schröder, en av de största tränarlegendarer i damfotbollens historia. Damfotbollens Alex Ferguson kanske. Med 12 ligaguld i DDR och det förenade Tyskland och otroligt många meriter. Schröder som på senare år dock inte hade förstått att man inte längre kan styra unga fotbollstjejer med samma metoder som på 1970-talet och som därför har fått en hel del kritik av fd spelare. Något som jag inte vill gå in på djupare här eftersom Bernds lifetime achievement är helt suveränt. Punkt. Slut. Men med Matthias Rudolph som efterträdde Schröder blir det ett intressant år på den anrika Karli (Karl-Liebknecht-Stadtion) i Potsdam.

Tyvärr kommer Borussia Mönchengladbach att inte ha någon chans att stanna kvar. Det är laget från min hemstad, laget i mitt hjärta i Tyskland. Jag växte upp med herrarnas otroliga framgångar och är stolt över att den nuvarande ledningen med sportchefen Max Eberl i spetsen har byggt ett lag som är stabilt i den tyska toppen. Före sommaren sålde ”vi” mittfältaren Granit Xhaka för 42 miljoner euro till Arsenal London. Jag skriver detta eftersom jag tycker att en klubb som gör så mycket pengar på sitt herrlag borde satsa mer på damerna om de nu äntligen gått upp till Bundesliga. Borussia spelar i herrarnas Champions League och får en startsumma på 12 miljoner euro. Hade man inte kunnat ge tjejerna en futtig liten miljon? Nej, tydligen inte. Och så förlorar man första matchen i Frauen-Bundesliga med 0:8 i Frankfurt.

Bättre ser det verkligen ut i München och Wolfsburg där de ansvariga på herrsidan har fattat att man har mycket nytta av när man har både ett bra herr- och damlag. Marknadsföringen av klubbloggan är enklare, man når en helt ny målgrupp mm.

Jag slutar sura och lovar att ha koll på Bundesliga, säsongen 2016/17 och ska försöka få den ena eller andra intervjun under säsongen.

Tung förlust för Umeå IK

29454789145_775d16250b_k

Anders Bystedt har sett matchen i Vittsjö mot Umeå IK och skickat ett matchreferat till bloggen:

Vittsjö GIK tog emot Umeå IK inför 429 åskådare. De fick se en match som hemmalaget dominerade och kontrollerade fullständigt. Bortalaget hade totalt i matchen åtta skott på mål. Tränaren Thomas Mårtensson var i sitt ess och mannade på laget. Spelarna presenterade ett säkert passningsspel och ett bra kantspel. De här två faktorerna tillsammans med en aggressiv press gjorde att man kunde förra matchen från början till slut. Vittsjö vann till slut med 5-0.
Redan i matchens tredje minut höll Umeå IK på att ställa till det för sig. Emmi Alanen fick på ett bra skott som en UIK försvarare rensade undan så pass dåligt att bollen träffade främre stolpen och studsade ut. Vittsjös Linda Sällström tog sig fram på vänsterkanten och spelade in bollen till Clara Markstedt som satte den bakom Tove Enblom i Umeå målet till 1-0 i den nionde minuten. 2-0 målet kom i den 37:e minuten Rachel Mercik hittade Emmi Alanen som fick till en kanonträff med pannan.
Andra halvlek hade pågått i 55 minuter då 3-0 kom. Rachel Mercik tog sig igenom och Umeås lagkapten Lisa Lantz fick inte undan bollen som hamnade hos Sandra Adolfsson och hon satte bollen i mål. I matchens 67:e minut tog sig Linda Sällström enkelt in i straffområdet och sköt in 4-0. Två minuter senare hittade Linda Sällström Clara Markstedt som slog in 5-0.
Daniel Doverlind, Umeå IK:s tränare
– Det kändes som vi var med i matchen i första halvlek. Det kändes som vi kunde vända matchen fram till paus. Sedan blev det för smått. Vi får inte tag i spelet.
Thomas Mårtensson, Vittsjös tränare:
– Vi utnyttjade kanterna och hade bra med folk i boxen. Vi var bra på att vinna boll. Vi hade bra koll på UIK:s spelare. Vi har mycket folk som vill göra mål. Umeå kom igenom några gånger med Elin Bäckström och Lina Hurtig. När vi hade 2-0 var det lättare att spela ut. Från Markstedt där uppe till Fraine där bak gjorde vi det väldigt bra.
Clara Markstedt har förmågan att hitta rätt bakom backlinjen. Hon är snabb och bra på press spel. Både Sandra Adolfsson och Emmi Alanen var duktiga på att spela framför backlinjen.
Text: Anders Bystedt

Zoe Tynan, landslagstrupp och åtta mål i Linköping

29102727020_6fecd2259a_k

Mycket intensiv match mellan Djurgården och Piteå. Det slutade 1-1 efter två straffar. Här gör Irma Helin mål för Piteå.

