Intervju: Irma Helin

Irma Helin tillbaka på Stockholms stadion (1 september 2016)

Piteå är med i kampen om bronsmedaljen som kallas lilla silvret i Sverige. Tredje platsen är – åter igen – en möjlighet. I går vann Piteå sin hemmamatch på LF Arena med 2:1 över Vittsjö. En poäng efter fjolårstvåan Eskilstuna ligger man nu och ska spela ett Norrlandsderby på söndag – mot gamla storlaget Umeå IK är Piteå på söndag storfavorit.

Inför Vittsjömatchen ringde jag upp Irma Helin, Piteås 22-åriga mittfältare, en spelare som kommer från Stockholm och har flyttat 85 mil norrut förra året. Precis som Pauline Hammarlund och Emilia Appelquist före henne, två spelare som även dem kom från Stockholm och återvände söderut som landslagsspelare som tog en silvermedalj i Rio.

För en vecka sedan kom Irma tillbaka till sitt Stockholm och tillbaka till sitt Djurgården där hon tidigare har spelat innan flyttlasset kom och hon bytte den blåa mot en röd tröja. Hur kändes det att komma tillbaka och hur var den kvällen?

”Jag har ju varit i Djurgården länge,” berättar Irma, ”jag började först i Älvsjö som ju var vårt farmarklubb. Sen gjorde jag min första träning med Djurgården när jag var tio ich min första träningsmatch med Djurgården när jag var 13. Så det var många år sen. Nu var det första gången jag kom tillbaka till Stockholms stadion och det var speciellt såklart. Jag var nervös innan, men det blev riktigt roligt att komma dit med Piteå som också efter den förhållandevis korta tiden ligger mig riktigt varmt om hjärtat. Det var kul, häftigt och roligt.”

Men nervositeten försvann när matchen sparkades igång?

”Så är det ju. Jag brukar ofta vara lite nervös inför matcher, men det är en ganska skön nervositet, men nu var det ännu mer förväntningar på matchen. Det var lite extra kul, jag längtade mer att den skulle dra igång.”

Och sedan kom den situationen där du skulle lägga en straff mot din gamla lagkompis Gudbjörg Gunnarsdottir. 

Matchens lirare på Stadion (Foto: Anders Henrikson)

”Gugga och jag har spelat i samma lag flera år och jag vet att hon är en väldigt duktig målvakt och jag visste att jag var tvungen att lägga den bra, annars skulle hon rädda den. Vi bytte ut ett leende där innan jag la straffen, men det var skönt att se att den fick in.”

Tränar ni egentligen mycket straffar i Piteå eller tidigare i Djurgården?=

”Vi vet ju i Piteå vem det är som slår straffar. Nu är det June [Pedersen] och jag, oftast June, men vi har två straffskyttar. June första och jag andra. Då vet man ju att om det blir straff och kanske June kan släppa den till mig ibland eller om hon är skadad elelr vad som helst då är det ju min tur. Man lägger några i träningen, men det är inte så att man prioriterar att skjuta straffar varje dag. Oftast är det ju mest att behålla kylan oh inte bli alltför nervös och då brukar det ordnar sig.”

I detta fall var det ju så att ni kände varandra bra.

”Jo, jag tänkte att hon visste vart jag brukar lägga den och hon gick ju åt rätt håll också, men jag tänkte också att Gugga har haft så många motståndare att hon kanske inte riktigt kommer ihåg exakt var jag brukar lägga den. Hon slängde sig åt rätt håll i alla fall.”

Irma Helin spelar sin andra säsong i Piteå, var en del av laget som blev trea i fjol och därmed nådde klubbens bästa placering någonsin. Varför lämnade hon den stora huvudstaden och drog till lilla Piteå?

”De hade hört av sig redan året innan, men då valde jag att vara kvar i Djurgården. Men jag har alltid hört mycket positivt om Piteå av de som varit här och sedan bestämde jag mig  att efter det året tar nästa steget i min karriär och Djurgården låg ju i Elitettan då, då var det dags för mig att spela Allsvenskan igen. Så var jag i lite olika klubbar som hade visat intresse, men till slut var det Piteå som lämnade bäst avtryck med sin organisation, tränare och spelare och det har ju blivit bra. Allting som jag trodde blev även så med träningstempo, tränare och organisation. Det var i slutändan ett relativt enkelt val trots att det är så långt ifrån hemma, det är väl den enda nackdelen.”

När Piteå kom in i Damallsvenskan 2008 åkte de direkt ut igen året efter och när de sedan åter igen kom tillbaka 2010 så blev det två 10:e platser i rad. Sedan dess har man dock först nått en 6:e plats, sedan blivit 9:a för att kliva upp ordentligt i fjol och även i år är det tveklöst ett stabilt lag på övre halvan. Det har hänt saker i Piteå, onekligen.

Irma Helin och Emilia Appelquist. ‘Millan’ spelade till sig en landslagsplats i Piteå

”När Stellan [Carlsson] och Leif Strand kom in i organisationen har de som jag förstått påbörjat en resa. Första året var det tungt, men förra året blev det en tredje plats och nu är vi upp och fightas där igen. De har jobbat i tre, fyra år, men det är kanske nu som det bär frukt. Man har en bra organisation, man har en tränare som är extremt professionell och man har bra människor runt klubben och det visar sig nu att det de har byggt ger utdelning.”