Det har hänt mycker inom damfotbollens värld den här veckan. 18-åriga engelska spelaren Zoe Tynan är död. Det var definitivt den mest chockerande nyheten. Jag hade aldrig tidigare hört talas om henne, men hon var tydligen en begåvad mittfältare som har spelar för Englands F19-landslag. Hon spelade för både Everton Ladies och Manchester City. I tisdags befann hon sig vid West Allerton Station, mellan Liverpools centrum och John Lennon flygplatsen och hamnade framför ett tåg. Hon bytte klubb för några veckor sedan och spelade sist för Fylde Ladies. Klubben meddelade i går att tröjan med Zoes nummer 19 aldrig mer kommer att innehas av en annan. Polisen betraktat Zoes död inte som misstänkt, ingen talar ut vad som har hänt, en del talar för att Zoe Tynan begick självmord. Fruktansvärt att en så pass ung människa som beskrivs som både talangfull och trevlig, en älskvärd karaktär som det sägs, hade så ont att hon såg ingen annan utväg. Jag vet inte vad som är rätt, men tycker att vi behöver prata mer om detta, att vi endast blir mer vaksam om vi kan prata om sådana svåra ämnen. Och att vi äntligen begriper att depressioner är inget vi behöver skämmas för. Det är en fruktansvärd, förfärlig sjukdom och inget annat. Det finns mycket stöd att söka, en av dem är organisationen MIND. En av dem som kände Zoe är Kosovare Asllani. Hon tweetade:

I torsdags lottades Champions Leagues sextondelsfinal och de svenska lagen fick intressanta, men överkomliga motståndare. Rosengård får resa till sköna Island och möta mästarna Breiðablik UBK. Samtidigt åker Eskilstuna till Skottland i returmatchen mot mästarna Glasgow City. Jag hoppas att kunna se den första matchen på Tunavallen på plats och att några tusen tar sig till klubbens första UWCL-match i historien. Mest spännande blir de två norsk-franska möten mellan Lilleström och PSG samt mellan Avaldsnes och Lyon. Jag räknar med fransk avancemang, men inte så lätt som i den franska ligan lär det bli.

Pia Sundhages första trupp efter OS innehöll en hel OS-trupp plus Mimmi Larsson och Lina Hurtig. Inga överraskningar där också. Ingen överraskning heller att Pia nu öppet pratar om sin önskan att fortsätta med tjejerna till efter EM 2017. Jag antar att det snart blir kontrakskrivning och skulle inte vara förvånad om de skriver nytt fram till slutet av VM 2019 eller OS 2020. Johan Rydén har skrivit att diskussionen om svensk damfotbolls framtid har uteblivit efter OS. Jag kan bara hålla med. Men så är det med damfotbollen. Även de största framgångarna har en mycket kort halveringstid. OS är historia och slutade med en fantastisk framgång. Nu är Damallsvenskan är i gång igen och det syns knappast någon effekt. Svenska fotbollsförbundet har än inte försökt dra nytta av framgången. Två landskamper kommer att spelas snart, men inga landskamper annonserad till FIFA-datum i oktober och november. Calle Barrling var på presskonferensen och tydligen pratade han bl a om säkerhet i Papua Nya Guinea där U20-VM ska spelas senare i år. Man avråder individualresande till landet, det är alldeles för farligt och man kommer att ha speciella säkerhetsarrangemang kring det svenska laget. Man undrar hur FIFA kunde lägga en så stor turnering i ett land som har extrem hög brottslighet, speciellt och inte minst mot tjejer och kvinnor.

Stina Blackstenius och Pernille Harder stannar i Linköping, åtminstone året ut. När transferfönstret stängdes i veckan kunde vi andas ut. Östgöta-Correspondenten skrev dock att tyska mästarna Bayern München är definitivt intresserade att få över Harder och att Pernille skulle föredra Tyskland före Frankrike, eftersom hon tycker att den tyska ligan är mycket jämnare än den franska där det finns 2+2+8 lag. Åtta alltså som inte har någon chans mot topp 4 lagen Lyon, PSG, Montpellier och Juvisy. Men jag hoppas att Pernille läser bloggen och även hennes agent. Eftersom Bayern München spelar en mycket defensiv inriktad fotboll och jag ser inte hur ett kreativt geni som Pernille Harder passar in där. Redan Veronica Boquete har försökt att etablera sig i München och hamnade till slut på bänken. Linköping har troligtvis på sikt ingen chans att vinna Champions Leage, men är ändå ett av Europas 10-15 bästa fotbollslag.

Åtta mål för LFC i går kväll mot Kvarnsveden. Ett styrkebesked, men även ytterligare ett bevis på att även den svenska serien inte är så jämnt som vi gärna säger att den är. Vi har nämligen mer eller mindre en 2+2+2+2+4 serie i år. Med Linköping och Rosengåtd (2-0 i Örebro) i den absoluta toppen och med fyra bottenlag och sex i mitten. Platserna 3-8 är relativt öppna, även om Eskilstuna och Göteborg troligtvis kommer att hamna på tredje resp fjärde plats. Piteå och Djurgården som spelade en bra match i torsdags spelar om 5:e eller 6:e plats medan Örebro och Vittsjö konkurrerar om 7:e och 8:e plats. Resten sysslar med kampen om att hålla sig kvar. Matcherna dessa fyra lag emellan förra helgen hade en bedrövlig nivå. Jag är rätt så säker på att Damallsvenskan slutar som jag har skrivit ovan. Om inte något lag överraskar stort.

Jag har inte kunnat skriva så mycket som jag velat och på intervjufronten har det varit lugnt i veckan, jobbet har krävt sitt, men nästa vecka återupptar vi den kategorin.