Jag själv kommer mycket väl ihåg mitt enda besök på LF Arena för några år sedan och att det fanns en ganska speciell stämning där med en stor publik som kan sitt lag. Publiken är ju mycket större än på alla Stockholms arenor.

”Tyvärr är det så när det gäller Stockholm. Man skulle ju önska sig att Stockholm hade samma intresse då, men det är verkligen speciell att gå ut på LF Arenan och ha så stor publik och även när man går ut på stan så får man ju prata med folk höger och vänster om matcherna. Piteå-Tidningen är mycket involverad i oss, jag håller med dig, det är en speciell känsla att spela fotboll på LF.”

En del föredetta och nuvarande spelare har berättat samma sak att folk bryr sig när ni är ute på stan.

”Så är det. Man vänjer sig ganska snabbt. Till exempel i dag var jag med i radion och så rågade jag en man om vägen  eftersom jag inte hittade riktigt till studion och då svarade han och sa ‘Lycka till i morgon!’ och jag bara ‘Jaha.’ och så sa han att han är på varhe match såklart.

Det låter ju riktigt kul och det verkar så att damfotbollen i lite mindre orter får ett större erkännande.

”Så är det ju. Det är samma sak i Vittsjö där det varit stort intresse och Eskilstuna, men det jag längtar till är att hela Damallsvenskan får det här uppsvinget, men det är en lång väg att vandra.”

Som fotbollsspelare från Stockholm måste man någon gång ta steget ut och flytta från stan för att utvecklas. Det har även Magdalena Ericsson sagt när jag pratade med henne i våras.

”Jag känner ju så. Man älskar att vara i Stockholm, men de här 1,5 åren i Piteå har verkligen gjort att jag har tagit de steg som jag ville ta och jag tror att det hade varit svårt i Stockholm oavsett om man tränar mycket själv, så kommer det ju mer naturligt i en omgivning som är lite proffsigare i Linköping, i Rosengård, i Eskilstuna eller i Piteå.”

Man tänkte ju att när Pauline Hammarlund (Göteborg) och Emilia Appelquist (Djurgården) lämnade Piteå att det nästan skulle vara omöjligt att upprepa tredje platsen, men nu är ni nära trots detta att göra det igen.

”Så är det. Det är jätteduktiga spelare, men det är alltid så när duktiga spelare lämnar, så får några andra kliva fram. Jag tycker att vi som lag har fått ihop det riktigt bra trots att två duktiga spelare har försvunnit till andra klubbar.”

Andra får kliva fram, säger Irma. Och när jag nu skriver ner detta så slår mig tanken att en av dessa som fick kliva ännu mer fram är just Irma Helin. Hon tar mer ansvar som förra året och har blivit än mer tongivande bland de röda. Irma har det alltid snackats om som en av Stockholms stora talanger på senare år och i det gamla Djurgården som låg i Elitettan kunde hon definitivt inte komma vidare. I Piteå har Helin tagit fler än ett kliv. Och har säkerligen blivit ännu mer intressant för andra, inte minst sitt gamla Djurgården som spelar en utomordentlig bra säsong. Men jag väljer att inte ta upp detta. istället vill jag veta lite mer om hennes egna ambitioner, vart hon vill komma med fotbollen. Hon som är 22 år gammal och spelar i D23-landslaget som dock inte har så många matcher och inget riktigt mästerskap att spela om.

”Det är väl klart att mitt mål är A-landslaget,” säger Irma. Det var inte så klart för mig, men det är skönt att höra. Nu är det ett år kvar att spela i D23, men nästa år måste jag såklart börja satsa på A-landslaget, det är mitt n ästa mål och jag hoppas att det blir nästa steg i min karriär.Sen vet jag inte riktigt var jag ska va, det är otroligt bra träning i Piteå. Men jag måste ta hänsyn till mina mål när jag tar ett sånt beslut.”

Framöver kan Irma mycket väl tänka sig att testa att spela i en utländsk liga. När jag berättar om ett samtal med Kosovare Asllani för några veckor sedan där hon berömde anläggningarna i Manchester så instämmer Irma Helin: ”Ja gud, vi har ju varit där på träningsläger med Piteå och det är det coolaste jag sett. Det är hästlängder före Sverige måste jag säga.”

Livet i Piteå är ju kanske lite annorlunda än när man bor i Stockholm. Irma är uppvuxen i huvudstaden, hur känns det utanför fotbollslivet?

”Jag är ju en storstadstjej från början och jag får säga så att jag inte tror att jag ska bilda familj i Piteå direkt, det vill jag göra i Stockholm. Det är dock fantastiskt att vara här som fotbollsspelare, men skönt att komma hem ibland också och känna storstadspulsen. Men här har vi jättebra lagsammanhållning och man är mycket med sina kompisar i laget och det är jättekul.”

Till slut pratade vi lite om långa resor till bortamatcher som Piteå alltid har om man nu inte tar bussen ner till Umeå. Ibland är det två flyg till exempel när man ska till Malmö, berättar Irma, men man har skaffat sig en bra rutin och är sällan tidigare än en halv timme före flygets avgång vid gaten. ”Det är ganska bra. Hellre flyger jag en timme än att åka buss i många timmar.” Och inget är värre än att ha en lång bussresa hem framför sig när man har fått stryk någon annanstans i Sverige. Det är vi helt överens om.

Det är kul att prata med Irma Helin, hon är även en av dem som jag tycker skriver de mest läsvärda tweets på Twitter. Följa henne där så kommer ni inte att ångra er.